måndag, augusti 31, 2009

Värme

Genom bloggen har jag lärt känna många sköna människor, däribland en kvinna som jag beundrar starkt.

Hon har tordats satsa på sin dröm, sagt adjö till tryggheten och det materiella. Det har varit många slitiga år, hon har arbetat med både det ena och det andra för att ha möjlighet att fortsätta med sin dröm. För några år sedan bad hon om min hjälp, att få en överblick över sin ekonomiska situation. Med små steg åt rätt håll har det nu stabiliserat sig och hon har en ganska så stabil grund att stå på.

Det är så läckert när människor som verkligen förtjänar det får framgång och jag är glad för hennes skull. I helgen stötte jag på närstående människor till henne, och de tackade mig för att jag hjälpt henne.

Det värmde otroligt, men samtidigt - det är hon som gjort jobbet! Min uppgift har varit att skapa den trygghet som gjort att hon sluppit oroa sig och kunnat fokusera på drömmen. Och den bär. Bättre och bättre. Hon är en tuff lady och jag är glad att hon finns.

söndag, augusti 30, 2009

Liten blir stor....

Lilltrollet kliver upp ur sängen, sträcker armarna över huvudet.
Luktar först i ena armhålan och sedan den andra. Utbrister;


Usch vad det luktar svett, och då har jag ändå inte blivit vuxen där än för jag är alldeles flintskallig!

Också ett sätt att se på saken....

torsdag, augusti 27, 2009

Too late...

Strax före sommaren fyllde storasyster jämt. Och vad ger man till en tjej som har allt? Mina glasfat vill hon inte ha så den gubben går inte. Ergo, en upplevelse! Så jag drar ihop ett tjejgäng och vi fixar en ridhelg, med övernattning och mycket vin.

Kanon tänkte jag, då får jag en anledning att börja motionera lite light varianten i sommar. Och det gick ju kanon eller?

Nästa helg bär det av. Och jag har ännu inte tränat.... Jag kommer fasiken gå som ett nyk.....tt kylskåp!

Hur tänkte jag där?

onsdag, augusti 26, 2009

Ännu en dag...

Känns som om jag har hamnat i något slags halvfartsläge och gjort så ganska länge. Massor med saker som händer som tar så mycket kraft och energi, att det som finns kvar räcker till det mest grundläggande. Och jag tänker hela tiden "men bara det och det är klart så..."

Men det är inte så det fungerar! Jag vet det, för det är alltid något nytt som händer och jag måste leva här och nu. Inte sedan. Inte när det och det är klart utan nu. Bejaka det som är roligt och hantera det som är mindre kul, men inte låta det ta för stor plats i mitt liv.

I början av sommaren skrev jag ett väldigt emotionellt men kryptiskt inlägg. Jag tänker inte gå vidare in på det, men det tar fortfarande väldigt mycket kraft och jag hoppas att jag snart kommit över den puckeln. Får återgå till vardagen, rutinerna och de "enkla" problemen.

Jag vill ha kraft och ork för den nya lokalen, det är så fint och en "officiell" invigning närmar sig. Vi har satt ihop kurspaket och jag hoppas vi kan få snurr på det så sakteliga. Nästa steg är att försöka marknadsföra våra alster och förhoppningsvis tjäna en slant på dem. Drömma måste man ....

Jag är en surmule just nu och när jag är sådan blir jag sjuk, och när jag blir sjuk så blir jag än mer en surmule. Men vet ni vad? Jag kommer inte låta detta bli som på "den gamla tiden", dvs en nedåtspiral som drar mig ned. Nej, nu går jag lite på halvfart, vilar kroppen och själen, konstaterar att det inte är hundra just nu men även det är en del av livet. Och även i detta läge finns det ljuspunkter, det gäller bara att se dem. Ta dem till sig. Och jag har sådana ljuspunkter. Flera stycken. Det är dem jag ska fokusera på. Här och nu.

fredag, augusti 21, 2009

Genetiskt?

Jag undrar mycket nyfiket om det bedrivits någon form av forskning på män och deras blinda fläckar? Kanske det är som med rymdens svarta hål, att män har något liknande när det gäller det domestiska? Eller kanske de har något inbyggt skydd i hornhinnan som gör att det blir alldeles blankt ibland?

För hur kan man annars förklara att män sällan/aldrig ser:

1. Knökfulla sophinkar
2. Smutsiga lakan
3. Kruttorra blomkrukor
4. Smutsiga fönster
5. Kaotiska klädkammare
6. Överfulla papperskorgar
7. Sprängfulla skohyllor
8. För små kläder till barnen
9. Skräp i vasken
10. Tomma kylskåp

Däremot har de utrustade med någon form av radar känning när det gäller minituösa ordningen på DVD skivorna eller verktygslådan. Gud nåde den som är där och petar. Och vad gäller snacksförrådet måste de vara utrustade med något sjätte sinne för det står aldrig tomt.

