Batbuts Egen Värld

2012-01-13T19:57:00.002+01:00

Fredag den 13:e och än så länge har jag klarat mig helskinnad, vilket måste sägas vara i högsta grad anmärknings för att vara mig. Och nu är jag hemma i min trygga vrå, inga fler ärenden utanför dörrarna och matlagningen avklarad. Alltså borde jag klara mig, om jag inte ramlar ur sängen. Det har iofs hänt förr med ett brutet nyckelben som följd. Men så illa ska set väl inte bli?

Igår var jag och bästa väninnan ute på en spontanmiddag med några glas vin som guldkant på tillvaron. Inser att jag alltför sällan unnar mig sådana gyllene stunder. Får en hel massa energi av det, inte direkt vinet, men att unna sig en vuxenstund. Prata livet, äta god mat och umgås.

Och var ändå hemma i anständig tid så att jag fick min välbehövliga skönhetssömn.

Mer sånt ska jag göra! Däremot ska jag INTE sätta handväskan i handfatet när jag går på toaletten för man vet aldrig när det är s k sensorer i vattenkranen........

Ny taktik....

2012-01-10T20:48:00.002+01:00

Vet inte om jag skrivit om det här, men för ett tag sedan skulle förvaltaren komma en morgon och titta på något. Vilket jag självklart glömt bort. Samtidigt ringde maken, han hade glömt något och skulle komma hem igen. Så när det ringer på dörren tar jag för givet att det är maken och slänger upp dörren. I trosor och bh!

Vet inte vem som blev mest generad, men det blev ett snabbt avklarat ärende.

Idag skulle samme förvaltare komma och det hade jag koll på. En platta på spisen hade sagt upp sig. Tidsoptimisten hoppar in i duschen och just då ringer det på dörren. Denna gång hade jag iaf morgonrocken på!

Oturligt nog var det bara en säkring som gått, men jag tog tillfället i akt att försöka övertyga honom med miljövinsten i en nymspis, samt hur trevliga hyresgäster vi är. Förmodligen ville han bara snabbt lämna denna lägenhet med en halvnaken, argumenterande kvinna i för ny spis blev det!

Så hädanefter kommer jag alltid vara halvnaken vid tuffa förhandlingar!

Mysko...

2012-01-05T22:15:00.002+01:00

Så gott som alla slumpmässiga annonser på min blogg handlar om skilsmässa, terapi eller begravningar. Muntert gäng. Får nog börja pigga på mig med lite mer upplyftande inlägg.....

Några dagar efter jul var jag ute med ett par av de bästa väninnorna. God mat, gott vin och mycket fnitter blev det. Så befriande att skratta så tårarna rinner. Middagen tog slut först efter tolv.... Och inga större skandaler inträffade. Om man inte räknar med att jag lyckades med konststycket att tappa ett kycklingspett i behån!

Själva spettet gick bra att fåmupp, men sedan hade det slitit sig en närgången liten kyckling insmetad med jordnötssås. Att gräva fram den diskret var inte fullt lika enkelt. En eloge dock till servitören som råkade dyka upp under mitt mest intensiva grävande och ändå lyckades behålla en proffessionell min. Han trodde förmodligen jag fixade implantaten.....

Så där ja, kan jag nu få lite mer upplyftande annonser tack?

2012-01-05T21:38:00.003+01:00

Nytt år igen, men samma gamla liv. Inte för att det är något fel på det, men jag har förmodligen varit ledig för mycket. Och när jag är ledig går jag ned i varv. Och när jag går ned i varv börjar jag tänka. Och när jag tänker så fastnar jag lätt på det sorgsna, det ledsamma, det tråkiga. Eller så är det eftersviterna efter nyår. Pappas födelsedag var den 1 januari och det är den dag jag förknippar starkast med honom. En av de få dagar som han fick stå i centrum. Sorgen som jag trodde läkt ut ligger där och bubblar fortfarande. Och då passar jag på att gråta en skvätt för mamma också, trots att det är tolv år sedan hon försvann. Tolv år! Vad tiden rusar på.

Annars så är livet faktiskt riktigt bra, även om det inte är det liv jag trodde eller förväntade mig när jag var yngre. Men hur många får det? Istället händer det saker och man får ta det på volley, löser det vartefter och fortsätter fram. Med enstaka blickar i backspegeln.

Jag var nog levt ett mycket mer omväxlande liv än vad jag tror. Glömmer lätt när man springer på i vardagen. Och så hamnar jag i samma läge som jag brukar - att jag ska lära mig njuta av nuet. Vara i stunden. Att det ska vara så infernaliskt svårt!

Men skam den som ger sig. Andra kan och jag vill så då borde det fixa sig. Eller?

2011-12-25T19:59:00.004+01:00

Så kom och gick julafton, snabbt som bara den. All ackumulerad längtan och väntan som fanns hos barnen han knappt uppfyllas förrän det var över. Tänkt att vi skapar sånt ståhej för en så kort stund, tänk om vi kunde lägga samma energi på att göra det trevligt för varandra i vardagen?

Vi hade en lugn och skön jul. Stressen innan är i princip obefintlig, de få måsten vi har klaras av med ett minimum av förberedelser vilket gör att det blir ett nöje och inte ett tvång. Lunch hemma hos systern med flera nationaliteter vid bordet och mycket skratt.

Hemma relativt tidigt, för att avsluta med våra egna julklappar inom familjen. Men det höll på att ta ända med förskräckelse. Jag körde hem, inte ens en droppe glögg i blodet. Nästan hemma kör jag på en mörk gata när det helt plötsligt kommer en bil körandes emot mig i hög fart, i min fil! Hjärtat i halsgropen, men med reptils reaktionsförmåga kör jag upp på trottoaren och vi klarar oss helskinnade.

Tyvärr hann jag inte ta registreringsnummret, för något mysko är det närmman kör för fort, utan lysen och i helt fel fil!

Dan före dan

2011-12-23T00:06:00.004+01:00

Snart jul och som alltid har jag en kluven känsla inför julen. När jag tänker tillbaka på barndomens jular finns det både bra och dåliga minnen, precis som för många av oss.

Tyvärr är de dåliga minnena så mycket starkare så de tar över, skuggar de bra och gör att min förväntan inför julen är ganska låg. Jag kan se på bilder från när jag var liten att visst hade vi bra stunder. Gran och julpynt, familjekänsla och roliga spel. Tyvärr var jag så liten att minnesbilderna är ganska vaga. Däremot står senare stunder klara för mig, som den gången pappa skulle få fira med oss, hemma hos min morbror. Eftersom han var i underläge var han nervös och inte helt nykter när han kom, vilket slutar med att blir utslängd strax före maten. Och jag blev orolig och ledsen, varpå mamma & morbror blev arga eftersom de inte kunde förstå att jag älskade pappa också. Enligt dem vrar jag tvungen att göra ett val, antingen älska mamma eller pappa för båda gick inte.

Åren som följde gick efter snarlikt mönster och när jag blev äldre började cirkusen. Lunch med den ena, middag med den andre. Och hålla masken. Inte nämna mamma inför pappa eller tvärs om. När jag sedan fick pojkvän blev det än mer cirkus, för då skulle tre besök in på en och samma dag. Och så tävlingen - vad fick du av din mamma/pappa då samt låta lagom glad när jag berättade. Och oavsett när jag lämnade så visste jag att resten av dagen skulle bli dövad med alkohol.

Och samtidigt visste jag att både mamma & pappa innerst inne älskade julen. Saknade de stunder som vi delat när vi var små barn. Och därför var det en sorglig dag för dem.

Mina första jular med egna barn försökte jag göra till minnesvärda stunder för oss, i all enkelhet och med mysiga traditioner. Samtidigt bar jag med mig sorgen efterr mamma som valde att dö strax före jul. Och sedan blev pappa dement, varför middagens med honom oftast präglades av hans irritation såsom vanligt är. Och de senaste jularna fick pappa tillbringa på hemmet, då han inte klarade av förflyttningar.

Och nu finns inte pappa längre. Första julen utan vare sig mamma eller pappa. Den första som vi kan göra till vår egen, utan då,iga samveten.

Jag hoppas vi ska hitta lite frid, gemenskap. Och skapa bra minnen för oss. Som framtida minnen.

Sista minuten?

2011-12-21T11:09:00.005+01:00

Somliga är så välnavade att de blev klara i slutet av sommaren. Andra är mer som jag, sporadiska inköp här och där som helt plötsligt bildar en helhet. Och återigen andra är lite mer äventyrliga och väntar till sista minuten.

Själv ägnade jag gårdagskvällen åt att imunda den ädla drycken champagne och slå in de sista paketen. I år lyckades jag förmodligen slå någon form av rekord då det blev både getter och kycklingar, fotbollar och skolböcker samt skolgång. För oss tämligen osexiga och föga glamorösa ting, men för andra livsförändrande.

Av en god vän har jag fått en fyrfota vän som knatar omkring någonstans och glufsar gräs. Min namne och jag har vissa likheter, envisa och vi gillar inte att bli kammade mothårs. Den största skillnaden är dock att min namne har möjligheten att förändra livet för någon, vilket jag förmodligen aldrig kommer att få.

Kanske är Du ute i sista minuten? Eller har Du drabbats av överkonsumtionens dåliga samvete? Eller vill Du också ha en namne som knatar omkring med Ditt namn?

Då går Du och klickar Dig fram. Går fortare än Du HIT hinner säga GOD JUL!

Såklart får jag inte länken att fungera men då får Du jobba lite extra genom att skriva:

www.actionaid.se eller www. presentermotfattigdom.se

Borta....

2011-12-18T21:37:00.002+01:00

Skrev ett långt och känslosamt inlägg, men det blev tydligen någon form av censur för borta är det. Så om någon kom hit pga pingandet så ber jag allra ödmjukast om ursäkt. Men tyvärr kan jag inte återskapa känslan just nu, efter att ha imundigat adventsglöggen och kurat ihop mig i soffan.

Å andra sidan kanske ni fått tillräckligt av mitt emotionella filosoferande för ett tag framöver.

Och med det bjuder jag er godnatt. Ska dejta lite med en ny bekantskap vid namnet mr Ford. Inte Harrison utan Jamie. So far so good!

2011-12-17T09:26:00.002+01:00

Vaknar tidigt till ljudet av ett intensivt regn som faller tungt mot taget. Skönt utvilad efter en natt helt utan drömmar. Helt tyst och fridfullt, bara regnet som håller mig sällskap.

Det är tyst i Trollskogen så här i vintertid, nu när alla sommargäster har bommat igen till dess att våren gör oss sällskap igen. Jag älskar det lugn som finns härute då. Att vara ensam med skogen som sällskap. Se ett rådjur ta sin tidiga morgonpromenad, höra räven som letar intresserat bland buskarna.

En helg dag framför, utan småsten. Att fylla med en promenad i regnet, en kopp te uppkrupen i soffan. Läsa, sova, tänka. Bara vara en stund och ladda batterierna.

En frizon att hämta energi ifrån. Något jag behöver då och då. Och som jag har förmånen att ha.

Ibland behövs det inte så mycket för att hitta lycka en stund.

2011-12-16T20:58:00.003+01:00

Sitter i soffan och gråter till Svesnka Hjältar. Jag gillar att gråta till historier med lyckliga slut, över fina modiga människor. Och justbidag känns det helt perfekt, bara jag och Mellantrollet ute i tystnaden på landet. Passar på att gråta för sånt som varit jobbigt de senaste åren, så det blir något av en rening.

Igår var det julmiddag med kunder, som intog på Globens annex och det var väl som väntat. Halvdan mat, knökafullt med folk och stor show till det. Showen var bra och bordet placerat längst fram vid scen så vi hade några artister som ålade sig fram på vårt bord. Passade på att hålla handen med Danny en liten stund, dock såg han lite förvånad ut för jag hade just smort in händerna lite väl mycket.

Brolle och Danny hade damerna klart i sig grepp och hade lätt kunna fått ligga med majoriteten av den kvinnliga publiken. Undertecknad hade nog sinnat sig om tillfälle hade getts.

Efter showen blev det Finlandsbåt för hela slanten. Fullast går först och raggningen var helt öppen utan någon som helst finess. Fanns nog en och annan som vaknade upp med ångest i 180. Partner som var så fin kvällen innan var nog inte alls lika attraktiv idag på morgonen. Själv vaknade jag med min vanliga partner, och helt fri från ångest om än lite tagen idag. Kan jag aldrig inse att jag ska inte headbanga? Nackspärren sitter som ett spännband och det lär bli en tidig kväll.

Men höll ju på att glömma.... Kvällens skämskudde! Tre män ur publiken kliver upp och kör ballongdansen inför flera tusen människor! Mot tusen spänn var i ersättning. Hur tänkte de där? Undrar om de är stolta över sin insats idag?

Karma

2011-12-14T22:26:00.003+01:00

Funderar mycket som ni kanske har märkt. Borta ( eller på paus) är de lite mer humoristiska inläggen, men de kommer säkert tillbaka.
Som somliga av er vet så har jag en bloggmtill, som hålls fritt från denna då den enkom är fokuserad på en otroligt traumatisk händelse som drabbade oss för ett tag sedan.

Jag läste själv igenom den häromdagen då jag fåttmperspektiv till det som hände och min spontana tanke var; har detta hänt oss? Och hur i hela fridens namn tog vi oss igenom det? Men vi gjorde det och förhoppningsvis har det stärkt oss som människor, även om tilliten har fått sig en rejäl törn. Och det saknar jag.

Jag som alltid har sed saker och människor för vad de är, litat på att de inte har en " hidden agenda" kommer på mig själv att alltsom oftast undra" vad är det nu de är ute efter". Och jag vill inte att det skall vara så. Jag vägrar att bli en människa som är rädd. Jag kommer med en dåres envishet stå för det jag tycker.

Precis som alla andra har jag mina fel och brister, men jag tror att jag är medveten om dem. Och det är första steget till att kunna hantera dem. För att bli av med dem kommer jag aldrig. Ingen är perfekt och det finns heller ingen strävan i det.för det perfekta är som fabrikastillverkat glas, utan lyster och personlighet . Perfekt, men själlöst.

Så jag fortsätter min vadring här på vår jord, med mina små sprickor och skavanker. Älskar mig själv , mina familj och mina vänner. Och är trygg i att jag är älskad tillbaka.

Jag lämnar inte ut den andra bloggar hur som helst, men de som vill läsa kan maila mig.

Grand final

2011-12-10T09:50:00.002+01:00

Lilltrollets dröm de senaste åren har varit att få se Idolfinalen live påmGloben. Och eftersom det har varit tufft för henne med den turbulens det är här hemma så tyckte vi att det var en bra "plåster på såret". De senaste veckorna har hon planerat, köpt Idol t-shirt, vattenfasta textilpennor och planerat strategin för att införskaffa autograferna.

Eftersom jag var sent ute så införskaffades vip biljetter, vilket innebar egen entré, buffé men framförallt besök av idolerna i vip loungen! Stor förväntan och mycket nervös tjej.

Så vad händer? Jo tack, två av de första att åkamut sveper förbi i ca 8 minuter, skriver så mycket de hinner men de lämnar hög is av ledsna barn efter sig.

Vi hämtat mod och satsar på efterköret då vi kan närma oss scenen. Där blev det en autograf.... Det stora problemet var alla vuxna som trängde sig brutalt fram för att få sitt kort, sin autgraf. Då har en tanig elvaåring inte mycket att komma med. Några få av idolerna var klart serviceinställda och gjorde sitt yttersta men en stor bunt av dem var ganska så nonchalant inställda till sina största fans - barnen!

Jag fattar att det är kaotiskt, mycket och trångt. Att alla inte kan hinna med alla och att några blir ledsna. Men idol är framförallt en grej för barnen, varför då inte lägga lite fokus på att de blir nöjda? Hur lätt hade det inte varit att i vip rummet ställa upp barnen i en kö, hålla undan de vuxna och sedan låta barnen få sina autografer? Att sälja vip paket med luddiga löften är inte okej. Barnen är framtidens konsumenter och jag tror många av dem kommer växa upp, luttrade och cyniska. Tack för det TV4!

För höga förväntningar?

2011-12-07T19:01:00.002+01:00

I min värld är partnerskap ganska enkelt, man vill varandra väl och gör sitt bästa för att få företaget "familjen" att flyta så smidigt som möjligt. Men alltför oftast så fungerar det inte så. Det kommer prestige med i bilden, en tävling om vem som ska få rätt istället för vad som är bäst i situationen. Varför blir det så? Är det viktigare att ha rätt än att lösa ett problem? Måste inte vi som vuxna sätta vår egen prestige åtmsidan och agera vuxet i vår fostran av våra barn. Inse att alla barn är olika och det krävs olika ageranden i olika situationer.

Jag vet inte hur ofta jag från människor hör " jag vill ha respekt". För vad? Respekt är något man förtjänar, för att man agerar på ett sånt sätt att omgivningen kan förstå hur man handlar. Och det gäller i allra högsta grad barn. Att slå näven i bordet, brösta sig och säga " för jag bestämmer så" fungerar inte på lite större barn. Självklart ska de vuxna sätta de flesta reglerna men vi måste även till största delen se till att få med barnen på tåget. Genom att motivera dem eller helt enkelt, för att de respekterar oss och förstår att vi har rätt. Men då måste vi först ha kommit dithän att vi agerar vuxet. Inte alltid helt lätt, men då får vi kämpa lite till. Och om vi hjälps åt går det lättare!

Tack...för ingenting

2011-12-04T00:26:00.003+01:00

Trollfar var hos sina föräldrar idag och informerade dem då om läget med Mellantrollet. Direkt efter att de åkt ringer svärmor mig, för första gången på säkert en månad.

Hon är ytterst medkännande, förstår hur tufft vi har det och avslutar med det sedvanliga "men vi tänker på er"! Precis som om det skulle vara någon tröst. Vad man behöver i en situation som vår är ren praktisk hjälp, någon slag fristad dit barnen kan ta sig ibland. Som vila för både dem och oss. Men det går inte. För de orkar inte. Vilket de aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Sanningen är att de vill inte.

Vilket jag ganska direkt påpekade när svärmor sa den sedvanliga klyscha "säg till om vi kan vara till hjälp". Jag kanske är tuff och för direkt, men jag orkar inte med skitsnacket. Vi får massor med förståelse och tankar, men när det kommer till kritan är det ett fåtal människor som finns där och ger de hjälp och avlastning vi behöver. Och de är inte släkten!

Det jag dock inte kan förstå är hur man frivilligt kan välja bort sina barn och barnbarn. Och för vad? För att sitta hemma, framför tv:n och dricka alltför mycket vin, tycka synd om sig själva. Samt beklaga sig över att de har de tråkigt!

Very very strange.....

Fattar nada...

2011-12-03T22:02:00.001+01:00

Hörde på nyheterna i veckan att det ska bli förbud mot tidelag, dvs sex med djur. Tidigare har det bara varit förbjudet om djuren lidit..

Och hur vet man om djuren led eller uppskattade det? Det är ju inte direkt så att de kunde protestera....

2011-12-03T19:13:00.003+01:00

I veckan hade Lilltrollets klass det efterlängtade discot som började planeras direkt vid skolstart. Ett helt gäng små raringar dör upp, killarna coola med häng och vax i håret medan tjejerna visade en något större variation. Somliga var små prinsessor med lackskor och glittrig klänning, de coola tjejerna i disco top och tights. Och så hade vi de ubercoola, med MJ knacka och jeans.. Gemensamt för alla dock var lite rosa på både läppar och kind.

Disco dunk på högsta volym, somliga attackerade dansgolvet direkt medan andra var lite mer svårflirtade., några fällde tårar då de inte blev uppbjudna och andra drog helt sonika upp önskad partner på golvet. Allt som allt blev det en lyckad kväll och några fick t o m en pojk/ flickvän!

Det som fascinerade var hur vissa saker aldrig ändras, trots att det är nästan ett halvt sekel sedan jag själv var på motsvarande evenemang.
Där fanns den tuffa tjejen som hamnade höst i rankning vid ryska posten. Inte p g à sitt utseende , utan för att hon var den enda som tordes pussas på mun. Där fanns den söta med långt lockig hår och stora ögon, som alla killar hyste seriös förälskelse i. Den coole killen som stod i centrum för alla tjejers beundran, lite lagom busig och gränsöverskridande. Definitivt inte den snyggaste eller justaste, utan hela charmen bestående av "bad boy" stämpeln.

Turligt en nog växer de upp, skaffar sig andra preferenser och framförallt mognar. I alla fall de flesta av dem.

Missing you

2011-12-01T23:40:00.002+01:00

När turbo tillvaron slår till längtar jag. Efter stunder jag haft där harmonin var total, där jag kände mig lycklig. Tillfreds. Och även om man på sistone kunnat tro att mitt liv bara varit en kamp så är det självklart inte så.

Jag tror att jag har haft förmånen att fått uppleva både mer händelser och mer kärlek än många. Och de guldkornen finns för alltid bevarade i mitt inre. Relativt nyligen hamnade jag i ett mycket naket och ärligt samtal, då vi osökt kom in på tillfällen av närhet. Öppenhet. Inte nödvändigtvis med fokus på kärlek. Och jag har en sådan stund bland mina guldkorn.

Det är ute i skärgården. På en ö helt fri från de turister som befolkar den sommartid. Hösten har kommit med full styrka. Regnet renar allt med sina tunga droppar och vinden kämparbför att få övertaget.

