Karma

Funderar mycket som ni kanske har märkt. Borta ( eller på paus) är de lite mer humoristiska inläggen, men de kommer säkert tillbaka.
Som somliga av er vet så har jag en bloggmtill, som hålls fritt från denna då den enkom är fokuserad på en otroligt traumatisk händelse som drabbade oss för ett tag sedan.

Jag läste själv igenom den häromdagen då jag fåttmperspektiv till det som hände och min spontana tanke var; har detta hänt oss? Och hur i hela fridens namn tog vi oss igenom det? Men vi gjorde det och förhoppningsvis har det stärkt oss som människor, även om tilliten har fått sig en rejäl törn. Och det saknar jag.

Jag som alltid har sed saker och människor för vad de är, litat på att de inte har en " hidden agenda" kommer på mig själv att alltsom oftast undra" vad är det nu de är ute efter". Och jag vill inte att det skall vara så. Jag vägrar att bli en människa som är rädd. Jag kommer med en dåres envishet stå för det jag tycker.

Precis som alla andra har jag mina fel och brister, men jag tror att jag är medveten om dem. Och det är första steget till att kunna hantera dem. För att bli av med dem kommer jag aldrig. Ingen är perfekt och det finns heller ingen strävan i det.för det perfekta är som fabrikastillverkat glas, utan lyster och personlighet . Perfekt, men själlöst.

Så jag fortsätter min vadring här på vår jord, med mina små sprickor och skavanker. Älskar mig själv , mina familj och mina vänner. Och är trygg i att jag är älskad tillbaka.


Jag lämnar inte ut den andra bloggar hur som helst, men de som vill läsa kan maila mig.

Missing you

När turbo tillvaron slår till längtar jag. Efter stunder jag haft där harmonin var total, där jag kände mig lycklig. Tillfreds. Och även om man på sistone kunnat tro att mitt liv bara varit en kamp så är det självklart inte så.

Jag tror att jag har haft förmånen att fått uppleva både mer händelser och mer kärlek än många. Och de guldkornen finns för alltid bevarade i mitt inre. Relativt nyligen hamnade jag i ett mycket naket och ärligt samtal, då vi osökt kom in på tillfällen av närhet. Öppenhet. Inte nödvändigtvis med fokus på kärlek. Och jag har en sådan stund bland mina guldkorn.

Det är ute i skärgården. På en ö helt fri från de turister som befolkar den sommartid. Hösten har kommit med full styrka. Regnet renar allt med sina tunga droppar och vinden kämparbför att få övertaget.

Det är mörkt, en riktig svärta så kompakt men ändå varm. Vi är trygga i värmen från den öppna spisen. Naturens musik är det enda som hörs.

Och så samtalet. Naket och öppet. Utan moral, pekpinnar eller ifrågasättande. Tankar. Filosofier. Allt fyllde natten när den sakta gick mot dag.

Jag har aldrig förr i mitt liv gråtit så renande tårar, blivit så själsligen trygg. Det var en magiskt stund, en milstolpe i mitt liv. Och den präglar mig fortfarande, när jag i stunder tar fram den. Och jag hoppas att jag kommer få möta något liknande igen. Om inte, så har jag ändå minnet kvar.

Melankoli..

Ett väldigt vackert ord, som beskriver en dubbelbottnad känsla. En känsla med lycka omgiven av sorg, saknad och kanske även viss smärta. Men ändå en lycka.

Jag är melankolisk. Kanske är det åldern, kanske är det livet. Kanske är det jag. Oavsett vilket så är det så det är. Och som alltid när den känslan lever i mig så bubblar orden. Uttrycken jag måste få ur mig. Tankarna som lever i mig. Längtan som bubblar efter något som jag inte kan uttrycka. Saknaden efter sådant som varit och kanske aldrig kommer igen.

Jag har hittad tillbaka till min fristad i bloggen. Oavsett vem som läser, oavsett hur det väljs att tolkas så är det mitt. Mina tankar, mina känslor. Min frizon. Utan filter. Det är en befrielse, men jag saknar ändå mötet. Kommentarerna. Delandet av känslan.

Jag tänker mycket på möten. Händelser. Upplevelser. På de tankar de väckt. De känslor de mynnat ut i. Somliga människor finns kvar i mitt liv. Andra passerade en kort tid, men deras avtryck blev desto större. Främlingar vars liv jag delade en stund. Dessa möten har varit med och format mig. Några saknar jag stort då de för alltid gjort ett avtryck i min själ, andra fyllde en plats där och då. Men ändå är nyfikenheten stor.

Hur är det med dem idag? De jag delat upplevelserna med.

Kvinnan jag träffade på nätet efter min mammas självmord. Vi delade samma upplevelse och läkte varandra. En främling men ändå någon som kom in under mitt skinn.

Hur gick det för tonåringen som jag mötte i bloggen? Som mådde dåligt och ville hitta en utväg.

Vännen jag delade så stor del av mitt liv med, men som valde en annan väg. En som jag inte kunde dela.

