Från hjärtat...

Jag har funderat mycket den senaste tiden på vad som hänt. Bloggen som var min stora ventil, där jag kunde lägga ut stort och smått. Helt plötsligt har jag lagt locket på. Blivit opersonlig och lämnat hjärtat utanför. Tänkt efter och censurerat innan jag skriver. För inte är livet helt rosenrött och alla problem borta. Fortfarande finns oron för Mellantrollet och Lilltrollet, konstigt vore väl annars då de fortfarande är små barn. Och Mellantrollet är en speciell person vilket inte alltid är helt enkelt för henne.

Varför blev det så här då? Ni som känner mig väl, i verkliga livet, ni vet förklaringen. Ni andra, även om ni inte är så många kvar, tror förmodligen att jag tappat lusten för bloggandet men så är inte fallet. Jag vet att jag har varit inne på den här linjen tidigare, gett er några små hintar men inte öppnat upp till fullo. Det tror jag inte att jag är redo att göra nu heller.

Kort kan väl sägas att jag en gång litade väldigt mycket på en människa som fanns i mina döttrars värld. En människa jag utelämnade allt till, inklusive bloggen. Jag trodde förtroendet var ömsesidigt, men så var icke fallet. Jag vet inte om personen ifråga fortfarande läser bloggen, men jag törs inte chansa för det jag tidigare skrivit om gällande mina barn har personen ifråga använt mot mig. Förvanskat det, ryckt det ur sitt sammanhang och omvandlat mina ord så att de istället blev knivhugg i ryggen.

Denna personen var en av de drivande i den ryktesspridning som ledde till att Lilltrollet bytte skola. Och jag vill inte ge den här personen ett endaste litet frö att förgifta igen. Förhoppningsvis har personens intresse för mig och min familj försvunnit nu då h*n har vunnit, men jag törst inte lita på det.

Visst skulle jag kunna öppna upp en ny blogg och där vara lika öppen som jag tidigare varit, men samtidigt så är det här min blogg. Min historia. Och jag jobbar på att kunna öppna upp igen. Att tordas.

Hoppas ni har tålamod under tiden, att ni finns kvar.

Om någon är intresserad av historien bakom det hela, maila mig vem Du så tar vi det därifrån.

Ibland så....

Hos en av mina kunder finns det en tjej i trettioårsåldern. Hon kom till Sverige strax efter det hon fyllt 20 och mötte en helt ny värld jämfört med den där hon växt upp. Frihet att säga vad hon ville, att själv välja vänner och annat. Spännande, men samtidigt en stor omställning att helt plötsligt ta beslut om saker hon tidigare aldrig någonsin haft anledning att fundera kring. Just av den enkla anledningen att hon ändå inte fick bestämma.

Vi har en bra relation, om jag hade fått barn i unga år hade jag kunnat haft en dotter i hennes ålder. Hon ser mig som en trygg, klok person och har därför mer eller mindre valt ut mig till sin livsmentor. Kommer med frågor i stort och smått, om valet, om kläder, relationer m.m.

Idag när jag var ute hos kunden kom hon in för den sedvanliga pratstunden. Ledsen och lite upprörd för hon hade gjort fel! Ingen på företaget hade på något sätt lagt skulden på henne, de flesta hade inte ens reagerat över "felet" då det var ganska så obetydligt. Det handlade om att hon missuppfattat ett pris så att totalen slutade på några hundralappar mer än vad det var tänkt. Och med tanke på slutpriset så var det verkligen ett obetydligt fel, men hon hade ju gjort fel. Det var den stora grejen. Hon hade i sina egna ögon svikit sin chef genom att "slösa" bort hans pengar genom att ha missuppfattat leverantören.

Hur som, vi pratade om det en liten stund. Jag lyckades förklara de faktiska ekonomiska konsekvenserna och peppa upp henne så att hon kunde acceptera sin miss. Och så småningom bet det, problemet suddades bort och hon log igen. Då gav hon mig en av de finaste komplimanger jag fått;

"Det är så skönt att prata med Dig, Du får mig alltid att se glaset som halvfullt. Du är så positiv och inspirerande. Min förebild helt enkelt och om jag får en dotter vill jag att hon ska bli som Du".

Det är en häftig känsla när en relativt ny bekantskap så tydligt kan sätta ord på den utveckling jag gjord. Även om jag försöker boosta mig själv ibland så är det ändå inte samma sak. Tänk, att jag som under hela min uppväxt fått höra att jag var negativ och tråkig idag kan upplevas som positiv och underhållande. En skön känsla som värmer i hela kroppen! Den suger jag i mig, för det är jag värd.

