Times they are changing....

Livet består av förändring. Konstant förändring i stort och smått. Det händer roliga saker, tråkiga saker, sorgsna saker och vi hanterar det. På olika sött, men vi hanterar det ändå. Jag hatar att stagnera, vill hela tiden att jag och omgivningen utvecklas. Samtidigt som jag är en kontradiktion, för jag blir orolig av förändringar. Hur jag ska hantera dem. Som sist bör vi flyttade, så bröt jag ihop dagen innan och kunde inte förstå hur jag i resten av mitt liv skulle kunna leva utan den lägenhet vi skulle lämna. Samtidigt som jag dagen därpå i den nya lägenheten, inte såg mig om en endaste gång. Och har inte längtat tillbaka sedan dess. Jag hatar förändring innan den trätt i kraft, innan jag tagit det första steget mot nya mål. Men så fort jag börjat så fortsätter jag fram ,utan ånger eller tillbakablickar. Det kanske är normalt, vi kanske alla fungerar så? För många i min närhet så ger jag ett starkt, målmedvetet intryck. Utstrålar självförtroende och kompetens, men samtidigt sitter längst därinne den lilla flickan som missade på provet i skolan och undrar hur hon ska kunna förklara det hemma. Rädd för att hon inte längre ska duga till, inte vara älskad för att hon gjort fel. Misslyckats. Inte med något stort och svårt, utan med det enkla. Det vardagliga. Det som hon borde klara. Och nu står den stora flickan inför ett stort steg. Att byta inriktning på sitt yrkesmässiga liv. Efter lång tid isom egenföretagare, självstyrande och trygg i det jobb jag gör ska jag nu hoppa på något nytt. Efter sommaren kommer jag kliva in i ett nytt, uppåtgående bolag i mediabranschen. Jag har varit med och sett dem växa från kälkar onykter till den flashiga lokalen på fina gatan. Och även i viss mån bidragit till processen. Jag älskar att jobba med dem, det är energi, trevliga människor och ägarna sådana som man vill ska lyckas. Och nu skall jag ingå i ledningen, som enda tjej. Och de tror starkt på mig. Att jag ska få dem växa, effektivisera och lyckas än mer. Det är spännande. Utmanande. Roligt. Och med bra villkor. Men ändå... Jag ska bryta min vardag, göra något nytt. Vad händer om jag ångrar mig? Om jag misslyckas? Om de inte vill ha mig? Kommer jag bli den lilla flickan som kryper upp i hörnet igen? Eller kommer jag ta mig igenom även denna förändring när jag väl börjat gå?

Mellantrollet

Idag är det tretton år sedan jag blev mamma. Efter flera års väntan och bakslag, dramatik och oro så var det äntligen dags. Vår lilla tjej skulle komma. Och vi visste dagen, hade förberett oss inför den. Tidigt på morgonen tog vi bussen, till Karolinska. Inskrivningen gick smidigt om än en viss chock att jag hade havandeskapsförgiftning, med tillhörande oro men vi var ju på plats. I läkarnas kompetenta händer. Igångsättning, punktering, medicinering men ingen smärtlindring. Allt gjordes men inget hände. Hon ville inte lämna sitt trygga bo, men hon mådde sämre och sämre. Hjärtat slutade slå vid flera tillfällen, vid andra rusade det så fort. Och både jag och dottern blev sämre, oron större men ändå väntade man in i det sista. Till slut var enda alternativet katastrofsnitt och hon fick äntligen komma till världen. En söt, men undernärd,vacker liten flicka. Alldeles för liten, alldeles uttorkad men ändå det vackraste, mest efterlängtade barn någonsin. Hon som kämpat för att komma till, för att överleva dramatik och avlsutningsvis tog sig igenom en katastrofal förlossning.men riktig kämpe med stort hjärta och vacker själ. Nu är hon tretton. Tonåring. Påbörjat sin stora frigörelse, stapplande tagit små steg mot vuxenvärlden. Kämpat mot fördomar och mobbing, hanterat sin asperger och jobbat med att acceptera det. En kämpe. Med en vacker själ. Min förstfödda. Min vackra, underbara, speciella och alldeles unika lilla troll. På väg mot kvinna. Mot ett liv på egna ben,om än alltid i stort behov av stöd. Extra hjälp. Att ge henne det skyddsnät hon behöver för att blomma ut. Bli den fantastiska, starka kvinna som bor där inne. En tjej med integritet och klokhet, med empati och fantasi. En kämpe. Med en vacker själ. Min kämpe. Min lilla hjältinna. Med en vacker själ, Jag älskar dig. Min stora lilla tjej.

Jag måste vara den värsta bloggaren ever.... Flera veckors uppehåll mellan varven. Ni som hängt här vet att jag gått igenom en del, men jag aldrig i mitt liv tidigare varit så slut, så trött och så färdig att ge upp som jag är nu.

Jobbmässigt hopar sig allt, massor med specialprojekt som har varit krångliga och tagit mycket energi. Där jag fått skit för alla fel som begåtts, av andra. Pga dålig planering, önsketänkande mm. Men det jag som fått utskällningarna.