En annan vän som delade sina djupa funderingar om livet. Vars ord stämde in på mina. Som funderade över vägvalen. Som sökte en känsla. Ville fylla en saknad.

Jag vet att vissa svar får man aldrig. Att jag får leva i ovissheten, trots min nyfikenhet. Men jag är nyfiken. Vill veta. Men jag får trösta mig med förhoppningen att de hittade vad de sökte. Att livet var snällt mot dem. Att de hittade friden. Lyckan. Harmonin

Nästa kapitel

Att vara en udda fågel är aldrig lätt. Att som barn vara en udda fågel är än svårare. Mitt älskade mellantroll har fått kämpa, ända från den stund hon planterades hos mig. Men hon kämpade, hon hängde kvar och hon blev till. Hon är en kämpe utan dess like och stark.

Men samtidigt så skör. Så hudlös. Så underbart vacker naiv inför livet i kombination men ett intellekt som är så starkt, så djuplodande men ändå så aningslöst.

Jag trodde vi hade den tuffaste tiden bakom oss. Att vår kamp, vårt slit och hennes arbete var i det mesta klart. Att hon nu var redo att sakta ta stegen in i tonåren, med vår stöttning. Vår kärlek och trygghet med sig. Men så är inte fallet.

Arbetet har bara börjat. Och vi har en lång resa framför oss. En tuff sådan. Att försöka bygga upp ett skyddsnät som kan ersätta det filter hon saknar. Att stärka henne i att säga nej, att våga säga nej. Att hjälpa henne sortera de onda från de goda. Att ge henne verktygen att se verkligheten för vad den är, men samtidigt låta hennes mjuka naivitet få leva kvar.

Att låta denna udda fågel, men hennes mångfacceterade sinne få växa upp och bibehålla sin unikitet. Att låta henne få vara annorlunda, oemotståndlig i sin öppna själ. Att låta henne få vara trygg. Omgiven av människor som ömt skyddar henne. Hjälper henne att hitta styrka. Hitta medel att filtrera.

Äntligen ser vi en möjlighet att få den hjälp vi skrikit efter. Att få på pränt att egenheterna inte är valfria, uppfostringsbara utan just egenheter, som följt henne med in i livet. Att hon behöver vår förståelse, vårt skydd mer än andra barn. Och att även omgivningen är skyldig att ge henne detta.

För mig är det än trygghet, även om jag självklart önskat att det sett annorlunda ut. Det hade varit lättare. Men å andra sidan, om det gjort det så hade hon inte varit min udda, vackra fågel. Min "fula ankunge" som befunnit sig i fel vatten, men snart kommer få simma bland svanarna. Och få simma tryggt. Medveten om att tryggheten, kärleken finns där. Från oss som förstår att uppskatta det som är annorlunda.

Att bli berörd....

Idag är en strålande vacker dag, himmlen är blå och solen gör sitt för att värma våra själar efter några dagar i mörker. Klar hög luft, bleknande färger och världen ser ut som en akvarellmålning.

Jag känner mig intensivt medveten om allt runt om mig. Inte på ett iaktagande, reflekterande sätt utan deltagande. Som att det som sker berör mig, påverkar mig och inte bara händer i utkanten av mitt liv.

Att bli berörd är häftigt. När känslorna kryper under skinnet, när de söker sig till själen så vaknar alla sinnen. Kroppen är levande, sinnet mottagligt och allt blir så mycket mer intensivt. Vackert, men även melankoliskt. För inget är för evigt. Det gäller att njuta när det pågår.

Att låta sig bli berörd. Av en vacker film. En låt som talar till själen. En bild där känslorna träder fram. En bok där handlingen väcker tankar. Möten i livet. Med människor. Med upplevelser. Med händelser.


Jag inser att jag alltför oftast stänger av. Fastnar i vardagen. I agerandet. I plikterna och ansvaret. Glömmer att njuta. Ta för mig av det enkla. Stanna upp och andas. Att bli berörd.

Söndags melankoli

Inser att jag startat om bloggen med mycket djupa och i viss mån tungsinta tankar. Kan vara för att ett vemod bor inom mig, och jag är säkert inte ensam. Sommaren och de ljusa nätterna har lagts i träda och ute är det ett kompakt mörker i väntan på den första snön. Såklart det påverkar och i mitt fall bejakar det det tungsinta som finns inom mig. Men jag vill inte ha det så. Jag vill bejaka det som är ljust, glatt och som ändå finns där. Även om jag inte alltid kan se det.

Jag vill glädjas åt det vackra som finns, åt de fina människor jag har i min närhet. Det ligger i människans natur att sträva efter mer, framåt och så även jag. Men det gäller att inte för den saken skull glömma det jag har. Och även glädjas åt de fina stunder jag haft som har passerat. Även om de aldrig kommer åter så är de fina minnen. Istället för att sörja att se har passerat skall jag försöka glädjas åt att jag faktiskt fått uppleva dem. Och se fram emot de fina stunder som finns framför mig.

