Fattar nada...

Hörde på nyheterna i veckan att det ska bli förbud mot tidelag, dvs sex med djur. Tidigare har det bara varit förbjudet om djuren lidit..

Och hur vet man om djuren led eller uppskattade det? Det är ju inte direkt så att de kunde protestera....

I veckan hade Lilltrollets klass det efterlängtade discot som började planeras direkt vid skolstart. Ett helt gäng små raringar dör upp, killarna coola med häng och vax i håret medan tjejerna visade en något större variation. Somliga var små prinsessor med lackskor och glittrig klänning, de coola tjejerna i disco top och tights. Och så hade vi de ubercoola, med MJ knacka och jeans.. Gemensamt för alla dock var lite rosa på både läppar och kind.

Disco dunk på högsta volym, somliga attackerade dansgolvet direkt medan andra var lite mer svårflirtade., några fällde tårar då de inte blev uppbjudna och andra drog helt sonika upp önskad partner på golvet. Allt som allt blev det en lyckad kväll och några fick t o m en pojk/ flickvän!

Det som fascinerade var hur vissa saker aldrig ändras, trots att det är nästan ett halvt sekel sedan jag själv var på motsvarande evenemang.
Där fanns den tuffa tjejen som hamnade höst i rankning vid ryska posten. Inte p g à sitt utseende , utan för att hon var den enda som tordes pussas på mun. Där fanns den söta med långt lockig hår och stora ögon, som alla killar hyste seriös förälskelse i. Den coole killen som stod i centrum för alla tjejers beundran, lite lagom busig och gränsöverskridande. Definitivt inte den snyggaste eller justaste, utan hela charmen bestående av "bad boy" stämpeln.

Turligt en nog växer de upp, skaffar sig andra preferenser och framförallt mognar. I alla fall de flesta av dem.

Missing you

När turbo tillvaron slår till längtar jag. Efter stunder jag haft där harmonin var total, där jag kände mig lycklig. Tillfreds. Och även om man på sistone kunnat tro att mitt liv bara varit en kamp så är det självklart inte så.

Jag tror att jag har haft förmånen att fått uppleva både mer händelser och mer kärlek än många. Och de guldkornen finns för alltid bevarade i mitt inre. Relativt nyligen hamnade jag i ett mycket naket och ärligt samtal, då vi osökt kom in på tillfällen av närhet. Öppenhet. Inte nödvändigtvis med fokus på kärlek. Och jag har en sådan stund bland mina guldkorn.

Det är ute i skärgården. På en ö helt fri från de turister som befolkar den sommartid. Hösten har kommit med full styrka. Regnet renar allt med sina tunga droppar och vinden kämparbför att få övertaget.

Det är mörkt, en riktig svärta så kompakt men ändå varm. Vi är trygga i värmen från den öppna spisen. Naturens musik är det enda som hörs.

Och så samtalet. Naket och öppet. Utan moral, pekpinnar eller ifrågasättande. Tankar. Filosofier. Allt fyllde natten när den sakta gick mot dag.

Jag har aldrig förr i mitt liv gråtit så renande tårar, blivit så själsligen trygg. Det var en magiskt stund, en milstolpe i mitt liv. Och den präglar mig fortfarande, när jag i stunder tar fram den. Och jag hoppas att jag kommer få möta något liknande igen. Om inte, så har jag ändå minnet kvar.

Totalt kaos....

Mellantrollet mår inte bra. Den kommande utredningen ligger och spökar. Hon har totalt hysteriska utbrott där vokabuläret och grovt och elakt. Hon gör helt vansinniga saker och sedan blåljuger. Och jag kan inte hantera det. Kan inte alltid hålla mig lugn och då blir det etter värre. Och lilltrollet får självklart ta mycket skit. Och hon blir arg på mig för att jag inte kan lösa det. Och den kan jag inte.

Just nu är jag en totalt misslyckad förälder som bara gråter. Och fattar inte hur jag ska fixa det här. Hur vi ska få någon harmoni i skiten.

Det känns som om jag måste "offra" ett barn på bekostnad på det andra. Och vad gör jag? Och vsrifråån jämtar jag kraften?

Imorgon kanske jag har svar. Men idag vill jag bara gömma mig från världen. Från ansvaret. Från plikten.

Men... Imorgon är en ny dag och då kanske jag har mer kraft. Hoppas jag.

Gummikvinna?

