Damned if you do, damned if you don't

Igår var det dagen från helvetet. Förmodligen gjorde jag fel någonstans men jag vet inte var eller när. Träffade en väninna efter jobbet. Borta två timmar och kommer hem till en dotter som är helt ur balans. Arg och provokativ. Försöker parera så gott det går. Vid nio är det mobiltelefonförbud och halvtio stängs tvn av. Allt för att varva ned och låta hjärnan vila. Börjar räkna ned henne en halvtimme innan. Och när det är dags kommer utbrottet. Vägrar, skriker som besatt. Vrålar att jag ska inte titta på henne, inte röra henne. Har då valet att låta henne fortsätta, medveten om att hon då är uppe halva natten. Eller stå på mig med fortsatt skrikande, vilket påverkar alla. Det blev en kompromiss. Telefonen stängdes av, tvn vägrade hon så den somnade hon till. Den ilska och hysteri hon visade gick inte att nå igenom. Maktlös. Och jag hamnar gång på gång i en gisslansituation. Hur fan gör jag?????

En mors dag...

Egentligen skulle det här inlägget kommit i söndags, men då var jag inte emotionellt klar. Det kanske jag inte är nu heller, men vi får se vad det blir av det hela. Min vana trogen är det vare sig censur eller redigering på det jag skriver. Min Mamma har nu varit död i tretton år, och fortfarande ser jag varje dag spår av henne. I tankar, agerande, minnen och annat. Saknar jag henne? Nej, inte den människa jag kommer ihåg. Den mamma som jag har minnesbilder av. Henne saknar jag inte. Hon gjorde att hela min tillvaro var som att gå i ett minfält. Att aldrig veta när en explosion skulle komma eller för vad, bara varar säker på att den skulle komma. Och vara förödande. Samtidigt, nu när jag själv är mamma och när livet inte är helt enkelt så börjar jag fundera. Kanske det var så för min mamma med. Att hon gifte sig med den hon trodde var prinsen, mannen som skulle göra henne hel och lycklig. Sätta henne på piedistal och vårda henne. Ge henne den kärlek och trygghet hon saknade som liten. Hon var bara ett barn när hon gifte sig, vid 25 var hon 3 barns mor och vid 32 var hon ensamstående. Och min far var nog inte lätt att leva med. Ville ha livet enkelt utan guldkant på tillvaron, överdrivet försiktig med pengar och med ett explosivt temperament när han väl tände till. Problem med alkohol och spelmissbruk. Dålig på att visa ömhet och beröm, alldeles för självcentrerad. Inte den bäste mannen för en naiv, romantisk 17 åringen som trodde hon skulle få bli prinsessa. Min mor klarade aldrig verkligheten, att se det gråa, vardagen. Utan livet skulle vara vackert, alltid en fest. Och i den festen fanns alkoholen. Och när vardagen kom tog hon till alkoholen. För att förgylla det grå. Göra det lite lyckligare. Och så kom tabletterna, för att göra Dalarna mindre djupa men de tog samtidigt bort topparna. Och då behövdes mer alkohol. Och så var karusellen igång. Inte ens barnbarn, inte ens ny kärlek, inte ens ett nytt liv i ett varmt land kunde göra skillnaden. Missbruket i kombination depression och tabletter gjorde att det fanns bara ett slut. Och det kom i förtid, för hon valde det själv. Och jag tycker det var skönt. För det gav mig ro. Att slippa ångesten. Oron. Att alltid vara rädd för telefonsamtalen. Men samtidigt... En gång var hon en ung mamma med tre små barn. Som hon älskade. Som hon sydde kläder till. Vars rum hon målade. Utflykter hon planerade. Resor hon tog med dem på. En gång hade hon aptit och glädje i för livet. Men den tog slut. Kraften tog slut. Och hon valde den destruktiva vägen. Och förlorade allt. Sina barn. Sitt liv. Mycket har jag lärt mig från min mor. Många saker har jag tagit efter. De bra sakerna. De dåliga sakerna har jag dragit lärdom av. Och jag har styrkan att klara svårigheterna, vardagen. Så jag kommer aldrig vandra i min mors fotspår. Aldrig någonsin.

iQ befriade föräldrar....