Just idag vet jag inte hur, men när melankolin har lagt sig kommer jag se nya vägar. Och de ska jag med tillförsikt vandra på. Med öppet sinne och nyfiket. Och jag ser fram emot att dela dem med de som står mig nära.

Gårdagen var emotionell, med ett skal som sakta krackelerade och tårar dom äntligen förlöstes. Stllsamma, läkande tårar som förde med sig de rester av sorg som fortfarande funnits inbäddade i min själ. Natten var ett kaleidoskåp av drömmar med förankring i det verkliga livet. Och jag vaknade lättad. Som förlöst från den tyngd av ansvar och tungsinne jag burit med mig. Att slippa känslan av att jag måste orka och istället känna lättnaden i att jag vill orka, jag kan.

Det tillsammans med den befriande insikten om att det finns en värld därute som stöttar mig, som vill mig väl och som gärna följer mig dit. Jag känner en fysisk lättnad i det, som om jag fyllts av stärkande luft..och de nyheter som igår kändes tunga att bära, är idag en känsla av möjligheter. Att få vandra nya vägar som leder till nya upplevelser är berikande. Och jag vandrar inte ensam.

Long time no see

Fick ett mail idag som kort och koncist sa "jag saknar din blogg". Och då väcktes lusten i mig, jag insåg att även jag saknade den. Ventilen där jag fritt kan tömma mig på tankar och känslor. Jag hat saknat ert stöd och era kommentarer. Jag har saknat helt enkelt.

Häromdagen hade jag ett djupt samtal med en ny vän. Mitt i samtalet säger hon "men hur har du orkat" varpå jag rutinmässigt svarar "för att jag måste". Men med dessa enkla raka ord petade hon hål på mitt skal och jag kände hur jäkla tufft det faktiskt varit och understundom fortfarande är. Samtidigt var det skönt för många av spänningarna släppte, känslorna kom fram och jag känner mig mer närvarande.

Genomgår just nu en process där vi måste söka svar och lösningar på ett av de problem vi kämpat med. Och för att göra det måste vi se i backspegeln. Vilket gör ont. Att se de förhoppningar som funnits, de strider vi fått utkämpa och inse att vi måste fortsätta. Att vi inte tillnärmelsevis börjat vår väg mot " lösningen". Och att detta förmodligen är en resa utan slut.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Och just idag är det av mindre vikt. För just idag ägnar jag mig åt att känna. Vara i nuet. För en ny dag kommer alltid!

En ny vår...

Det är ganska mysko hur livet fortsätter även när omtumlande händelser sker. Jobb som skall skötas, räkningar att betala, läxor att läsas, barn att uppfostra osv. Ibland önskar jag att jag kunde få en bubbla att krypa in i, att få en halvtimme/timme om dagen där jag fick gå in i min kokong. Ligga i fosterställning och sörja. Stänga ute alla måsten och plikter, för att sedan hämta kraft och gå vidare. Jag försöker ta mig de stunderna, om än korta sådana. En stilla stund på balkongen när lägenheten är tyst och alla sover. Kör en extra sväng med bilen och låter hjärnan spela filmerna från min barndom, medan tårarna sakta rinner ned för kinden. Och efter varje sådan stund känner jag hur sorgen sakta kommer till ro, finner sig till rätta och gör lite mindre ont. Kraften återkommer och jag kan känna glädjen över att pappa fick ett fint slut. En slut där inga lösa trådar fanns, där alla oklarheter rätts ut och där relationerna var harmoniska. Han fick gå i frid och han fick vår kärlek med sig, till skillnad från det dramatiska slut som min mor mötte. Detaljerna kring begravningen är klara och vi känner tillförsikt i att vi skapat en stund som är väldigt mycket pappa. Sånger som han älskade, om än något okonventionella vid en begravning följt av en lunch där husmanskost står på bordet. En cermoni anpassad för en man vars devis var "ju enklare desto bättre". Jag tror pappa kommer titta ned på oss, nicka nöjt och tänka "vilka förnuftiga barn jag ändå lyckades fostra". Sedan kan han slå sig till ro med bridgegänget däruppe, stolt över den sista högtidsstund han får här på jorden. Tills vi ses igen.

Nästa kapitel

Idag var jag i pappas lägenhet första gången sedan han gick bort. Det var en blandad känsla när jag öppnade dörren, en del av mig kände lättnad att få rensa och gå vidare samtidigt som en del av mig bara ville vända, stänga dörren och glömma bort att pappa inte längre fanns. Att se stolen där han satt, med fötterna på pallen och pläden i knäet. Askfatet fullt och kaffe koppen halvtom. Precis som om han bara var ute för ögonblicket. Men så var det inte. Det var tyst. Själen hade lämnat och det var tomt. Vi hade redan innan bestämt att en firma skulle få ta hand om allt, lämna pappas kläder till insamling, möbler till välgörenhet osv. Däremot skulle vi gå igenom de minnen som fanns, plocka det som minde oss om vår barndom. Att se bilder på pappa som ung och förväntansfull inför vad livet hade att erbjuda, se bilder av honom som ung far, stolt och lycklig. Försöka förstå vad som hände under vägens gång. Hur hade denne unge man med glädje i blick kunnat förvandlas till den ganske inåtvände, tystlåtne far som jag upplevde som barn och tonåring? Var det skilsmässan från mamma som tog ifrån honom gnistan? Som gjorde att han såg cyniskt på livet och hade svårt att glädjas åt det enkla? Jag kommer aldrig att få veta. Jag kan bara hoppas att de upplevelser han hade i livet ändå någonstans bringade honom lycka och glädje. Att han kände att han gjort sitt avtryck på jorden. Och att han kommer bli ihågkommen med värme och respekt från sina vänner&arbetskamrater. Och med kärlek från sina barn. Mer än så kan man inte begära.