Kanske det är så att män är från Mars och där ser det ut så. Vad vet jag, men mysko är det iaf....

onsdag, augusti 19, 2009

Till kvinnan i gröna Forden

Käre med (mot) trafikant,
Du hytte med näven när jag inte släppte in Dig idag, strax före Alviksrondellen. Förmodligen undrar Du varför, för visst ska man hjälpa varndra i trafiken. Och jag brukar göra det, men när någon (i detta fallet Du) slår på blinkersen i samma ögonblick som Du kastar om ratten och nästan touchar min vänstra front så blir jag nervös.

Jag kan inte tvärnita då jag har en stor långtradare tätt bakom och som mig veterligen har en ganska lång bromssträcka. Jag kan inte heller gasa för jag misstänker att skåpbilen framför mig skulle bli lite lätt förgrymmad om jag försökte tränga in i hans bagageutrymme.

Men det löste sig ändå, då Du bestämde Dig för lite rysk roulette och kastade Dig in framför en annan bil fast denna gången i körfältet till höger och denna gång utan att använda blinkersen. Ett tips, när denna bilist tutade var det inte för att säga hej....

Nu vet jag inte vad det var för fel på det körfältet, men uppenbarligen trivdes Du inte för det tog inte många minuter innan Du genade tvärs över 2 filer och återigen var jag ivägen. Fast den här gången tröck jag ganska hårt på tutan, vilket Du inte såg ut att uppskatta. Återigen, inte heller denna gång var det menat som en hälsning....

Jag förmodar att Du var uttråkad av den täta trafiken och för att pigga upp tillvaron så bestämde Du Dig för lite gammal hederlig slalomåkning. Ett litet nöje som somliga rastlösa trafikanter brukar ta till i tät trafik. Även om jag inte helt förstått tjusningen med den, så föredrar jag det framför det närbesläktade spelet Rysk roulette som nämndes ovan.

Såsom långvarig körkortsinnehavare med många mil bakom mig, varav ett stort antal i tät trafik, så är det några tips jag gärna vill delge Dig så att Du kan förfina Din lek:

1. Blinka först och sväng sedan. Okej att det inte är lika spännande möjligen, men det är mer sportsligt mot de kringvarande bilarna.
2. Undvik att svänga om ingen som helst lucka finnes, man blir så lätt nervös då. Samma motivering som punkt 1 gäller.
3. Se för bövelen till att laga sidospeglarna! Okej om en hänger löst, men när båda två hänger som urtvättade disktrasor rakt ned mot backen ger det ett viss känsla av vårdslös körning. Sådana bilister är åtminstone jag lite rädd för.

Liten blir stor....

Imorse var det skolstart för de små trollen, som nu lämnat de första skolåren bakom sig och hamnat i det som vi förr kallade för mellanstadiet. Och som alla andra föräldrar konstaterar jag hur fort tiden går.

Nyss var de som små söta kultingar, som tumlade omkring utan riktig styrsel eller språk. Jag blundar ett kort ögonblick och så har de börjat nosa på inträdet till tonåren. De unga kvinnor de skall komma att bli, rent utseendemässigt, kan redan skönjas.

De är ännu på det stadiet när omvärlden tar större plats i deras sinne än vad de själva gör, men även det kommer nog att komma fort nog.

Precis som vid de tidigare milstolparna har jag velat bromsa tiden, men självklart inte lyckats. Och precis som med de framtida milstolparna kommer jag återigen säga till mig själv att var ålder har sin charm.

Det är så det sett ut i alla tider, och det är så det kommer se ut i alla tider framöver. Vare sig vi vill eller inte. Det enda vi kan göra är att hänga med och ta tillvara på de stunderna, för de är nu och aldrig igen.

söndag, augusti 16, 2009

Klumpfot.....

Igår är jag och Mellantrollet på väg till tåget till Trollskogen. Mycket folk och trångt på centralen. Med min sedvanliga klantighet råkar jag kliva in i Mellantrollets häl, ont så in i bäng gör det och jag ynkar mig ljudligt.

Stannar dock inte upp då vi håller på att missa tåget, utan haltar raskt vidare. Väl på tåget ser jag att blodvite uppstått, men då jag saknar medikamenter så låter jag det bero till vi ankommer Trollskogen.

