Vilse i pannkakakan

Ungefär så känns det. Efter en skön sovmorgon. Visserligen en liten väckning kl 02.15 och så en repeat kring 7, men då masade sig stortrollet upp så jag fick sova.

Egentligen skulle jag vara i Sydafrika vid det här laget, för en dejt med Grodan. Typiskt mig, startade sent och flög vilse. Landade istället i Tranås, så jag tillbringar väl dagen på den lokala pizzerian.

Igår var jag också helt lost. Hallå, vem med alla hästar hemma börjar måla badrummet 3 timmar innan gästerna kommer? Jepp, jag gör det! Men det blev snyggt. Och maten blev god, om än att målarfärgslukten var lite påträngande.

Själv fick jag duscha i lacknafta. Det är något mystiskt när jag målar. Lika mycket som hamnar på väggen kommer i mitt nyblonderade hår. Blå naglar och händer kan jag stå ut med. Även en liten blå touch i ansiktet går an. Men blå slingor är inte min grej!

Kan sedan någon upplysa mig om det här med män & fjärrkontroller så blir jag tacksam. Jag fattar inte vad de har för speciell relation till varandra. Men en man framför TVn utan fjärrkontroll är en olycklig man. Och en man framför TVn där kvinnan har fjärrkontrollen är uppenbart en kastrerad man. Varför är det så?

Ännu en DO NOT

Glatt i hågen skuttar jag ned för att hämta lilltrollet, som tvingat sig till dagis idag. Efter att ha klättrat på väggarna en hel julhelg föll vi till föga.Bara några få barn, och jag gör som jag brukar. Lajar runt lite med barnen. Blir kittelmonstret, den elaka pusstanten eller helt enkelt en stor elefant som jagar små barn.

Barnen skrattar hysteriskt och rusar runt. Då hörs en stämma som kan få en vulkan att frysa till is. "Vad i hela friden pågår? Ska ni ha äpplen till mellis så sätter ni er ned och tar det lugnt nu."

Jag frågar lite försynt om det gäller mig också. Varpå Syster Rachel svarar "att om Du jobbade på förskola skulle Du förstå att man inte kan busa upp barnen hur som helst".

Så här kommer det:
DO NOT busa upp små söta förskolebarn strax före hemgång. Förskolefröken blir så trött då. Och Du får inget äpple!

Utmaning!

Nu är jag elak, men what the heck!
Om Denise Rudberg lyckas ge ut fyra (4!) böcker - borde inte jag kunna få ge ut 1 då?
Eller vad säger ni?

Prinsessan Dumbo

När jag var liten var jag helt övertygad om att jag skulle bli prinsessa som stor. Inte en helt ovanlig dröm bland små taniga flickor. Min verklighetsuppfattning var klart skev, och självbilden inte helt med verkligheten överensstämmande.

I mina egna ögon var jag vacker. Enda sorgen var att mitt hår var riktigt kort. Snaggad. Av en välmenande mor som hört att det skulle göra underverk med kort och stripigt hår. Och det har det. Idag är det som en lejonman, men då var det inte kul.

Vår barnflicka var en riktigt snygg tjej. Ung och i farten. Nya pojkvänner för jämnan. Pojkvänner som jag i smyg tittade på, fascinerad och lite skrämd. Men så en dag dök Han upp! Barnflickans riktiga kap. En otrolig rar och snygg kille. Alltid leende och med tålamod för de tusen frågor jag hade.

I början var jag blyg, men honom litade jag på. Han byggde lego och lekte med dockor, medan barnflickan lagade maten. Höll honom i handen när vi var på promenad. Dansade runt midsommarstången med honom. Han såg mig som egen person, inte bara ett barn i familjen. Och jag blev småflicksförälskad.

Sommaren kom och vi flyttade till landet. Ensam i veckorna med barnflickan, och med föräldrarna på helgen. En dag kom Han och hälsade på. Vi badade och busade, grillade korv vid öppen eld och somnade i sovsäckar på verandan.

Vaknar av röster som pratar. Försöker somna om, men börjar lyssna. De pratar om mig! De skrattar åt mig! Åt min förälskelse. Men dödsstöten kommer när Han säger "hon är en riktigt rar tjej, men ser ut som en kille. Med det korta håret och Dumbo öron".

I det ögonblicket dog min förälskelse tvärt och ersattes av ilska. När barnflickan slutade till hösten sörjde jag henne inte ett ögonblick.

Idogt sparade jag alla mina slantar. Ned i spargrisen med varenda krona och på min 9 års dag var jag rik nog. Bestämt informerade jag föräldrarna om att jag skulle operera öronen. Jag skulle betala själv. Och fick jag inte det så skulle jag rymma. Inte komma tillbaka förrän håret var långt och öronen fixade.

Inför det faktumet gav mina föräldrar med sig och operationen blev av. Håret växte och öronen blev fina. Men tagget i hjärtat satt länge kvar.