Ett steg i taget

Idag träffade jag en tjej som jag lärt känna via arbetet. Hon tycker att jag är stark, varm och en hel del andra superlativ. Och förmodligen kanske jag är det i hennes ögon, då hon enligt egen utsago så här långt haft ett lyckligt och harmoniskt liv. Däremot sa hon något mycket klokt, som har funnits i bakhuvudet men som jag inte kunnat uttrycka för mig själv. "För att klara av det som Du drabbats av måste man vara stark, och det är Du, men jag tror att det tyvärr inneburit att Du tappat spontaniteten. Att Du fått ett lugn i Dig är iofs bra, men det har skett på bekostnad av den sprudlande livsglädjen". Och det är så jag känner. Jag är harmonisk, jag är stark och jag mår bra. Men tyvärr är det sällan jag är spontan, sällan sprudlar och skrattar spontant. Jag saknar det. Jag vill gärna ha det tillbaka för jag känner mig så infernaliskt vuxen och klok ibland. Jag vill fånga dagen, jag vill vara barnslig. Jag vill vara mer lättsam i sinnet. Och jag hoppas det kommer åter. Jag tar ett steg i taget och hoppas på det bästa!

En bit barndom åter....

Idag ringde jag runt till några av pappas vänner, för att meddela att pappa somnat in och vilken dag som var bokat för begravning. Inte helt enkelt, för de är själva i samma ålder och självklart blir det en påminnelse om vad som väntar inom en inte alltför lång framtid. En av dem jag pratade med var en kvinna som en gång i tiden var min mamma & pappas bästa vänner, tillsammans med sin numera framlidne man. Denna kvinna var min stora idol i barndomen. Hon såg ut som en svensk upplaga av Liz Taylor, med mörka ögon och kolsvart hår. Alltid en snygg makeup och eleganta klänningar, mörk röst och alltid snar till skratt. Hon var min mammas bästa väninna i barndomen och vi tillbrinagde mycket tid tillsammans. Lämpligt nog hade de två killar som var i samma ålder som min syster och jag. Vi umgicks året om, men det är somrarna som satt sin starkaste prägel. Och vid det långa samtalet vi hade idag pratade vi minnen. Om underbara båtturer där solen självklart alltid sken. Om kräftfiske i Trosa ån som slutade i kalabalik då vi barn tyckte synd om kräftorna och släppte ut dem på köksgolvet. Om födelsedagar som firades ute i det fria, men Hallonsoda och hembakade kakor. Om långa lata dagar vid vår alldeles egna undangömda strand "Komötet". Och hon berättade om hur pappa var mot oss barn, minnen och bilder som jag inte har men som hon så målande beskrev för mig att de blev verkliga. Hon kände oss alla så väl, på den tiden vi fortfarande var en familj. Och hon fyllde de tomrum jag känt med vackra ord om att vi en gång i världen var just det, en familj. En lycklig och glad sådan, med kärlek mellan mamma och pappa. Och en stolthet och kärlek till oss barn. Känslor som hos mig har gömts under det ok av problem och konflikter som följde efter mina föräldras skilsmässa, och som sedan har tonat bort när jag nu själv har en familj att ta hand om. Att höra hennes minnen gav mig en bit av barndomen åter. Och den gav mig vissheten att jag var ett älskat barn. Det kändes bra. Mycket bra.

Tack och lov för svensk vård eller "Änglar finns!"

Har hört så mycket ris om svensk sjukvård, om neddragningar och överfulla avdelningar. Om stressad personal och misstag som begåtts. Och det finns säkert, inte tu tal om det.

Dock måste jag om ett inlägg i debatten ge min syn på saken, baserat på pappas sista dagar i livet.

Pappa bodde på ett äldreboende, där var och en hade egen lägenhet. Han fick röka och ha sina saker omkring sig. Ta emot besök när han så önskade. Och samtidigt fick han omvård i form av tålmodiga, omhändertagande tjejer och killar som kom till honom varannan, var tredje timme. Inte ens på natten var han helt ensam, utan då smög nattpatrullen in och tittade till honom. Samma nattpatrull som såg till att pappa fick komma till sjukhus direkt när situationen så krävde.