Det första steget....

Mitt älskade Mellantroll,
Det går så fort nu, så otroligt fort. Saker händer varenda dag och jag märker både fysiskt och psykiskt vilken mognad Du börjar uppnå. Du har tagit Dina första steg mot att lämna barndomen, mot tonåren och mot att frigöra Dig från mig & mitt inflytande. Något som gör mig glad och samtidigt livrädd. Men jag måste lita på Dig och låta Dig ta Dina steg, för att finnas där när Du trampar snett.

Att se Dig idag, så stark och trygg i Dig själv. Så vacker på både in och utsida. Det värmer, gör mig så stolt. Att veta att Du tagit Dig igenom det Du gjort, att Du vågat lita på Dig själv och stå för den Du är är starkt. Mycket starkare än jag tror Du kan förstå. Det är inte lätt att vara barn och vara "annorlunda", men att samtidigt stå för det. Att våga bejaka det, det är än svårare. Men Du har gjort det och jag är glad för det!

Du har funnit en bästis, varit som ler och långhalm. Blodsystrar. Och hon svek Dig, rejält. Men Du klarade det, Du tog det inte personligt och förstod att problemet inte låg hos Dig. Och än en gång växte Du i mina ögon.

När jag tänker tillbaka på det hudlösa lilla barn Du tidigare var, hur orolig jag var för Dig. Hur ledsen jag varit, när jag sett hur tung Din barndom stundtals har varit. Hur ont det gjort när jag sett hur Du kämpat.

Men kampen var inte förgäves, och jag är glad att vi tog de steg vi gjorde. Tillsammans.

Sitter här och är varm i hjärtat. Du har Din andra pojkvän och ni är så söta mot varandra. Ni törs stå öppet för de känslor ni har och jag är så glad, även om de är dramatiska precis som det hör den första kärleken till. Det är som att se "Den vita stenen" med min egen dotter som huvudperson.

Och jag är stolt, för Du delar detta med mig. Via mail, via chatt och sms. Du frågar om råd, Du låter mig veta vad ni säger till varandra. Lite generad för att ta det öga mot öga, så hittar Du Dina egna vägar att dela med Dig. Jag får ta del av Dina känslor och Du litar på mig. Precis vad jag alltid har önskat mig. Att finnas där, få Din tillit, Dina förtroenden. Det är stort. Det är viktigt. Men framförallt är det kärlek!

Framtidens Picasso?

Låt mig få presentera resultatet från barnens arbete två veckor sedan! Visst är det häftigt! Kidsen har en helt underbar lärare som går i pension i samband med att de går upp i årskurs 4:a och när vi körde glasverkstaden så lät jag alla barn välja ut sin favoritfärg för att sedan skriva en hälsning på den.

Sedan gjorde jag ett lapptäcke och fixade ett fat. Så här blev det! Tycker själv att det är ett bra minne att ta med sig när man lämnar ett gäng underbara barn. De lär för alltid ha en plats hos henne på det här sättet och jag tycker att det blev dekorativt. Vad tycker ni?

Sist men inte minst...

utan tvärs om störst så blev det ett runt fat, med tankarna på en skogstjärn. Det blev jag mycket nöjd med, om jag får säga det själv. Och det får jag för det är min blogg!

Och ett till...

När jag väl gjort vintern kom tankarna på våren... och lite Nangiyala känsla tyckte jag det blev. Eller var det förmätet tänkt?

Egotime....

Nu har jag varit lite kreativ igen... Försökte realisera ett mycket vackert träd jag såg, täckt av rimfrost när det var som allra kallast. Blev inte riktigt lika, men det blev ett vinterträd iaf. Eller vad tycker ni?

Stickomani

Undrar om det finns ett sånt ord? Shit the same, nu finns det iaf i min värld.

Jag har blivit helt manisk på att sticka mössor! Förra året var det halsdukar, i år har jag blivit helt hooked på mössor i den s k grunge modellen. Eller Åre mössan. Hela släkten är utrustad, alla vänner ligger risigt till och ändå finns det mössor en masse.

En väninna föreslog att jag ska öppna upp en ny blogg, sälja hemstickade mössor och halsdukar. Kan det vara något månne?

Dan före...

Nu börjar sig friden lägga sig och självklart bryter då en förkylning från helvetet ut. Inte helt otippat. Å andra sidan, nu väntar nästan 10 dgrs ledighet så jag har ju tid att kurera mig.

