Rekapitulering...

Och så rann tiden iväg igen.. och det händer saker mest hela tiden. Ska tiden fortsätta rusa fram i den här takten är jag pensionär någon gång kring 2015....

Jobb i mängd, precis som för de flesta av oss. Varit inblandad i en företagsförsäljning som höll på att knäcka mig totalt, innan allt var klart. Hade seriösa planer på att omskola mig till något helt tankebefriat. Men jag tog mig igenom även den biten om än något sliten.

Upptäcker sedan att jag blivit skimmad på över 14.000 kronor, mindre kul. Polisanmälan och hela biddevitten, vi får väl se om jag får tillbaka pengarna. Vore mindre kul att behöva betala för någon annans nöje.....

Och så har vi äntligen fått tiden för utredning för Mellantrollet, startar nästa vecka och förhoppningsvis blir saker lite tydligare och vi kanske även kan få lite riktlinjer att följa. Som kommer göra vardagen enklare för oss alla...

I helgen var det fullt hus på landet, fem barn allt som allt. Självklart måste jag då stöka till situationen gm att hitta den enda kvarvarande isfläcken, slå handlöst bakut och landa på en sten. Tur att jag är tjockskallig.... fredagen tillbringades för mig i förvirringens tecken, med en huvudvärk från helvetet. Nu börjar den äntligen lägga sig och då upptäcker jag att även andra delar av kroppen fått stryk. Bl a har min ändalykt ett blåmärke i storlek av en stekpanna... Men jag överlevde utan större blessyrer. Och olyckan kändes väl inte så helt otypiskt mig?...

Roligare än så blir det inte för den här gången. Mycket som ligger och gnager, tankar som ska ut och beslut som ska tas. Allt leder till förändring och förändringar är bra. Bara man har rätt inställning till dem

Hela veckan har gått trögt. Som om ett antiklimax infann sig efter tisdagens urladdning. Kroppenmhar blivit tröttare för var dag, en melankoli har kommit över mig och sömnen har varit orolig. I fredags kom kulmen. Och tårarna. Från ingenstans. Utan anledning.

Så kom jag på. I fredags för ett år sen vaknade jag av ett tidigt samtal. Pappa hade åkt in till akuten med ambulans. Och hela tillvaron vändes upp och ned. En helg av vaka, där jag tillbringade varje vaken stund bredvid pappa. Lugna honom, hjälpa honom, försöka nå honom.

Helamhelgen gick i ett töcken. På måndagen kom vändningen, han skulle få komma hem. Och på tisdagen dog han.

Och min kropp, mitt undermedvetna minns det bättre än mig. Och låter läka det fortsätta. Det blir lättare. Lite mer för var dag.

Andrum....

Idag kl 13.30 skrevs ett avtal för en kund räkning! 3 månaders intensivt arbete, med snabba order och ännu snabbare kontra order. Sena och helgar egen är äntligen över. Så skönt!!!!! Nu kan jag andas ett tag och en tyngd har fallit från mitt hjärta... Samt att jag fick en bonus av bra kaliber. Firade med middag på restaurang och lite vin. Man måste belöna sig själv ibland. Och det gjorde jag:)

På böljan den blå

Härom veckan var det sportlov. Mina små troll älskar att åka Finlandsbåt. Det gör inte trollmor, men viker ned sig var gång. Denna gång fick jag iaf med mig väninnan och hennes son.

Tidigare har vi åkt i början av veckan, vilket varit helt drägligt. Nu åkte vi i slutet av veckan och det var inte drägligt! Så mycket fylla och raggning, tyvärr inte bara bland de som reste som singlar utan även bland de som reste med barn.

Att se små barn dra runt vind för våg, medan mammorna (vilka var i majoritet) satt i baren och drack samt bjöd ut sig var beklämmande. Själv hade jag örnkoll på mina små troll och de på mig. Samt att mitt alkoholintag var mycket modest. Det enda gung jag upplevde var när vinden brallade i på hemvägen och folk föll som käglor.

Avslutningsvis hamnade jag i slagsmål!.... När vi ska gå av båten tycker en höggradigt berusad herre att jag går för långsamt. Istället för,att påpeka det väljer han den mer brutala metoden att sparka på mig, hårt. Möjligen att jag är lite petig, men jag tycker inte det är okej vilket jag påpekar ganska skarpt. Han ger sig dock inte, utan sparkar lite till och lite hårdare. Vänder mig om och tar i frå tårna, med det feud taget att han kliver tätt intill mig. Spottar och fräser, varpå jag får nog och klipper till. Gubben var i backen. Jag avslutar med att dels säga att polisanmälan väntar om han rör mig en gång till och dels med en rekommendation om att fyllon som han ska inte ut och supamoffentligt, utan hålla sig till en jordkällare.

