Huvudet upp

Nu så! Nu börjar jag komma i fas (tror jag.... fast det kanske går över *s*). Idag har jag haft lite oktober lov med 4 madamer och det har bakats kakor, målat med ansiktsfärger, ekiperat upp oss till prinsessor och lite annat smått & gott.

Nu väntar jag bara på att min kreativitet ska komma tillbaka. Att lusten till att skriva ska svepa in över mig, att orden ska fylla mitt sinne igen. I väntan på det så stickar jag. På längden, bredden och tvären. Lyckats producera 2 tröjor i helgen (till småtrollen) så lite kreativ har jag varit iaf.

I övrigt kan jag meddela att hösten är över oss om ni mot förmodan inte skulle märkt det. Idag när det vräkte ned som värst ringer trollsyster och kvittrar glatt om hur fantastiskt vädret är. De hade nyss kommit hem från stranden. 25 grader och en mild bris. Tack för den! Inte blev jag avundsjuk inte. Absolut inte. Jag som är totalt okompatibel med regn, kyla och mörker.

Och så hörde jag om kompisens svåger som sålt rubb & stubb. Bodde numera med familjen på Bali där de drev ett hotell. Blev jag grön då? Typ lite......

Men what the heck, det blir väl sommar här också så småningom. Till dess kommer jag hålla mig i soffan så mycket det bara går. Och sticka så fingrarna glöder. Någon som är i behov av en mössa månne?

Och ja jag vet, en lite lätt fantasilös blogg men iaf ett livstecken. Det finns någon därute i cyberspace som skickar Interpool på mig om jag inte bloggar en skätt varje dag..... *s*

Stoppa tiden!

Lilltrollet väntar otåligt på att få ha smink och egen mobiltelefon. Hon är 6 år!
Mellantrollets älsklingsbok är allt om asagudarna och Junker Nils. Hon är 7 år.
Kusinens favoritmusik är Green Day. Han är 7 år.

Det går lite för fort undan för mig....

Trollmor tystnar....

Mellantrollet: Mamma, idag var X dum igen!
Trollmor: Jaså, vad gjorde hon då?
Mellantrollet: Hon rev mig!
Trollmor: Det var inte okej. Hände det något innan?
Mellantrollet: Som vad då?
Trollmor: Jag tänkte om Du sa något eller så?
Mellantrollet: Som vad då?
Trollmor: Du brukar rimma hennes namn på toalett.
Mellantrollet: Det gjorde jag inte!
Trollmor: Är det säkert?
Mellantrollet: Ja, helt säkert. Jag kallade henne avlopp istället!

Sensationellt rön!

Beer contains female hormones !!!!
Proof ??
To test the theory, 100 men drank 10 pints of beer each within a 1 hour period. It was then observed that 100% of the test subjects:

1) Argued over nothing.
2) Refused to apologize when obviously wrong.
3) Gained weight.
4) Talked excessively without making sense.
5) Became overly emotional.
6) Couldn't drive.
7) Failed to think rationally.
8 Had to sit down while urinating.

Vad svarar man på det?

I Lilltrollets klass går en kille med diagnostiserad ADHD och ibland blir det lite stökigt.

Lilltrollet: Mamma, idag var X dum mot mig igen.
Trollmor: Jaså, vad var det som hände då?
Lilltrollet: Han drog ut min stol och så skrek han åt mig när jag sa att han skulle sluta.
Trollmor: Vad hände då?
Lilltrollet: Han blev ännu argare.
Trollmor: Men vet Du gumman, när det händer kan Du alltid be en vuxen om hjälp.
Lilltrollet: Men varför blir han så arg för? Det var ju han som gjorde fel!
Trollmor: Visst var det det, men han kan inte riktigt rå för det.
Lilltrollet: Varför inte det för? Det var ju han som började!
Trollmor: Det är som vi pratat om förrut. Att alla lär sig olika saker olika snabbt. Och han har inte lärt sig att behärska sig ännu. När han blir arg så blir han jättearg. Men han kommer säkert lära sig det så småningom, det är bara att det tar lite längre tid för honom.
Lilltrollet: Så han är inte elak då egentligen?
Trollmor: Absolut inte gumman. Han behöver bara öva lite mer.
Lilltrollet: Men mamma. Är inte det typiskt killar?
Trollmor: Vilket är typiskt?
Lilltrollet: Att de aldrig lär sig!