Och på sjukhusets akutavdelning blev han varmt omhändertagen av människor som gjorde sitt bästa att lugna honom. Samma sak på avdelningen där han blev inlagd för observation och självklart på intensivvårdsavdelningen. De så honom som människa, hade alltid tid med ett leende och lite småprat. En varm klapp på kinden och de tilltalade honom med förnamn, fick honom att känna sig lugn i det stora, okända han hamnat i.

Och änglarna på palliativa avdelningen var något helt enormt upplyftande att få möte. Att komma till en avdelning där det var harmoni och värme, respekt och glädje trots att det var slutstationen gjorde att min ångest inför döden fick ge vika för den frid som infann sig.

Personalen var så varma och omtänksamma, både om patienter och de anhöriga. De mötte döden och sorgen så naturligt att det i sig var en tröst. Unga tjejer drog sig inte för att krama vuxna, okända tanter i sorgens stund. De erbjöd sin kompetens och sin empati förutsättningslöst.

Att få lämna livet på en sådan avdelning borde vara en förutsättning för alla. Att få leva sina sista dagar så värdigt, med så mycket värme, borde vara något vi alla fick uppleva. För oss själva och för våra anhöriga.

Igår ringde en av de sköterskor som var hos pappa när han tog sina sista andetag. Hon ville bara höra hur det var med oss. Om vi behövde hjälp med något, praktiskt eller emotionellt. En människa som mött mig och min far i några få timmar kunde visa sån omsorg kändes helt fantastiskt.

Om det finns några änglar här på jorden så är det på Palliativa avdelningen på Södertälje Sjukhus de finns!

Sov gott pappa

Det är så många tankar som virvlar runt i mitt huvud. Minnen av olika sorter, från roliga stunder. Från svåra stunder. Från tillfällen när Du fanns där för mig, men också från stunder när Du svek mig.

När jag hjäpte Dig att flytta till äldreboendet för några år sedan kändes det som om jag sa adjö, rent emotionellt. Du var på väg in i Din egen värld och stunderna av kontakt blev allt färre. Du satt själv i halvmörkret och föredrog TVn som sällskap. Ungefär som Du alltid gjort. Din devis genom åren var alltid att ingen var tillräckligt intelligent för att Du skulle stå ut med dem en längre tid. Förmodligen gällde det även Dina barn. Men det var ett försvar, en mur för att dölja den osäkerhet Du kände inför det emotionella, det sociala var inte Din starka sida men Du försökte.

Du gjorde Ditt bästa på det sätt Du kunde, med Dina förutsättningar. Och Du var en bra pappa, med tanke på de normer Du fått växa upp med. Du blev tidigt faderslös och hade ingen förebild. Du gjorde det Du trodde var rätt och mer än så kan ingen begära.

För några dagar sedan blev jag väckt mitt i natten. Det var nattpersonalen som ringde, Du hade panikångest och fick åka in till akuten. Jag ringde dit och läget var lugnt, så jag kunde somna om. Men det kunde jag inte utan ringde tidigt på morgonen. Då var Du inlagd och mycket orolig så jag lovade att komma ned direkt. Och när jag kom låg Du på intensiven, med lungödem och en massiv hjärtinfarkt och jag fick frågan om livsuppehållande åtgärder. Tvära kast och frågeställningar jag inte var beredd på.

Både jag och mina syskon visste att Din vilja var att inga åtgärder skulle sättas in, bara Du slapp att lida. Och det lovade läkaren, som trodde att det handlade om några få dagar. Sedan följde en 48 timmars vaka non stop, där Du pendlade mellan djup vila och panikattacker. Då var det skönt att finnas där, att kunna tala lugnande till Dig, hålla Din hand och få Dig att känna ett lugn.

Efter 2 dygn lyckades vi få Dig flyttad till den palliativa avdelningen och det var som en helt annan värld. Personligt inredda rum i ljusa, glada färger. En mjuk och personlig atmosfär och ständigt närvarande sköterskor utan minsta stress i vare sig röst eller rörelse. Och Du piggade på Dig! Trots att Du inte fått någon annan hjälp än morfin och lugnande så kämpade Du Dig kvar. Du var inte färdig än och trots att vi kände en glädje så blev det ändå en oro i detta.

För vi visste ju att slutet var på väg. Och vi var oroliga för att det skulle bli en berg- och dalbana av känslor. Trots att vi inte önskade Dig död så insåg vi samtidigt att det för Din skull, och även vår, vore att Du fick somna i lugn och frid. Inte att det skulle bli en utdragen process mellan hemmet och sjukhuset.

Jag satt hos Dig hela måndagen, vi tittade på korten jag hämtat och pratade om olika episoder i vårt liv. Och Du var mycket mer närvarande än vad Du varit de senaste fem åren och vi hade en bra dag. På kvällen får jag ett samtal från bror min, då hade Du suttit upp och ätit samt druckit en öl. Din vana trogen hade Du flirtat med sköterskorna och skällt på utbudet på TVn. Precis som gamla vanliga pappa alltså och en viss tro på mirakel började infinna sig.