Egentligen borde jag här lägga upp en vacker bild, något julliknande liksom, men das get nicht för jag har min dator på kontoret. Och där har jag mina bilder. Och jag orkar inte ladda upp nya så ni får hålla tillgodo med ett enkelt, men från hjärtat:

GOD JUL

Nu när ledigheten kommer hoppas jag att även hjärnan piggar på sig och att jag återkommer till min lite mer spirituella bloggstandard. Men vem vet, jag kanske har chanserat totalt och är inte bättre än så här. Hur som, den som lever får se. Jag har iaf levt upp till mitt löfte till mig själv - att inte sätta press på mig utan leva lite som det kommer. Jag är inte helt hemma, men en mycket lång bit på väg. Snart kommer jag även att känna mig hemma i det :-)

Supergnäll!

Fan vad trött jag blir! Jag hatar fånigt tjafs, men än mer hatar jag att börja dagen med det. Storyn är följande; far är kraftigt dement, bor på en ort några mil från oss i ett äldreboende. Vi syskon har ett rullande schema så en av oss är där minst en gång per vecka. Vilket är ungefär vad jag får ihop i mitt liv, att besöka pappa var tredje vecka. Det kan verka snålt, men så ser det ut.

Min syster lever ett helt annat liv, hon arbetar deltid, har en vuxen son och en make som reser ofta i tjänsten. Hon har avsevärt mer egentid en vad jag har. Och hon tycker att vi borde kunna vara där minst en gång i veckan var.

Visst, det vore säkert tacknämligt men nu ser mitt liv inte ut så. Jag jobbar 100%, ibland mer och jag har 2 barn som behöver hjälp med läxor osv. Jag är oftast hemma vid 5-6, sedan ska middag och läxor fixas, vips så är klockan 7-8. Och jag tillbringar gärna lite mystid med barnen. Att då dundra ned till pappa, med 30 minuters resa dit och 30 minuter hem känns inte som ett alternativ.

Helgen då? Jovisst, men oftast är det barnkalas, ngn aktivitet för ungarna och helgen är enda gången jag har möjlighet att ha helt egen tid för ex.vis glasning. Så ja, jag bortprioriterar pappa.

Nu imorse pratades vi vid, helt lugnt, när hon säger att vi borde träffa honom oftare för det är faktiskt inte så besvärligt. Varpå jag säger som det är, att nej besvärligt är det inte men det är svårt att få tiden att räcka till. Vilken hon tycker är bullshit. Varpå jag säger att hon inte kan utgå ifrån sitt liv och tro att mitt ser detsamma ut, jag lever ett annat liv med andra krav och åtaganden än vad hon har.

Då kommer hennes berömda kontring "ja, jag vet Du är alltid så jävla duktig. Så fort man ber Dig om något så är att så besvärligt och Du måste tala om hur duktig Du är. Så är det alltid och så har det alltid varit. Jag är så trött på att höra hur duktig Du är".

Finns absolut ingenting som går att tillägga, för vad jag än säger så är svaret "du är ju så jävla duktig". Hon vägrar att inse att om man har två barn på 9 och 10 så tar det mer tid än om man lever med en vuxen son. Hon vägrar inse att om man arbetar 100% så tar det mer tid än om man arbetar deltid.

Utan om det fungerar för henne ska det fungera för mig, allt annat är undanflykter. Samma sak om vi diskuterar ekonomi. Hon och hennes man sitter i en helt annan ekonomisk sits än vad vi gör och har möjlighet att unna sig saker, vilket är dem väl förunnat. Har hon sedan någon idé om att vi ska hitta på något och jag säger att vi inte har råd så är det samma visa, fast med andra ord. Då är jag snål.

Hela livet speglas ur hennes perspektiv och fungerar det för henne ska det fungera för mig. Och jag blir så jäkla trött! Jag gillar min syster och jag tycker att hon har ett bra liv, vilket är henne väl förunnat. Jag skulle gärna leva det livet, men nu kan jag inte det för livet ser olika ut för oss alla.

Om jag accepterar att det ser ut så för henne, kan hon inte bara gilla läget och acceptera att mitt liv ser ut på det här sättet? Och jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker inte heller att jag är "duktig" utan det ser bara olika ut. Kan det inte få vara så, utan massa jävla värderingar?

Nu händer det inte ofta som tur är, vi har hittat en bra nivå men när det händer så blir jag så jävla less. Och matt. Dagens telefonsamtal slutade med att jag lade på luren för det var helt lönlöst att prata vidare. Så onödigt, så jäkla tråkigt och så attans frustrerande.