Det är mörkt, en riktig svärta så kompakt men ändå varm. Vi är trygga i värmen från den öppna spisen. Naturens musik är det enda som hörs.

Och så samtalet. Naket och öppet. Utan moral, pekpinnar eller ifrågasättande. Tankar. Filosofier. Allt fyllde natten när den sakta gick mot dag.

Jag har aldrig förr i mitt liv gråtit så renande tårar, blivit så själsligen trygg. Det var en magiskt stund, en milstolpe i mitt liv. Och den präglar mig fortfarande, när jag i stunder tar fram den. Och jag hoppas att jag kommer få möta något liknande igen. Om inte, så har jag ändå minnet kvar.

Totalt kaos....

2011-11-30T21:38:00.003+01:00

Mellantrollet mår inte bra. Den kommande utredningen ligger och spökar. Hon har totalt hysteriska utbrott där vokabuläret och grovt och elakt. Hon gör helt vansinniga saker och sedan blåljuger. Och jag kan inte hantera det. Kan inte alltid hålla mig lugn och då blir det etter värre. Och lilltrollet får självklart ta mycket skit. Och hon blir arg på mig för att jag inte kan lösa det. Och den kan jag inte.

Just nu är jag en totalt misslyckad förälder som bara gråter. Och fattar inte hur jag ska fixa det här. Hur vi ska få någon harmoni i skiten.

Det känns som om jag måste "offra" ett barn på bekostnad på det andra. Och vad gör jag? Och vsrifråån jämtar jag kraften?

Imorgon kanske jag har svar. Men idag vill jag bara gömma mig från världen. Från ansvaret. Från plikten.

Men... Imorgon är en ny dag och då kanske jag har mer kraft. Hoppas jag.

Gummikvinna?

2011-11-30T18:01:00.002+01:00

Eftersom jag inte längre är helt purung och kroppen har fått utstå en del genom åren så behöver jag lite experthjälp med jämna mellanrum. Bara för att få ihop alla delar på plats och förhoppningsvis stannar där. Bengan benknäckare är en av dessa experter. Uåålevelsen kan enklast beskrivas som njutningsfylld tortyr. Men känslan efterråt är värd vartenda lite smärtsamt ögonblick.

Tur i oturen är Bengan en liten skinntorr farbror med skratt som en åsna. Totalt könslös och tur är väl det för annars hade det kunnat bli lite lätt genant. Iförd enkom underkläder ligger jag på rygg, ett knä på vardera sidan om huvudet och ovanpå alltihop hänger bengan som glatt skriker " håll emot".......

Melankoli..

2011-11-29T11:34:00.002+01:00

Ett väldigt vackert ord, som beskriver en dubbelbottnad känsla. En känsla med lycka omgiven av sorg, saknad och kanske även viss smärta. Men ändå en lycka.

Jag är melankolisk. Kanske är det åldern, kanske är det livet. Kanske är det jag. Oavsett vilket så är det så det är. Och som alltid när den känslan lever i mig så bubblar orden. Uttrycken jag måste få ur mig. Tankarna som lever i mig. Längtan som bubblar efter något som jag inte kan uttrycka. Saknaden efter sådant som varit och kanske aldrig kommer igen.

Jag har hittad tillbaka till min fristad i bloggen. Oavsett vem som läser, oavsett hur det väljs att tolkas så är det mitt. Mina tankar, mina känslor. Min frizon. Utan filter. Det är en befrielse, men jag saknar ändå mötet. Kommentarerna. Delandet av känslan.

Jag tänker mycket på möten. Händelser. Upplevelser. På de tankar de väckt. De känslor de mynnat ut i. Somliga människor finns kvar i mitt liv. Andra passerade en kort tid, men deras avtryck blev desto större. Främlingar vars liv jag delade en stund. Dessa möten har varit med och format mig. Några saknar jag stort då de för alltid gjort ett avtryck i min själ, andra fyllde en plats där och då. Men ändå är nyfikenheten stor.

Hur är det med dem idag? De jag delat upplevelserna med.

Kvinnan jag träffade på nätet efter min mammas självmord. Vi delade samma upplevelse och läkte varandra. En främling men ändå någon som kom in under mitt skinn.

Hur gick det för tonåringen som jag mötte i bloggen? Som mådde dåligt och ville hitta en utväg.

Vännen jag delade så stor del av mitt liv med, men som valde en annan väg. En som jag inte kunde dela.

En annan vän som delade sina djupa funderingar om livet. Vars ord stämde in på mina. Som funderade över vägvalen. Som sökte en känsla. Ville fylla en saknad.

Jag vet att vissa svar får man aldrig. Att jag får leva i ovissheten, trots min nyfikenhet. Men jag är nyfiken. Vill veta. Men jag får trösta mig med förhoppningen att de hittade vad de sökte. Att livet var snällt mot dem. Att de hittade friden. Lyckan. Harmonin

Nästa kapitel

2011-11-29T09:07:00.002+01:00

Att vara en udda fågel är aldrig lätt. Att som barn vara en udda fågel är än svårare. Mitt älskade mellantroll har fått kämpa, ända från den stund hon planterades hos mig. Men hon kämpade, hon hängde kvar och hon blev till. Hon är en kämpe utan dess like och stark.

Men samtidigt så skör. Så hudlös. Så underbart vacker naiv inför livet i kombination men ett intellekt som är så starkt, så djuplodande men ändå så aningslöst.

Jag trodde vi hade den tuffaste tiden bakom oss. Att vår kamp, vårt slit och hennes arbete var i det mesta klart. Att hon nu var redo att sakta ta stegen in i tonåren, med vår stöttning. Vår kärlek och trygghet med sig. Men så är inte fallet.

Arbetet har bara börjat. Och vi har en lång resa framför oss. En tuff sådan. Att försöka bygga upp ett skyddsnät som kan ersätta det filter hon saknar. Att stärka henne i att säga nej, att våga säga nej. Att hjälpa henne sortera de onda från de goda. Att ge henne verktygen att se verkligheten för vad den är, men samtidigt låta hennes mjuka naivitet få leva kvar.

Att låta denna udda fågel, men hennes mångfacceterade sinne få växa upp och bibehålla sin unikitet. Att låta henne få vara annorlunda, oemotståndlig i sin öppna själ. Att låta henne få vara trygg. Omgiven av människor som ömt skyddar henne. Hjälper henne att hitta styrka. Hitta medel att filtrera.

Äntligen ser vi en möjlighet att få den hjälp vi skrikit efter. Att få på pränt att egenheterna inte är valfria, uppfostringsbara utan just egenheter, som följt henne med in i livet. Att hon behöver vår förståelse, vårt skydd mer än andra barn. Och att även omgivningen är skyldig att ge henne detta.

För mig är det än trygghet, även om jag självklart önskat att det sett annorlunda ut. Det hade varit lättare. Men å andra sidan, om det gjort det så hade hon inte varit min udda, vackra fågel. Min "fula ankunge" som befunnit sig i fel vatten, men snart kommer få simma bland svanarna. Och få simma tryggt. Medveten om att tryggheten, kärleken finns där. Från oss som förstår att uppskatta det som är annorlunda.

Att bli berörd....

2011-11-28T11:05:00.003+01:00

Idag är en strålande vacker dag, himmlen är blå och solen gör sitt för att värma våra själar efter några dagar i mörker. Klar hög luft, bleknande färger och världen ser ut som en akvarellmålning.

Jag känner mig intensivt medveten om allt runt om mig. Inte på ett iaktagande, reflekterande sätt utan deltagande. Som att det som sker berör mig, påverkar mig och inte bara händer i utkanten av mitt liv.

Att bli berörd är häftigt. När känslorna kryper under skinnet, när de söker sig till själen så vaknar alla sinnen. Kroppen är levande, sinnet mottagligt och allt blir så mycket mer intensivt. Vackert, men även melankoliskt. För inget är för evigt. Det gäller att njuta när det pågår.

Att låta sig bli berörd. Av en vacker film. En låt som talar till själen. En bild där känslorna träder fram. En bok där handlingen väcker tankar. Möten i livet. Med människor. Med upplevelser. Med händelser.

Jag inser att jag alltför oftast stänger av. Fastnar i vardagen. I agerandet. I plikterna och ansvaret. Glömmer att njuta. Ta för mig av det enkla. Stanna upp och andas. Att bli berörd.

Även advokater bör ha moral!

2011-11-25T19:27:00.002+01:00

Läser i tidningen om rättegången mot avskummet som anklagas för våldtäkt på en 12 åring i Stockholm, på ljusan dag. Det är inte Guds bästa barn, mannen är tidigare dömd för mord och har väl även haft en del annat fuffens för sig.

Visst ska en advokat strida för sin klient men det måste väl finnas gränser? Advokaten försöker få det till att flickan kan ha gått in i porten för att kissa och råkat då sätta sig där den anklagades sekret hamnat!!!! Flickan är 12 år och ska alltså ifrågasättas!!!

För det första annars jag att de som våldtar barn eller förgriper sig på dem ska ha lagens strängaste straff. För det andra anser jag att advokater som agerar som ovan nämnda advokat är ett rent äckel!!!!!!! Må sniglarna sätta sig på hans ögon och aldrig släppa taget!

2011-11-24T21:13:00.002+01:00

Att skriva är aldrig något problem. Det som är svårt är att inte skriva om vissa saker. Det händer så mycket just nu, inga världen välvande men viktiga saker i min lilla privata sfär. Saker som i allra högsta grad påverkar min vardag. Både tuffa sådana och njutbaravsådana, men jag kan inte skriva om det än. Först måste jag i mål för det handlar om andra människor, som kan bli påverkade av mina ord. Inte för att de läser här men människor i deras närhet gör så. Och som jag varit inne på tidigare så vet jag inte om jag fortfarande har kvar människan som svek mig, kvar som läsare alltså. Jag förmodar det för efter vad jag fått höra så upptar mitt liv tydligen en del plats fortfarande. Shit the same, men jag kommer inte ge upphov till fler samtalsämnen!

Om allt blir som det är tänkt och som jag hoppas så kommer vardagen bli enklare. Omgivningen mer tolerant och förhoppningsvis kan vi få det stöd och den avlastning vi saknat.

Nu börjar julen närma sig och jag ser fram emot den på ett helt annat sätt än tidigare. Första julen utan pappa, men det är faktiskt med viss lättnad för de senaste jularna har mest varit ett dåligt samvete. När vi suttit med familjen och haft trevligt har pappa suttit ensam i sin fåtölj, smed tv:n som sällskap. Visserligen har jag inte haft något direkt val eftersom vi inte kunde flytta honom utan stora konsekvenser. Alternativet hade varit att fira julen hos honom, vilket inte heller gått då han inte klarade av mycket folk utan helst ville bara sova. Och i valet mellan min far och mina barn valde jag alltid mina barn vilket jag tror att pappa förstod.

Men visst finns där ändå en sorg och saknad. När jag ser en äldre herre i trenchcoat, tänds en cigarett och småmuttra lite för sig själv så kommer pappa osökt fram. Men nu gör inte bilderna längre ont, de är mer en melankolisk känsla i dem. Ett sakta farväl där tårarna blir färre och sorgen mindre.

Några dagar senare...

2011-11-23T22:09:00.002+01:00

Är det onsdag och harmonin råder åter i trollfamiljen. Mitt opedagogiska utbrott gav effekt och de små damerna har skött sig över förväntan. Inte ens trollfar kan jag gnälla på och då är det kors i taket tycker han.

Däremot råder det konstant tidsbrist och det är definitivt inte pga dålig planering för jag är logistikens okrönta drottning (här ville rättstavningen ha det till degigt men det är inte min kropp vi talat om!). Jag börjar tro att den där boken som jag har i huvudet aldrig kommer att komma på pränt, glasfaten jag ser framför mig blir aldrig gjorda och den där kroppen som skall tordas gå på stranden utan kaftan lär,aldrig bli formad. Men what the heck, en gör så,gott en kan och just nu ärmdet fullt fokus på barnen. Är ingen lek med två prepubertala damer samtidigt. Lägger man sedan till att det finns vissa svårigheter för en av dem så får man agendan fulltecknad. Å andra sidan, den insats som görs nu kommer förmodligen vara dem till nytta längre fram i livet.

Helen Mirren är en bit äldre än mig och harnlyckats med sin figur så där finns en chans. Att debutera som författare vid pensionsålder kan ju på ett sett vara lite unikt, framförallt om jag ger mig in i ett litet udda gebit. Kan ju till och med bli den där berömda USP'n som gör att jag hamnar högt upp på bestsellerlistorna ( sa hon ödmjukt). Glaset då? Ja, det får nog bli en hobby trots allt. Men som Meatloaf sa, Two out of three ain't bad!

En riktig jäkla söndag....

2011-11-20T20:22:00.002+01:00

Vissa dagar flyter allt perfekt och harmonin hägrar. Sen så kommer en dag när allt bara går i baklås. Idag var en sån dag. Små gnabb från morgon till kväll. Om precis allt. Som en mycket lång och utdragen tortyr och nu på kvällen fick jag nog.. Näven i bordet och ingen pedagogik what so ever. Så nu sitter jag är och kokar, inser att jag förmodligen kommer bli tvungen att dra i mig lugnande för att klara av tonåren som komma skall. Eller så flyttar jag hemifrån!

Sjuk vård....

2011-11-18T19:54:00.002+01:00

Äldrevården katastrof, psykvården existerar knappt, läraryrket på väg att utarmas. Och ändå tror vi att våra barn ska växa upp till respektfulla, medkännande och ansvarsfulla vuxna. När alla signaler vi ger dem påvisar att arbeta med människor, att vårda/ lära, är ett lågprioriterat yrke där lönen är låg och resurserna ringa.

Däremot kan man tjäna storkovan och hamna högt i hierarkin om man spekulerar i börsens uppgång och nedgång.

Jag har Inge emot att duktiga människor tjänar pengar på sitt arbete oavsett inom vilket gebit. Det jag opponerar mig är att det i princip aldrig går att få en vettig lön om man arbetar inom någon form av omsorg, på rent operativ nivå.

Jag tror att samhället i förlängningen skulle spara massor av pengar om resurserna satsades på barnen vid unga år, en bra skola med engagerade lärare skulle i många fall kunna kompensera frånvarande föräldrar, minska mo bingen, stärka barnens självkänsla och självklart öka deras kunskaper. De skulle då gå ut i vuxenvärlden mer rustade och redo vilket i sin tur skulle leda till att färre blir utslagna, utbrända och den själsliga ångesten mindre.

Men för att åstadkomma det tror jag att man måste höja statusen på den hör typen av yrken, bl à genom högre löner och mer resurser.
Och nu, inte sen. För många barn och ungdomar mår skit idag. Och de får inte hjälp. För ingen orkar se. Ingen orkar bry sig. Tyvärr

Nya vänner och gamla bekanta...

2011-11-17T12:26:00.002+01:00

En tanke som jag förmodligen inte är ensam om att reflektera över är vilka möjligheter internet idag innebär vad gäller att hitta nya vänner och återuppta gamla bekantskaper. Det går så fort, är så enkelt och jag vet att det är tid som jag inte skulle lägga ned om inte nätet fanns.

Häromdagen fick jag mail från en bekant jag inte hört av på över 20 år! Allt genom lite enkel surfing på face book. Det hade aldrig hänt om vi skulle använt oss av den gamla hederliga varianten med telefonkatalogen.

Jag har även som så många andra blivit helt hooked på Word feud. Roligt tidsfördriv medan jag sitter på bussen, i reklampauserna mellan programen osv. Ibland åker jag på storstryk och ibland vinner jag stort vilket såklart boostar mitt ego. Dock roligast är de matcher där det är strid på kniven. Förutom nöjet så lär jag mig en hel del nya ord också, inte alls att förakta.

Jag har även hittat en del vänner genom WF vilket är häftigt. Börjar lite enkelt med "grattis, bra spelat osv" och somligt har utvecklat sig till riktigt roliga konversationer, andra till mer djupsinniga dialoger om existensiella frågor. Och det är häftigt hur man kan "hitta" varandra i samtalen, trots att det är en total främling på andra sidan. Precis som det var när jag startade bloggen. Genom kommentarerna och ordväxlingarna som uppstod utkristalliserade sig ett helt gäng underbara människor som jag fortfarande har kontakt med. Och där jag räknar somliga av dem till mina bästa vänner.

Hade jag träffat samma människor i verkliga livet så är frågan om vi hade gett varandra en chans? Eller om vi överhuvudtaget hade mötts?

Slut på ego!

2011-11-15T20:02:00.002+01:00

Nu har jag ältat mina känslor både hit och dit. En riktig ego tripp som det får vara slut med! Jag har fin familj, bra vänner, tak över huvudet och tar saker som mat, vatten m.m för givet. Så ser inte verkligheten ut i en stor del av världen. Många människor har inte en promille av vad jag har och de har ändå förmågan att uppskatta dagen mer än vad jag har..

Nu börjar vi närma oss julen med stormsteg och köphysterin har bara börjat. Somligt nyttigt men i mångt och mycket är det massor av inköp som hamnar i en garderob någonstans för att aldrig mer se dagens ljus. Och det leder mig osökt in på min vanliga rekommendation så hör års; ge gammelfaster, morfar eller storasyster något beständigt. Något som kan förändra livet utan alltför stor insats. Här hittar du ett bra utbud och något som verkligen är gåvor i julens ursprungliga anda,

Det är väl aldrig någon som har blivit besviken på att få en get i julklapp eller?

Bra början!

2011-11-14T19:05:00.004+01:00

Vaknade och var arg. Hela dagen har gått i ilskans tecken. Tur att jag hållit mig undan från både vänner och kunder då. Och fryser gör jjag så att det värker i skelettet. Jag är inte skapt för mörker och kyla. Skulle förmodligen dansa på gatorna om jag just nu dra levde mitt liv i ljuset och värmen. Å andra siden skulle jag förmodligen skutta fram på kryckor imorgon med tanke på mitt track record.

Nu hat jag iaf inte längre en dotter som ser ut som en riktig emo. För dryga veckan kom jag hem från jobbet och hittade en tjej med kolsvart hår, trots förbud. Det tog två besök hos frissan och en ansenlig slant, men ser hon ut som mitt Mellantroll igen.

Inser att vi har inte ens börjat den riktiga tonårsrevolten och jag har två som ska genomgå den. Herre min je så mina nerver lär må de närmsta åren.......

Söndags melankoli

2011-11-13T22:01:00.002+01:00

Inser att jag startat om bloggen med mycket djupa och i viss mån tungsinta tankar. Kan vara för att ett vemod bor inom mig, och jag är säkert inte ensam. Sommaren och de ljusa nätterna har lagts i träda och ute är det ett kompakt mörker i väntan på den första snön. Såklart det påverkar och i mitt fall bejakar det det tungsinta som finns inom mig. Men jag vill inte ha det så. Jag vill bejaka det som är ljust, glatt och som ändå finns där. Även om jag inte alltid kan se det.

Jag vill glädjas åt det vackra som finns, åt de fina människor jag har i min närhet. Det ligger i människans natur att sträva efter mer, framåt och så även jag. Men det gäller att inte för den saken skull glömma det jag har. Och även glädjas åt de fina stunder jag haft som har passerat. Även om de aldrig kommer åter så är de fina minnen. Istället för att sörja att se har passerat skall jag försöka glädjas åt att jag faktiskt fått uppleva dem. Och se fram emot de fina stunder som finns framför mig.

Just idag vet jag inte hur, men när melankolin har lagt sig kommer jag se nya vägar. Och de ska jag med tillförsikt vandra på. Med öppet sinne och nyfiket. Och jag ser fram emot att dela dem med de som står mig nära.

Att curla eller inte?

2011-11-13T17:27:00.003+01:00

För några veckor sedan fyllde lilltrollet år. Planen var initialt att disco med en klasskamrat och då bjuda hela klassen. Tyvärr hoppar kompisen av dryga 2 veckor innan. Vårt alternativ då var att hitta ett alternativ eller ställa in. Vi valde ett alternativ som innebar att vi tog med 10 st av 30 på ett evenemang efter solan. De som lilltrollet umgås med efter skolan. Av ekonomiska skäl blev det en veckodag.

Samma dag som kalaset blir jag uppringd av en förälder som kraftigt ifrågasätter mitt agerande och tycker att jag bidrar till att frysa utt vissa barn. Att andra gjort på samma sätt ignorerar hon totalt. Avslutar med att informera läraren om mitt agerande. Vilket hon gör. Jag talar med läraren som säger att då att detta är något som sker utanför skoltid och därmed har hon ingen åsikt.

I veckan gick var det föräldramöte där klassens sammanhållning diskuteras och det konstateras att den är bra. Nämnda förälder försöker föra kalaset på agendan men får inget gensvar. Tror då att ärendet är lagt till handlingarna.

Idag kommer protokollet per mail. Avslutas med " på eget bevåg tar jag upp frågan om kalas " och sätter därefter upp "villkoren" för hur msn skall göra.

- alla kan bjuda alla om man vill
- vill man inte ska man bjuda 3-4 st och inte 10
- man ska inte ha det mitt i veckan

Och jag bara kokar!!!!!! Har jag fel? Eller är jag överkänslig? Gjorde jag fel?