Häromdagen går Mellantrollet på Gröna Lund med en väninna. Senaste gången de var där tillsammans blev väninnan sur för något och stack, varför jag pratade med väninnan innan. Förklarades Mekka trollets läge, hennes oförmåga att hantera sociala situationer utan stöd. Och tjejen tittar storögt, lovar dyrt och heligt ta hand om Mellantrollet.vilket verkade fungerat bra. Ända till i fredags..... Då kommer sms från två arga tjejer till mellantreollet. Väninnan har på Grönan förhört Mellantrollet om hennes åsikt om dessa två. Först har hon själv talat om vad hon tycker, negativt, och sedan intervjuat. Och Mellantrollet gör som hon brukar, kopierar och yror hon gör rätt. Den s k väninnan spelar in hennes kommentarers och skickar det till de två andra tjejerna...... Och så är cirkusen igång. Arga sms besvaras med arga sms.Mekka trollets situation Gör att hon bemöter ilska med ilska, hårda ord med hårda ord. Till jag får reda på situationen. Pratar med mamma 1, tjejen som deppat in. Hon förstår, samtalar med sin dotter som ringer upp och ver om ursäkt. Tjej 2 har tydligen en mamma som arbetar med flickor med asperger så hon greppar direkt. Den tjejen ringer upp, pratar med Mellantrollet om allt och inget i över en halvtimme. Jätterar och förstående. Turligen nog en av de s k ledargestalterna. Och så kommer samtal tre, som går till den tjej Mellantrollet känt längst. Som kan vara hur rar som helst men även en riktig apa, som kan manipulera Mellantrollet till riktiga dumheter och vars mamma lever efter devisen "har min dotter ställt till det får hon fixa det, jag har inte tid att engagera mig"... Och hon jobbar md barn!!!!! Hur som, första samtalet informerar jag om läget och säger att hennes dotter nog är arg, men vore kanon om hon kunde hjälpa till med att förklara aspergerproblematiken. Dvs att den sociala förmågan är i princip obefintlig utan styrning. Oj ja, inga problem. Så får jag ett samtal en timme senare.... "nu har jag pratat med min dotter som inte kan förlåta Mellantrollet och jag stöttar henne i det. Mellantrollet sa elaka saker och skrev dumma sms till min dotter och det är inte okej". Jag försöker då förklara igen samt berätta att hennes dotters sms var mkt anklagande och arga. Får då til svar att hon har inte läst sin dotter sms utan väljer att lita på hennes ord. Och dottern har inte skrivit ngt argt....bara ledset... Och säger avslutningsvis att oavsett diagnos så får man inte säga som Meööantrollet gjort.... Samma mor vars dotter hängt ut mellantrolet i olika sammanhang, spridit ut skvaller, ljugit sin mor rakt och ned angående oegentlig eter hon gjort. Och som hennes mor fick bevis för att hon ljög.. Undra på att det går åt pipsvängen för dottern. Vars fostran är obefintlig och som får med sig att "bara man är söt får man vara en bitch och det är okej att ljuga, bara man inte blir upptäckt". Tur nog är även skolan informerade och de tar ett snack på måndag. De vet även om mammans totalt bristande engagemang i sitt barn. Snacka om iq fiskmås. Och eq noll!!!!!

När det svämmar över....