Trolltänk

Mellantrollet: Mamma, varför blir 1 plus 1 två för?
Mammatroll: Hur menar Du gumman? Klart det blir två, om man lägger ihop 2 saker.
Mellantrollet: Men mamma, varför just 2 för? Det kunde lika gärna bli 5 eller cykel
Mammatroll: Aha, Du menar varför det heter just 2?
Mellantrollet: Det var ju det jag sa.
Mammatroll: Jag vet faktiskt inte gumman. Vem som kom på det.
Mellantrollet: Jag tycker att dom tänkte dumt.
Mammatroll: Jaså, varför det då?
Mellantrollet: Om dom ändå hittade på kunde dom hitta på finare ord.
Mammatroll: Det stämmer förstås. Hur tycker Du att det skulle heta då?
Mellantrollet: Som blommor och sånt. För det är fint. Och säger man fina saker blir man gladare.
Mammatroll: Du är klok Du gumman.
Mellantrollet: Och så skulle dom hittat på att alla pratade samma språk.
Mammatroll: Det hade varit klart enklare.
Mellantrollet: Då hade det inte blivit krig heller.
Mammatroll: Kanske inte. Hur menar Du?
Mellantrollet: Men mamma, man kan ju inte slåss med någon som pratar samma språk och säger fina saker hela tiden!

Frågespalten

Kära Butsaida,
Idag skolkar jag från mitt jobb. Jag är inte sjuk, bara så infernalisk trött. Kommer chefen att upptäcka det? Och vad blir mitt straff?
"Drop out"

Kära Drop Out,
Pucko! Det är Du som är chefen. Du är egenföretagare, har Du glömt det? Straffet blir en vecka inlindad i silvertejp, sittandes i en ångbastu!
Butsaida

ps: Butsaida är mitt bättre jag, som jag desperat försöker tränga ned i ett svart hål. Men den jäkeln poppar upp som gubben i lådan.

Trollen trälar

Lilltrollet: Mamma, är Du trött?
Mammatroll: Litegrann gumman
Lilltrollet: Blir man trött när man jobbar?
Mammatroll: Ibland blir man det
Lilltrollet: Mamma, måste Du jobba då?
Mammatroll: Tyvärr måste jag det. För jobbar inte pappa och jag får vi inga pengar.
Lilltrollet: Men mamma, Du kan få alla mina.
Mammatroll: Tack snälla gumman, men dom ska Du ha när Du blir stor.
Lilltrollet: Mamma, när ska Du sluta jobba?
Mammatroll: Oj, det är långt kvar. Minst 20 år till. Visst är det lite synd om mig då? *s*
Lilltrollet. Jo. Fast det är ännu mer synd om mig.
Mammatroll: Jaså, varför det. För att Du längtar när jag jobbar?
Lilltrollet: Nej mamma, för jag har ju inte ens börjat. Jag har ju allt mitt jobb kvar!

En rysare

Det började lång innan jag var framme. Händerna började darra. Svettades och frös om vartannat. Orolig, i vetskap om vad som väntade.

Andhämtningen blev kort och flämtande. Jag fick kämpa för att inte hyperventilera. Ansträngde mig, andas lugnt. In och ut, långa andetag.

Jag pratade till mig själv. "Ta det lugnt, ingen fara. Du grejar det. Piece of cake!" Men paniken växte. Snart fanns det ingen återvändo.

Mörkret väntade. Skulle jag klara mig? Och sedan, vad händer då? Kommer jag ta mig därifrån helskinnad?

Jag saktade in och drog ut på tiden. Inget hjälpte. Plötsligt var det dags. Mörkret uppenbarade sig och jag tog ett djupt andetag. Svettiga händer höll krampaktigt i ratten. Mumlade mitt mantra "andas lugnt och stilla" om och om igen.

Plötsligt var det över! Svimfärdig av lättnad. Klart!


ps: förmodligen var jag en cementpelare i ett phus i mitt tidigare liv. Jag menar, varifrån kommer annars detta trauma?

Uppdaterat 22.30: vad jag har gjort? Parkerat i p-hus. Jag hatar p-hus!

Ett litet minne

Jag fick ett vykort. Inte idag utan för några år sedan. Från en äldre dam. Det var att kort fyllt av glädje och tacksamhet.

Damen var mor till min systers väninna. Som bodde utomlands. Och träffade sällan sin mor. Av någon underlig anledning ringde jag väninnas mor. Bjöd på söndagsmiddag. Med hämtning och lämning vid bostaden.

Det blev lite fikaträffar efter det. Hon var alltid så glad. Och det kom alltid ett kort efteråt. Som tack.

Min familj blev solen i hennes liv. Värmde en stund upp hennes ensamhet. Och fick henne att minnas. Glada stunder. Egna små barn. Familj och närhet.

Allt det tog var lite tid. Men det var lätt. Det gav så oerhört mycket mer. Att skänka en ensam människa glädje och värme. Det kändes bra. Ibland saknar jag henne. Trots att jag inte kände henne. Hoppas hon har det bra nu. Hon är inte längre ensam i alla fall.

Curling i trollskogen

Nu så! Jag har slutat tjura. Och stoppat spiralen. Lilltrollet sover. Och jag gav fasiken i att sortera alla sjutusentrehundratrettioelva dockkläderna. Ha! Jag kan om jag vill. Måste nog tänka på hur jag uppför mig...

Mammatroll: Gumman, Du måste försöka hålla lite ordning på Dina saker
Mellantrollet: Jag vet mamma. Men jag vet inte hur man gör.
Mammatroll: Men älsklingen, Du har ju docklådorna här, papper och pennor där bla bla lba
Mellantrollet: Jo jag vet mamma. Fast egentligen behövs det inte.
Mammatroll: Vad då inte behövs?
Mellantrollet: Att jag gör det. För om jag väntar så gör Du det!