2011-11-11T23:43:00.002+01:00

Gårdagen var emotionell, med ett skal som sakta krackelerade och tårar dom äntligen förlöstes. Stllsamma, läkande tårar som förde med sig de rester av sorg som fortfarande funnits inbäddade i min själ. Natten var ett kaleidoskåp av drömmar med förankring i det verkliga livet. Och jag vaknade lättad. Som förlöst från den tyngd av ansvar och tungsinne jag burit med mig. Att slippa känslan av att jag måste orka och istället känna lättnaden i att jag vill orka, jag kan.

Det tillsammans med den befriande insikten om att det finns en värld därute som stöttar mig, som vill mig väl och som gärna följer mig dit. Jag känner en fysisk lättnad i det, som om jag fyllts av stärkande luft..och de nyheter som igår kändes tunga att bära, är idag en känsla av möjligheter. Att få vandra nya vägar som leder till nya upplevelser är berikande. Och jag vandrar inte ensam.

Long time no see

2011-11-10T22:15:00.002+01:00

Fick ett mail idag som kort och koncist sa "jag saknar din blogg". Och då väcktes lusten i mig, jag insåg att även jag saknade den. Ventilen där jag fritt kan tömma mig på tankar och känslor. Jag hat saknat ert stöd och era kommentarer. Jag har saknat helt enkelt.

Häromdagen hade jag ett djupt samtal med en ny vän. Mitt i samtalet säger hon "men hur har du orkat" varpå jag rutinmässigt svarar "för att jag måste". Men med dessa enkla raka ord petade hon hål på mitt skal och jag kände hur jäkla tufft det faktiskt varit och understundom fortfarande är. Samtidigt var det skönt för många av spänningarna släppte, känslorna kom fram och jag känner mig mer närvarande.

Genomgår just nu en process där vi måste söka svar och lösningar på ett av de problem vi kämpat med. Och för att göra det måste vi se i backspegeln. Vilket gör ont. Att se de förhoppningar som funnits, de strider vi fått utkämpa och inse att vi måste fortsätta. Att vi inte tillnärmelsevis börjat vår väg mot " lösningen". Och att detta förmodligen är en resa utan slut.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Och just idag är det av mindre vikt. För just idag ägnar jag mig åt att känna. Vara i nuet. För en ny dag kommer alltid!

En ny vår...

2011-04-06T22:37:00.002+02:00

Det är ganska mysko hur livet fortsätter även när omtumlande händelser sker. Jobb som skall skötas, räkningar att betala, läxor att läsas, barn att uppfostra osv. Ibland önskar jag att jag kunde få en bubbla att krypa in i, att få en halvtimme/timme om dagen där jag fick gå in i min kokong. Ligga i fosterställning och sörja. Stänga ute alla måsten och plikter, för att sedan hämta kraft och gå vidare. Jag försöker ta mig de stunderna, om än korta sådana. En stilla stund på balkongen när lägenheten är tyst och alla sover. Kör en extra sväng med bilen och låter hjärnan spela filmerna från min barndom, medan tårarna sakta rinner ned för kinden. Och efter varje sådan stund känner jag hur sorgen sakta kommer till ro, finner sig till rätta och gör lite mindre ont. Kraften återkommer och jag kan känna glädjen över att pappa fick ett fint slut. En slut där inga lösa trådar fanns, där alla oklarheter rätts ut och där relationerna var harmoniska. Han fick gå i frid och han fick vår kärlek med sig, till skillnad från det dramatiska slut som min mor mötte. Detaljerna kring begravningen är klara och vi känner tillförsikt i att vi skapat en stund som är väldigt mycket pappa. Sånger som han älskade, om än något okonventionella vid en begravning följt av en lunch där husmanskost står på bordet. En cermoni anpassad för en man vars devis var "ju enklare desto bättre". Jag tror pappa kommer titta ned på oss, nicka nöjt och tänka "vilka förnuftiga barn jag ändå lyckades fostra". Sedan kan han slå sig till ro med bridgegänget däruppe, stolt över den sista högtidsstund han får här på jorden. Tills vi ses igen.

Nästa kapitel

2011-04-02T21:21:00.002+02:00

Idag var jag i pappas lägenhet första gången sedan han gick bort. Det var en blandad känsla när jag öppnade dörren, en del av mig kände lättnad att få rensa och gå vidare samtidigt som en del av mig bara ville vända, stänga dörren och glömma bort att pappa inte längre fanns. Att se stolen där han satt, med fötterna på pallen och pläden i knäet. Askfatet fullt och kaffe koppen halvtom. Precis som om han bara var ute för ögonblicket. Men så var det inte. Det var tyst. Själen hade lämnat och det var tomt. Vi hade redan innan bestämt att en firma skulle få ta hand om allt, lämna pappas kläder till insamling, möbler till välgörenhet osv. Däremot skulle vi gå igenom de minnen som fanns, plocka det som minde oss om vår barndom. Att se bilder på pappa som ung och förväntansfull inför vad livet hade att erbjuda, se bilder av honom som ung far, stolt och lycklig. Försöka förstå vad som hände under vägens gång. Hur hade denne unge man med glädje i blick kunnat förvandlas till den ganske inåtvände, tystlåtne far som jag upplevde som barn och tonåring? Var det skilsmässan från mamma som tog ifrån honom gnistan? Som gjorde att han såg cyniskt på livet och hade svårt att glädjas åt det enkla? Jag kommer aldrig att få veta. Jag kan bara hoppas att de upplevelser han hade i livet ändå någonstans bringade honom lycka och glädje. Att han kände att han gjort sitt avtryck på jorden. Och att han kommer bli ihågkommen med värme och respekt från sina vänner&arbetskamrater. Och med kärlek från sina barn. Mer än så kan man inte begära.

Ett steg i taget

2011-03-31T20:02:00.002+02:00

Idag träffade jag en tjej som jag lärt känna via arbetet. Hon tycker att jag är stark, varm och en hel del andra superlativ. Och förmodligen kanske jag är det i hennes ögon, då hon enligt egen utsago så här långt haft ett lyckligt och harmoniskt liv. Däremot sa hon något mycket klokt, som har funnits i bakhuvudet men som jag inte kunnat uttrycka för mig själv. "För att klara av det som Du drabbats av måste man vara stark, och det är Du, men jag tror att det tyvärr inneburit att Du tappat spontaniteten. Att Du fått ett lugn i Dig är iofs bra, men det har skett på bekostnad av den sprudlande livsglädjen". Och det är så jag känner. Jag är harmonisk, jag är stark och jag mår bra. Men tyvärr är det sällan jag är spontan, sällan sprudlar och skrattar spontant. Jag saknar det. Jag vill gärna ha det tillbaka för jag känner mig så infernaliskt vuxen och klok ibland. Jag vill fånga dagen, jag vill vara barnslig. Jag vill vara mer lättsam i sinnet. Och jag hoppas det kommer åter. Jag tar ett steg i taget och hoppas på det bästa!

En bit barndom åter....

2011-03-28T22:41:00.002+02:00

Idag ringde jag runt till några av pappas vänner, för att meddela att pappa somnat in och vilken dag som var bokat för begravning. Inte helt enkelt, för de är själva i samma ålder och självklart blir det en påminnelse om vad som väntar inom en inte alltför lång framtid. En av dem jag pratade med var en kvinna som en gång i tiden var min mamma & pappas bästa vänner, tillsammans med sin numera framlidne man. Denna kvinna var min stora idol i barndomen. Hon såg ut som en svensk upplaga av Liz Taylor, med mörka ögon och kolsvart hår. Alltid en snygg makeup och eleganta klänningar, mörk röst och alltid snar till skratt. Hon var min mammas bästa väninna i barndomen och vi tillbrinagde mycket tid tillsammans. Lämpligt nog hade de två killar som var i samma ålder som min syster och jag. Vi umgicks året om, men det är somrarna som satt sin starkaste prägel. Och vid det långa samtalet vi hade idag pratade vi minnen. Om underbara båtturer där solen självklart alltid sken. Om kräftfiske i Trosa ån som slutade i kalabalik då vi barn tyckte synd om kräftorna och släppte ut dem på köksgolvet. Om födelsedagar som firades ute i det fria, men Hallonsoda och hembakade kakor. Om långa lata dagar vid vår alldeles egna undangömda strand "Komötet". Och hon berättade om hur pappa var mot oss barn, minnen och bilder som jag inte har men som hon så målande beskrev för mig att de blev verkliga. Hon kände oss alla så väl, på den tiden vi fortfarande var en familj. Och hon fyllde de tomrum jag känt med vackra ord om att vi en gång i världen var just det, en familj. En lycklig och glad sådan, med kärlek mellan mamma och pappa. Och en stolthet och kärlek till oss barn. Känslor som hos mig har gömts under det ok av problem och konflikter som följde efter mina föräldras skilsmässa, och som sedan har tonat bort när jag nu själv har en familj att ta hand om. Att höra hennes minnen gav mig en bit av barndomen åter. Och den gav mig vissheten att jag var ett älskat barn. Det kändes bra. Mycket bra.

Tack och lov för svensk vård eller "Änglar finns!"

2011-03-26T20:39:00.002+01:00

Har hört så mycket ris om svensk sjukvård, om neddragningar och överfulla avdelningar. Om stressad personal och misstag som begåtts. Och det finns säkert, inte tu tal om det.

Dock måste jag om ett inlägg i debatten ge min syn på saken, baserat på pappas sista dagar i livet.

Pappa bodde på ett äldreboende, där var och en hade egen lägenhet. Han fick röka och ha sina saker omkring sig. Ta emot besök när han så önskade. Och samtidigt fick han omvård i form av tålmodiga, omhändertagande tjejer och killar som kom till honom varannan, var tredje timme. Inte ens på natten var han helt ensam, utan då smög nattpatrullen in och tittade till honom. Samma nattpatrull som såg till att pappa fick komma till sjukhus direkt när situationen så krävde.

Och på sjukhusets akutavdelning blev han varmt omhändertagen av människor som gjorde sitt bästa att lugna honom. Samma sak på avdelningen där han blev inlagd för observation och självklart på intensivvårdsavdelningen. De så honom som människa, hade alltid tid med ett leende och lite småprat. En varm klapp på kinden och de tilltalade honom med förnamn, fick honom att känna sig lugn i det stora, okända han hamnat i.

Och änglarna på palliativa avdelningen var något helt enormt upplyftande att få möte. Att komma till en avdelning där det var harmoni och värme, respekt och glädje trots att det var slutstationen gjorde att min ångest inför döden fick ge vika för den frid som infann sig.

Personalen var så varma och omtänksamma, både om patienter och de anhöriga. De mötte döden och sorgen så naturligt att det i sig var en tröst. Unga tjejer drog sig inte för att krama vuxna, okända tanter i sorgens stund. De erbjöd sin kompetens och sin empati förutsättningslöst.

Att få lämna livet på en sådan avdelning borde vara en förutsättning för alla. Att få leva sina sista dagar så värdigt, med så mycket värme, borde vara något vi alla fick uppleva. För oss själva och för våra anhöriga.

Igår ringde en av de sköterskor som var hos pappa när han tog sina sista andetag. Hon ville bara höra hur det var med oss. Om vi behövde hjälp med något, praktiskt eller emotionellt. En människa som mött mig och min far i några få timmar kunde visa sån omsorg kändes helt fantastiskt.

Om det finns några änglar här på jorden så är det på Palliativa avdelningen på Södertälje Sjukhus de finns!

Sov gott pappa

2011-03-25T19:41:00.003+01:00

Det är så många tankar som virvlar runt i mitt huvud. Minnen av olika sorter, från roliga stunder. Från svåra stunder. Från tillfällen när Du fanns där för mig, men också från stunder när Du svek mig.

När jag hjäpte Dig att flytta till äldreboendet för några år sedan kändes det som om jag sa adjö, rent emotionellt. Du var på väg in i Din egen värld och stunderna av kontakt blev allt färre. Du satt själv i halvmörkret och föredrog TVn som sällskap. Ungefär som Du alltid gjort. Din devis genom åren var alltid att ingen var tillräckligt intelligent för att Du skulle stå ut med dem en längre tid. Förmodligen gällde det även Dina barn. Men det var ett försvar, en mur för att dölja den osäkerhet Du kände inför det emotionella, det sociala var inte Din starka sida men Du försökte.

Du gjorde Ditt bästa på det sätt Du kunde, med Dina förutsättningar. Och Du var en bra pappa, med tanke på de normer Du fått växa upp med. Du blev tidigt faderslös och hade ingen förebild. Du gjorde det Du trodde var rätt och mer än så kan ingen begära.

För några dagar sedan blev jag väckt mitt i natten. Det var nattpersonalen som ringde, Du hade panikångest och fick åka in till akuten. Jag ringde dit och läget var lugnt, så jag kunde somna om. Men det kunde jag inte utan ringde tidigt på morgonen. Då var Du inlagd och mycket orolig så jag lovade att komma ned direkt. Och när jag kom låg Du på intensiven, med lungödem och en massiv hjärtinfarkt och jag fick frågan om livsuppehållande åtgärder. Tvära kast och frågeställningar jag inte var beredd på.

Både jag och mina syskon visste att Din vilja var att inga åtgärder skulle sättas in, bara Du slapp att lida. Och det lovade läkaren, som trodde att det handlade om några få dagar. Sedan följde en 48 timmars vaka non stop, där Du pendlade mellan djup vila och panikattacker. Då var det skönt att finnas där, att kunna tala lugnande till Dig, hålla Din hand och få Dig att känna ett lugn.

Efter 2 dygn lyckades vi få Dig flyttad till den palliativa avdelningen och det var som en helt annan värld. Personligt inredda rum i ljusa, glada färger. En mjuk och personlig atmosfär och ständigt närvarande sköterskor utan minsta stress i vare sig röst eller rörelse. Och Du piggade på Dig! Trots att Du inte fått någon annan hjälp än morfin och lugnande så kämpade Du Dig kvar. Du var inte färdig än och trots att vi kände en glädje så blev det ändå en oro i detta.

För vi visste ju att slutet var på väg. Och vi var oroliga för att det skulle bli en berg- och dalbana av känslor. Trots att vi inte önskade Dig död så insåg vi samtidigt att det för Din skull, och även vår, vore att Du fick somna i lugn och frid. Inte att det skulle bli en utdragen process mellan hemmet och sjukhuset.

Jag satt hos Dig hela måndagen, vi tittade på korten jag hämtat och pratade om olika episoder i vårt liv. Och Du var mycket mer närvarande än vad Du varit de senaste fem åren och vi hade en bra dag. På kvällen får jag ett samtal från bror min, då hade Du suttit upp och ätit samt druckit en öl. Din vana trogen hade Du flirtat med sköterskorna och skällt på utbudet på TVn. Precis som gamla vanliga pappa alltså och en viss tro på mirakel började infinna sig.

Dagen efter börjar Du starkt, dricker kaffe och vill sedan ta en promenad med sköterskorna. Och då vill Ditt hjärta inte vara med längre. Då gick det fort, på bara några få minuter och jag hinner inte dit. Men ödet var ändå på vår sida, för min syster hann precis in på rummet och fick hålla Din hand inför Din sista resa.

Du somnade som Du velat, omgiven av unga söta tjejer med ett leende på läpparna. Och en bättre sista tid än Dina sista dagar kan man inte önska sig. Omsorg och värme, närhet och ljus. Och nu sover Du den eviga sömnen. Nu får Du äntligen den vila Du förtjänat. Och förmodligen flirtar Du vilt med änglarna!

Sov gott pappa, till vi ses igen.

Full fart fram!

2011-02-23T13:50:00.000+01:00

Tankar....

2011-02-01T13:25:00.002+01:00

Kan inte riktigt släppa det där med tjejer och deras intrigerande. Möjligen att mitt minne sviker mig, men jag kan inte komma ihåg att vi hade någon sådan hos oss när jag gick i skolan. Eller rättare sagt, vi hade en sådan tjej som ingick en allians med en annan ung fröken. Och jag var deras utsedda hackkyckling. Möjligen för att min mamma var områdets enda frånskilda dam. Kan även vara i kombination med att min mamma var egenföretagare, tjänade hyffsat med pengar och vi reste en hel del utomlands. Samt att min mor lade mycket pengar på kläder, framförallt till oss barn. Jag var alltså inte helt enligt normen. Och så var jag duktig i skolan. Kanske räckte det så?

Dock fick hennes aktiviteter aldrig riktigt fäste, för när det gått dryga året så ledsnade jag på tillmälen och förföljelse. Jag lackade ur och tände till på alla cylindrar när ännu en attack kom, hoppade ur träskorna och gav igen. Två saftiga slag med träskorna och ett års förföljelse försvann på ett kick. Jag hade sagt ifrån och min status ändrades från någon att hacka på till någon att räkna med. Inte för att jag förespråkar våld, men i detta fall var det tydligen något som hjälpte och efter den dagen hade vi 6 harmoniska år tillsammans i skolan där alla räknades. Alla fick vara med, även de som inte följde normen.

Mellantrollet har det inte så lätt just nu. Hon har vuxit snabbt på både längden och bredden, börjar se ut som en riktig tonåring med de behag som följer med samt är huvudet längre än de flesta tjejerna. Därtill har hon kommit in i puberteten sedan mer än ett år tillbaka. Ganska tufft vid så unga år och hon är den enda bland klasskamraterna. Det är aldrig lätt att vara först. Det är inte lätt att vara sist heller, men just för Mellantrollet tror jag att det hade varit bättre.

Nu sticker hon ut, vilket hon absolut inte vill göra och hennes kropp har en ålder som hennes mentalitet inte riktigt är redo för. En balansgång som är nog så svår.

Lägg till då att en av hennes s k "vänner" tillika klassens prinsessa, inte riktigt kan acceptera detta. Hon har kört med lite aktiviteter såsom;

- om Du inte gör som jag säger berättar jag för alla killar att Du har Din mens nu
- knäpper upp hennes bh band på lektionerna (och ja, hon måste ha bh)
- på en skolresa tog hon en av hennes bindor, skrev Mellantrollets namn och klistrade upp på killarnas dörr
- tjuvläser Mellantrollets dagbok och sprider ut innehållet efter eget tycke och smak

Läraren vet om detta och har talat med henne. Återkommit till mig och sagt att hon kategoriserar detta som mobbing men att tjejen ifråga lovat att sluta och hon tror på henne. En iofs beundransvärd inställning, men inte har det slutat. Istället blir det mer subtila medel, små kodord, blickar osv som inte innebär något för någon annan de än de två inblandade. Och Mellantrollet reagerar, men säger inget om vad som orsakat reaktionen för som hon säger;

- hur ska jag förklara en blick eller leende, som bara hon och jag vet vad det betyder?

Prata med tjejens mamma kanske någon tänker. Visst, men det är tyvärr samma mamma som vid en incident i somras när hennes dotter spred ut ett rykte svarade som så:

- jag anser att det är X ensak för hon är stor nog att klara sig själv. Hamnar hon i konflikt får hon lösa det själv, det är inte mitt problem.

Bra tänkt när man har en dotter som är 11-12 år...... Inte undra på att det blir problem barn emellan när man har sådana föräldrar.

Och nu till något helt annat....

2011-01-28T20:36:00.002+01:00

Nu har jag varit mycket seriös och tyckt om det mesta. För de som följt mig ett tag så kanske ni får bilden av att jag har blivit vuxen och slutat klanta mig. Så är icke fallet. Däremot har jag inte varit lika öppenhjärtlig med mina fadäser som jag brukar. Men den som spar han har så här kommer ett litet gäng på ett bräde. Alla hämtade ur den dagliga tillvaron för Trollmor!

- Är hos sjukgymnasten för att fixa till min höft som fick sig en törn efter min flygtur i Frankrike förra året. Ligger på magen och blir knådad så svetten ryker för att sedan vända mig om för att fortsätta på rygg. Kadunk säger det och jag lyckas missa hela britsen för att med en ograciös duns landa på golvet. Kan väl säga att sjukgymnasten inte helt lyckades hålla sig för skratt. Däremot gjorde jag det.

- Har just handlat på det lokala snabbköpet och ska ut genom dörren. Ser att en äldre dam är på väg in så jag håller upp dörren, artig som jag är. Väntar. Och väntar. Men ingen kommer. Börjar tro att jag fått synvillor och knatar ut. Då ser jag damen i dörren igen. Damen är jag! Ridå....

Det finns en hel drös liknande incidenter från min vardag, men vi nöjer oss så här långt tycker jag.

Tjejer....

2011-01-26T15:16:00.002+01:00

Varför finns det så ofta en "prinsessa" i alla klasser? En tjej som vid första anblicken är rolig, charmig, påhittig och favorit hos både skolkamrater & lärare. Och som bakom kulisserna manipulerar, styr och ställer. Som sätter regler och ramar för hur resten av tjejerna ska bete sig för att få vara med. Vara en i gänget. Starka och dominanta bland sina jämnåriga och följsamma inför vuxenvärlden.

Som med små subtila gester kan få en liten osäker tjej att raskt falla till föga, medan en starkare tjej protesterar hej vilt och hamnar själv i dålig dager. För hur förklarar man ett ironiskt höjt ögonbryn, en försmädlig liten viskning eller ett spydigt leende när det sker bakom kulisserna?