Usch och fy

Jag är så tråkig just nu att jag håller mig undan. Sur och rälig är jag. Hösten är inte riktigt min grej, framförallt inte när himlen har gömt sig bakom ett kompakt lager av grått! Så jag ska bespara er mitt gnäll, ynk och gnat - när livsandarna återkommer så återuppstiger jag som fågeln Fenix.

Det kanske tar en dag eller en vecka, ingen aning. Och egentligen kanske ni inte bryr er, men eftersom jag brukar ha något (i mitt tycke) väsentligt att säga både 1 och 2 ggr om dagen tänkte jag hålla er informerade.

C U folks!

Follow up

Om man bortser från mitt korta silikoninlägg idag så var ju tidigare inlägg ganska tungt. Jag kände att jag höll på att damma in i den där berömda, men lyckades slå i bromsen. Och det tog tvärstopp.I kommentarerna som följde fick jag en hel massa kloka ord och råd. Tack för det! Konstigt nog är jag inte orolig, det är ingen backlash det som hänt utan tvärs om - ett stort steg framåt. Även om det inte direkt känns som det när vanmakten väller över mig.

Tidigare har jag alltid lyckats balansera på slak lina, få ihop vardagen och inte släppt fram den där tunga, djupa sorgen av räddsla för att inte klara av det, att braka ihop totalt. Men det gör jag inte. Jag har ett skyddsnät som fångar upp mig, så jag vet att jag klarar av det. Det jag måste göra är att sluta förändra det oföränderliga. Att ge upp, när det inte är min grej. Och jag kommer dit, även om det känns lite långsamt ibland. Men vem har bråttom..... *s*

Nu är jag slut! Släktkalas igår och prinsesskalas idag, här har trollmor kört dansstopp så att valkarna studsat. Det var ett gäng glada, lyckliga prinsessor som knatade härifrån. Och trollmor ska nu sjunka ned i soffan. Det har jag förtjänat!

Nattmara

Min man snarkar.
Rejält.
Jag har öronproppar.
I silikon.
Jag är allergisk mot silikon.

Alla som har utslag i öronen räcker upp en hand!

Tunggung...

Ett återgående tema i min blogg brukar vara att jag tar på mig ansvar som inte är mitt. Att jag ska köra någon form av Florence Nightingale stuk och rädda nära&kära, ibland även människor i perforin. Det är även ett genomgående tema i mitt jobb har jag märkt. Och det har fungerat ganska bra. Ganska länge.

Jag har iofs reflekterat över det, men i princip bara konstaterat att "jaha, det är så jag är" och så sedan kört på. Trott att det var en del av mig, min personlighet. Men idag var den där berömda väggen nära! Det tog bara stopp och jag blev fysiskt illamående, frös och ville bara fly. Funderade på att sätta mig i bilen, ringa hem och säga att trollmor flyr fältet, tar en time out och återkommer när benen bär.

Turligen nog fanns min mentor tillgänglig och det blev ett tungt samtal. Han fullkomligen bröt ned mig för att jag skulle öppna ögonen. Inse hur jävla mycket skit jag går omkring och bär på, som inte är mitt. Att jag försöker rädda mäniskor som inte ens bett om min hjälp, men lik förbannat ska jag dit och mecka. Men nu orkar jag faktiskt inte mer. Jag måste säga stopp. Ge fasiken i att försöka lösa olösbara situationer eller ta ansvar för saker jag inte kan påverka. Det gör att jag hamnar i ett tillstånd av vanmakt. Jag kan inte fixa det och det tär otroligt.

Och varför blev det så då? För att jag skulle få guldstjärna i någons bok? Bekräftelsebehov, få känna att jag behövdes? Med två missbrukande föräldrar, och rollen som mellanbarn blev det per automatik jag som medlade i konflikter, jag som skulle få pappa på benen när alkoholismen slog till, jag som fixade det praktiska när mamma inte riktigt längre fick ihop det. Det har liksom alltid varit jag som tagit tag i det och löst det, praktiskt. Och så har jag fortsatt av bara farten. Så man kan väl säga att jag fått det med bröstmjölken, jag vet inget annat.

Men för att jag ska gå vidare, må bra och inte gå sönder så måste jag lägga av. Jag måste sluta. Kunna "svika" och låta människor lösa sina problem själv. Jag vet inte om jag kan det och jag vet inte hur jag ska göra det. Jag vet bara att jag måste det, för att överleva.

Nu förstår jag...

Har alltid undrat vad kedjerökning egentligen innebär. Nu vet jag!