Dagen efter börjar Du starkt, dricker kaffe och vill sedan ta en promenad med sköterskorna. Och då vill Ditt hjärta inte vara med längre. Då gick det fort, på bara några få minuter och jag hinner inte dit. Men ödet var ändå på vår sida, för min syster hann precis in på rummet och fick hålla Din hand inför Din sista resa.

Du somnade som Du velat, omgiven av unga söta tjejer med ett leende på läpparna. Och en bättre sista tid än Dina sista dagar kan man inte önska sig. Omsorg och värme, närhet och ljus. Och nu sover Du den eviga sömnen. Nu får Du äntligen den vila Du förtjänat. Och förmodligen flirtar Du vilt med änglarna!

Sov gott pappa, till vi ses igen.

Tjejer....

Varför finns det så ofta en "prinsessa" i alla klasser? En tjej som vid första anblicken är rolig, charmig, påhittig och favorit hos både skolkamrater & lärare. Och som bakom kulisserna manipulerar, styr och ställer. Som sätter regler och ramar för hur resten av tjejerna ska bete sig för att få vara med. Vara en i gänget. Starka och dominanta bland sina jämnåriga och följsamma inför vuxenvärlden.

Som med små subtila gester kan få en liten osäker tjej att raskt falla till föga, medan en starkare tjej protesterar hej vilt och hamnar själv i dålig dager. För hur förklarar man ett ironiskt höjt ögonbryn, en försmädlig liten viskning eller ett spydigt leende när det sker bakom kulisserna?

Hur blir de sådana? Vad är det för föräldrar de har som inte ser, som inte märker vad som händer bakom den till synes fina ytan. Som inte reagerar när barnet kommer hem med saker som "lånats" och sedan aldrig lämnas tillbaka. Som inte reagerar över att kamraterna konstant byts ut mot nya och de gamla förpassas snabbt in i skamvrån.

Visst finns det "prinsessor" som kan hantera sin popularitet på ett bra sätt, som är bra kamrater och som inte hänger sig åt det manipulativa spelet. Det är inte dem jag menar, jag menar de andra. De som jag själv stötte på i min barndom, dock turligen nog inte personligen utan genom kamrater i andra skolor. Som jag stött på genom kamraters barn, genom bonusdotterns skoltid, genom mina trollungars skoltid.

Det är helt okej att de är prinsessor, för självklart är det något hos dem som de andra gillar. Det jag vänder mig emot är den intollerans de ofta har mot de som inte vill ställa sig i ledet, mot de som är lite annorlunda.

Är killar likadana? Jag upplever det inte så , men å andra sidan har jag ingen direkt erfarenhet av det. Jag hoppas att mina döttrar aldrig ska uppnå den sortens popularitet, på de villkoren. För den håller inte i längden och den lämnar svårläkta ärr bakom sig, både hos dem själva och de som drabbats av deras "popularitetsregim".

Från hjärtat...

Jag har funderat mycket den senaste tiden på vad som hänt. Bloggen som var min stora ventil, där jag kunde lägga ut stort och smått. Helt plötsligt har jag lagt locket på. Blivit opersonlig och lämnat hjärtat utanför. Tänkt efter och censurerat innan jag skriver. För inte är livet helt rosenrött och alla problem borta. Fortfarande finns oron för Mellantrollet och Lilltrollet, konstigt vore väl annars då de fortfarande är små barn. Och Mellantrollet är en speciell person vilket inte alltid är helt enkelt för henne.

Varför blev det så här då? Ni som känner mig väl, i verkliga livet, ni vet förklaringen. Ni andra, även om ni inte är så många kvar, tror förmodligen att jag tappat lusten för bloggandet men så är inte fallet. Jag vet att jag har varit inne på den här linjen tidigare, gett er några små hintar men inte öppnat upp till fullo. Det tror jag inte att jag är redo att göra nu heller.

Kort kan väl sägas att jag en gång litade väldigt mycket på en människa som fanns i mina döttrars värld. En människa jag utelämnade allt till, inklusive bloggen. Jag trodde förtroendet var ömsesidigt, men så var icke fallet. Jag vet inte om personen ifråga fortfarande läser bloggen, men jag törs inte chansa för det jag tidigare skrivit om gällande mina barn har personen ifråga använt mot mig. Förvanskat det, ryckt det ur sitt sammanhang och omvandlat mina ord så att de istället blev knivhugg i ryggen.

Denna personen var en av de drivande i den ryktesspridning som ledde till att Lilltrollet bytte skola. Och jag vill inte ge den här personen ett endaste litet frö att förgifta igen. Förhoppningsvis har personens intresse för mig och min familj försvunnit nu då h*n har vunnit, men jag törst inte lita på det.

Visst skulle jag kunna öppna upp en ny blogg och där vara lika öppen som jag tidigare varit, men samtidigt så är det här min blogg. Min historia. Och jag jobbar på att kunna öppna upp igen. Att tordas.

Hoppas ni har tålamod under tiden, att ni finns kvar.