Parallelllt med detta genomgår Mekka trollet sin aspergerutredning och det är bra, kommer leda till något bra men det tar på krafterna.matt behöva genomgå graviditeten, småbarnsåren och de problem som fanns river upp sår som jag trodde läkt men som bara legat i träda. Och nu är det öppet och gör ont. Att än en gång genomleva mammas självmord och den dramatiska förlossningen gjorde mig helt slut. Trots att jag bara ville hem och gråta var jag tvungen att jobba. Deadline som kommer och hålls den inte kommer det kosta mycket pengar. Och jag har inget val.

Men det kommer gå. Det måste gå. Det finns inget val. Även om jag inte orkar så måste jag. Så är det bara!

Rekapitulering...

Och så rann tiden iväg igen.. och det händer saker mest hela tiden. Ska tiden fortsätta rusa fram i den här takten är jag pensionär någon gång kring 2015....

Jobb i mängd, precis som för de flesta av oss. Varit inblandad i en företagsförsäljning som höll på att knäcka mig totalt, innan allt var klart. Hade seriösa planer på att omskola mig till något helt tankebefriat. Men jag tog mig igenom även den biten om än något sliten.

Upptäcker sedan att jag blivit skimmad på över 14.000 kronor, mindre kul. Polisanmälan och hela biddevitten, vi får väl se om jag får tillbaka pengarna. Vore mindre kul att behöva betala för någon annans nöje.....

Och så har vi äntligen fått tiden för utredning för Mellantrollet, startar nästa vecka och förhoppningsvis blir saker lite tydligare och vi kanske även kan få lite riktlinjer att följa. Som kommer göra vardagen enklare för oss alla...

I helgen var det fullt hus på landet, fem barn allt som allt. Självklart måste jag då stöka till situationen gm att hitta den enda kvarvarande isfläcken, slå handlöst bakut och landa på en sten. Tur att jag är tjockskallig.... fredagen tillbringades för mig i förvirringens tecken, med en huvudvärk från helvetet. Nu börjar den äntligen lägga sig och då upptäcker jag att även andra delar av kroppen fått stryk. Bl a har min ändalykt ett blåmärke i storlek av en stekpanna... Men jag överlevde utan större blessyrer. Och olyckan kändes väl inte så helt otypiskt mig?...

Roligare än så blir det inte för den här gången. Mycket som ligger och gnager, tankar som ska ut och beslut som ska tas. Allt leder till förändring och förändringar är bra. Bara man har rätt inställning till dem

Hela veckan har gått trögt. Som om ett antiklimax infann sig efter tisdagens urladdning. Kroppenmhar blivit tröttare för var dag, en melankoli har kommit över mig och sömnen har varit orolig. I fredags kom kulmen. Och tårarna. Från ingenstans. Utan anledning.

Så kom jag på. I fredags för ett år sen vaknade jag av ett tidigt samtal. Pappa hade åkt in till akuten med ambulans. Och hela tillvaron vändes upp och ned. En helg av vaka, där jag tillbringade varje vaken stund bredvid pappa. Lugna honom, hjälpa honom, försöka nå honom.

Helamhelgen gick i ett töcken. På måndagen kom vändningen, han skulle få komma hem. Och på tisdagen dog han.

Och min kropp, mitt undermedvetna minns det bättre än mig. Och låter läka det fortsätta. Det blir lättare. Lite mer för var dag.

Andrum....

Idag kl 13.30 skrevs ett avtal för en kund räkning! 3 månaders intensivt arbete, med snabba order och ännu snabbare kontra order. Sena och helgar egen är äntligen över. Så skönt!!!!! Nu kan jag andas ett tag och en tyngd har fallit från mitt hjärta... Samt att jag fick en bonus av bra kaliber. Firade med middag på restaurang och lite vin. Man måste belöna sig själv ibland. Och det gjorde jag:)

På böljan den blå

Härom veckan var det sportlov. Mina små troll älskar att åka Finlandsbåt. Det gör inte trollmor, men viker ned sig var gång. Denna gång fick jag iaf med mig väninnan och hennes son.

Tidigare har vi åkt i början av veckan, vilket varit helt drägligt. Nu åkte vi i slutet av veckan och det var inte drägligt! Så mycket fylla och raggning, tyvärr inte bara bland de som reste som singlar utan även bland de som reste med barn.

Att se små barn dra runt vind för våg, medan mammorna (vilka var i majoritet) satt i baren och drack samt bjöd ut sig var beklämmande. Själv hade jag örnkoll på mina små troll och de på mig. Samt att mitt alkoholintag var mycket modest. Det enda gung jag upplevde var när vinden brallade i på hemvägen och folk föll som käglor.

Avslutningsvis hamnade jag i slagsmål!.... När vi ska gå av båten tycker en höggradigt berusad herre att jag går för långsamt. Istället för,att påpeka det väljer han den mer brutala metoden att sparka på mig, hårt. Möjligen att jag är lite petig, men jag tycker inte det är okej vilket jag påpekar ganska skarpt. Han ger sig dock inte, utan sparkar lite till och lite hårdare. Vänder mig om och tar i frå tårna, med det feud taget att han kliver tätt intill mig. Spottar och fräser, varpå jag får nog och klipper till. Gubben var i backen. Jag avslutar med att dels säga att polisanmälan väntar om han rör mig en gång till och dels med en rekommendation om att fyllon som han ska inte ut och supamoffentligt, utan hålla sig till en jordkällare.