Inte en enda människa lyfte en hand till min hjälp! Tror att civilkurage är en seriös bristvara!

Tiden gör som vanligt... Snurrar på i ett hysteriskt tempo och jag förstår inte vad jag gör, för det känns som om jag inte hinner med något. Min eviga klagan är väl att jag har för mycket jobb. Vådan av att vara egen, men också fördelen. Däremot är det sorts förändringar på gång framöver, som innebär förhoppningsvis att en av mina största kunder försvinner. Det låter förmodligen som en kontradiktion att jag är glad över att bli av med min största kund, men de är otroligt krävande tidsmässigt men framförallt mentalt.

De är nu på väg att slutföra försäljningen av bolaget vilket inneburit att jag jobbat med komplexa uppgifter, med konstanta brandkårsutryckningar. Men idag gjorde vi, förhoppningsvis, klart det sista! Så om allt går vägen skrivs avtalet imorgon och därefter fasar jag ut mig själv under våren.

Samtidigt har en av mina äldsta kunder tagit ett steg upp i sin verksamhet, vilket gjorde att jag fick frågan om att dels ta klivet upp som vice vd (och därmed tredubbla min tid) samt ingå i ledningsgruppen. Självklart ja på den frågan, då det är en rolig bransch och helt underbara människor att jobba ihop med.

Så framtiden ser ljus ut, ska bara komma ikapp lite... Som vanligt....

Ljus i tunneln...

Kommer det alltid. Förkylningen på,tillbakagång och sömn gör underverk med psyket. Och så det faktum att jag ocensurerat kan lägga ut mina känslor här. Slippa vara stark och glad. Min frizon, som jag inte riktigt hittat i den verkliga världen. Men å andra sidan, hur många har det? Man gör sitt bästa och spelar med de kort man får. Ibland går det bra, ibland förlorar man och ibland får man bara passa. Sitta lugnt och vänta på bättre tider. Och tålamod är inte min styrka.

Jag är otroligt lösnings inriktad. Ska fixa, laga, göra bättre. Istället för att ibland bara konstatera att en del saker går inte att fixa utan jag måste istället lära mig att förhålla mig till dem. Låter väldigt moget och förnuftigt, men jag vet inte hur man gör. Nästa lektion i livsläran.

En sak har jag lärt mig iaf, jag ger inte upp. Även när jag borde....

Nya tag...

Ibland så tar kraften helt slut, både fysiskt och psykiskt. Som denna vecka. Förkylning som slutligen däckade mig och sängläge intogs. Och jag är så infernaliskt dålig på att vara sjuk. Får stress över barnen, jobbet och har svårt att bara koppla av. Men jag höll mig hemma! I sängen. Jag lär mig sakta men säkert.

Tyvärr har det visat sig att lilltrollets tidigare så homogena och välmående klass har drabbats av kraftiga prepubertala problem. De eskalerade under hösten då det kom en ny tjej till klassen. En försigkommen ung dam som direkt med att markera sin plats gm att ömsom hota med stryk, ömsom mota med godis och annat. Självklart får en sådan tjej direkt ett entourage som blir rädda/imponerade av hennes konstanta gränsöverskridande.

I början fungerar det ändå, även om lilltrollet reagerar. Sedan börjar det skickas sms, påhopp på FB och verbala påhopp i skolan på de mindre framåt kamraterna. Lilltrollet är hennes raka motsats och hon har vägrat låta sig bli imponerad. Såklart det utmanar. Och nu är det lilltrollet som är i skottlinjen. Och det rejält. Utfrysning, hot med stryk, förföljelse är vardagsmat. Och lilltrollet håller på att knäckas! Igen!

Turligt nog är läraren en tuff dam som inte accepterar det här. Antimobbingteamet inkopplade, samtal ska påbörjas och föräldrar informeras. Lite skillnad mot den tidigare så flata läraren. Kan i förbigående nämna att den klassen har stora problem, tjejerna börjar få dåligt rykte och flera elever har flyttat.

Men vad hjälper det när lilltrollet råkar ut för skit igen. Och blir så knäckt att hon tror att skulden är hennes. Stackars lilla mjuka tjej. Fördel denna gång är att Mellantrollet fajtas för henne.