Om någon är intresserad av historien bakom det hela, maila mig vem Du så tar vi det därifrån.

Lite melankolisk

Jag tycker oftast att livet är ganska gott. Ibland är det lite uppförsbacke, men det går det med. Gäller bara att anpassa tempot så att jag orkar hela vägen upp. Och så tar jag mig en paus när jag är uppe på toppen, njuter av vilan innan färden tar fart och går med en attans fart nedför för att ånyo få en ny paus när det planat ut. Ungefär så tycker jag att livet löper på, dock är topparna inte alls lika höga längre och dalarna inte alls speciellt djupa.

Ibland när jag tittar i backspegeln inser jag hur förbaskat hårt jag har slitit. Hur mycket skit vi fått stå ut med, hur mycket skit våra barn fått stå ut med. Och idag är en tårfylld dag, när en del av läkningen satt igång. När tårarna för det som varit rinner och själen renar sig.

Mellantrollet är en speciell tjej, inte alldeles enkel men samtidigt otroligt givande att umgås med. Jag vet det och jag är innerst inne övertygad om att hon kommer att få ett bra liv, om jag lyckas lotsa henne rätt genom det minfält som kallas tonåren. För somliga av sina kamrater är hon lite udda, lite mysko men de flesta accepterar henne som hon är. De ser de goda sidorna och förstår att kantigheterna har sina orsaker.

Att fostra barn är inte lätt. Att se dem växa upp är inte heller lätt. Att stå vid sidan om och se dem göra de misstag de måste, för att lära sig, är inte heller lätt. Helst vill jag bädda in henne i bomull, locka tillbaka den tillitsfulla naiva tjejen som trodde gott om alla. Som såg världen som ett ställe fullt av spännande men ofarliga äventyr. Där alla pojkar var prinsar och män kungar, medan flickorna prinsessor och kvinnorna drottningar. Där alla var goda, utom de riktigt hemska häxorna som alltid förlorade i kampen mot de goda.

Jag försöker hitta tryggheten i att andra har gjort detta före mig och fler kommer göra det efter mig. Att fostra våra barn, ge dem så mycket trygghet och säkerhet att de kan själva ta steget ut i den stora världen utan att gå vilse.

Men just idag känner jag mig inte så trygg. Just idag känner jag mig liten, ömtålig. Och fylld av kärlek. Till mina underbara små troll. Som inte längre är så små. Som alldeles snart kommer vara stora. Men jag kommer fortfarande älska dem.

Det är synd om människorna...

Så tyckte den gode Herr Strindberg och jag är benägen att dela hans åsikt. Sitter i soffan och känner mig underlig. Lite sorgsen, mycket , lite uppgiven, fundersam. Ett kaleidoskop av känslor som jag inte riktigt kan sätta fingret på. fundersam. Tror det är en känsla jag delar med många idag. En känsla som hos mig dyker upp när det ofattbara inträffar. När mamma tog livet av sig. När Tsunamin inträffade. När WTT tornen föll. När Palme blev skjuten.

Här bor vi i vår lilla trygga fiskdam. Goda snälla Sverige där inga större hemskheter finns. Där folkehemmet fortfarande finns kvar i människors tankar. Men världen ser inte ut så. Sverige ser inte ut så. I Sverige har vi kriminella gäng som gemene man är oinsatta i, vi har en hemsk främlingsfientlighet, vi har hedersrelaterade mord, vi har barnmisshandel, vi har en hel drös med hemskheter som vi inte vill ska finnas. Och nu har vi även självmordsbombare.

Våra barn kommer inte att få växa upp i den oskuldsfullhet som jag och min generation fick. Visst fanns det hemskheter även när jag var liten, men vi läste inte om den i tidningar. Vi såg det inte på TV. Var det mindre hemskheter då eller var vi mer skyddade?

Jag vet inte. Jag vet bara att det är tragiskt, sorligt när det finns så mycket ondska hos oss människor.

Strax före nyheterna såg jag slutet på en ren kontrast, Svenska Hjältar. Där bl a en äldre farbror ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att göra livet drägligare för handikappade barn & ungdomar. Bara för den rena glädjen av att göra sina medmänniskor glada. Och jag får en tår i ögat. Önskar att jag hade samma brinnande engagemang i andra människor. Att jag skulle kunna göra samma uppoffringar, att fler människor skulle kunna göra det.

För då tror jag att vår värld skulle kunna bli lite vackrare. Lite ljusare. Lite hoppfullare.

Julefrid = julestrid?

Har just återkommit efter en släng till ett stort köpcentra. Och ja, jag vet - skottpengar på en idiot som mig som åker dit en lördag! Men vad gör man när det dyker upp 3 lediga timmar då trollfar & jag får chansen att införskaffa lite julklappar till trollungarna? Man tar ett djupt andetag, äter mental valium (för jag har inga sådana IRL utan får låtsas istället), sätter på sig de fotvänliga och armbågsskydden.