Eftersom jag inte längre är helt purung och kroppen har fått utstå en del genom åren så behöver jag lite experthjälp med jämna mellanrum. Bara för att få ihop alla delar på plats och förhoppningsvis stannar där. Bengan benknäckare är en av dessa experter. Uåålevelsen kan enklast beskrivas som njutningsfylld tortyr. Men känslan efterråt är värd vartenda lite smärtsamt ögonblick.

Tur i oturen är Bengan en liten skinntorr farbror med skratt som en åsna. Totalt könslös och tur är väl det för annars hade det kunnat bli lite lätt genant. Iförd enkom underkläder ligger jag på rygg, ett knä på vardera sidan om huvudet och ovanpå alltihop hänger bengan som glatt skriker " håll emot".......

Melankoli..

Ett väldigt vackert ord, som beskriver en dubbelbottnad känsla. En känsla med lycka omgiven av sorg, saknad och kanske även viss smärta. Men ändå en lycka.

Jag är melankolisk. Kanske är det åldern, kanske är det livet. Kanske är det jag. Oavsett vilket så är det så det är. Och som alltid när den känslan lever i mig så bubblar orden. Uttrycken jag måste få ur mig. Tankarna som lever i mig. Längtan som bubblar efter något som jag inte kan uttrycka. Saknaden efter sådant som varit och kanske aldrig kommer igen.

Jag har hittad tillbaka till min fristad i bloggen. Oavsett vem som läser, oavsett hur det väljs att tolkas så är det mitt. Mina tankar, mina känslor. Min frizon. Utan filter. Det är en befrielse, men jag saknar ändå mötet. Kommentarerna. Delandet av känslan.

Jag tänker mycket på möten. Händelser. Upplevelser. På de tankar de väckt. De känslor de mynnat ut i. Somliga människor finns kvar i mitt liv. Andra passerade en kort tid, men deras avtryck blev desto större. Främlingar vars liv jag delade en stund. Dessa möten har varit med och format mig. Några saknar jag stort då de för alltid gjort ett avtryck i min själ, andra fyllde en plats där och då. Men ändå är nyfikenheten stor.

Hur är det med dem idag? De jag delat upplevelserna med.

Kvinnan jag träffade på nätet efter min mammas självmord. Vi delade samma upplevelse och läkte varandra. En främling men ändå någon som kom in under mitt skinn.

Hur gick det för tonåringen som jag mötte i bloggen? Som mådde dåligt och ville hitta en utväg.

Vännen jag delade så stor del av mitt liv med, men som valde en annan väg. En som jag inte kunde dela.

En annan vän som delade sina djupa funderingar om livet. Vars ord stämde in på mina. Som funderade över vägvalen. Som sökte en känsla. Ville fylla en saknad.

Jag vet att vissa svar får man aldrig. Att jag får leva i ovissheten, trots min nyfikenhet. Men jag är nyfiken. Vill veta. Men jag får trösta mig med förhoppningen att de hittade vad de sökte. Att livet var snällt mot dem. Att de hittade friden. Lyckan. Harmonin

Nästa kapitel

Att vara en udda fågel är aldrig lätt. Att som barn vara en udda fågel är än svårare. Mitt älskade mellantroll har fått kämpa, ända från den stund hon planterades hos mig. Men hon kämpade, hon hängde kvar och hon blev till. Hon är en kämpe utan dess like och stark.

Men samtidigt så skör. Så hudlös. Så underbart vacker naiv inför livet i kombination men ett intellekt som är så starkt, så djuplodande men ändå så aningslöst.

Jag trodde vi hade den tuffaste tiden bakom oss. Att vår kamp, vårt slit och hennes arbete var i det mesta klart. Att hon nu var redo att sakta ta stegen in i tonåren, med vår stöttning. Vår kärlek och trygghet med sig. Men så är inte fallet.

Arbetet har bara börjat. Och vi har en lång resa framför oss. En tuff sådan. Att försöka bygga upp ett skyddsnät som kan ersätta det filter hon saknar. Att stärka henne i att säga nej, att våga säga nej. Att hjälpa henne sortera de onda från de goda. Att ge henne verktygen att se verkligheten för vad den är, men samtidigt låta hennes mjuka naivitet få leva kvar.

Att låta denna udda fågel, men hennes mångfacceterade sinne få växa upp och bibehålla sin unikitet. Att låta henne få vara annorlunda, oemotståndlig i sin öppna själ. Att låta henne få vara trygg. Omgiven av människor som ömt skyddar henne. Hjälper henne att hitta styrka. Hitta medel att filtrera.

Äntligen ser vi en möjlighet att få den hjälp vi skrikit efter. Att få på pränt att egenheterna inte är valfria, uppfostringsbara utan just egenheter, som följt henne med in i livet. Att hon behöver vår förståelse, vårt skydd mer än andra barn. Och att även omgivningen är skyldig att ge henne detta.