Inte en enda människa lyfte en hand till min hjälp! Tror att civilkurage är en seriös bristvara!

Tiden gör som vanligt... Snurrar på i ett hysteriskt tempo och jag förstår inte vad jag gör, för det känns som om jag inte hinner med något. Min eviga klagan är väl att jag har för mycket jobb. Vådan av att vara egen, men också fördelen. Däremot är det sorts förändringar på gång framöver, som innebär förhoppningsvis att en av mina största kunder försvinner. Det låter förmodligen som en kontradiktion att jag är glad över att bli av med min största kund, men de är otroligt krävande tidsmässigt men framförallt mentalt.

De är nu på väg att slutföra försäljningen av bolaget vilket inneburit att jag jobbat med komplexa uppgifter, med konstanta brandkårsutryckningar. Men idag gjorde vi, förhoppningsvis, klart det sista! Så om allt går vägen skrivs avtalet imorgon och därefter fasar jag ut mig själv under våren.

Samtidigt har en av mina äldsta kunder tagit ett steg upp i sin verksamhet, vilket gjorde att jag fick frågan om att dels ta klivet upp som vice vd (och därmed tredubbla min tid) samt ingå i ledningsgruppen. Självklart ja på den frågan, då det är en rolig bransch och helt underbara människor att jobba ihop med.

Så framtiden ser ljus ut, ska bara komma ikapp lite... Som vanligt....

Ljus i tunneln...

Kommer det alltid. Förkylningen på,tillbakagång och sömn gör underverk med psyket. Och så det faktum att jag ocensurerat kan lägga ut mina känslor här. Slippa vara stark och glad. Min frizon, som jag inte riktigt hittat i den verkliga världen. Men å andra sidan, hur många har det? Man gör sitt bästa och spelar med de kort man får. Ibland går det bra, ibland förlorar man och ibland får man bara passa. Sitta lugnt och vänta på bättre tider. Och tålamod är inte min styrka.

Jag är otroligt lösnings inriktad. Ska fixa, laga, göra bättre. Istället för att ibland bara konstatera att en del saker går inte att fixa utan jag måste istället lära mig att förhålla mig till dem. Låter väldigt moget och förnuftigt, men jag vet inte hur man gör. Nästa lektion i livsläran.

En sak har jag lärt mig iaf, jag ger inte upp. Även när jag borde....

Nya tag...

Ibland så tar kraften helt slut, både fysiskt och psykiskt. Som denna vecka. Förkylning som slutligen däckade mig och sängläge intogs. Och jag är så infernaliskt dålig på att vara sjuk. Får stress över barnen, jobbet och har svårt att bara koppla av. Men jag höll mig hemma! I sängen. Jag lär mig sakta men säkert.

Tyvärr har det visat sig att lilltrollets tidigare så homogena och välmående klass har drabbats av kraftiga prepubertala problem. De eskalerade under hösten då det kom en ny tjej till klassen. En försigkommen ung dam som direkt med att markera sin plats gm att ömsom hota med stryk, ömsom mota med godis och annat. Självklart får en sådan tjej direkt ett entourage som blir rädda/imponerade av hennes konstanta gränsöverskridande.

I början fungerar det ändå, även om lilltrollet reagerar. Sedan börjar det skickas sms, påhopp på FB och verbala påhopp i skolan på de mindre framåt kamraterna. Lilltrollet är hennes raka motsats och hon har vägrat låta sig bli imponerad. Såklart det utmanar. Och nu är det lilltrollet som är i skottlinjen. Och det rejält. Utfrysning, hot med stryk, förföljelse är vardagsmat. Och lilltrollet håller på att knäckas! Igen!

Turligt nog är läraren en tuff dam som inte accepterar det här. Antimobbingteamet inkopplade, samtal ska påbörjas och föräldrar informeras. Lite skillnad mot den tidigare så flata läraren. Kan i förbigående nämna att den klassen har stora problem, tjejerna börjar få dåligt rykte och flera elever har flyttat.

Men vad hjälper det när lilltrollet råkar ut för skit igen. Och blir så knäckt att hon tror att skulden är hennes. Stackars lilla mjuka tjej. Fördel denna gång är att Mellantrollet fajtas för henne.

Men vi tar oss igenom detta med. Som med allt annat. Även om jag idag inte vet hur. Och är trött. Och vet inte var jag ska få orken från. Men när det gäller ens barn så orkar man. Mer än vad man tror.

Fast just nu skulle jag önska en stund utan drama. Konflikter. Sjukdom eller dödsfall. En stund att återhämta mig på. Få kraft. Styrka. För att orka kämpa ett tag till. För att bara vara lycklig verkar inte finnas på agendan. Inte i några längre stunder iaf.