Hur blir de sådana? Vad är det för föräldrar de har som inte ser, som inte märker vad som händer bakom den till synes fina ytan. Som inte reagerar när barnet kommer hem med saker som "lånats" och sedan aldrig lämnas tillbaka. Som inte reagerar över att kamraterna konstant byts ut mot nya och de gamla förpassas snabbt in i skamvrån.

Visst finns det "prinsessor" som kan hantera sin popularitet på ett bra sätt, som är bra kamrater och som inte hänger sig åt det manipulativa spelet. Det är inte dem jag menar, jag menar de andra. De som jag själv stötte på i min barndom, dock turligen nog inte personligen utan genom kamrater i andra skolor. Som jag stött på genom kamraters barn, genom bonusdotterns skoltid, genom mina trollungars skoltid.

Det är helt okej att de är prinsessor, för självklart är det något hos dem som de andra gillar. Det jag vänder mig emot är den intollerans de ofta har mot de som inte vill ställa sig i ledet, mot de som är lite annorlunda.

Är killar likadana? Jag upplever det inte så , men å andra sidan har jag ingen direkt erfarenhet av det. Jag hoppas att mina döttrar aldrig ska uppnå den sortens popularitet, på de villkoren. För den håller inte i längden och den lämnar svårläkta ärr bakom sig, både hos dem själva och de som drabbats av deras "popularitetsregim".

Jag strejkar!

2011-01-19T08:56:00.001+01:00

Att vara förälder är stort men också ett sju attans ansvar. Att vara mamma till två prepubertala damer tar på krafterna ibland. Att ena sekunden ha en kramig tjej som gärna leker för att i nästa sekund stå framför spegeln och hävda att ALLA har mascara, är inte alldeles enkelt att greppa. Det är liksom helt olika ingångsvinklar och ibland hänger jag inte med i svängarna.

Igår var en sådan dag, där båda damerna hade en drös med hormoner och orsakade sin mor än mer gråa hår. Det var läxor som inte skulle läsas, rum som inte skulle städas och en mamma som var "den värsta mamman på hela jorden".

Så då gick jag i strejk! Efter middagen deklarerade jag att jag msmmastrejkade, tog en bra bok och kröp ned i sängen. Alla konflikter hänvisades med varm hand till maken.

Döttrarna var lätt förvånade och undrade när strejken var över. Imorgon blev svaret, när jag är pigg och batterierna laddade!
Vilket är idag. Så nu är jag mamma igen.

Från hjärtat...

2011-01-06T20:56:00.002+01:00

Jag har funderat mycket den senaste tiden på vad som hänt. Bloggen som var min stora ventil, där jag kunde lägga ut stort och smått. Helt plötsligt har jag lagt locket på. Blivit opersonlig och lämnat hjärtat utanför. Tänkt efter och censurerat innan jag skriver. För inte är livet helt rosenrött och alla problem borta. Fortfarande finns oron för Mellantrollet och Lilltrollet, konstigt vore väl annars då de fortfarande är små barn. Och Mellantrollet är en speciell person vilket inte alltid är helt enkelt för henne.

Varför blev det så här då? Ni som känner mig väl, i verkliga livet, ni vet förklaringen. Ni andra, även om ni inte är så många kvar, tror förmodligen att jag tappat lusten för bloggandet men så är inte fallet. Jag vet att jag har varit inne på den här linjen tidigare, gett er några små hintar men inte öppnat upp till fullo. Det tror jag inte att jag är redo att göra nu heller.

Kort kan väl sägas att jag en gång litade väldigt mycket på en människa som fanns i mina döttrars värld. En människa jag utelämnade allt till, inklusive bloggen. Jag trodde förtroendet var ömsesidigt, men så var icke fallet. Jag vet inte om personen ifråga fortfarande läser bloggen, men jag törs inte chansa för det jag tidigare skrivit om gällande mina barn har personen ifråga använt mot mig. Förvanskat det, ryckt det ur sitt sammanhang och omvandlat mina ord så att de istället blev knivhugg i ryggen.

Denna personen var en av de drivande i den ryktesspridning som ledde till att Lilltrollet bytte skola. Och jag vill inte ge den här personen ett endaste litet frö att förgifta igen. Förhoppningsvis har personens intresse för mig och min familj försvunnit nu då h*n har vunnit, men jag törst inte lita på det.

Visst skulle jag kunna öppna upp en ny blogg och där vara lika öppen som jag tidigare varit, men samtidigt så är det här min blogg. Min historia. Och jag jobbar på att kunna öppna upp igen. Att tordas.

Hoppas ni har tålamod under tiden, att ni finns kvar.

Om någon är intresserad av historien bakom det hela, maila mig vem Du så tar vi det därifrån.

Sista skälvande...

2010-12-31T20:45:00.000+01:00

Egentligen är jag emot att man på julen ska vara snäll och på årets sista dag sammanfatt det hägna året, ge löften och se fram emot det nya. Inte för att tanken är dum utan snarare för att detta är något man borde göra i det dagliga livet. Men det är tyvärr inte många som gör det, jag allra minst..

Nej då, jag gnäller och skäller. På maken som är lite slö, på kidsen som är slarviga och på krämporna som jag har. Å andra sidan, jag har en partner att dela det goda med och som även kan dela det tunga med. Jag har två barn som är friska och skötsamma, vars kärlek jag ånjuter. Och min kropp är visserligen sliten men den har inga allvarligare fel. Det finns alltid ett annat sätt att se på saken:-)

Och vad vill jag med detta då? Inken tinken aning faktiskt. Lite seriöst svammel innan skumpan slår till. Så hörs vi inget mer i år så hörs vi nästa. Mitt löfte till mig själv är att skriva mer och jag hoppas ni vill dela detta med mig. Så med detta goda vänner och kära läsare så önskar jag er ett gott slutcoch ett underbart 2011!

2010-12-24T10:35:00.002+01:00

God Jul alla vänner! Hoppas ni får en bra dag, att tomten är snäll mot er och att kylan inte är alltför sträng. Ta det lugnt med glöggen, kör försiktigt och känner Du Dig extra snäll så klicka här!

Byggare Bob del sjuttioelva...

2010-12-22T22:27:00.002+01:00

Har sagt det förut och säger det igen; fy för i helvete vad trött jag är på allt vad byggföretag heter! Finns det någon mer oseriös, omoralisk, helt oetisk bransch i detta avlånga land?

De har noll ansvar för logistik, låter gärna kunder vänta både en eller två (eller fler dagar) extra. De tar inget ansvar för sina felkalkyler utan då drar man till med att kunden begärt si eller så och så visar man upp en fejkad dagsboksanteckning! Allt för att täcka in sina egna misstag.

Aptrött är jag på dem och jag tycker det är sorgligt att de få seriösa som finns i branschen drabbas av majoritetens brist på moral. Inte så konstigt att det är fullt med skandaler där byggbransch och höga chefer bland uppdragsgivare håller varandra bakom ryggen.

Och hur många som jobbar "on the side" törs man bara spekulera i. Samtidigt så har det ett otroligt starkt fack och de är tydligen "untouchable".

Varför gör inte Skatteverket en megarevision i branschen? Varför skärper man inte lagstiftningen?

Inte konstigt att program som Fuskbyggarna m fl blir så populära, för det är enda sättet för den gemene man att sätta dit dem! Och om jag får spekulera så har de förmodligen material till sjuttioelva serier till på samma tema, som förmodligen skulle kunna göras 24/7!

Men det allra värsta i kråksången är att de förstört glädjen för oss med vårt sommarhus! För det har blivit förknippad med att bli blåst och det är ingen skön känsla!

För mig är de byggare jag stött på av samma kaliber som de som stjäl godis från barn; för hur ska vi som totala amatörer kunna veta vad och hur man skall agera? Man läser allt på nätet, man skriver kontrakt enligt konstens alla regler, man anställer en kvalitetsansvarig som man tror skall bevaka våra intressen men som självklart håller byggarna bakom ryggen. Och så står man där i slutet, lurad!

Nej, i mitt nästa liv skall jag starta ett byggföretag som är kvalitetscertifierat efter konstens alla regler, med fullt öppen redovisning där varje timme och varenda skruv skall deklareras. Och där man håller tider, tar ansvar för del fel man gör och där man framförallt inte luras. Förmodligen kommer det bara vara kvinnor ansgtällda i det bolaget!

Julklappspanik?

2010-12-20T22:08:00.003+01:00

Och innan ni säger något, ja jag vet att jag tjatar. Jag är en tjatig person, iaf om man får tro på mina troll. Men för detta syfte kan jag tjata mig blå... Jag vet att jag gjorde ett inlägg för några dagar sedan, förhoppningsvis genererade det en eller annan klapp.

Men vet ni vad... Det är inte för sent! Det går fortfarande att fixa sista minuten klappen till gamla tant Elsa, morfar Torsten eller svärföräldrarna som har allt. Eller varför inte istället för glöggflaskan som tas med till värdparet eller ett lite flottare julkort?

Action Aid erbjuder många alternativ i många olika priskategorier och det bästa i kråksången är att vi, genom en försumbar slant för de flesta, verkligen kan göra skillnad för många. Så klicka på och beställ, gör julen god för både givare och dubbla mottagare.

Hur gör man?

2010-12-18T14:07:00.002+01:00

Jag har en del av mellantrollets klasskamrater som vänner på FB och därmed tillgång till deras inlägg. Oftast nog så oskyldiga sådana, men ibland blir det fel.

Ibland lägger de upp bilder, filmer eller kommentarer utan en tanke på att det är öppet för många. Och många gånger kan bilderna, filmerna eller kommentarerna missuppfattas. Jag har förbjudit mina troll att lägga upp bilder utan att jag fått godkänna dem först. De har oftast inte en tanke på att det finns en sjuk värld där bilder på barn är högvaluta.

Nu har en klasskamrat lagt upp en i sig ganska oskyldig film, för de som känner personen ifråga. För de som inte gör det ser ett barn utan alltför mycket kläder på sig. Så vad gör man?

Mellantrollet fick spel när jag sa att jag tänkte lägga en kommentar om det, så jag skickade ett mail. Till personen direkt, inte till föräldrarna. För jag kände att jag kan inte stå helt passiv. Så jag hoppas att jag gjorde rätt. Vad skulle ni ha gjort?

Lite melankolisk

2010-12-17T22:18:00.003+01:00

Jag tycker oftast att livet är ganska gott. Ibland är det lite uppförsbacke, men det går det med. Gäller bara att anpassa tempot så att jag orkar hela vägen upp. Och så tar jag mig en paus när jag är uppe på toppen, njuter av vilan innan färden tar fart och går med en attans fart nedför för att ånyo få en ny paus när det planat ut. Ungefär så tycker jag att livet löper på, dock är topparna inte alls lika höga längre och dalarna inte alls speciellt djupa.

Ibland när jag tittar i backspegeln inser jag hur förbaskat hårt jag har slitit. Hur mycket skit vi fått stå ut med, hur mycket skit våra barn fått stå ut med. Och idag är en tårfylld dag, när en del av läkningen satt igång. När tårarna för det som varit rinner och själen renar sig.

Mellantrollet är en speciell tjej, inte alldeles enkel men samtidigt otroligt givande att umgås med. Jag vet det och jag är innerst inne övertygad om att hon kommer att få ett bra liv, om jag lyckas lotsa henne rätt genom det minfält som kallas tonåren. För somliga av sina kamrater är hon lite udda, lite mysko men de flesta accepterar henne som hon är. De ser de goda sidorna och förstår att kantigheterna har sina orsaker.

Att fostra barn är inte lätt. Att se dem växa upp är inte heller lätt. Att stå vid sidan om och se dem göra de misstag de måste, för att lära sig, är inte heller lätt. Helst vill jag bädda in henne i bomull, locka tillbaka den tillitsfulla naiva tjejen som trodde gott om alla. Som såg världen som ett ställe fullt av spännande men ofarliga äventyr. Där alla pojkar var prinsar och män kungar, medan flickorna prinsessor och kvinnorna drottningar. Där alla var goda, utom de riktigt hemska häxorna som alltid förlorade i kampen mot de goda.

Jag försöker hitta tryggheten i att andra har gjort detta före mig och fler kommer göra det efter mig. Att fostra våra barn, ge dem så mycket trygghet och säkerhet att de kan själva ta steget ut i den stora världen utan att gå vilse.

Men just idag känner jag mig inte så trygg. Just idag känner jag mig liten, ömtålig. Och fylld av kärlek. Till mina underbara små troll. Som inte längre är så små. Som alldeles snart kommer vara stora. Men jag kommer fortfarande älska dem.

Ridå....

2010-12-16T09:02:00.000+01:00

Var ute hos en kund häromdagen. Väl hemkommen inser jag att jag glömt locken till några USBn varför jag skickar ett SMS:

"om du hittar en massa svarta pluppar på golvet så är de mina"

Efter ett tag kom svaret:

"jag hoppas verkligen att det INTE är som det låter"

Har jag gjort bort mig nu igen?

Slut i rutan

2010-12-15T18:43:00.000+01:00

Precis som för många andra är december en månad som levs i ett intensivt tempo. Inte så mycket julstress för min del då vi kör less is more. För min del är det helt och hållet jobbrelaterat. De stora bolagen jag har som kunder har högtryck och mina "små" kunder, oftast egenföretagare, har än mer att göra. För de sistnämnda är december än viktigare då det gäller att summera det gågna året ekonomiskt, planera för det kommande och se till att det blir en slant över.

Det är otroligt givande att jobba med dem, att känna att jag verkligen kan hjälpa dem mer påtagligt än de större kolosserna. Samtidigt är det mer pressande, att ge rätt råd, tänka på alla parametrar och helst kunna ge dem positiva nyheter.

Bland mina kunder har jag en tjej som trots en livshotande sjukdom jobbat som en gnu för att få ihop ekonomin. Tyvärr hade hon för några år sedan en rådgivare som gav henne lättvindiga och felaktiga råd. Råd vars konsekvenser nu börjar komma ikapp i form av saftig restskatt. Jag försökte förhandla med Skatteverket om möjligheten att göra en avbetalning uppdelat på ett antal år, men se det gick inte! Nej då, först måste det gå till kronkalle och noteras i alla register att skatten inte är betald i god ordning. Sedan när man är brännmärkt så går det att göra en avbetalningsplan. Men då är man stämplad och det är skrivet i sten, vilket försvårar köp på kredit, lån osv.

Jag tycker det känns så otroligt orättvist och stelbent. Och hur mycket jag än trollar lär jag inte kunna komma med goda nyheter. Inte någotcjag ser fram emot. Speciellt inte nu.

Det är synd om människorna...

2010-12-13T22:17:00.002+01:00

Så tyckte den gode Herr Strindberg och jag är benägen att dela hans åsikt. Sitter i soffan och känner mig underlig. Lite sorgsen, mycket , lite uppgiven, fundersam. Ett kaleidoskop av känslor som jag inte riktigt kan sätta fingret på. fundersam. Tror det är en känsla jag delar med många idag. En känsla som hos mig dyker upp när det ofattbara inträffar. När mamma tog livet av sig. När Tsunamin inträffade. När WTT tornen föll. När Palme blev skjuten.

Här bor vi i vår lilla trygga fiskdam. Goda snälla Sverige där inga större hemskheter finns. Där folkehemmet fortfarande finns kvar i människors tankar. Men världen ser inte ut så. Sverige ser inte ut så. I Sverige har vi kriminella gäng som gemene man är oinsatta i, vi har en hemsk främlingsfientlighet, vi har hedersrelaterade mord, vi har barnmisshandel, vi har en hel drös med hemskheter som vi inte vill ska finnas. Och nu har vi även självmordsbombare.

Våra barn kommer inte att få växa upp i den oskuldsfullhet som jag och min generation fick. Visst fanns det hemskheter även när jag var liten, men vi läste inte om den i tidningar. Vi såg det inte på TV. Var det mindre hemskheter då eller var vi mer skyddade?

Jag vet inte. Jag vet bara att det är tragiskt, sorligt när det finns så mycket ondska hos oss människor.

Strax före nyheterna såg jag slutet på en ren kontrast, Svenska Hjältar. Där bl a en äldre farbror ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att göra livet drägligare för handikappade barn & ungdomar. Bara för den rena glädjen av att göra sina medmänniskor glada. Och jag får en tår i ögat. Önskar att jag hade samma brinnande engagemang i andra människor. Att jag skulle kunna göra samma uppoffringar, att fler människor skulle kunna göra det.

För då tror jag att vår värld skulle kunna bli lite vackrare. Lite ljusare. Lite hoppfullare.

Julefrid = julestrid?

2010-12-11T18:27:00.003+01:00

Har just återkommit efter en släng till ett stort köpcentra. Och ja, jag vet - skottpengar på en idiot som mig som åker dit en lördag! Men vad gör man när det dyker upp 3 lediga timmar då trollfar & jag får chansen att införskaffa lite julklappar till trollungarna? Man tar ett djupt andetag, äter mental valium (för jag har inga sådana IRL utan får låtsas istället), sätter på sig de fotvänliga och armbågsskydden.

Jag är logistikens mästare så jag har ett kors & tvärsschema, som handlar om vem som ska få vad av vem. Enda sättet att hålla ordning på pryttlarna och slippa emergency handla Trisslotter på Statoil. För curling mamma / fru / dotter som jag är så shoppar jag mina & makens (till makens försvar skall dock sägas att han följer med som bärare) till ungarna och resten av släkten, sedan shoppar jag morfars julklappar till barnbarnen och resten av släkten och så slutligen blir det trollungarnas julklappar till kusinerna och resten av släkten. Någonstans där mitt i brukar det snurra till, men så tar jag fram listan igen och I am back on track!

Nu säger säkert vän av ordning att kidsen borde fixa sina julklappar själva och de gör de till viss del. Men när orken & pengarna deras tar slut så fyller jag på med småprylar till de som borde få något som ex.vis snälla faster som alltid skämmer bort dem med pengar i tid och otid.

Jag brukar inte bli stressad, för det brukar lösa sig. En liten skvätt här och en liten skvätt där, plötsligt är det klart. Det jag däremot kan bli stressad över är när jag funderar på hur mycket pengar som rullar iväg.... Nu tillhör vi den lyckliga skaran att vi har okej ekonomi, vi har råd att köpa lite extra när vi vill / behöver. Samtidigt vill jag inte gå och köpa skit, bara för att imponera eller "för att det hör till". Nej, jag vill att det som köps är sådant som kommer användas och komma till nytta. På det sättet är det skönt att kidsen blir äldre, för nu slipper vi alla paketen som hoppas, skakar, vibrerar och låter värre än Hong Kong mitt i rusningstrafik. Tror även att batteriförsäljningen måste gått ned med några triljoners procent sedan våra barn växte till sig.

Nu är jag helt off topic märker jag... back to track. Jag har varit i Skärholmen Centrum. Ett mycket stort sådant med många butiker och en stoooor yta. Parkeringen var fullsmetad med bilar, men det är ganska coolish för som sagt - centrumet är megastort så det brukar gå bra ändå.

Idag var det dock inte så cooolish... Det var sjuttioelva miljoners barn i barnvagn som av förståeliga skäl protesterade högljutt mot att ligga inlindad i tjocka fleecefiltar och glo på mörkklädda förbirusande ben. I do understand them! Det var även några miljarders kids som kutade omkring med myror i både ben & fötter, vilket gjorde att balansen var lite si och så med. En duns här och en kollision där, föräldrar som ojade och skadeskjutna tultingar som panikskrek där de satt med blöjbaken hårt tryckt mot marmorgolvet.

Jag förstår om man tar med sig barn till affären. Absolut. Done it massor själv, men kanske inte i julshoppandes absoluta peak! Har man en barn i barnvagn så är man oftast föräldraledig. Och då kan man väldigt ofta ta sig till ett köpcentrum när det råder fridens timma där. Varför gör man inte det då? För sin egen skull. Och för barnens.

Är man smart ska man förmodligen skola om sig till krishanterare, med fokus på julshopping. För när dessa små telingar växer upp kommer de likt Pavlos hundar få skrikattacker och hjärtklappning så fort julbelysningen tänds. Och då finns jag där! Och tjänar kosing!

Närhet... kärlek...

2010-12-08T20:38:00.003+01:00

Småtrollen börjar bli stora troll... och fort går det! Mellantrollet har det senaste halvåret vuxit både fysiskt och psykiskt, så att jag redan kan skönja tonåringen i henne. Tror att utvecklingen har gått lite väl fort, både för hennes mor och henne själv.

Det är inte lätt att vara först i utvecklingen, likväl som det är svårt att vara sist. Mellantrollen är den enda i sin klass som så här långt har tagit det fysiska steget från barn till kvinna. En process som man inte själv kan styra över, men som jag gärna hade sett hade dröjt ett år eller två för hennes egen skull.

Ena dagen vaknar hon och känner sig som det barn hon är, för att nästa dag vakna och befinna sig i en tonårings kropp. Både hon och hennes omgivning får stå ut med tvära kast, vilket hon inte alltid kan förklara. Vare sig för sig själv eller för dem, för hur lätt är det att för sina klasskamrater förklara PMS och allt vad det innebär? Inte nog med att det är svårt, det är även genant. Och klasskamraterna vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till den här tjejen som helt plötsligt har inträtt i något som de inte känner igen. Och som de ibland är avundsjuka på och i andra ögonblick rädda för.