Och då får jag förklaringen till smärtan... Tån är dubbelt så stor som sin högra jämlike och tånageln sitter enkom fast i nagelbandet. Ont är bara förnamnet....

Varför gör jag sådana här saker?

lördag, augusti 15, 2009

Back to basics

Vardagen är här fast ändå inte riktigt. Småstartar lite lätt med deltidsarbete och trollen får välja om de vill vara hemma eller på fritids.

Det överaktiva Lilltrollet väljer självfallet fritids och Mellantrollet kör en kombination. Hon har blivit stor nog att bli betrodd med egen nyckel vilket lyft henne rejält. Hon älskar att vara hemma själv, ringer en gång i timmen och kommer på saker som behöver handlas från matvaruaffären. Tar sina egna pengar och släpar hem flera kilo tunga meloner, mjölk och annat. En riktig liten hjälpreda!

Jag är orolig för hösten. Jag vet inte hur det kommer att bli för mitt lilla älskade troll, som är så skör innerst inne men kaxig på ytan. Som döljer sina tårar och sin räddsla bakom en hög röst och hårda ord. Som har ett skal som för en oinvigde kan verka hårt och ogenomträngligt, men där blicken hela tiden är sökande, frågande.

Och jag tänker stilla för mig själv, hur blev det så här? När trollen var små så var Mellantrollet inbunden, svår att nå och osäker på allt. Lilltrollet var den vars ögon sken som av solen, alltid med ett leende och full av upptåg. Nu har Mellantrollets låga tänts och Lilltrollets verkar ha falnat.

En tuff tid i skolan, hårda ord och konfliktfylld vardag. Utbrott på hemmafronten och dagar när vi inte alltid haft orken att se igenom, stötta på rätt sätt utan blivit arga. Vi letar, vi söker och vi försöker. Konstant. Hela tiden. Men gör jag rätt? Gör jag fel?

Jag är så orolig för att jag inte är tillräcklig för henne. För att jag missat något under den tiden när vi fajtades så hårt för Mellantrollet. Är det för sent för Lilltrollet? Är skadan redan skedd eller kan jag få tillbaka min lilla tjej, som mötte varje dag och utmaning med ett stort leende? Som brann för att utforska det okända, som ville lära mer om allt och gå nya stigar varje dag?

Finns hon kvar, dold innanför det kaxiga skalet? Kan jag få hennes osäkerhet att skingras, hjälpa henne att hitta tilliten till sig själv, sin kompetens? Kan min kärlek och omsorg få henne att släppa sitt skal och låta den mjuka, nyfikna själen komma fram igen?

Jag hoppas det. Jag hoppas det inte är för sent.

tisdag, augusti 11, 2009

Lugn och fin....

Igår var det första "riktiga" arbetsdagen för mig, precis som för många andra. Det märks i både biltrafik som lokaltrafiken, där vi glatt samsas i en salig blandning; turister från allsköns olika håll och så vi "Stockholmare".

Vanligtvis tycker jag att det fungerar bra, men ibland (läs tidig morgon) så får jag tuppjuck på en del människor. Nu är det för sent för den här sommaren, men till nästa så är följande ett big NONO!

Och det gäller såväl Stockholmare som ni som är här tillfälligtvis.

1. Sammanträde vid rulltrappans slut är inte tillåtet, oavsett om det är farmor som behöver vila eller maken som skall dubbelkolla kartan. Först kliver man åt sidan, SEDAN har man sammanträde. Okej?

2. Har Du ryggsäck på så försök låta bli att sprätta runt som en centrifug, det gör attans ont när man får den i huvudet när man sitter ned

3. Är Du folkskygg är lokaltrafiken inget för Dig, före det hjälper inte att Du sätter Dig på yttersta sätet i en proppfull buss. Någon kommer iaf garanterat knöka sig ned bredvid Dig

4. Resväskor på hjul är bra, men tänk på att det sällan är gupp inne i bussen / t-banan så stöter Du på ett sånt har Du förmodligen massakerat någons tår. En ursäkt är då inte helt fel.

5. I den berömda springarnas gång (mellan t-centralen och pendeltåget) är det strikt vänstertrafik som gäller. Jag vet, hur tokigt som helst och jag har ingen aning om hur det började men nu är det så. Och eftersom 98% av människorna är har turbopjucken på - håll till vänster och försök inte omvända oss, det slutar med mentala såväl som fysiska krockar.

Sedan finns det andra som har större och mindre detaljer att tillägga, men jag är inte knusslig. Fixar vi bara ovanstående så är iaf jag nöjd. En stund. Kanske

torsdag, augusti 06, 2009

Tekniskt fel....