Snurrigt värre...

Idag har stackars pappa inte haft det lätt inte. Jag tror vi är uppe i närmare 30 talet samtal sedan klockan 16.00. Han brukar fastna på olika teman, det mest frekventa har varit hans räddsla för att pengarna ska ta slut. Men det verkar ha lagt sig något nu och istället kör vi ett ny tema varje vecka.

Förra veckan var han insöad på att han skulle flytta hem igen. Till Eskilstuna som han lämnade för 65 år sedan.

Veckan dessförinnan var det min mamma tillika hans förrymda fru som inte kommit tillbaka från shoppingturen. Inte så konstigt, dels för att de skildes för snart 40 år sedan, men framförallt för att hon är död.

Och innan dess var det hans miljonkonto i Brasilien. Vilket han aldrig haft, fast det hade varit trevligt om det vore sant.

Denna veckan är det hans bilar. Som out of the blue har förökat sig och blivit 2. En grå och en svart, vilket är väldigt viktigt. Senast han hade bil så var den vit och det var för snart 30 år sedan. Hur som, han har parkerat dessa bilar någonstans och är attans orolig för att de ska bli bortforslade. Har köpt mig lite lugn för stunden, då jag lovat att åka ned i morgon och flytta dem.

Förhoppningsvis har vi ett ny tema då, för det vore lite körigt om jag måste upp till bevis.

Det som är lite fascinerande är ändå att han alltid har koll på mitt telefonnummer, både hem och till mobilen. Syster och bror glömmer han, men mitt telefonnummer sitter som etsat innanför ögonlocken. Det är förmodligen en avig sorts komplimang, att jag ger honom den trygghet han behöver. Men efter en kväll av intensivt ringande önskar jag nästan att han glömde det...

Julklappar till Trollmor

Jag gav mig själv en liten julklapp i förskott. Tyckte jag förtjänade det.

Nu kanske någon tror att det blev ett trevligt litet plagg, en spa treatment eller något roligt bling bling. Men icke sa Nicke, sån är inte Trollmor inte.

Istället blev det nya Zelda till Nintentdo DS. Och jag var uppe halva natten. Somnade med spelet under huvudkudden för annars är mina små rävar till döttrar där.

Det är mitt spel!!!

Växlande vindar

Ojämn i humöret, jag? Nej då, inte alls. Däremot är jag otroligt känslig när jag har sömnbrist, vilket var bakgrunden till tidigare inlägg. Och förmodligen även bakgrunden till de små trollens humör. De är otroliga på att känna av vilken form jag är i och om den är vacklande blir de självklart oroliga, vilket speglar av sig på deras uppträdande.

Men nu så är lugnet återställt och Nannyn avbokad!

Jobbade som en gnu igår och sydde ihop ett jätteprojekt som jag fnulat med i nästan 4 månader. Och det stämde i slutändan! Det var faktiskt värt att köra på till halva natten för att få det klart, presentation måndag och sedan kan jag andas igen. Har även roddat ihop en del andra "strul"projekt och nu kvarstår enkom ett för detta året. Ska bli så skönt så skönt!

Det var en stor sten som släppte så nu börjar energin återkomma varför det är dags för julklapps shopping idag. En hel del redan avklarat i form av hemstickade halsdukar, mössor och sjalar samt ett & annat glasfat. Action Aid har bistått med både hönor, skolböcker och vinterjackor (i mitt tycke de absolut bästa julklapparna).

Har t o m gjort egna julkort i år igen. Tänkte först hoppa över, men så kom ett litet överskott av energi och vips var de klara. Julgodiset fixade vi helgen så det som återstår är skinkan som trollfar inte klarar sig utan. Några köttbullar lär jag rulla också, bara för att det är så gott & rogivande att göra tillsammans - jag och trollkidsen.

Tänk att det fixar sig, varje år. Som vanligt.

Kom just på en annan sak... Inte konstigt att de mörka molnen har skingrats... Idag är det mammas begravningsdag och det är samma visa varje år. Så fort den 16:e december lättat så lyfter humöret. Mysko, men skönt.

Nu kanske blogglusten återkommer också så att det blir slut på dessa mesiga intentsägande inlägg. Tack för att ni står ut med mig! Trots bristen på besvarande kommentarer och återbesök. Jag är en ego människa, bloggwise.

EGO Pepping!

Jag är jävligt snygg!