Men vi tar oss igenom detta med. Som med allt annat. Även om jag idag inte vet hur. Och är trött. Och vet inte var jag ska få orken från. Men när det gäller ens barn så orkar man. Mer än vad man tror.

Fast just nu skulle jag önska en stund utan drama. Konflikter. Sjukdom eller dödsfall. En stund att återhämta mig på. Få kraft. Styrka. För att orka kämpa ett tag till. För att bara vara lycklig verkar inte finnas på agendan. Inte i några längre stunder iaf.

Ordets makt...

Mänskligheten har blivit utrustad med förmågan att kommunicera med ord, vilket borde underlätta livet. Men hur ofta missbrukar vi inte det? Genom att använda orden för att såra, skapa konflikter eller till att inte använda dem alls. Vilket jag tycker än värre. Tystnaden. Att inte ha en dialog. Och tystnaden bred ut sig alltmer.

Sedan måste man självklart kunna leva i stunder av tystnad, vilket är vilsamt. En otvungen tystnad som ändå är fylld av värme och närhet. Men inte tystnaden där man inte längre har något att säga varandra. Där man inte längre är nyfikna på varandras tankar, funderingar, känslor,

Jag hörde någonstans att de ord vi har svårast för är; förlåt, jag gjorde fel och jag ångrar mig. Vet inte om det stämmer, men visst är det ord som kan ta emot för många. Att stå för att man faktiskt gör fel. Men vilken skön befrielse det ligger i orden när man kan säga dem högt och mena dem. Som en rening där man faktiskt gör sig av med ett bagage av skuld. För även om vi inte gärna erkänner våra fel så är vi oftast ändå medvetna om dem. Däremot är det inte många som tänker på vilken kraft det tar att försöka pressa undan den känslan. Så mycket otroligt negativ energi, bara för att tränga undan något som man både själv och omgivningen ändå vet - att man är mänsklig och felar!

För at inte tala om vilka signaler vi ger våra barn. Vi fostrar dem till att försöka göra sitt bästa, göra rätt och att säga förlåt när de gör fel. Att stå för sina handlingar. Utan att tänka på hur vi själva agerar. Och den gamla devisen "barn gör inte som vi säger utan som vi gör" blir återigen relevant.

Att vara förälder, partner, vän eller medmänniska är inte alltid lätt men det blir fan så mycket svårare när man har prestige i relationen. Istället för att se till relationen i stort, vad den behöver och mår bra av. Då kan man ibland kan göra avkall på sina egna principer och idéer för den goda saken skull. Att istället se till "The big picture".

Nu springer livet så där fort igen..... Det rullar på med jobb, mer och mer känns det som trots att jag sagt upp kunder. Men det dyker upp specialprojekt hos befintliga kunder mest hela tiden och mitt mantra verkar bli "sen.

Å andra sidan, ska jag vara helt ärlig så har jag inte varit lika effektiv som jag brukar. Lite trögstartad på morgonen och inte fullt så snabb som jag brukar. Men som vanligt löser sig allt.

Bara jag får lite ljus, lite mindre migrän och mer sömn så kommer livet bli kanon igen.

Inser på mina inlägg att jag börjar bli trist, jag skyller på vinterdvalan. Till våren lär det bli galet som det brukar, när jag tar mig ur idet.

Saga med lyckligt slut

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit om detta innan, om så är fallet så blir det repetion. Hur som, en klasskompis till ett sv trollen mådde dåligt vilket trollet upptäckte. H*n skar sig bl à. Lite efterforskning visade att det var kaos hemma. Och det blev värre.

Jag vill inte gå in på detaljer för att avslöja någon. Jag ville erbjuda dem hjälp men satt fast i mitt löfte att inte berätta för skolan.

Men samtidigt, vad gör man? Barnen mår dåligt, mamman mår dåligt och pappan fanns inte. Så jag ringer soc. Pratar med en kanonbra tjej, som förstår att jag vill hjälpa och inget annat. Som förstår att mamman gör sitt bästa men hon är sjuk, behöver hjälp men är för stolt. Och barnen betalar priset!

I dagarna fick jag veta att barnen fått komma till ett fosterhem i närområdet, de trivs kanon. Mamman får vård och kan umgås med dina barn hon orkar. Och så småningom kommer de kunna bo ihop igen.

Den svenska välfärden när den är som bäst! Ett tag hade jag ångest för att jag lade mig i, men jag tänkte främst på barnen. Och vi måste våga lägga oss i. Göra obekväma saker. Och idag är jag glad att jag gjorde det!