Vi har långa samtal på kvällen, där tankar och känslor ventileras. Många förtroenden utbyts och jag öppnar mitt hjärta. Släpper ut de tankar jag själv hade när jag befann mig där Mellantrollet är idag. Tankar jag gärna delat med min mamma, men vars hjärta inte hade kraften att ta emot.

På samma gång som jag ger mitt stora lilla troll tröst och stöd så läker jag även den lilla tjejen inom mig. Besvarar på de frågor som hon en gång hade och själv fick söka svaret på. Tillsammans växer vi - jag, Mellantrollet och den lilla flickan jag ännu bär med mig. En häftig känsla, fylld av närhet. Fylld av kärlek.

Byggare Bob efterlyses!

2010-12-06T20:31:00.002+01:00

I våras skulle vi äntligen sätta igång med tillbyggnaden av vårt sommarhus. Efter sjuttioelva vändor hade vi äntligen hittat ett byggföretag som kändes bra, där referenserna var kanon och med hjälp av en extern byggledare kändes det som om vi hade koll på läget. Kontrakt skrevs, med takpris och starttid samt beräknad tidsåtgång. Dock gjorde vi tabben att inte skriva ett sista datum när det skulle vara klart....

Så starten som skulle varit i början av maj blev efter midsommar. De åtta veckorna tog blev självklart 12 utan att allt är klart. Eljobbet som ingick i offerten utfördes inte korrekt utan vi fick ta dit en egen. Tidsplanen och löften som gavs hölls inte. Jag kan ge hur många exempel som helst men orkar bara inte.

Projektledaren som vi betalar dyr peng för verkar mer gå byggbolagets ärende än vårt. Vi har haft möte på möte på möte och spikat en actionlista för hur vi skall slutföra det hela, men vi får ingen som helst respons. Bara skitsnack...

Turligen nog har vi inte betalat hela kostnaden av den enkla anledningen att byggbolaget inte har gett oss slutfakturan. När vi bad om att få reda på slutkostnaden fick vi en sammanställning över byggbolagets kostnader. Och vad i helvete ska vi med det till? Vi har fått ett takpris från vilket skall avräknas det vi har betalat och det som ingick i offerten men som de ej gjort. Hur jäkla svårt skall det vara?

Tror jag skickat 10 mail om detta, men vare sig byggbolaget eller projektledaren verkar förstå detta. Utan till svar får vi "men vi har ju skickat alla våra fakturor så ni ser vad det kostar". Idioter!

Till slut fick vi nog och vände oss till advokat, där uppdraget var enkelt:

Alt. 1: slutför de 8-10 punkter vi listat och återkom med slutkostnad enl ovanstående
Alt 2: avsäg er vidare fordringar på oss och vi själva slutför det som saknas

Advokaten har skickat 1 brev till byggbolaget, 2 mail till mig och haft 1 telefonsamtal med mig samt ett med byggbolaget. Det har tagit dem 4 timmar.... Och nu idag fick jag mail från advokaten "jag har fått alla fakturor från byggbolaget så kan vi boka möte för att gå igenom deras kostnader tillsammans?"

Varför skall jag och advokaten gå igenom dem? För att advokaten skall kunna ta ut ytterligare timpenning? Jag vidhåller med en dåres envishet att vi har fått ett takpris så det är totalt ointressant vilka kostnader som byggbolaget har!

Det mest tragiska i kråksången är att situationen på intet sätt är unikt. Det är inte många som jag känner som varit nöjda med sina byggare på sikt. Första gången fungerar det kanon, då får de nya uppdrag och då fungerar det inte alls.

I vilken annan bransch kan man ha så undermånlig logistik, behandla sina kunder så respektlös med missade tidsplaner etc utan att det tar hus i helvete? Att det fungerar är förmodligen för att det inte finns några alternativ.

Visst, jobbet är förmodligen inget större projekt för dem rent intäktsmässigt men för den familj som satsar besparingar alt tar lån så är det en stor grej! Tyvärr är man oftast helt i händerna på dem och utan möjlighet att sätta press på dem. Vilket de verkar systematiskt utnyttja.

Skall bli spännande att se hur detta skall sluta. Dock vet jag fasiken inte om vi törs gå vidare med steg 2 i utbyggnaden.... Iaf inte med ett byggbolag någonstans från Stockholmsregionen.

En liten tanke...

2010-12-04T20:34:00.002+01:00

Var en sväng i ett köpcentrum nu på eftermiddagen. Inte julklappar, för jag tillhör den där sorten som sparar mig till sista veckan och sedan far runt som ett skållat troll. Däremot är det högtryck på födelsedagskalasfronten just nu och inte sjuttsingen kan man köpa hela konkarongen på ett bräde. Nej då, ett gäng till ena helgen och så en ny sväng för att införskaffa till nästa helg. Lite lätt tidsödande, men det går inte att få trollungarna att effektivisera det hela så då får det vara så.

Hur som, efter denna lilla utsvängning kanske jag ska komma till saken. Med en dåres envishet tjatar jag om alternativa julklappar. Varför köpa ytterligare en chokladkartong / vinflaska / delikatesskorg o dyl till mostern / farmodern / morfadern etc som har allt?

Nej, håll igen på den där onödiga konsumtionen och checka in på den här sidan. För 75 kronor kan Du förgylla tillvaron för ett gäng barn genom att skänka dem en fotboll, för en hundring kan Du hålla ett annat barn varmt eller varför inte slå till med en åsna?

Jag tycker det är en suverän idé och jag kör på den vartenda år. Först en liten enkel mer kommersiell present till den äldre generationen och så fyller jag på med en get / fotboll / åsna eller något annat som faktiskt kan förändra livet för de mindre lyckligt lottade.

I Sverige tror jag vi snittar 6.500 kronor i julklappar per person! Det är mer än flera årslöner för majoriteten i utvecklingsländerna. Om vi drog ned 2% av den summan så blir det 130 spänn till att bekäma fattigdomen. Det borde vi ha råd med. Eller ta oss råd till!

Och ja, jag vet att det är absolut inte alla som har råd att lägga de pengarna på julklappar. Och självklart skall de se om sitt eget hus först. Men för många av oss andra så har vi faktiskt det, vi kan t ex köpa en flaska vin mindre så är det ordnat.

Så där, nu har jag predikat färdigt för denna gången. Nu övergår jag till att njuta av myspysprogrammet "Så mycket bättre" . Sköna personer, underhållande samtal, njutbar musik och allt inramat av en vacker sommar på Gotland. Kan det bli så mycket bättre? (ha ha ha vad rolig jag var nu....)

Stackars barn

2010-12-03T21:04:00.000+01:00

Jag är ingen perfekt mamma, långt ifrån. Jag blir arg, jag tjatar och ibland har jag noll i tålamod. Men jag har en stor fördel, jag är alltid mentalt närvarande! Jag lyssnar alltid på vad de har att säga och jag föringar aldrig deras känslor även om jag inte alltid håller med dem.

Den här veckan har jag träffat en mycket ung dam som inte vill dansa balett, men hennes mamma vill att hon ska så därför gör dottern det. Som tack fick hon en iPhone. Så nu dansar hon balett 5 dagar i veckan och hatar varje sekund. Dessutom går hon på gymnastik tre kvällar i veckan och dansar jazzdans två. För hennes mamma vill att hon ska bli något inom dans. Och hon har inte ens fyllt nio!

En annan liten flicka gjorde ett fars dag kort i smyg som skolpersonalen fick posta för hennes mamma blir helt rabiat om pappan överhuvudtaget nämns.

En annan liten tjej fick gå ensam hem från oss när det var mörkt, för jag kunde inte följa henne då jag gjort illa foten och maken var borta. Jag ringde hennes föräldrar som sa "vi orkar inte ge oss ut nu men det går säkert bra". Att dottern var mörkrädd tog de ingen hänsyn till.

Några andra barn lekte en lek där förloraren blev våldtagen till döds, i leken. Självklart gick jag i taket och rapport till de berörda barnens lärare som genast tog tag i situationen tack och lov! Tur att mellantrollet hade vett nog att reagera på kamraternas lek och att hon tog upp det med mig.

Och detta är bara ett axplock av den senaste tidens händelser.

Har vi vuxna så fullt upp att vi inte hinner engagera oss i våra barns liv? Och i så fall, varför skaffar vi då barn? Varför har vi så bråttom att våra unga ska bli stora, klara sig själva att vi inte kan låta dem få vara barn så länge de kan. För snart nog blir de vuxna nog och går vidare ut i livet. Och då är det för sen att ångra sig!

Återupplivning....

2010-12-01T21:45:00.002+01:00

Höll nästan på att glömma att jag hade en blogg.... Inte så att jag haft dåligt samvete, men livet har flutit på såpass att mitt behov av bloggandet nästintill har hamnat i träda. Då och då har tanken dykt upp att "det här borde jag blogga om", men så händer något och vips har tiden & tanken försvunnit.

Men jag vill inte att bloggen skall försvinna, den och ni har gett mig så mycket. Mitt konkreta behov är avsevärt mindre nu, när jag ridit ut de värsta stormarna. Då var den en livlina, att få skriva av mig, att få era kommentarer och känna att jag var inte ensam. Att jag var stark och klok som kunde hantera de saker som livet behagade kasta mig in i. Det har ni och bloggen gett mig, vilket jag är för evigt tacksam för.

Nu är det behovet nästintill obefintligt, jag känner att jag har en bra balans i livet. Mina små troll börjar bli tonåriga små troll, med allt vad det innebär. Vi har haft härliga stormar här hemma och det tog en bra tag innan jag hittade ett sätt att hantera det på, utan att det urartade till rena rama världskriget. Men jag lyckades ta mig även dit och den harmoni vi har här hemma nu är så skön. Jag njuter av att komma hem, tillbringa kvällen med min familj. Jag orkar lyssna och svara på de sjutusentrehundratolv funderingar som kommer upp, om kärlek, kroppen, bröst, livet och allt annat.

Jag är lycklig. Jag mår bra. Och jag tycker att jag förtjänar denna lycka. Utan dåligt samvete. För jag är en bra människa, som gör mitt bästa. Och det är oftast gott nog. Och när det inte är det, ja då löser det sig alltid på ett eller annat sätt. Och oftast på ett bra sådant. Livet är gott, helt enkelt!

Stan är full av vatten...

2010-10-15T08:51:00.004+02:00

Imorse klev jag upp och frös, vintern börjar närma sig och det är frost på nätterna. Fort in i köket, på med vattenkokaren och sedan in i en lång värmande dusch. Insvept i morgonrock njöt jag sedan av en kopp te och tidningen innan tandborstningen väntade.

Morgonens frusenhet var ersatt av en varm, skön känsla och jag var redo att möta dagen.

Ovanstående scenario är en självklarhet för de flesta i vårt avlånga land. För de flesta i den s k civilierasade västvärlden.

Vi sätter på en kran och får fräscht kallt vatten, eller varmt om vi så önskar, i önskad mängd. Ingen ransonering, ingen rening utan helt självklart vatten utan restriktioner.

Så ser inte verkligheten ut för alla. Idag är det Blog Action Day 2010, med fokus på vatten. En av aktörerna är Action Aid som driver ett vattenprojekt i Uganda.

I byn Kitemba blev människorna vräkta från sina hem när ett utländskt kaffeföretag stal deras mark. Idag bor de i läger nära sina gamla hem utan rent dricksvatten. ActionAid hjälper till genom att bygga två nya brunnar som kommer att ge 2 100 människor rent vatten och genom att ge byborna rättslig hjälp för att de ska få tillbaka sin mark.

Dessa människor blev alltså fråntagna det livsnödvändiga vattnet för att vi skall få åtnjuta vårt kaffe! De som har så lite fick än mindre. Inte ens naturens egen gåva vatten fick de behålla.

Läs vidare här om Du vill veta mer. Och när Du borstar Dina tänder, dricker ett glas vatten eller tvättar Dina händer, skänk då gärna en tanke till dem som inte är lika lyckligt lottade. Till dem för vilka vatten är en skillnad mellan liv och död. Samma vatten som vi slösar aktningslöst med utan att tänka.

Livet är inte rättvist, men vi kan hjälpa till att balansera det lite. En litet bidrag kan rädda en hel by! Jag avstår från en bio eller två, gör Du?

Don efter person....

2010-10-14T09:11:00.001+02:00

Mellantrollet: A som jobbar på fritids blir nästan aldrig arg på oss tjejer hur mycket vi än retar honom.
Trollmor: Det var väl en tålmodig sort, men varför retar ni honom?
Mellantrollet: För att se om han kan bli arg.
Trollmor: Då får Du väl göra mot honom som mot mig när vi bråkar.
Mellantrollet: Det går väl inte!
Trollmor: Varför inte det då?
Mellantrollet: Så elak och dum kan jag inte vara, då kastar han ut mig!
Trollmor: Jaha ja, men mot mig kan Du vara sådan?
Mellantrollet: Självklart. Du är min mamma och Du älskar mig hur dum jag än är!

Ibland så....

2010-10-13T23:00:00.004+02:00

Hos en av mina kunder finns det en tjej i trettioårsåldern. Hon kom till Sverige strax efter det hon fyllt 20 och mötte en helt ny värld jämfört med den där hon växt upp. Frihet att säga vad hon ville, att själv välja vänner och annat. Spännande, men samtidigt en stor omställning att helt plötsligt ta beslut om saker hon tidigare aldrig någonsin haft anledning att fundera kring. Just av den enkla anledningen att hon ändå inte fick bestämma.

Vi har en bra relation, om jag hade fått barn i unga år hade jag kunnat haft en dotter i hennes ålder. Hon ser mig som en trygg, klok person och har därför mer eller mindre valt ut mig till sin livsmentor. Kommer med frågor i stort och smått, om valet, om kläder, relationer m.m.

Idag när jag var ute hos kunden kom hon in för den sedvanliga pratstunden. Ledsen och lite upprörd för hon hade gjort fel! Ingen på företaget hade på något sätt lagt skulden på henne, de flesta hade inte ens reagerat över "felet" då det var ganska så obetydligt. Det handlade om att hon missuppfattat ett pris så att totalen slutade på några hundralappar mer än vad det var tänkt. Och med tanke på slutpriset så var det verkligen ett obetydligt fel, men hon hade ju gjort fel. Det var den stora grejen. Hon hade i sina egna ögon svikit sin chef genom att "slösa" bort hans pengar genom att ha missuppfattat leverantören.

Hur som, vi pratade om det en liten stund. Jag lyckades förklara de faktiska ekonomiska konsekvenserna och peppa upp henne så att hon kunde acceptera sin miss. Och så småningom bet det, problemet suddades bort och hon log igen. Då gav hon mig en av de finaste komplimanger jag fått;

"Det är så skönt att prata med Dig, Du får mig alltid att se glaset som halvfullt. Du är så positiv och inspirerande. Min förebild helt enkelt och om jag får en dotter vill jag att hon ska bli som Du".

Det är en häftig känsla när en relativt ny bekantskap så tydligt kan sätta ord på den utveckling jag gjord. Även om jag försöker boosta mig själv ibland så är det ändå inte samma sak. Tänk, att jag som under hela min uppväxt fått höra att jag var negativ och tråkig idag kan upplevas som positiv och underhållande. En skön känsla som värmer i hela kroppen! Den suger jag i mig, för det är jag värd.

Och nu då?

2010-09-20T09:09:00.003+02:00

Så hände det som de flesta av oss inte ville skulle hända, SD kom in i riksdagen och fick alltför många mandat i mitt tycke.

Nu är jag ingen politisk expert, jag är måttligt intresserad av politik men har ändå en klar bild framför mig hur jag tycker att ett bra, välmående Sverige skall se ut. Och jag har även en tro på vilket block som delar denna bild. Därtill hör inte SD!

Däremot har SD tillräckligt många anhängare för att knäcka 4 % gränsen och det innebär att de når ett ganska stort antal människor i Sverige. Varför?

Det tror jag är en fråga som alla demokratiska partier i Sverige måste ställa sig. SD driver ett fåtal, i mitt tycke oetiska, frågor och ändå når de så många som de gör. Varför?

Kanske om de stora etablerade partierna tordes ta i dessa frågor, debattera dem, ha en åsikt i dem så skulle en del av SDs väljare hitta ett alternativ. OBS att nu säger jag inte att något parti skall driva den politik som SD står för, inte att de skall dela deras åsikt i ex.vis invandrarfrågan. Absolut inte! Däremot att TORDAS tala om det, förklara sin ståndpunkt och inte sopa det under mattan.

Eftersom såpass många människor upplever dessa frågor som så viktiga att de väljer att lägga sin röst på SD, så måste de "stora" elefanterna tordas ta debatten med SD. Jag tror inte att man kan tiga ihjäl okunskap och ignorans. Om man istället lyfter fram det i dagsljus så kommer alla skavanker och sprickor synas, kanske inte för de mest intolleranta men förhoppningsvis för de vilsna.

Strange....

2010-09-19T22:02:00.002+02:00

För första gången sedan Eldkvarn brann var jag ute och svingade mina lurviga. Kul var det att få go bananas på dansgolvet. Fördelen med att uppnå lite fler år är att det var mig totalt ointressant om någon tyckte att jag var galen som stod själv på dansgolvet och headbangade för kung&fosterland.

Eftersom jag är relativt vuxen så höjde jag förmodligen medelåldern med några tusen procent. Således var majoriteten kring 30 rycket vilket inte var något konstigt alls, så även karlarna. Det som dock var strange var att i princip alla karlar saknade hår! Hälften så gammal som undertecknades make och helt kala på huvudet.

Någon trend jag missat eller är den nya folksjukdomen ofrivilligt håravfall?

Föraning?

2010-09-16T12:27:00.003+02:00

Inatt hade jag en mycket vacker dröm. Sorglig, men samtidigt kärleksfull. Vacker och skir, som den tidiga våren när den lyser in genom fönstret en tidig gryning.

Drömmen var som i ultrarapid, mjukt inlindad i lätta vita moln. I bakgrunden hördes det milda toner av en flöjt, även de sorgsna men ändå förhoppningsfulla.

Jag står i ett rum som är helt vitt. Inte den lite hårda, kyliga vita utan en ombonad, trälik vit färg. Solen strålar in genom fönstret som genom ett filter, ett mjukt ljus som omvälver oss alla som finns i rummet.

Vi är flera stycken i detta lilla rum utan att det känns trångt. Det är många jag känner igen och andra helt nya.

Mitt i rummet står det ett fint dukat bord med somriga blomsteruppsättningar fyllda av kärlek. Och mitt på bordet står en vitlaserad träkista. Enkel och stilren, men ändå utstrålar den värme och trygghet.

Alla ler, alla gråter. Allt med samma värme, samma lugn men framförallt med samma känsla av befrielse.

Jag är lycklig. Jag är ledsen. Jag är befriad.

Jag drömmer om min fars begravning, och det är inte skrämmande. Det är befriande. Det är vackert. Och det är kärlek.

Nytt liv del 2...

2010-09-15T21:31:00.004+02:00

Jag inser att jag förmodligen har fått någon form av åldersnoja. Nästa år fyller jag 50! Men hallå!?!?!?! Jag är vuxen. Mycket vuxen t o m. Däremot har jag svårt att känna mig som femtio. Jag är fortfarande sugen på att stå på ett dansgolv en hel natt och headbanga så svetten lackar. Att köra bil lite lätt över hastighetsgränsen och dundra Nirvana på högsta volym. Att dra på mig aptighta jeans och sneakers, ha håret i flätor och ansiktet osminkat.

Jag vägrar bli tant, för det är inte jag. Under en period i 20 års åldern körde jag tantstuket när jag jobbade på den stora amerikanska koncernen. Det var märkesdräkt, high heels och pagefrisyr matchad med perfekt make up. Och jag längtar inte tillbaka, även om jag ibland önskar att jag var lite mer fåfäng. Att jag orkar gå till frisören mer än 2 gånger om året. Att jag ibland klädde upp mig och försökte vara lite kvinnlig. Använda kjol ibland kanske?

Åldersnojan då som jag så fint inledde med? Jo, jag har börjat fundera på hur andra människor uppfattar mig. Jag har börjat träna. Och jag funderar även på att gå till farbror doktorn för att höra om jag kan få bort mina ärftliga "hamsterrynkor".

En liten brasklapp så här i slutet av inlägget; det har regnat nästan hela långa dagen och jag har migrän. Jag blir lite avig då, imorgon kanske nojan har gått över. Just so you know!

Full fart framåt....

2010-09-10T22:54:00.002+02:00

Shit, ska veckorna gå så här fort lär jag fylla 85 före årsskiftet!

Helt mysko, jag som brukar tycka att hösten är relativt långsam. Lagom med jobb, lagom med fritidsaktiviteter och ganska soft överlag. Men icke denna höst, vet inte vad som hänt en dagarna rusar fram och det känns mest om att tiden mellan måndag - fredag bara försvinner. På ett sätt ganska skönt, för jag känner mig inte direkt stressad. Det som hinns med det hinns med och det andra får jag fixa sen. Det löser sig alltid one way or another.

Fast lite scary är det när det går så fort. Snart lär småtrollen stå där i dörren med väskan packad och körkortet i näven, medan jag smörjer rullatorn för att orka med power walkandet.....

Ska det vara så eller kommer det lugna sig snart?

ps: vill passa på att be om ursäkt för att jag inte bemöter de kommentarer jag får men av någon outgrundlig anledning kan jag inte kommentera mina egna inlägg. Också det är mysko. Mycket mysko som så mycket annat....