Iaf i mörker. Och på långt håll.

Så, nu känns det mycket bättre

Byt ut mig...

Jag är nu inne i den där berömda nedåtspiralen. Me do not like! Jag försöker febrilt praktisera det som jag själv så förnumstigt säger till alla - streta inte emot, det tar mer kraft. Det är helt okej att må dåligt ibland, det är ingen fara. Låt det bara vara så vänder det.

Jag muttrar detta som ett mantra men inser att jag inte riktigt tror på mig själv. Jag är lite lätt trött på mig själv. Jag är trött på mitt arbete, som just idag känns som en ond cirkel som aldrig tar slut. Vilket iofs är fullständigt normalt för det är ju så jobb är. Jag är trött på att mina barn verkar konstant ligga i luven på varandra, trots att jag inser att mina försök att bromsa det gör att de förmodligen tjafsar än mer. Egentligen borde jag "kasta" ut dem i vedboden när de börjar och låta dem stanna där till de enats. Men istället försöker jag vara så pedagogisk så att det istället blir helt fel.

Min far är ganska väck, ringer flera gånger om dagen och väcker mitt dåliga samvete med att konstant säga "Du får gärna komma och hälsa på". Vilket jag gör ungefär varannan vecka, då vi syskon turas om. Men ändå får jag dåligt samvete, trots att jag vet att jag skulle kunna vara där en gång om dagen för i samma sekund jag går därifrån så glömmer han att jag varit där. Och så ringer han 10 minuter senare och säger "Du får gärna komma och hälsa på".

Men det värsta av allt är att när jag hamnar i det här läget så blir jag avundsjuk. Och det har jag svårt att hantera. Och så tycker jag synd om mig själv. Vilket jag heller inte gillar för det är inte speciellt konstruktivt.

I vissa ögonblick vill jag vara en dator, när det börjar strula så kan man köra control-alt-delete, boota om och starta upp igen. Ända till det blir bra igen.

Men nu är det inte så, så istället sitter jag här. Glor på regnet och försöker intala mig att det är bra att det regnar, gräset mår bra. Och så rabblar jag mitt mantra "det blir bättre, det går över" och skriver hysteriskt på min "bra saker lista". För att intala mig att livet är inte kolsvart, utan det finns saker att glädjas åt.

Jag har ännu inte övertygat mig men snart så..... För jag vägrar att ge upp, jag vet att det blir bättre. Och i väntan på det får ni ännu ett trist, grått inlägg från Trollskogen.

Men hey, ni behöver inte läsa om ni inte vill :-)

Lite marknadsföring....

Nu börjar lokalen ta form och det blir så bra! Idag premiärglasade vi, det var första gången på närmare ett halvår och jag märkte hur mycket jag saknat det. Att det är ett starkt psykiskt behov och att min själ mår så otroligt mycket bättre efteråt.

I mitten av september tänkte vi hålla vernissage för att fira vår nya lokal och idéerna har börjat växa fram. Bl a kommer vi att hålla kurser av olika varianter, hyra ut bränningsplats i ugnen, hyra ut lokalen för vernissager men framförallt - försöka få igång försäljning av våra egna alster i lokalen.

Så känner Du någon som är sugen på att lära sig att fusa - maila mig få kommer mer info! Eller om Du vill gå på vernissage eller kanske shoppa loss......

Nu är det sommar....

Och jag har startat starkt! Jag är riktigt stolt över mig själv. För jag har gjort ABSOLUT INGENTING i 2 dagar.... Jo, jag har lyckats diska en gång och sett till att vi har fått mat i oss, även om det har varit ganska andefattig kost.

Jag och Mellantrollet är solokvist ute i Trollskogen och har så varit sedan i onsdags. Vi är samma lika hon och jag, kan ligga i var sin stol en hel dag och läsa. Säger ett ord varannan timme, njuter av tystnaden och varandras sällskap utan att för den sakens skull behöva prata om det.

Solen gassar och det är skönt med den fläktande brisen som drar mellan träden. Mellantrollets sommarfräknar börja komma fram och jag inser inte utan stolthet att det är en verklig skönhet jag ser. En tjej som numera börjar känna sig säker på sig själv, som går rak i ryggen och är stolt över sig själv.

Hennes långa resa från en osäker och stundom rädd liten flicka har lett henne fram till en reflekterande och ifrågasättande ung tjej, på väg in i tonåren även om det är en bit kvar.

