När jag öppet ser mig omkring blir jag livrädd, därför blundar jag ofta. Håller mig i min lilla kokong av familjelycka. Men när jag väl öppnar ögonen strömmar verkligheten in. Och den här hård. Tuff. Och den drabbar barn hårt. Vad går de för framtid till mötes?
- Ungdomsbrottslingar blir allt fler och våldet bland ungdomar ökar
- Mobbingen går inte att få stopp på, barn begår självmord i ren förtvivlan
- Skolan fungerar inte tillfredsställande, och antalet s k bokstavsbarn ökar
osv osv
Visst ser myndigheter problemen och en del försök görs för att rätta till det.
Men hallå! Det är som att behandla symptomen och inte smittkällan! Barnens agerande är en resultat av de signaler de får från vuxenvärlden. Varken mer eller mindre.
Jag vägrar att tro att dagens barn och ungdomar är födda med mer destruktiva gener än vi ex.vis 50-, 60- och 70 talister var. Men vi hade något som många av dagens barn och ungdomar saknar – en närvarande vuxenvärld.
Filosofin sköt Dig själv och skit i andra är klart utbredd i hela samhället. Men det är INTE barnen som kommit på det. Det är vi vuxna. Politiker, höga tjänstemän, fallskärms VD:ar och många många fler.
Idag verkar alltför många föräldrar inte fostra sina barn enligt de i mitt tycke sunda värderingarna etik och moral. Visst, många fokuserar kring att barnen uppför sig väl hemma och i den närmsta kretsen, men utanför den då? Och hur uppför sig de vuxna mot varandra? Man kan inte fostra ett barn med att de inte ska mobba, om de vuxna själv talar illa om varandra. Om föräldrarna behandlar andra vuxna illa, vad ger det för signaler till barnet?
Varför är det så? Är vi vuxna så mycket sämre idag än vi var för 20 – 30 år sedan? Jag tror inte det. Men vi har inte tiden, orken eller kraften alla gånger. För vi måste konsumera, skaffa pengar och dubbelarbeta för att ha råd med fjällsemester, plasma TV m.m Samtidigt som andra, framförallt ensamstående föräldrar, sliter för att få mat på bordet.
Oavsett vilket så är konsekvensen att vi inte orkar fostra våra barn, och de växer upp utan gränser, känsla för moral och de återgår till det i naturen grundläggande beteendet att starkast överlever. Är det okej? Är det så vi vill att vår framtid ska se ut?
Jag vill det inte! Vad gör vi då, mer än skriver lite i bloggen, insändare i tidningarna och köper oss lite samvetsfrid genom insamlingar? Inte mycket, och jag är inte bättre än någon annan.
Har jag konkreta förslag? Och vad ska en ensam människa göra? Men då säger jag som Bamse brukar säga: en och en är vi små, men tillsammans är vi starka.
Det är dags att vi föräldrar återtar ansvaret för våra barn och ger dem en chans till en bra framtid, genom att ge dem grundläggande värderingar i kombination med kärlek och tydliga gränser.
Det ger barn trygghet, som är en förutsättning för att växa upp som en hel människa!
Inlägg