Sommaren som var...

2010-09-08T21:57:00.002+02:00

Som somliga av er vet så är jag egen företagare, vilken innebär både för- och nackdelar som allt här i livet. Eftersom jag har förmånen att vara duktig på det jag gör har jag i princip obegränsat med jobb, bara jag vill. En annan förmån är att jag i princip kan välja när jag vill jobba, bara jag håller de deadlines som finns. Och de är oftast med ett ganska lång framförhållning.

Det i sin tur har möjliggjort att våra barn alltid har haft sommarlov från början av juni till dess att skolorna börjar, så även detta år med en skillnad - de åkte på kollo! Ett val de själva gjorde och som både jag & maken uppmuntrade. I och med att vi i princip saknar äldre släktingar så är våra barn ALLTID med oss, på både gott och ont. Jag är helt övertygad om att barn växer, när de får "stå på egna ben" i andra vuxna människors närhet. När de kan vara utan sina föräldrar i perioder och upptäcka att de fixar det, att andra människor kan vara ett bra komplement till föräldrarna vars kärlek de har ändå i alla väder.

Dock var det med viss oro, för kollot var i hela 2 veckor och det längsta våra barn har varit utan oss båda samtidigt är 4 dagar. Då i sällskap med sin moster. Så det var något av ett elddop, både för dem och oss. En tidig morgon på Stockholms central, med nyinköpta väskor och lätt nervösa tjejer träffade vi resten av ligan. Ledarna som omgående gav ett positivt och varmt intryck samt en drös andra barn som var lika nervösa som våra, och som de dolde väl bakom lite lätt kaxiga ansikten.

Bussen åket iväg och maken & jag for hem, lite sorgsna men samtidigt lite lättade. 2 veckor att enkom vara vuxna, fria att disponera vår tid precis som det passade oss. En mycket mysko känsla.

När telefontiden närmade sig på kvällen pirrade det i magen. Skulle telefonen ringa klockan sex prick och hemlängtan slagit till eller skulle den inte ringa alls?

Den ringde kvart i sju och det var två kvittrande röster i telefon, som bubblade om alla de kamrater de träffat, om underbara och roliga ledare, om upptåg och äventyr. Och så fortsatte det, hela kollotiden igenom. Även deras systerskap stärktes, vilket tror jag var det största behållningen för min del.

Underbara ledare som alltid fanns där för barnen, som busade och hittade på hyss, som fick kidsen att växa. Tror det är en av de bästa upplevelser mina barn har haft. Och därigenom även jag.

Tack underbara fina Barnens Ö. Och tack Stockholms kommun för att ni fortfarande erbjuder detta till barnen. En upplevelse för livet att bära med sig.

Nya tider, nya rutiner...

2010-09-07T22:31:00.003+02:00

Av olika rutiga och randiga skäl så äger denna familj ingen våg vilket jag aldrig saknat. Jag är lycklig lottad och har i princip aldrig haft några problem med min vikt (förutom några år i min ungdom då jag fick för mig att jag var överviktig, vilket var helt fel).

Hur som, jag brukar "mäta" av min vikt beroende på hur kläderna sitter och det fungerar oftast bra. Men så i somras hände något med min ämnesomsättning (eller så var det helt enkelt åldern som slog till). Utan att ha förändrar mina matvanor så började min kropp svälla på ställen den inte borde bukta utåt på. I mitt stilla sinne skyllde jag på värmen i kombination med min otränade fysik. Jag var svullen helt enkelt!

Men så hamnade jag på middag hemma hos bästa väninnan som av någon outgrundlig anledning hade vågen ståendes framme i vardagsrummet. Nyfiket klev jag upp på den och fick en smärre chock! Jag hade gått upp 6 kilo på absolut nolltid och av absolut ingenting. Voine voine, jag närmade mig en övre smärtgräns med stormsteg. Egentligen bryr jag mig inte om vikten vad siffrorna anbelangar, utan mer vad kilona gör med mig; trött, öm i lederna, otränad och allmännt "sunkig" i kroppen.

Så jag och väninnan bestämde oss att nu jäklar skulle det bli ordning på torpen. Senast den 1 september skulle vi börja träna och det gjorde vi! Träningskort införskaffades och förra onsdagen var vi på plats. En intensivt pass Pilates gjorde att vi upptäckte muskler vi inte ens visste att man kunde sakna. För att hålla träningsvärken borta slog vi till med ett spinningpass på torsdagen innan vi unnade oss lite vila fredag och lördag för att sedan köra en power walk på söndagen.

En stark start om jag får berömma mig själv. Men så körde det ihop sig...Träningspassen som fanns på måndagen insåg jag raskt att de inte var något för mig. Långpass spinning, body pump eller kampsport var inget som min otränade kropp gick igång på.

Och idag var jag kvar på jobbet till halv nio. Imorgon föräldramöte, vilket gör att jag missar pilates passet. Å andra sidan kanske jag slår till med en snabb power walk till och från föräldramötet. För nog kan man komma svettig iförd träningskläder till ett föräldramöte eller?

Som en liten parantes kan nämnas att spinning var definitivt inget för mig! Att klämma ihop ett helt gäng på stillastående cyklar, ösa på med umpa pumpa basmusik och sedan försöka cykla i takt till det medan det sitter en hysteriskt vältränad människa längst fram i rummet och ylar uppmuntrande peppande ord är inte vad jag går igång på. Lägger man sedan till att man sitter så trångt att man nästintill har näsan upp i ändalykten på cyklisten framför, ja då blir jag garanterat avtänd så det heter duga!

Nej då är Pilates mer min grej. Att lite sakta och fokuserat röra en muskel hit & dit samtidigt som jag andas djupt och stilla fungerar bra för mig. Enda problemet är väl att mitt balanssinne inte är helt överens med övningarna vilket resulterade i lite lätt vinglande och en del direkta kantringar till omgivningens stora nöje. Jag har nog aldrig haft så mycket blåmärken på min kropp, om man undantar min störtdykning nedför stenmuren. Men det är som det sägs; vill man bli fin får man lida pin. Sommaren 2011 tänkte jag våga mig på att bära bikini in public!

Risken med förhastade slutatser....

2010-09-02T15:36:00.002+02:00

Syster min var på en middag i helgen och träffade däribland fanns en pappa som var relativt ny vad gäller hämtandet från dagis. Följande episod inträffade vid ett sådant tillfälle;

Pappa och den 4-5 årige sonen sitter på bussen, som är relativt knökad som alltid i rusningstid.

Sonen frågar då pappan "vad betyder olla?", vilket gör att både pappan och hela bussen vaknar till. En mycket generad pappa funderar på hur han skall förklara utan att göra det alltför detaljerat, men att samtidigt pedagogiskt möte sonens fråga med ett korrekt svar.

Bussen i övrigt följer självklart med monologen med största intresse, när han hummandes och harklandes börjar förklara om det manliga organets olika delar och dess namn samt vad man kan göra med desamma.

Sonen funderar på svaret och brister sedan triumferande ut:

HA! Jag visste väl att Kalle ljög när han sa att det betydde hej på spanska!

Don't ever jump to conclusions. Kanske bäst med en kontrollfråga nästa gång.......

ps: för er som inte vet betyder hola hej på spanska och det uttalas olla

Lite rim och reson tack....

2010-09-01T12:03:00.003+02:00

Okej, jag skulle säkert spy galla i kubik och kvadrat om jag torskade en drös miljarder på en dag. Detta oavsett anledning à la vidlyftiga spekulationer, mycket vill ha mer osv. Visst fasiken skulle det svida.

Däremot tycker jag att det blir lite missvisande när tidningarna skriver katastrofrubriker och agerar domedagsprofeter.

Om (och jag säger om eftersom jag inte har en endaste aning om sanningen) det nu är så att familjen Qvibergs gemensamma aktieinnehav i deras "egna" bank har sjunkit med närmare 200 miljoner så är det fiktiva pengar. De har inte haft dessa 200 miljoner i kronor och ören, utan i värdepapper. Visst, deras förmögenhet har då sjunkit med motsvarande summa pengar men är det katastrof? Egentligen?

Om de nu skulle ha 210 miljoner (fast jag tippar på att det är betydligt mer då jag inte tror de lagt alla ägg i en korg) och sedan förlorar 200 miljoner så har de fortfarande 10 miljoner kvar. Är det katastrof?

Om vi jämför med den ensamstående föräldern som efter skatt & räkningar har 2000 kronor kvar till mat, och som får en p-bot/tandläkarräkning/elräkning eller helt enkelt tappar bort 1000 kronor. Är det katastrof?

I fall nr 1 så säger jag aldrig i hela helvetet kan det vara katastrof om en mångmiljonär förlorar en del av sin förmögenhet.

I fall nr 2 så börjar det närma sig katastrof. Iaf otroligt jobbigt och tungt.

Dock för mig är en katastrof när det händer något varaktigt, permanent tragiskt som aldrig går att reparera eller råda bot på utan stora umbäranden. Typ situationen i Pakistan. Det är katastrof!

Kanske familjen Qviberg trots sitt katastrofläge känner sig lyckligt lottade då de har en slant kvar eller vad tror ni? Nu skall det sägas att jag har inte någonstans hört fam. Qviberg utala sig om situationen rent privat så det är inte dem jag vänder mig mot. Utan som vanligt.... Aftonblasket och Skrällpressen.

Och när jag nu ändå är inne på att hänga pressen.... Har ni läst mycket om skolsituationen och mobbingen den senaste veckan? Nej just det... skolstarten är ju över och nu finns det inget mediavärde kvar i det. Synd dock på de stackars barn som är drabbade och som kanske, dumt nog, trodde att NU, äntligen så kommer det bli skillnad...... Naivt nog trodde de att media hade ett moraliskt ansvar..... Ack vad de bedrog sig!

Tekniska trollmor...

2010-08-27T22:55:00.004+02:00

Idag har jag lyckats big time med mina tekniska färdigheter.

Ni vet de där små bankdosorna man får? Så små att småtrollen använder dem som datorer till Barbiedockorna! Hur som, displayen kräver förstoringsglas och tangenterna en pincett för att lyckas hamna rätt. Och det gjorde väl inte jag för helt plötsligt har den eländiga minimojängen börjat konverserva med mig på danska...... Så numera gäller chansa & tryck!

I det här hemmet är det Trollmor som är dataexperten. Nu säger inte det så mycket då de övriga familjemedlemmarnas nivå ligger i jämnhöjd med uppfinnaren av Abacusen. I vilket fall som helst har vi hemmavid övergett det fasta bredbandet till förmån för USB eftersom vi ändå kör det ute på jobb, landet osv.

Dock tröttnade jag på att vi hade USB stickor både här och där, samt olika kod till alla såklart. Så en router införskaffades så att vi alla kan köra på samma nät och slippa gissa pinkoder på korsan & tvärsan. Idag tog jag mig äntligen tid att installera detsamma.

Körde enligt konstens alla regler och för en gångs skull lästa jag manualen. Allt verkade fungera som det skulle, koder lades in, IP adresser skrevs in och jag var stolt som en tupp. Testen visade att datorn & routern var sååå tajta och lirade i full harmoni. Dock vägrade den sprillans nya knallrosa (vad det nu har med saken att göra) USBn att ha någon som helst dialog med internet.

Oavsett vilket lock, pock, hot eller mutor jag erbjöd så var det totalt noll och intet kommunikation.

Så vad göra? Fredag eftermiddag i telefonkö till internetleverantör är ungefär lika hoppfullt som att stå i krogkön till Café Opera klockan 23.30 en lördag kväll under modemässan. Det händer inte ett skit!

Så medan jag sitter där med luren i högsta hugg och försöker hålla mig lugn, så tänker jag att jag gör om allt från början. Stänga av routern, plocka ur USBn, ta ut SIM kortet. Men hallå?!?!? SIM kortet?!?!?!?!?

Med röda kinder lades luren snabbt på och SIM kortet stoppades i. Voila.... trådlöst var här!

Shit vad glad jag är att jag inte hann ringa bror min, den store datakonsulten. Han hade garvat läppen av sig.... och fått än mer vatten på sin kvarn.

Sorligt...

2010-08-25T22:58:00.002+02:00

Det var länge sedan jag skrev om min far, mestadels för att det inte har funnits så mycket att skriva. Den väg han är vandrar nu leder bara än mer in i dimman. De stunder han har koll på läget kommer alltmer sällan. Jag misstänker att det inte dröjer länge förrän han även glömmer bort mig.

Möjligen att jag borde skämmas när jag erkänner att de dagar han inte ringer så hör jag inte heller av mig. Istället andas jag lite lättare, och är glad att slippa de tålamodsprövande samtalen som i princip kretsar kring några olika teman:

1. Hans ekonomi, har han några pengar?
2. Var han egentligen bor, för snart skall han väl flytta hem?
3. Vad vi barn gör och bor, för vi är ju aldrig hemma

Det låter inte så farligt när man ser det så här, men till saken hör att när han fastnat på något så kan det bli upp till 20 samtal under en timme och det är exakt samma fraser som upprepas var gång. Hans minne är som teflon och ingenting fastnar. Oftast går det bra att spela med så släpper han det men vissa saker fungerar det inte med.

Jag brukar "trösta" mig med att även om jag pratat med honom flera gånger om dagen eller om jag skulle hälsat på honom var dag så spelar det ingen roll, för 5 minuter efter det att jag lagt på / lämnat honom så har han glömt bort att jag finns.

Idag var dock en mycket mer "borta" dag än annars. I hans värld just nu så har han ett barn (mig) och jag har ännu inte slutat skolan. Han har ingen aning om vilken lägenhet han sitter i och han får aldrig någon mat. Tidigare idag ringde han och bad mig hämta honom på bänken utanför sjukhuset i Eskilstuna för det var dags att åka hem.... Då var det bara att spela med och säga att jag är där om 10 minuter.

Det är sorgligt att se en såpass skarp hjärna helt försvinna in i tomheten, det är sorligt att jag inte har det engagemang som jag inbillar mig att man borde ha. Det är sorligt att den kärlek jag ibland kan tycka att jag borde känna för min far inte riktigt finns, självklart baserat på vår tidigare historik.

Men mest sorligt av allt är att han själv valt att leva ett liv utan nära relationer till människor och att han därför i livets slutskede är en ensam människa, ett val jag misstänker att han förmodligen skulle ångra om kunde.

Mobbing....

2010-08-24T10:00:00.003+02:00

Nu är det skolstart. Och start för mobbing. Självklart hänger media på och drar igång med braskande rubriker, för att om 2-3 veckor lägga locket på för då är det "yesterdays news". Dock inte för de barn som fortfarande drabbas. Eller för de barn som fortfarande mobbar. För dem är det en verklighet som pågår dag efter annan, år efter år. Varför?

Det skrivs stora rubriker om lärarnas ansvar, om skolans ansvar. Och visst, de har ett stort ansvar. Jag anser mig ha rätt att ha kraftiga åsikter i frågan, då båda mina tjejer blev utsatta för mobbing av ganska grov kaliber. Som vanligt börjar det med subtila små gester för att eskalera i kraftord, förföljelse, fysiskt våld och kraftig ryktesspridning med polisanmälan till följd. Vi blev anmälda för att ha misskött vår dotter! En anmälan av en förälder som tyckte att det var befogat för h*n valde att blint tro på sitt eget barns oskuld, istället för att använda sitt sunda förnuft, moral och civilkurage. Lyckligtvis var polisen klokare än skola & förälder så anmälan avskrevs, men att ha blivit utsatt för det var inte en upplevelse jag önskar någon.

Och just där är det i mitt tycke den springande punkten! Många föräldrar skiter i att tänka ett steg till. Många föräldrar tror att deras egna barn är små änglar helt okapabla till att göra minsta felsteg. Många föräldrar VILL INTE SE VERKLIGHETEN för då måste de agera. Och om de måste agera har de mindre tid till självförverkligandet, karriären, sin privata lilla sfär osv. Alltså tar man the easy way out, skyller på någon annan och stoppar ned huvudet i sanden igen.

Surprise surprise när deras idag söta små barn om några år är tonåringar som hänger på stan, knackar ned någon bara för att de har tråkigt, snattar bara för att ha något att göra, super skallen i bitar i alldeles för unga år. "H*n som var så enkel som barn, hur gick detta till?"

Enkelt, väldigt enkelt - ni sket i era barn när de behövde er som mest! Ni struntade i att tyda de små signaler som ni fick om att allt inte stod rätt till för ni ville inte ha problem. Och vips så blev det som det blev.

Enligt min erfarenhet finns det i alla klasser små prinsessor (och ibland prinsar) som är söta, "snälla", duktiga i skolan och är den som alla vill leka med. Många gånger är det en bra person, men många gånger får dessa barn alldeles för stort makt i förhållande till sin mognad. En makt som ibland används för att skapa sig ett eget litet hov av lydiga kamrater. En makt som gör att detta barn kan välja vem som är inne och vem som är ute. En makt som ger detta barn möjlighet att skapa en bra tillvaro för kamrater i risksektorn. Eller makt nog att ge dessa kamrater ett helvete i skolan.

Vad detta barn väljer att göra med sin makt är predestinerat av den moral & etik som h*n fått med sig från hemmet, men är även påverkbart av lärarens& skolans insikt i detta. Den är oftast noll och intet.

För ingen lärare vill ha mobbing i sin klass. Ingen skola vill ha mobbing i sin skola. Och då väljer man att förneka den, eftersom de inte har kompetens, mod eller kraft att motverka den på det sätt som måste till:

ATT PRATA MED FÖRÄLDRARNA TILL DE BARN SOM MOBBAR. ATT RENT UT SÄGA TILL DESSA FÖRÄLDRAR ATT DERAS BARN INTE UPPFÖR SIG OKEJ.

Varför gör de så då? Förmodligen för att det är som en lärare sa till mig:

"Jag blir hellre osams med er än resten av föräldrarna i tjejgruppen"

Brist på moral, brist på civilkurage, brist på medmänsklighet, brist på empati och en hel jävla massa med saker är felet. Och våra barn betalar priset! Hoppas verkligen att karriären, självförverkligandet, den vältränade kroppet, yogakursen eller vad det nu är är värt det........

**vill Du läsa mer om den horribla historien så maila mig får Du namnet på bloggen

I do not get it....

2010-08-16T17:12:00.003+02:00

Det har varit ett långt sommarlov, både från arbete och blogg. Är lite trögstartad på alla plan, för trots att ledigheten varit tillräckligt för att hinna ladda batterierna så blev det inte riktigt så. What is new liksom. Dock inga större katastrofer, eller rättare sagt inga katastrofer alls. Däremot lite meck... byggmeck. Och det är inte det alldeles enklaste. Med risk för att reta upp en hel yrkeskår (tur att jag skriver under pseudonym) så undrar jag vad det är för fel på byggjobbare? Alltså inte som människor betraktat, men i sin yrkesroll.

Ingår det liksom i konceptet att man måste lova sånt man inte håller, att man måste vara försenad, att man inte ska komma när man säger osv? Jag förstår det inte. Om jag agerade så mot mina kunder skulle jag vara en ynklig konsult, med ett mycket begränsat antal kunder. Men så fungerar inte byggbranschen för där verkar alla göra samma sak.

Möjligen att jag inte till fullo förstår de svårigheter som deras yrke kan innebära, men jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan vara effektivt att ex.vis åka 2 timmar till ett jobb, 3 personer, för att spika upp 3-4 lister och sedan sluta. För att det regnade! Dock inte inomhus....

Finns många sådana fler exempel men jag kommer bara reta upp mig om jag ska rabbla dem. Räcker bra så tycker jag. Och förmodligen byggarbetarna. Nu ska jag gömma mig. För de är stora, byggarbetarna.

Detta kallar jag kundservice!

2010-08-16T08:46:00.002+02:00

Vi har som tradition att åka till Liseberg i slutet av sommaren och gjorde så även denna sommar. Äntligen hade Lilltrollet uppnått den magiska gränsen på 140 cm och de flesta attraktionerna stod öppna.

Glad som en travhäst gav vi oss på Balder, t o m Trollmor kastade sig dödsföraktande ut i denna svindlande färd med resultatet att flätorna stod som på Pippi Långstrump och maskaran lade sig i mungiporna när tårarna sprutade. Trodde aldrig jag skulle komma upp i detta höga decibel, Pernillas W's höga C (eller vad det nu var) i Picadilly Cirkus kan slänga sig i väggen!

I slutet av dagen väntar Kanonen och lag låter mig bli övertalade. Det har kommit rejält med folk och väntetiderna ligger på 30-45 minuter, men konstigt nog känns det ändå okej. Det är en skön stämning i köerna, ingen speciell trängsel och det rör sig hela tiden framåt. Men där tar det stopp. En ung tjej ifrågasätter Lilltrollets längd och jag påpekar att hon klarat måttet vid entren. Tjejen kontrollmäter och kommer fram till att det fattas en 3-4 cm. Jag står på mig, men det hjälper föga. Hurtigt säger hon "Du får växa på Dig tjejen och komma tillbaka nästa år". Visserligen menade hon det säkert snällt, men att säga det till en liten 10 åring inför en knökfull kö får resultatet att hon kände sig liten, varpå tårarna började spruta och vi lommade därifrån.