Jag är logistikens mästare så jag har ett kors & tvärsschema, som handlar om vem som ska få vad av vem. Enda sättet att hålla ordning på pryttlarna och slippa emergency handla Trisslotter på Statoil. För curling mamma / fru / dotter som jag är så shoppar jag mina & makens (till makens försvar skall dock sägas att han följer med som bärare) till ungarna och resten av släkten, sedan shoppar jag morfars julklappar till barnbarnen och resten av släkten och så slutligen blir det trollungarnas julklappar till kusinerna och resten av släkten. Någonstans där mitt i brukar det snurra till, men så tar jag fram listan igen och I am back on track!

Nu säger säkert vän av ordning att kidsen borde fixa sina julklappar själva och de gör de till viss del. Men när orken & pengarna deras tar slut så fyller jag på med småprylar till de som borde få något som ex.vis snälla faster som alltid skämmer bort dem med pengar i tid och otid.

Jag brukar inte bli stressad, för det brukar lösa sig. En liten skvätt här och en liten skvätt där, plötsligt är det klart. Det jag däremot kan bli stressad över är när jag funderar på hur mycket pengar som rullar iväg.... Nu tillhör vi den lyckliga skaran att vi har okej ekonomi, vi har råd att köpa lite extra när vi vill / behöver. Samtidigt vill jag inte gå och köpa skit, bara för att imponera eller "för att det hör till". Nej, jag vill att det som köps är sådant som kommer användas och komma till nytta. På det sättet är det skönt att kidsen blir äldre, för nu slipper vi alla paketen som hoppas, skakar, vibrerar och låter värre än Hong Kong mitt i rusningstrafik. Tror även att batteriförsäljningen måste gått ned med några triljoners procent sedan våra barn växte till sig.

Nu är jag helt off topic märker jag... back to track. Jag har varit i Skärholmen Centrum. Ett mycket stort sådant med många butiker och en stoooor yta. Parkeringen var fullsmetad med bilar, men det är ganska coolish för som sagt - centrumet är megastort så det brukar gå bra ändå.

Idag var det dock inte så cooolish... Det var sjuttioelva miljoners barn i barnvagn som av förståeliga skäl protesterade högljutt mot att ligga inlindad i tjocka fleecefiltar och glo på mörkklädda förbirusande ben. I do understand them! Det var även några miljarders kids som kutade omkring med myror i både ben & fötter, vilket gjorde att balansen var lite si och så med. En duns här och en kollision där, föräldrar som ojade och skadeskjutna tultingar som panikskrek där de satt med blöjbaken hårt tryckt mot marmorgolvet.

Jag förstår om man tar med sig barn till affären. Absolut. Done it massor själv, men kanske inte i julshoppandes absoluta peak! Har man en barn i barnvagn så är man oftast föräldraledig. Och då kan man väldigt ofta ta sig till ett köpcentrum när det råder fridens timma där. Varför gör man inte det då? För sin egen skull. Och för barnens.

Är man smart ska man förmodligen skola om sig till krishanterare, med fokus på julshopping. För när dessa små telingar växer upp kommer de likt Pavlos hundar få skrikattacker och hjärtklappning så fort julbelysningen tänds. Och då finns jag där! Och tjänar kosing!

Närhet... kärlek...

Småtrollen börjar bli stora troll... och fort går det! Mellantrollet har det senaste halvåret vuxit både fysiskt och psykiskt, så att jag redan kan skönja tonåringen i henne. Tror att utvecklingen har gått lite väl fort, både för hennes mor och henne själv.

Det är inte lätt att vara först i utvecklingen, likväl som det är svårt att vara sist. Mellantrollen är den enda i sin klass som så här långt har tagit det fysiska steget från barn till kvinna. En process som man inte själv kan styra över, men som jag gärna hade sett hade dröjt ett år eller två för hennes egen skull.

Ena dagen vaknar hon och känner sig som det barn hon är, för att nästa dag vakna och befinna sig i en tonårings kropp. Både hon och hennes omgivning får stå ut med tvära kast, vilket hon inte alltid kan förklara. Vare sig för sig själv eller för dem, för hur lätt är det att för sina klasskamrater förklara PMS och allt vad det innebär? Inte nog med att det är svårt, det är även genant. Och klasskamraterna vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till den här tjejen som helt plötsligt har inträtt i något som de inte känner igen. Och som de ibland är avundsjuka på och i andra ögonblick rädda för.

Vi har långa samtal på kvällen, där tankar och känslor ventileras. Många förtroenden utbyts och jag öppnar mitt hjärta. Släpper ut de tankar jag själv hade när jag befann mig där Mellantrollet är idag. Tankar jag gärna delat med min mamma, men vars hjärta inte hade kraften att ta emot.

På samma gång som jag ger mitt stora lilla troll tröst och stöd så läker jag även den lilla tjejen inom mig. Besvarar på de frågor som hon en gång hade och själv fick söka svaret på. Tillsammans växer vi - jag, Mellantrollet och den lilla flickan jag ännu bär med mig. En häftig känsla, fylld av närhet. Fylld av kärlek.