För mig är det än trygghet, även om jag självklart önskat att det sett annorlunda ut. Det hade varit lättare. Men å andra sidan, om det gjort det så hade hon inte varit min udda, vackra fågel. Min "fula ankunge" som befunnit sig i fel vatten, men snart kommer få simma bland svanarna. Och få simma tryggt. Medveten om att tryggheten, kärleken finns där. Från oss som förstår att uppskatta det som är annorlunda.

Att bli berörd....

Idag är en strålande vacker dag, himmlen är blå och solen gör sitt för att värma våra själar efter några dagar i mörker. Klar hög luft, bleknande färger och världen ser ut som en akvarellmålning.

Jag känner mig intensivt medveten om allt runt om mig. Inte på ett iaktagande, reflekterande sätt utan deltagande. Som att det som sker berör mig, påverkar mig och inte bara händer i utkanten av mitt liv.

Att bli berörd är häftigt. När känslorna kryper under skinnet, när de söker sig till själen så vaknar alla sinnen. Kroppen är levande, sinnet mottagligt och allt blir så mycket mer intensivt. Vackert, men även melankoliskt. För inget är för evigt. Det gäller att njuta när det pågår.

Att låta sig bli berörd. Av en vacker film. En låt som talar till själen. En bild där känslorna träder fram. En bok där handlingen väcker tankar. Möten i livet. Med människor. Med upplevelser. Med händelser.


Jag inser att jag alltför oftast stänger av. Fastnar i vardagen. I agerandet. I plikterna och ansvaret. Glömmer att njuta. Ta för mig av det enkla. Stanna upp och andas. Att bli berörd.

Även advokater bör ha moral!

Läser i tidningen om rättegången mot avskummet som anklagas för våldtäkt på en 12 åring i Stockholm, på ljusan dag. Det är inte Guds bästa barn, mannen är tidigare dömd för mord och har väl även haft en del annat fuffens för sig.

Visst ska en advokat strida för sin klient men det måste väl finnas gränser? Advokaten försöker få det till att flickan kan ha gått in i porten för att kissa och råkat då sätta sig där den anklagades sekret hamnat!!!! Flickan är 12 år och ska alltså ifrågasättas!!!

För det första annars jag att de som våldtar barn eller förgriper sig på dem ska ha lagens strängaste straff. För det andra anser jag att advokater som agerar som ovan nämnda advokat är ett rent äckel!!!!!!! Må sniglarna sätta sig på hans ögon och aldrig släppa taget!

Att skriva är aldrig något problem. Det som är svårt är att inte skriva om vissa saker. Det händer så mycket just nu, inga världen välvande men viktiga saker i min lilla privata sfär. Saker som i allra högsta grad påverkar min vardag. Både tuffa sådana och njutbaravsådana, men jag kan inte skriva om det än. Först måste jag i mål för det handlar om andra människor, som kan bli påverkade av mina ord. Inte för att de läser här men människor i deras närhet gör så. Och som jag varit inne på tidigare så vet jag inte om jag fortfarande har kvar människan som svek mig, kvar som läsare alltså. Jag förmodar det för efter vad jag fått höra så upptar mitt liv tydligen en del plats fortfarande. Shit the same, men jag kommer inte ge upphov till fler samtalsämnen!

Om allt blir som det är tänkt och som jag hoppas så kommer vardagen bli enklare. Omgivningen mer tolerant och förhoppningsvis kan vi få det stöd och den avlastning vi saknat.

Nu börjar julen närma sig och jag ser fram emot den på ett helt annat sätt än tidigare. Första julen utan pappa, men det är faktiskt med viss lättnad för de senaste jularna har mest varit ett dåligt samvete. När vi suttit med familjen och haft trevligt har pappa suttit ensam i sin fåtölj, smed tv:n som sällskap. Visserligen har jag inte haft något direkt val eftersom vi inte kunde flytta honom utan stora konsekvenser. Alternativet hade varit att fira julen hos honom, vilket inte heller gått då han inte klarade av mycket folk utan helst ville bara sova. Och i valet mellan min far och mina barn valde jag alltid mina barn vilket jag tror att pappa förstod.

Men visst finns där ändå en sorg och saknad. När jag ser en äldre herre i trenchcoat, tänds en cigarett och småmuttra lite för sig själv så kommer pappa osökt fram. Men nu gör inte bilderna längre ont, de är mer en melankolisk känsla i dem. Ett sakta farväl där tårarna blir färre och sorgen mindre.