Gick till informationen för att framföra klagomål och då informerade de om att man kan kontrollmäta sig hos dem, för att sedan få ett band som styrker längden om man uppnår de magiska 140. Och så gjorde vi och banden kom på, dock mäktade vi inte med ytterligare 30-45 minuter i samma kö.

Min vana trogen skrev jag ett mail till Liseberg och framförde mina åsikter, bl a att man bör ha samma mätinstrument ute vid entreerna till attraktionerna som inne vid själva spärren, att man bör informera redan i entren om möjligheten till kontrollmätning m.m.

Det tog inte många dagar så kom ett mail. Kundtjänsten framför sina ursäkter, de har inte agerat helt korrekt och som kompensation fick vi ett nytt besök för hela familjen, inklusive åkband!

Det tycker jag var outstanding! Kompensationen i sig var jättetrevlig, men det viktigaste för Lilltrollet var ändå att de sa "vi gjorde fel, Du hade rätt". Det var storsint och helt by the book. Kan väl säga att Liseberg lyser än starkare i tjejernas hjärta efter det.

Även innan ovanstående incident var vi stora fans av Liseberg. Tempot i parken, stämningen, attraktionerna och miljön är helt suverän. Vi klarar utan problem 8-9 timmar i parken utan vare sig lugnande eller utbrott. Det är trevlig och hjälpsam personal, måste helt enkelt vara Sveriges trevligaste nöjesfält!

Så tack Liseberg för suverän service och bra bemötande, we still love you!

Back on track...

2010-07-29T22:07:00.003+02:00

Vet inte om ni saknat mig eller inte, men jag försvann ut i verkliga livet ett tag.... och helt plötsligt hade en månad gott.

Att rekapitulera vad som hänt verkar inte speciellt intressant vare sig för er eller mig. Vi konstanterar bara att jag har haft semester, även från bloggen. Och ni fick semester från mig. Så nu kanske vi är utvilade och redo för nya tag?

Vår utbyggnad av Trollskogen kom äntligen igång strax före midsommar och nu är den mer eller mindre klar. 20 nya fräscha kvadratmeter och lite omdisponering av de befintliga kvadratmetrarna har gjort vårt sommarhus till än mysigare än tidigare.

Proffsen fick ta hand om det mesta, men Trollfar och jag tog interiören. Det har spacklats & slipats, tapetserats & målats, möblerats & piffat så jag har haft träningsvärk på kvällarna. Men bra blev det!

Inga skador so far, trots min höga klantighetsfaktor men å andra sidan - sommaren är inte slut än......

Den enda "olycka" jag råkat ut för så här var när jag ramlade baklänges in i häcken utanför Coop Forum fast då var det mest stoltheten som fick sig en törn....

Jag och Ikea...

2010-07-02T00:32:00.002+02:00

Jag gillar Ikea. Ganska mycket faktiskt. Tyvärr är det så att var gång jag varit där blir jag sugen på att riva ut allt hemma, måla om och byta inredning totalt. Och då inte bara till Ikea, men de har så infernaliskt duktiga inredare som verkligen retar shoppingtarmen.

Nu har jag lyckats med bedriften att 2 gånger på en vecka besökt detta eminenta ställe UTAN att shoppa så mycket som ett endaste värmeljus. En bedrift väl värd en löpsedel!

Hur som, anledningen till besöket är att vi snart har etapp 1 av sommarhusutbyggnaden klar och därtill behövs en del möbler. Såsom sängar. Och det har de på Ikea. Flera stycken faktiskt.

De har även tältsängar, vilket är bra att ha när man har ett sommarhus och ibland har vänner som förbarmar sig över en härute i obygden. Och då är det trevligt om de får en säng att sova i.

Sängarna står prydligt uppställda för att man skall kunna prova dem. Först testar Lilltrollet, sedan Mellantrollet och så är det Trollmors tur. Vad händer då?

Jo tack, sänghelvetet bestämmer för att göra revolt! Benen viker ned sig huvudändan varpå fotändan sticker iväg rakt upp i luften. Trollmor åker ned med huvudet i marken med ett inte helt graciöst brak, handväskan hårt tryckt mot bröstet och med ett tjut från Vildmarken.

Lilltrollet bryter ihop i skrattorgier, maken stirrar förvånat och Mellantrollet gömmer sig bland sängarna för hon skäms så hon håller på att smälla av.

Själv rodnar jag mycket ocharmigt och försöker väldigt osmidigt ta mig ur min prekära situation, men lyckas inte för sängen är inte direkt samarbetsvillig. Turligen nog har Ikea eminent personal som snabbt rusar fram och baxar upp undertecknad i stående ställning. Ett inte helt enkelt jobb förmodligen då jag är stel som en pinne och därmed extra omedgörlig.

Hur som, upp kommer jag och killarna frågar med oroligt tonfall om jag gjort mig illa, vilket jag förnekar (och var en liten lögn för jag slog i axeln rejält). Därefter rusar vi snabbt vidare och jag försöker se oberörd ut. Däremot var shoppinglusten helt borta och pengar icke bortslösade. Hade jag sedan ojat mig och överdrivit min skada kanske vi t o m hade fått plåster på såren à la amerikansk standard - vem vet? Men nu har det tåget gått och nästa gång jag knatar in på Ikea kommer jag inte bara ha peruk och solglajor på mig, jag kommer även tvärvägra att testa möblerna!

Sista sommaren?

2010-06-25T00:03:00.002+02:00

På väg till bästa vännerna för midsommarfirande svänger vi förbi min far. Dagvården har ordnat ett eget firande med musikanter, vita dukar, god mat och blomsterkransar till alla gästerna.

De är så fina där de sitter uppklädda med kransar i håret. Några är ganska med, andra är inte fullt lika närvarande men det råder en fridfull och harmonisk stämning vid bordet. Personalen har klätt upp sig och de är så fina med de äldre, så mjuka och omtänksamma. Det märks att de är viktiga för dem och jag är glad att vi hittat denna oas för pappa.

Han sitter på nästa plats vid bordet med en sommartallrik framför sig. Han ser rofylld ut och jag blir varm i själen. Så höjer han blicken, får syn på mig men blicken blir Tom. Han kände inte igen mig. Och jag blev smärtsamt påmind att det är dit han är på väg.

In i dunklet, i mörkret där han blir ensam. Dit vi inte kan följa honom. Min pappa kommer att lämna mig. Gradvis. Och idag tog han ett stort steg. På vägen utan återvändo.

Skäms H&M!

2010-06-24T09:19:00.002+02:00

Här i vårt jämlika, trygga land har vi några paradskepp på företagshimmeln som är framgångsrika och tjänar massor med pengar. Och som vi svenskar (och även i andra länder) handlar i frekvent. En av dem är H&M, som har ett i mitt tycke smart koncept. Har själv varit i businessen med att importera från lågprisländer och vet hur svårt det är att kräva en bra behandling av arbetskraft, vettiga löner osv. Dock var det företaget avsevärt mindre än H&M och hade därmed avsevärt mindre kraft att sätta bakom. Det otroligt stora, världstäckande H&M borde sitta i en annan sits.....

Fick ett mail häromdagen som fick mig att reagera kraftigt. En enkel rad som denna:

"Vi har gjort en undersökning som visar att H&M enbart betalade 585 kronor i skatt i Bangladesh år 2008 – trots att det är ett av företagets största inköpsländer. Samtidigt gjorde H&M en vinst på 21 miljarder kronor"

Hur fasiken låter det? Jäkligt illa om ni frågar mig. Och Action Aid tycker likadant varför de nu har dragit igång en rättvisekampanj som ni kan läsa mer om HÄR och/eller så kan ni haka på deras kampanj på Face Book.

Jag personligen skulle gärna betala en tia mer per plagg om jag visste att det hamnade hos de som förtjänade den, dvs arbetarna, istället för att för att öka aktieägarnas vinst än mer.

Det är ofta jag önskar att vi svenskar inte vore så politiskt korrekta i alla lägen. Att vi likt fransmännen skulle protestera högt och vilt, fast inte bara för det som gynnar oss. Drömscenariot? Att alla svenskar bojkottade H&M i en enda dag. Eller en timme. Det skulle nog räcka för att få dem att lyssna......

Det första steget....

2010-06-15T23:26:00.002+02:00

Mitt älskade Mellantroll,
Det går så fort nu, så otroligt fort. Saker händer varenda dag och jag märker både fysiskt och psykiskt vilken mognad Du börjar uppnå. Du har tagit Dina första steg mot att lämna barndomen, mot tonåren och mot att frigöra Dig från mig & mitt inflytande. Något som gör mig glad och samtidigt livrädd. Men jag måste lita på Dig och låta Dig ta Dina steg, för att finnas där när Du trampar snett.

Att se Dig idag, så stark och trygg i Dig själv. Så vacker på både in och utsida. Det värmer, gör mig så stolt. Att veta att Du tagit Dig igenom det Du gjort, att Du vågat lita på Dig själv och stå för den Du är är starkt. Mycket starkare än jag tror Du kan förstå. Det är inte lätt att vara barn och vara "annorlunda", men att samtidigt stå för det. Att våga bejaka det, det är än svårare. Men Du har gjort det och jag är glad för det!

Du har funnit en bästis, varit som ler och långhalm. Blodsystrar. Och hon svek Dig, rejält. Men Du klarade det, Du tog det inte personligt och förstod att problemet inte låg hos Dig. Och än en gång växte Du i mina ögon.

När jag tänker tillbaka på det hudlösa lilla barn Du tidigare var, hur orolig jag var för Dig. Hur ledsen jag varit, när jag sett hur tung Din barndom stundtals har varit. Hur ont det gjort när jag sett hur Du kämpat.

Men kampen var inte förgäves, och jag är glad att vi tog de steg vi gjorde. Tillsammans.

Sitter här och är varm i hjärtat. Du har Din andra pojkvän och ni är så söta mot varandra. Ni törs stå öppet för de känslor ni har och jag är så glad, även om de är dramatiska precis som det hör den första kärleken till. Det är som att se "Den vita stenen" med min egen dotter som huvudperson.

Och jag är stolt, för Du delar detta med mig. Via mail, via chatt och sms. Du frågar om råd, Du låter mig veta vad ni säger till varandra. Lite generad för att ta det öga mot öga, så hittar Du Dina egna vägar att dela med Dig. Jag får ta del av Dina känslor och Du litar på mig. Precis vad jag alltid har önskat mig. Att finnas där, få Din tillit, Dina förtroenden. Det är stort. Det är viktigt. Men framförallt är det kärlek!

En alldeles vanlig torsdag...

2010-06-10T12:03:00.002+02:00

vaknar jag i ottan. Klockan fyra av alla konstiga klockslag! Inte ett dugg pigg eftersom jag min vana trogen legat och läst fram till småtimmarna. Lyckas iaf slockna till en stund och vaknar i panik när klockan brölar 06.15.

Jag vaknar ALDRIG av väckarklockan då jag har lyxen att ha en man som väcker mig på morgonen. Inne i min lilla värld bakom öronpropparna, som är ett nödvändigt ont då maken låter värre än Etna i fullt utbrott när han snarkar, så hör jag nada. Nill. Totalt tyst är det. Enda kruxet är att jag får eksem i hörselgångarna, men lite skit får man ta för välmåendet.

Efter denna lilla utvikning är vi då tillbaka till 6.15 och varför jag skulle upp så dags, vaknandes av min alldeles egna lilla brölande väckarklocka. Jo tack, det var dags för tuttitt igen. Varför man måste lägga detta så okristligt som 07.15 på morgonen förstår jag inte. Kanske är tittsen som bäst då, liksom innan de hänger ut sig och det blir sämre bilder.

Så här dags på morgonen är de ju utvilade och pigga, så uppbullade som de kan då fettcellerna legat och gosat till sig en hel natt. Hur som, 07.15 stod jag i bara mässingen och försökte lägga upp mina behag på den iskalla plattan där de sedan skulle få en mindre ångvält över sig för att göra dem så platta som möjligt. Liksom pressa ut allt gosigt fett ur cellerna för att få modellen pannkaka liksom.

Är man normalt utrustad, vare sig man har pigga uppåtgående bröst eller den längre modellen som pekar ned mot naveln så fungerar detta alldeles ypperligt. Är man däremot utrustad som jag med mer blygsamma behag, där majoriteten av behaget liksom hamnat i armhålan, så är detta nästintill fysikt omöjligt. Men skam den som ger sig tänker syster och drar. Och drar. Och drar. Till slut ligger de där. Platta. Snacka om morgongympa!

Men nu är det gjort! Funderar skarpt på att preppa dem till nästa gång. Hänga litet tyngder i dem så att de töjer ut sig. Kan det vara något? Eller någon som har en bättre idé?

Nu ska jag äta lunch. Sedan ska jag "vila upp mig" på Grönan med kidsen... huvva! Maken skyller på högt blodtryck och vägrar åka allt som gungar mer än Kärlekstunneln. Så vem får ställa upp då? Jo tack, trollmor som blir åksjuk bara hon tittar på en gummianka i badkaret. Men ska jag nu vara curlingmorsa får jag köra rejset fullt ut. Wish me luck!

ps: lite kul alldeles nyss... är på en hjärtläkarmottagning idag. Ska ut och ta en liten paus. Pratar med kollegorna, lutar mig mot ytterdörren och kadonk raslar jag baklänges. Jag skriker högt. Damen som skall in skriker högt. Jag för att jag håller på att ramla. Hon för att jag håller på att skrämma skiten ur henne. Det höll på bli en ny patient där....

Sporadiskt...

2010-06-09T18:52:00.002+02:00

Så känns livet just nu. Som om allt jag gör är sporadiskt, i väntan på något men vad vet jag inte!

Hur som, skolavslutning avklarad. Det har hänt en del så här i slutet, en mycket tight vänskap som gick åt pipsvängen för Mellantrollet men som hon hanterade galant. Jag är så stolt över henne, att hon själv tog ett aktivt val och insåg vad som inte var bra för henne!

Lilltrollet har blivit en helt ny människa, efter att ha haft förmånen att ha en kanonbra lärare sedan skolbytet. Hon har vuxit och fått en självkänsla som riktigt lyser om henne. Hon skrev själv väldigt bra om det i sitt "avskedsbrev" till läraren (som går i pension nu);

"Tack för att Du har hjälpt mig att förstå hur bra jag är, tack för att Du har hjälpt mig att få mitt självförtroende tillbaka. Jag kommer aldrig att glömma Dig. Du finns i mitt hjärta".

Tror ni jag bölade när jag läste det? Och snacka om vilken skön belöning det måste vara för en lärare att ha den påverkan på ett barn?

Annars har vi tragglat på som vanligt, lite jobb hit och dit, lite Borelia på Lilltrollet med bältros som följd, en mycket dement far och så en förvirrad Trollmor. M a o intet nytt under solen :-)

Grönt är skönt...

2010-06-02T21:02:00.003+02:00

Som vanligt är jag ursopig på att fota.... och fatet är inte helt klart, för själva slumpningen är inte klar. Men jag kunde inte hålla mig för jag blev själv riktigt nöjd, vilket jag inte brukar bli. Vad tycker ni?

Mellantrollet rules!

2010-05-27T11:20:00.002+02:00

Mitt älskade Mellantrollet är en speciell tjej, lite Lisbeth Salander liksom. Vilket är coolt tycker jag, men samtidigt är det mycket störande för många som anser att små elvaåriga flickor ska ha långt hår, fnittra och mest bry sig om det yttre.

Så är inte Mellantrollet, hon är mer komplex än så vilket är en utmaning men också en väldigt häftig känsla. Samtidigt är det tufft för henne många gånger och känner ett utanförskap, vilket hon faktiskt accepterar och förstår. Hon sammanfattar det själv ganska så bra genom att låna Kurt Cobains ord:

"Jag blir hellre hatad för den jag är än att jag är älskad för något jag inte är"

Aldrig mer Esprit tack!

2010-05-24T17:22:00.004+02:00

Jag tillhör den minoritet av kvinnor som inte är speciellt förtjust i att shoppa, iaf inte till mig själv. Därför brukar jag göra 2 punktinsatser per år då jag ställer mig i provrummet, ber expediten allra ödmjukast om hjälp och så kör jag igenom sortimentet. Brukar resultera i att jag går därifrån ett antal tusenlappar fattigare, då jag i princip lägger hela klädbudgeten på dessa 2 inköp.

Den perfekta butiken för detta har för mig varit Esprit, dels för sortimentet men även till stor del för personalen i den butik jag varit i. Men nu tog det stopp! Med besked.

I förra veckan är jag där och shoppar loss, för en i mitt tycke ganska ansenlig summa. Den låg iaf i topp på deras dagslista. Däribland köper jag en kjol. En helt vanlig svart bomullskjol, som jag premiäranvänder på fredagen. Och den spricker. Inte i sömmen eller slitsen vilket brukligt är om den varit för tight, utan den spricker mitt i tyget i trådriktningen, när jag böjer mig.

Självklart åker jag tillbaka med den, då det verkar vara fel i tyget. Lätt hänt med bomullskjolar, framförallt om någon har provat den innan och den kan ha suttit för tight. Väntar mig inga som helst problem.

En ung tjej tar emot och noterar, medan hennes kollega hänger över axeln. Kollegan lutar sig fram och säger "den var förmodligen för tight", vilket jag dementerar. Då säger hon att jag fastnat i något, vilket jag inte har. Det kan man även se på revan som är helt rak, inga tecken på spik eller något annat. Kollegan hänvisar till att de får inte ta sådana beslut i butiken utan hänvisar till reklamationsansvarig som ska ringa mig under måndagen. Och det gör hon.

Med besked om att det inte är en reklammation utan jag har köpt en för liten kjol. Eller fastnat i en spik. Och båda sakerna är fel. Jag säger att jag kommer hämta kjolen, skicka den till allmänna reklamationsnämnden då de kan utföra tester som kan påvisa om tyget var "stressat" eller inte.

På det svarar hon med ett lätt spydigt tonfall att det går jag så gärna för de kommer inte att behandla det som en reklammation, utan jag har själv orsakat skadan. Självklart blir jag sur som fasiken, påtalar för henne att jag lär aldrig mer sätta min fot i en Esprit butik då jag finner bemötandet mindre trevligt. Vilket är helt okej enligt henne.

Visst, jag förstår att det finns människor som sätter reklammationer i system men bör man inte se till vad det är för typ av person man har att göra med, värdet av det man reklammerar i relation till hela köpet och använda sig av någon form av sunt förnuft?

Är det sannolikt att jag skulle fuska med en kjol på dryga 500 kr när köpet var avsevärt mer? Och när de riskerar badwill och en förlorad kund?

Jag hoppas de tycker att det var värt det för att "spara in" 500 kronor......

Kan väl säga att resterande inköp som är oanvänt kommer att returneras å det snaraste. Sedan får jag leta reda på en ny favoritbutik för min gamla har försvunnit.....

Framtidens Picasso?

2010-05-23T21:26:00.003+02:00

Låt mig få presentera resultatet från barnens arbete två veckor sedan! Visst är det häftigt! Kidsen har en helt underbar lärare som går i pension i samband med att de går upp i årskurs 4:a och när vi körde glasverkstaden så lät jag alla barn välja ut sin favoritfärg för att sedan skriva en hälsning på den.

Sedan gjorde jag ett lapptäcke och fixade ett fat. Så här blev det! Tycker själv att det är ett bra minne att ta med sig när man lämnar ett gäng underbara barn. De lär för alltid ha en plats hos henne på det här sättet och jag tycker att det blev dekorativt. Vad tycker ni?

Trollskogentid

2010-05-22T17:10:00.002+02:00

Nu förlorar jag min mobila oskuld vad gäller bloggen. Trodde aldrig den dagen skulle komma, men man är väl inte sämre än att man kAnändra sig. Är ute i Trollskogen och njuter av sommarvärmen. Sovit små powernaps i solen flera gånger, boken kommer frammenefter två sidor är det snark. Trollungarna har premiärbadat och trollfar klipper gräs. Och jag gör ingenting. Hur mysko som helst. Å andra sidan börjar den efterlängtade utbyggnaden nästa vecka så det känns fånigt att städa/slipa/måla eller något annat aktivt. Så jag snarkar på. Och mobilsurfar. Och njuter.

Mör....

2010-05-12T17:29:00.002+02:00

Idag har jag stått på bena precis hela långa dagen. Eller rättare sagt, jag har stått på det ena benet för det andra benet vill inte vara med att leka.

Jag lovar dyrt och heligt att aldrig mer klanka ned på de som klagar på ryggbesvär, inte ens i tanken. Tänk att en liten eländig disk kan vålla så mycket besvär. Och det bara av att sova middag.... pinsamt! Mitt skick måste nog gå till världshistorien som "kvinnan var skelett var gjort av papier machier" eller varför inte "Plockepinn kvinnan"?

Vad gör då en klok och förnuftig kvinna som jag på benen en hel dag som denna? Jo tack, jag har haft kurs. I glasfusingens ädla konst. Inte för en utan för två grupper. Bestående av barn. Välartade, trevliga och mycket mysiga sådana, men ändock barn. Hela 23 stycken! Dock uppdelat i två omgångar.

Inga allvarligare blessyrer, några plåster gick åt men lite blodvite får man räkna med. Och kidsen skötte sig kanon! Och de älskade det! Så om lite dryga 2 veckor får de stolt ta hem både ringar, halsband och broscher att stolt visa upp! Samt att vi har fixat en kanonbra avskedspresent till deras lärare som går i pension till sommaren.