Ibland hör sig sept en påmind. Ibland orkar jag inte vara stark. Och jag förbannar mig själv varje gång. Att jag inte läser av mig själv innan. Säger stopp. Checkar ut, tar en paus innan det blir mig övermäktigt och jag bryter ihop. För det göt jag. Typ en gång om året. Jag kan inte anklaga någon att inte läsa varningssignalerna, för jag håller masken. Säger att det är lugnt. Ingen fara. Utom till maken. Men han läser inte av det eller så är jag inte tydlig med vad jag behöver. Jag vill att han ska se. Att han ska ta tag i det hela och säga "jag fixar det". Jag är så van vid att alltid orka, bara lite till. Men jag gör det inte. Och häromdagen var det dags. Jag grät, skotade och tappade koncepterna totalt. Inför barnen. Vilket jag ångrar och skäms för. De ska inte behöva se mig så. De ska inte behöva ta del av min sorg, min frustration. ,en nu fick de det. Jag hoppas att de klarar det. Att jag inte gett dem samma bild av mig som jag hade av min mor, som var mano depressiv. Som bröt ihop jämt, för saxen låg i fel låda. För att mjölken stod på fel hylla. Jag vil inte bli sån.

Nu vet vi

Efter flera års väntan och tjat fick vi äntligen igenom en utredning för Mellantrollet. Igår var det klart och vi fick besked. Mycket grav asperger vilket var förvånande. Asperger förstod vi, men trodde det var av lägre grad, men så var tydligen inte fallet. Visst kändes det tufft, framförallt när jag tänker på hur det skall fungera för henne när hon blir äldre. Vad kommer hon att klara, hur pass bra kommer hon att må. Än så länge verkar hon cool med situationen, accepterar det. Och att äntligen ha fått en förklaring till varför hon känner sig annorlunda, varför hon inte fungerar och tänker helt lika som sina kamrater. Samtidigt är jag stolt över henne, vilken kämpe hon är. Och vad det måste ta på krafterna att kämpa så, att hålla masken hela dagarna för att "vara som alla andra". Att få gå omkring och spela en roll, fastän det inre inte till fullo förstår. Psykologerna på BUP sa att hon gjort otroliga framsteg och nått mycket långt, med tanke på omfattningen av diagnosen. Det mörks inte på Mellantrollet i första taget att hon har asperger, utan först när man lärt känna henne som man förstår att hon är lite annorlunda. På samma gång är det en lättnad att jag äntligen fått gehör för det jag kämpat för sen hon var liten. Att släkt, vänner, familj och alla äntligen kan ta till sig att visa saker kan hon bara inte. Att det är inte för att hon ärmbortskämd eller dåligt uppfostrad, att hennes utbrott inte kommer sig av fasoner. Utan hon kan faktiskt inte alltid påverka sitt uppförande. Att jag nu slipper strida för att hon ska få förståelse och att mycket av det vardagliga tjafset ska försvinna, för det kommer inte att gå att lära henne allt detta "enkla och banala". Och så kommer vi få hjälp, stöd, från andra som kan detta bättre. Mellantrollet kan få en kontaktperson, so. Kan ge henne trygghet utanför familjen. Och har vi tur kan hon även få gå på en skola specialiserad på barn och ungdomar med neurologiska diagnoser. Och då äntligen få prestera såpass i skolan som hon faktiskt har kompetensen för men som hon inte klarar idag pga att inlärningen inte fungerar för henne. Så det kommer bli bra. Nu när vi vet. Nu när vi har något att falla tillbaka på.

Times they are changing....