Hon väljer kläder efter vad som passar hennes person och humör, inte utifrån vad kompisarna har. Hon är trygg nog att våga klippa av sitt hår i ett riktigt snagg à la Rhianna, för hon vet att det passar hennes ansikte. Hon har en skön, lite underfundig humor som blandas med hennes djupa reflekterande sinne på ett coolt sätt.

Och så har hon temperament som få. Men hon kan numera tygla det, fokusera det och så småningom tror jag det kommer att hjälpa henne fram till ett "jävlar anamma" sinne.

Jag har alltid älskat henne, alltid gillat henne som person och jag är lycklig över att hon äntligen verkar gilla sig själv. Kan man önska sig mer?

Nära ögat...

Just nu har jag deletat ett "det är mest synd om mig i hela världen för att alla är så dumma och ingen förstår mig och ingen tar hand om mig och jag är så trött och vill inget mer" inlägg....

Snacka om att ni ska vara lyckliga för att ni slapp det!

Så det blir inget idag. Istället går jag och borstar tänderna, tar av mig ansiktet och försöker sova mig snygg (men framförallt pigg).

Imorgon är jag ledig! Och jag kommer sprätta runt härute i Trollskogen. Skita i att jag egentligen har vare sig tid eller råd. För jag har tapetklister i näsborrarna, men jag tänker inte braka in i någon vägg.

Så nu mina kära vänner är det vila som gäller. Vila och kontemplation. Frid och harmoni.

Det är Trollskogen time

Tack...

För att ni finns. Att ni lyssnar. Orkar läsa och kommentera. Det här är en rent ego blogg. Jag har fått många vänner genom den och det är jag tacksam för.

Jag önskade att jag hade mer tid, mer energi att orka ta del av ert liv. Men just nu så är det inte så.

Den kraft som finns går för närvarande åt familjen. Att orka med den situation som skolan varit. Försöka sköta min hälsa (som jag slarvar med). Min far som ringer sjuttioelva gånger om dagen med diverse mystifika frågeställningar. Att sköta mitt jobb. Vårda mina IRL vänner (fast det är jag inte så bra på just nu). Försöka bygga upp min nya verksamhet som är min stora dröm.

Så jag räcker inte till till mer just nu, men är ändå tacksam för att ni tar er hit. För att ni bryr er, trots att jag är ego.

Rapportdags...

Nu har jag återhämtat mig såpass att jag kan delge er helgens festiviteter. Kort sagt, det var ett hejdundrande party. Dryga 90 personer som trots spöregn sken som solar.

Ankomst på eftermiddagen och alla var inkvarterade i mysiga rum. Lite fix och trix för mig som toastmadame, sedan piffning och mottagning av gästerna som serverades äkta skumpa samtidigt som det minglades vilt. Internationellt värre med folk från USA, Frankrike, Belgien, Danmark, England och Sverige.

Middag med kanonmat och otroligt bra service, ett fåtal tal och en mycket spirituellt toastmadame, undertecknad, som kom loss ordentligt och lät exhibitionisten få blomma ut vilt.

Mitt tal till syster bestod av en DVD som jag satt ihop (med proffsredigerare) med egenhändigt skrivet manus som illustrerades av både still- och rörliga bilder. Den blev faktiskt kanon och fick stående ovationer. Nu skröt jag, men det står jag för. Extra kul var att de närvarande copy writers och journalisterna tyckte det var ett mycket bra manus (vilket tog mig 20 minuter att skriva). Jag kanske ska sadla om? :-)

Sedan började dansen... och den tog fasiken aldrig slut.... Live band som körde 70 tals covers gjorde att dansgolvet var knökat från första sekund. Fri bar gjorde att alla log lite extra stort. Kanske var därför jag kickade av mig skorna och headbangade som värsta hårdrockaren? Måste tappat ett antal kilon den kvällen...

Att jag sedan hade en läcker charleston klänning och kände mig kanonfräsch gjorde inte saken sämre. Dagen därpå samlades alla till brunch och fick babbla av oss det sista. Det var en mycket nöjd och trött Trollmor som kom hem den kvällen. Lite lätt sliten och det lär väl ta några dagar innan jag är helt pigg igen. Min röst försvinner totalt när jag sover för lite, men vad gör det i det stora hela?

Det är nästan så att det inte gör något att jag numera studsar runt på kryckor heller.... Mitt stackars trasiga knä pallade inte dansen och snubblingen i trappen, så nu har jag vatten i knäet i kombination med en ledbandsskada och kraftig inflammation. De

Men what the heck.. det kostar att ligga i täten.....*s*