Alla barn har fick välja ut en färg som jag skar i identiskt stora bitar, på sin bit fick de sedan skriva en hälsning till läraren. Sedan lägger jag ihop allt som ett lapptäcke och bränner ihop det till ett fat. Kan man få en bättre present än ett vackert fat med varma ord från de barn man följt i så många år. Är riktigt stolt över min idé om jag ödmjukt får säga det själv.

Nu har jag intagit horisontal läge, med lap'n på magen och inväntar kvällens middag. Trollfar får slita hårt nu..... medan jag vilar mig frisk.

ps: om någon undrar så är det en klämd disk jag har... vilket jag lyckades fixa när jag sov middag i helgen. Kan nån kan Trollmor!

Släkten är värst...

2010-05-11T21:17:00.002+02:00

Idag är det min födelsedag, ett halvt sekel är nu svindlande nära och nästa år blir det förmodligen ett kalas som heter duga. Dock att fylla 49 känns lagom osexigt och det blev heller inget större pådrag.

Jag har en släkting som jag talar med typ 2-3 gånger per år, vid jul och födelsedagar. Allt elände i världen drabbar alltid henne, oavsett om det är en krukväxt som dragit hädan eller en nagel som gått av så lyckas hon alltid få det till en katastrof av tsunamiliknande dignitet.

Vid dagens pliktskyldiga telefonsamtal vaknade en liten djävul i i mig och jag fick en väldigt omogen känsla av att vilja "vinna" eländesdiskussionen. Så när hon frågar mig om hur livet i Stockholm var svarade jag med viss ironi;

"Jo tack, förutom att Lilltrollet har ett kraftigt stukat finger, Mellantrollet skrapat sönder knäna rejält efter en cykelvurpa, jag har diskbråck och brorsans kontor har helt brunnit upp så är det bra"

Tror ni det bet? Icke sa Nicke.

Till svar får jag;

"Jag förstår att det är besvärligt, men då ska Du veta vad jag råkade ut för! Jag fick en parkeringsskada vid matvaruaffären häromdagen. En hel decimeter lång repa i lacken!"

Vad gör man? Det är bara att suga i sig och försöka vara lite mer mogen vid nästa telefonsamtal, jag har ju ett halvår på mig att öva .....

Din mamma kan vinna - en annan mamma får leva!

2010-05-06T18:08:00.003+02:00

Jag hade ju tänkt mig en liten bloggpaus, men så fick jag ett mail häromdagen från Action Aid. Ett som jag inte kunde motstå. Dels för att jag är medlem i Action Aid och dels för att jag gärna gör det lilla jag kan, utöver att lägga en peng då och då.

Nu närmar sig Mors Dag och istället för att panikköpa en bukett halvvissna tulpaner eller en kaloristinn chokladask kan man göra som Action Aid föreslår:

"Det är nämligen så att vi från och med den 10 maj har en kampanj med the Body shop. Den går ut på att man kan nominera sin (eller någon annans) mamma gratis i någon av the Body shops 60 butiker, och vinnarmamman i varje butik får en gratis make up kväll på Body shop tillsammans med fem vänner.

Två kronor per nominering går, från the Body shop till vårt projekt för att utbilda by-barnmorskor i Sierra Leone, vars mödradödlighet fortfarande är vansinnigt hög. "

Just i dagarna känns det för mig högaktuellt, då nära vänner har drabbats av hårda slag. En väninna har fått diagnos bröstcancer av den aggressiva sorten och det är något som drabbar hela familjen. Men vi här i vår trygga del av världen har iaf möjligheter och resurser att få den vård som krävs. Det är inte alla förunnat.

En annan vän drabbades av att kontoret brann och hans verksamhet blev hårt drabbat, men även här har samhället stora resurser i form av brandkår, saneringsfolk, försäkringsbolag.

Stora slag för de drabbade, självklart, men de får det stöd och de resurser som krävs. Så ser det inte ut i alla delar av världen och jag tycker det är skönt att kunna bidra för att göra livet drägligare för några iaf.

Sakta självdö?

2010-04-24T19:58:00.002+02:00

Den här bloggen har blivit kraftigt åsidosatt. Inte för att tiden inte räcker till, utan snarare för att jag har hamnat i ett läge där det känns att jag faktiskt inte har något att säga. Och det är nog första gången i mitt liv.

Vad har ni för intresse för mina påhitt, mina tankar, min vardag? Förmodligen inga alls. Jag har inga klokheter att komma med och köra en "dagens outfit/frukost/middag/lunch" variant är inte riktigt min stil.

Jag kanske kommer igen, jag kanske inte gör det. Jag lever, men jag är inte direkt live & kicking.
Kanske jag, precis som naturen, vaknar till liv nu när vårsolen börjar skina över oss.

Men till dess, ha det gott och tack för den här tiden. Mail finns om ni vill mig något. Eller om ni bara vill säga hej!

Lita inte på mig!

2010-04-07T21:40:00.002+02:00

Tror det var för dryga 2 år sedan som maken och jag tog med oss Trollungarna på en dagskryssning halvvägs till vårt grannland i öster. Och jag vet att jag rapade ur mig en hel del om den resan samt att jag tror mig minnas att jag skrev något om aldrig mer......

Och så kommer då ett påsklov, med en hel drös med lediga dagar. I brist på stuga i fjällen, inga vänner i de norra trakterna som vi kan våldgästa och nada dineros för en resa till varmare nejder så blev det en långweekend på landet. Och så kom snön. Inte roligt. Klättrade en stund på väggarna, funderade en sväng på Kolmården med fick en smärre chock när jag insåg att den trippen skulle landa på minst 3500 kronor för 24 timmar! Så jäkla roligt är det inte att se delfiner eller rida på elefanter. Tycker inte jag iaf!

Då frågar de små trollen, med len röst och kärleksfull blick, om det inte var dags att ta den där resan med övernattning på båten som vi lovat. I ett svagt ögonblick surfar jag in på webben, hittar ett bra erbjudande med en hytt som jag tror att jag kan tillbringa en natt i utan att få total panik. Klick klick och så var det bokat med avresa 3 timmar senare.

Trollen packade stolt sina weekendväskor på hjul medan jag själv funderade på om de möjligtvis sålde lugnande receptfritt på båten. Jag vet att jag är en snobb, jag skyller det på min hädangågna mor, men jag har apsvårt för Finlandsfärjor och charterresor. Jag grejar inte överparfymerade damer med alkoholstinn andedräkt och glittriga kläder. Jag har även svårt för herrar med ölkagge som snubblar fram i korridorerna, blinkar med dreglande munnar och tror att de är guds gåva till kvinnorna.

Tonåringarna som är lite lätt påverkade och dressade upp till tänderna har jag inte lika svårt för. De prövar sig fram och är oftast ganska söta i mitt tycke. Pensionärerna är också oftast gulliga att titta på. Om man då inte stöter på de världsvana färjeproffsen, som har samma förbenade plats i baren / restaurangen / puben som alltid och där det finns en oskriven lag på att de har förtur i alla köer what so ever. För de gör denna resa sjuttioelva gånger per vecka och fan ta oss som inte fattar denna regel!!! Uppläxning är inte förnamnet, helst skall vi bindas vid skampålen och piskas med den niosvansade.

Men jag la band på mig, log sött (om nu jag kan det) och sa förlåt med vän stämma. Överlag skötte jag mig ordentligt. Nada sprit, minimum av cigaretter, inget svängande av de lurviga och i säng på rätt sida om midnatt. För att bli brutalt väckt av trollen klockan 05.30! Med 2 timmar kvar till frukost... huvva! Kan väl säga att denna dag var en mycket l å n g dag. Och denna gång lovar jag att jag ska INTE åka färja österut något mer i år iaf! Inte utan valium (var man nu kan få tag på det?).

Men Trollungarna var saliga. De skötte sig exemplariskt förutom fadäsen med den tidiga väckningen, sken som små solar och förkunnade saligt när vi klev i land; Mamma, det här var helt alldeles underbart. Kan vi åka på fredag igen?

Jag får trösta mig med att jag iaf inte har gjort dem björntjänsten att ge dem smak för det snobbiga livet och vara tacksam för att de uppskattar folkliga nöjen! (detta skrivet utan ironi, för det är fasiken inte lätt att vara snobb och inte ha täckning för det)

Kärlek... och annat

2010-04-05T10:49:00.002+02:00

Mellantrollet fick ja! Och det var en strålande glad, men lite generad tjej som kom hem från skolan. Med pojkvännen, som stannade på middag. Dock avbröts förhållandet senare samma kväll, då pojkvännen kommit till insikt att han inte var tillräckligt mogen för ett förhållande. Och Mellantrollet tog det som en kvinna, lite lättad t o m men nu har hon iaf lagt ytterligare en erfarenhet till sin meritlista.

Och som hon sa "Mamma, vi är nog bättre som kompisar för det var ju så det började. Och vi kan ju gilla varandra även om vi inte är i hop".

Och så kom då påsken... och maken in på sjukhuset för mindre operativt ingrepp, som dock inte kunde vänta. Så jag packade ihop trollen, tokhandlade alldeles för dyrt på en stormarknad och ankom Trollskogen sent i torsdags. Tyst och alldeles stilla, tror nog vi var helt solo här ute. Fick en underbar kväll med tjejerna där vi pratade om livet, pojkar och samlevnad. Alla genanta ämnen togs upp och alla försälskelser avhandlades. En riktigt mysig tjejkväll som jag kommer bevara i mitt hjärta i många år.

Dagen därpå kom väninna med son och vi ägnade oss åt påskkortsfabrikation samt äggmålning, för att avsluta kvällen med ett glas vin och fnitter. Maken hämtades på lördagen och påsklunch i modell mindre intogs. Sol och en förhoppning om vår låg i luften, så även på söndagen som ägnades åt vila och sömn.

Vaknar idag och inser att vintern kommit tillbaka, huvva. Sitter långt inne i Trollskogen med sommardäck och snön ligger tät på marken. Inte direkt enligt planerna, men vi kör försiktigt. Väldigt.

Första kärleken...

2010-03-30T23:26:00.003+02:00

Mitt älskade lilla troll börjar bli stor. Kroppen har förändrats, ansiktet mognat och jag börjar skymta den tonåring hon är på väg att bli.

Även hennes hjärta börjar förändras, mogna och ta in intryck från fler. Hon breddar sina vingar och låter känslorna gå utanför den närmsta kretsen. Och där finns han, som har varit med sedan hennes barndoms dagar. Som hon har busat och lekt med, bråkat och kivats med. Men som alltid varit där. Och nu i samma klass.

Ikväll blev jag inkallad på rummet. Mitt mellantroll som har så stark integritet, som inte gärna pratar känslor och som aldrig varit kär frågar mig med blyg röst och rodnande kinder; mamma, hur gör man när man frågar chans på någon?

Det blev ett brev, skrivet på fint brevpapper med röd penna och en fint stänk av parfym.

Imorgon skall det överlämnas. Och jag hoppas på att den första kärleken blir besvarad. För hennes skull, men även för hans. För de är fina tillsammans. Och den första kärleken skulle bli ytterligare ett minne till deras gemensamma historia.

Morgondagen är en stor dag. För henne. Men också för mig. Ännu ett steg mot vuxenvärlden, ännu ett steg bort från mig. Jag gläds, men sörjer också. En bitterljuv känsla, som de flesta som har med kärlek att göra.

Det börjar nu. Med små små steg.

Alternativa påskägg?

2010-03-30T19:55:00.004+02:00

Smickrande nog anser Action Aid att min blogg är tillförlitlig och läsvärd, så de har bett mig delge er lite info om ett av deras "äggande" projekt. Vilket jag gör mer än gärna genom att återge deras information enligt nedan:

"I den fattiga byn Khome utanför Malawis huvudstad Lilongwe har människorna små odlingslotter, men saknar tillräckligt med redskap, utsäde eller vatten för att kunna odla tillräckligt med mat. Och dessutom är det så att torka och översvämningar förstör ofta den redan magra skörden.
För att ge de fattiga i byn möjlighet att försörja sig själva hjälper ActionAid kvinnorna i byn att med kullar med kycklingar för uppfödning.
Snart har familjen näringsrika ägg att äta och ägg som blir över kan säljas på marknaden. Med pengarna som kvinnan tjänar på äggen kan hon köpa redskap och utsäde för bättre odling, hon kan köpa mediciner och mat och betala skolavgifter och skoluniformer så att barnen kan gå i skolan.
ActionAid anser att fattigdom är en orättvisa. Arbetet utförs därför tillsammans med de fattiga själva under många år för att stärka deras egna initiativ och försök att ta sig ur fattigdomen. ActionAid letar alltid efter nya lösningar. Att hjälpa en fattig kvinna med en kull kycklingar är ett bra exempel på konkret hjälparbete med omedelbart resultat.
I alla projekt och kampanjer fokuserar ActionAid på fattiga och utsatta kvinnor, eftersom vi vet att jämställdhet och kvinnors rättigheter är nyckeln till framgång i kampen mot fattigdom. "

"Kvinnorna i Zinga driver kycklingfarm"
"Tack vare hjälp från ActionAid driver kvinnorna i byn Zinga utanför Daar es Salaam, Tanzanias huvdstad, en framgångsrik kycklingfarm. På så sätt har de kunnat lyfta sig ur fattigdomen. Gruppen fungerar som ett kollektiv och är idag framgångsrik, men vägen dit har varit lång och krokig. Amina Ramadhani är 30 år och är gruppens sekreterare.
– Mitt liv har varit ganska svårt och jag haft svårt att försörja mig. Jag har ingen utbildning, mina föräldrar trodde inte det var viktigt att skicka mig och mina syskon till skolan, säger Amina och fortsätter:
– Men allt förändrades när jag gick med i kvinnogruppen och vi fick stöd av ActionAid. Jag gick med i gruppen eftersom jag själv ville påverka min situation.

Ett femtontal kvinnor gick ihop för att starta kycklinguppfödning. Alla bidrog med varsin höna.
– Men hönsen blev sjuka och dog, berättar Amina.
Gruppen lät sig inte avskräckas. Efter att flera kvinnor anslutit sig, talade de med områdets lokala politiker.
– Vi förklarade problemet vi haft med hönorna. Kommunalrådet gav oss 200 kycklingar att starta verksamheten med. Vi påbörjade kycklinguppfödning och försäljning av kycklingar och ägg på marknaden, berättar Amina.
Microlån ger hjälp till självhjälp
ActionAid gav gruppen ett litet lån så att de kunde öppna ett bankkonto.
– Vi växte till 97 medlemmar, som alla bidrog med 200 shilling till kontot.
Nu är projektet mycket framgångsrikt. I dagarna har alla kvinnorna bidragit med tegel för att bygga ett nytt hönshus på mark som de fått av kommunen.
– Vi har nyligen lagt grunden. Med våra egna pengar, på vår egen mark, säger Amina stolt.
Nu när projektet drivs med vinst innebär det att de kan bygga en egen gård, ge lån till enskilda gruppmedlemmar som vill driva egna sidoprojekt och till och med kunna betala för utbildning av medlemmars barn, som tidigare varit tvungna att sluta skolan.
Kvinnorna har också fått utbildning i korgvävning som ytterligare en inkomstkälla.

– Vi är så glada för att vi fick kontakt med ActionAid och kunde starta både gruppen och verksamheten. I gruppen delar vi och diskutera de utmaningar vi står inför arbetar tillsammans för att lösa de problemen. I framtiden vill jag läsa mer och lära mig mer om att bygga en verksamhet, avslutar Amita. "

Varför inte skänka ett extra påskägg till någon som verkligen behöver det? Ett litet klick här så är det klart!

Vuxenvärlden sviker igen...och igen....

2010-03-27T10:22:00.002+01:00

Missade Uppdrag Granskning om Linnea här i veckan, men lyckades se reprisen idag. Vad säger man om det som hänt, om det totalt ohämmade näthatet, om ryktesspridningen, om kidsens totala brist på verklighetsförankring och insikt i sin egen roll?

Allt bottnar i mitt tycke ned i en enda sak - vuxenvärldens svek. Igen! Som överlåter åt barn/ungdomar att lösa sina konflikter, av räddsla/lathet för att lägga sig i. Tycker att det tydligast återspeglade sig i vad en uppringd lärare (ansvarig för mobbingen) sa; "vi måste ju förhålla oss neutrala". My ass! Neutral kan även översättas med flat, feg och ointresserad - iaf när det gäller händelser som denna!

Att utsättas för det som Linnea gjorde är förödande, för tilliten till omvärlden och kamrater, men framförallt vuxenvärlden. Tacka den lyckliga stjärnan för att hennes mamma verkar vara en klok person och för Amanda (tror jag hon hette) som tordes ställa sig upp mot strömmen för att ta ställning för det hon trodde på.

Att ta ställning FÖR Linnea behöver inte betyda att man tar ställning emot killen. Han skall självklart få det stöd och den vård han behöver, han behöver definitivt inte ett samhälle som gör honom till hjälte/martyr för att han har gjort. Han behöver hjälp med att förstå gränser, att de även gäller honom men framförallt måste han få respekt för sin omvärld. Har man det så agerar man inte som man gör.

De ungdomar som kom till tals via intervjuer och via nätet vet inte bättre än att uttrycka sig med intelligensbefriade inlägg av den enkla anledningen att vi, vuxenvärlden, inte har lärt dem bättre. Kolla rektorn som under ett år inte ville veta, som blundade stenhårt för allt som pågick omkring henne. Eller prästen, som stoppade huvudet sanden och vägrade ta ställning med en feg ursäkt om att "alla är välkomna i kyrkan".

Vi måste våga ta ställning, måste våga ha civilkurage, måste våga säga ifrån för annars blir signalen till våra barn och ungdomar att vi inte bryr oss. Och det är förödande.

Jag vet av egen erfarenhet vad denna flathet leder till. En dotter fick byta klass p g a vuxenvärlden (skola och övriga föräldrar i klassen) konsekvent stoppade huvudet i sanden för att slippa bry sig. Man offrar istället ett barn för att slippa ta ställning. En annan dotter fick byta skola för att barn började sprida ut rykten och föräldrarna vägrade att se bakom kulisserna, se sina barns agerande och istället skyllde på offret med motiveringen "ingen rök utan eld". Och vad gör skolan? Inte ett jävla skit! Med motiveringen "vi måste vara neutrala, vi kan inte ta ställning". Samma resonemang som många föräldrar kör "men jag var inte med, jag vet inte vad som hände så jag kan inte ta ställning".

Om jag går förbi på gatan och ser en människa som ligger på gatan & blöder med 1-2 personer bredvid så skiter jag i vad som hänt. Jag ser till att hjälpa den som blöder, och mitt förnuft säger mig att de som passivt står bredvid förmodligen har varit med och påverkat situationen. Det är det jag reagerar och agerar på.

Med resonemanget att "förhålla sig neutral och inte ta ställning" så skulle jag kunnat marschera förbi och inte brytt mig. Men så ryggradslöst kan man inte leva, iaf inte jag och jag vet att det finns många fler med mig.

Visst är det svårt, men det är i mitt tycke bättre att reagera en gång för mycket än att inte reagera alls. Vi kanske då slipper några ungdomsvåldäkter, några självmord bland unga som inte orkar med den utsatta situationen, några färre barn som slipper mobbas.

För att vi orkar bry oss. För att vi orkar se. För att vi vågar ta ställning! Det är vårt förbannade ansvar som föräldrar, som vuxna men framförallt som medmänniskor.

ps: som en liten "lustig" parantes kan nämnas att jag nu får många förfrågningar om att vara med i en stödgrupp på nätet för Linnea. Det i sig är inte lustigt, men det lustiga är att det kommer från människor som jag bad om hjälp när situationen i skolan var som den var och de svarade mig då "vi vet inte vad som hänt så därför kan vi inte ta ställning". Ironi!!!

Osynlig....

2010-03-25T20:05:00.002+01:00

Inte ett inlägg på 2 veckor... Inte medvetet, det bara blev så. Kändes som om jag inte hade ett smack att delge min omgivning, lusten försvann och orden tröt.

Livet lunkar på, det är blandad kompott av glädje och sorgeämnen. Jag har en liten lätt släng av vår ångest vilket jag alltid får när det efterlängtade ljuset kommer. Känns som om livet springer på och jag lyckas inte riktigt ta tag i det.

Jag längtar efter känslan att leva fullt ut, varje dag. Att glädjas åt det som jag har här i nuet, men jag har fastnat i något där jag ofta ser tillbaka. På tillfällen som passerat, på tider som varit. Varför gör jag så egentligen? Känns som om jag är på väg att ta avsked av delar av mitt förflutna, genom att genomleva dem igen i tankarna.

Kanske det är åldern som gör sig påmind, jag närmar mig ett halvsekel med stormsteg och jag känner mig inte helt komfortabel med det. Inte så att jag vill vara ung igen, men jag vill inte heller vara gammal. Jag känner mig osynlig, när jag går på t banan, sitter på bussen eller är ute bland människor.

Som om jag inte fanns, eller rättare sagt som att jag är för obetydlig och för ointressant för att lägga märke till. Jag känner mig anonym och det är inte en skön känsla, jag som brukar ta plats. Som brukar bli sedd, som människor brukar reagera på (på gott och ont). Mysko, väldigt mysko. Men vem vet, det går väl över?