Livet består av förändring. Konstant förändring i stort och smått. Det händer roliga saker, tråkiga saker, sorgsna saker och vi hanterar det. På olika sött, men vi hanterar det ändå. Jag hatar att stagnera, vill hela tiden att jag och omgivningen utvecklas. Samtidigt som jag är en kontradiktion, för jag blir orolig av förändringar. Hur jag ska hantera dem. Som sist bör vi flyttade, så bröt jag ihop dagen innan och kunde inte förstå hur jag i resten av mitt liv skulle kunna leva utan den lägenhet vi skulle lämna. Samtidigt som jag dagen därpå i den nya lägenheten, inte såg mig om en endaste gång. Och har inte längtat tillbaka sedan dess. Jag hatar förändring innan den trätt i kraft, innan jag tagit det första steget mot nya mål. Men så fort jag börjat så fortsätter jag fram ,utan ånger eller tillbakablickar. Det kanske är normalt, vi kanske alla fungerar så? För många i min närhet så ger jag ett starkt, målmedvetet intryck. Utstrålar självförtroende och kompetens, men samtidigt sitter längst därinne den lilla flickan som missade på provet i skolan och undrar hur hon ska kunna förklara det hemma. Rädd för att hon inte längre ska duga till, inte vara älskad för att hon gjort fel. Misslyckats. Inte med något stort och svårt, utan med det enkla. Det vardagliga. Det som hon borde klara. Och nu står den stora flickan inför ett stort steg. Att byta inriktning på sitt yrkesmässiga liv. Efter lång tid isom egenföretagare, självstyrande och trygg i det jobb jag gör ska jag nu hoppa på något nytt. Efter sommaren kommer jag kliva in i ett nytt, uppåtgående bolag i mediabranschen. Jag har varit med och sett dem växa från kälkar onykter till den flashiga lokalen på fina gatan. Och även i viss mån bidragit till processen. Jag älskar att jobba med dem, det är energi, trevliga människor och ägarna sådana som man vill ska lyckas. Och nu skall jag ingå i ledningen, som enda tjej. Och de tror starkt på mig. Att jag ska få dem växa, effektivisera och lyckas än mer. Det är spännande. Utmanande. Roligt. Och med bra villkor. Men ändå... Jag ska bryta min vardag, göra något nytt. Vad händer om jag ångrar mig? Om jag misslyckas? Om de inte vill ha mig? Kommer jag bli den lilla flickan som kryper upp i hörnet igen? Eller kommer jag ta mig igenom även denna förändring när jag väl börjat gå?

Mellantrollet

Idag är det tretton år sedan jag blev mamma. Efter flera års väntan och bakslag, dramatik och oro så var det äntligen dags. Vår lilla tjej skulle komma. Och vi visste dagen, hade förberett oss inför den. Tidigt på morgonen tog vi bussen, till Karolinska. Inskrivningen gick smidigt om än en viss chock att jag hade havandeskapsförgiftning, med tillhörande oro men vi var ju på plats. I läkarnas kompetenta händer. Igångsättning, punktering, medicinering men ingen smärtlindring. Allt gjordes men inget hände. Hon ville inte lämna sitt trygga bo, men hon mådde sämre och sämre. Hjärtat slutade slå vid flera tillfällen, vid andra rusade det så fort. Och både jag och dottern blev sämre, oron större men ändå väntade man in i det sista. Till slut var enda alternativet katastrofsnitt och hon fick äntligen komma till världen. En söt, men undernärd,vacker liten flicka. Alldeles för liten, alldeles uttorkad men ändå det vackraste, mest efterlängtade barn någonsin. Hon som kämpat för att komma till, för att överleva dramatik och avlsutningsvis tog sig igenom en katastrofal förlossning.men riktig kämpe med stort hjärta och vacker själ. Nu är hon tretton. Tonåring. Påbörjat sin stora frigörelse, stapplande tagit små steg mot vuxenvärlden. Kämpat mot fördomar och mobbing, hanterat sin asperger och jobbat med att acceptera det. En kämpe. Med en vacker själ. Min förstfödda. Min vackra, underbara, speciella och alldeles unika lilla troll. På väg mot kvinna. Mot ett liv på egna ben,om än alltid i stort behov av stöd. Extra hjälp. Att ge henne det skyddsnät hon behöver för att blomma ut. Bli den fantastiska, starka kvinna som bor där inne. En tjej med integritet och klokhet, med empati och fantasi. En kämpe. Med en vacker själ. Min kämpe. Min lilla hjältinna. Med en vacker själ, Jag älskar dig. Min stora lilla tjej.