Min lekamens GPS har fått tuppjuck!

Magen hamnat där rumpan skall vara och tvärs om vilket resulterat i en platt rumpa och en bullig, rund mage.

Kanske jag ska boota om skiten?

onsdag, augusti 05, 2009

Ninja Turtles

I början av sommaren lät vi Lilltrollets sköldpadda komma ut i spenaten. I ett obevakat ögonblick for den iväg som den hade eld i baken. En snabb blinkning och sköldis var spårlös.

Maken har haft en mycket överoptimistisk tro på att den skulle komma tillbaka. Fet chans! Vi har en sju i helsicke massa skog runt och jag tror defintivt inte att sköldis hittar vägen hem igen. de med inbyggd. Och vad jag vet så är sköldpaddor inte utrustade smma med GPS.

Antingen har det lilla eländet knatat in på någon tomt, skrämt slag på husinneavaren och bytt familj. Eller så har någon rovfågel fått sig ett riktigt skrovmål à la Turtle Naturelle.

Eller så träffar den lilla grönögde individen en partner, bildar familj i Trollskogen & lever lyckliga familjen. Och det är inte helt osannolikt, för idag "sprang" grannfamiljens sköldpadda bort.

Vem vet, de kanske hittar varandra under korkekarna

lördag, augusti 01, 2009

Om ni undrar...

så har jag varit på turné med de små trollen. Trollfar fick vara hemma och fixa brödfödan, själva satte vi oss i den lite lätt slitna men dyrbart reparerade farkosten.

Första anhalt var Nykvarn, en liten mysig kommun där vi terroriserade en av mina äldsta vänner. God mat blev det, mycket babbel och sen kväll. Och så möblerade jag om hennes hem. Och satte fart på hennes tonåringar, som initialt tyckte att jag var som en frisk fläkt för att efter någon timme börja muttra lite. Jag antar de tyckte jag körde lite med dem.

Därefter fortsatte vi till metropolen Torshälla, där jag inte satt min fot sedan farmor levde. Hade helt glömt bort hur charmigt det är där, om än litet för en inbiten Stockholmare. Väl där barrikederade vi oss hos bästa vännen som hade solovecka med sina kids som i sin tur är mina trolls bästa vänner. M a o upplagt för några trevliga dagar och det blev det, även om regnet behagade porla ned över oss vid fel valda tillfällen.

Lyckades undvika att blöta ned min lekamen med sjövatten även denna vecka. Det lutar åt att det blir den första badfria sommaren på många år. Vilket glädjer både mig och fiskarna, som slipper mardrömmar.

En dag ägnades åt Parken Zoo i Eskilstuna, även det ett ställe som minner mig om barndomen även om antalet karuseller var klart färre på den tiden. Kidsen njöt dock, även om jag småhuttrade lite i hällregnet. Avslutningsvis lyckades jag iaf tvinga med dem på en snabbrunda bland djuren. De två minsta damerna i sällskapet sjöng högt och gällt, trots otaliga tillsägelser.

Så kom vi fram till geoparderna, som trynade långt borta i inhägnaden. Där vi gjorde ett stopp för att någon skulle tömma skon eller något annat värdsligt. Sången var fortfarande på hög volym och plötsligt hörde vi ett svisch varpå vi alla vände oss mot inhägnaden. Geoparden satte av i full kareta mot oss, tvärnit med nosen upptryckt mot staketet och ett lite lätt morrande läte gjorde att sången äntligen tog slut. Förmodligen var geoparden lika omusikalisk som mig och ville visa sig solidarisk med att markera sitt missnöje. Kidsen var iaf klart spakare efteråt.

I vännens nyinförskaffade sommartorp gjorde jag nästan inga som helst ommöbleringar. Det var så fint så att det behövdes inte. Däremot blev det en lite ofrivillig sådan då jag böjde mig ned för att stoppa saker i nedersta lådan. Reser mig snabbt och KADONK säger det när huvudet med våld sliter bort köksluckan från sina gångjärn. Ont i huvudet på trollmor som fick en isblåsa som tröst och synd om gångjärnet som förlorade fajten, genom att helt krokna.

Kan väl säga att ska man demolera ett kök med huvudet bör man använda hjälm åtminstone.

Nu är vi tryggt hemkomna i storstaden, där Trollfar väntade med middag. Imorgon börjar jag arbeta igen, och ja jag vet att det är söndag. Det är inte helt synd om mig, för augusti ut kör jag med långhelg... jobbar bara 4 dagar i veckan till att börja med. Gäller att inte chocka psyket alltför mycket