Jag måste vara den värsta bloggaren ever.... Flera veckors uppehåll mellan varven. Ni som hängt här vet att jag gått igenom en del, men jag aldrig i mitt liv tidigare varit så slut, så trött och så färdig att ge upp som jag är nu.

Jobbmässigt hopar sig allt, massor med specialprojekt som har varit krångliga och tagit mycket energi. Där jag fått skit för alla fel som begåtts, av andra. Pga dålig planering, önsketänkande mm. Men det jag som fått utskällningarna.

Parallelllt med detta genomgår Mekka trollet sin aspergerutredning och det är bra, kommer leda till något bra men det tar på krafterna.matt behöva genomgå graviditeten, småbarnsåren och de problem som fanns river upp sår som jag trodde läkt men som bara legat i träda. Och nu är det öppet och gör ont. Att än en gång genomleva mammas självmord och den dramatiska förlossningen gjorde mig helt slut. Trots att jag bara ville hem och gråta var jag tvungen att jobba. Deadline som kommer och hålls den inte kommer det kosta mycket pengar. Och jag har inget val.

Men det kommer gå. Det måste gå. Det finns inget val. Även om jag inte orkar så måste jag. Så är det bara!

Rekapitulering...

Och så rann tiden iväg igen.. och det händer saker mest hela tiden. Ska tiden fortsätta rusa fram i den här takten är jag pensionär någon gång kring 2015....

Jobb i mängd, precis som för de flesta av oss. Varit inblandad i en företagsförsäljning som höll på att knäcka mig totalt, innan allt var klart. Hade seriösa planer på att omskola mig till något helt tankebefriat. Men jag tog mig igenom även den biten om än något sliten.

Upptäcker sedan att jag blivit skimmad på över 14.000 kronor, mindre kul. Polisanmälan och hela biddevitten, vi får väl se om jag får tillbaka pengarna. Vore mindre kul att behöva betala för någon annans nöje.....

Och så har vi äntligen fått tiden för utredning för Mellantrollet, startar nästa vecka och förhoppningsvis blir saker lite tydligare och vi kanske även kan få lite riktlinjer att följa. Som kommer göra vardagen enklare för oss alla...

I helgen var det fullt hus på landet, fem barn allt som allt. Självklart måste jag då stöka till situationen gm att hitta den enda kvarvarande isfläcken, slå handlöst bakut och landa på en sten. Tur att jag är tjockskallig.... fredagen tillbringades för mig i förvirringens tecken, med en huvudvärk från helvetet. Nu börjar den äntligen lägga sig och då upptäcker jag att även andra delar av kroppen fått stryk. Bl a har min ändalykt ett blåmärke i storlek av en stekpanna... Men jag överlevde utan större blessyrer. Och olyckan kändes väl inte så helt otypiskt mig?...

Roligare än så blir det inte för den här gången. Mycket som ligger och gnager, tankar som ska ut och beslut som ska tas. Allt leder till förändring och förändringar är bra. Bara man har rätt inställning till dem

Hela veckan har gått trögt. Som om ett antiklimax infann sig efter tisdagens urladdning. Kroppenmhar blivit tröttare för var dag, en melankoli har kommit över mig och sömnen har varit orolig. I fredags kom kulmen. Och tårarna. Från ingenstans. Utan anledning.

Så kom jag på. I fredags för ett år sen vaknade jag av ett tidigt samtal. Pappa hade åkt in till akuten med ambulans. Och hela tillvaron vändes upp och ned. En helg av vaka, där jag tillbringade varje vaken stund bredvid pappa. Lugna honom, hjälpa honom, försöka nå honom.

Helamhelgen gick i ett töcken. På måndagen kom vändningen, han skulle få komma hem. Och på tisdagen dog han.

Och min kropp, mitt undermedvetna minns det bättre än mig. Och låter läka det fortsätta. Det blir lättare. Lite mer för var dag.