För höga förväntningar?

I min värld är partnerskap ganska enkelt, man vill varandra väl och gör sitt bästa för att få företaget "familjen" att flyta så smidigt som möjligt. Men alltför oftast så fungerar det inte så. Det kommer prestige med i bilden, en tävling om vem som ska få rätt istället för vad som är bäst i situationen. Varför blir det så? Är det viktigare att ha rätt än att lösa ett problem? Måste inte vi som vuxna sätta vår egen prestige åtmsidan och agera vuxet i vår fostran av våra barn. Inse att alla barn är olika och det krävs olika ageranden i olika situationer.

Jag vet inte hur ofta jag från människor hör " jag vill ha respekt". För vad? Respekt är något man förtjänar, för att man agerar på ett sånt sätt att omgivningen kan förstå hur man handlar. Och det gäller i allra högsta grad barn. Att slå näven i bordet, brösta sig och säga " för jag bestämmer så" fungerar inte på lite större barn. Självklart ska de vuxna sätta de flesta reglerna men vi måste även till största delen se till att få med barnen på tåget. Genom att motivera dem eller helt enkelt, för att de respekterar oss och förstår att vi har rätt. Men då måste vi först ha kommit dithän att vi agerar vuxet. Inte alltid helt lätt, men då får vi kämpa lite till. Och om vi hjälps åt går det lättare!

Tankar....

Kan inte riktigt släppa det där med tjejer och deras intrigerande. Möjligen att mitt minne sviker mig, men jag kan inte komma ihåg att vi hade någon sådan hos oss när jag gick i skolan. Eller rättare sagt, vi hade en sådan tjej som ingick en allians med en annan ung fröken. Och jag var deras utsedda hackkyckling. Möjligen för att min mamma var områdets enda frånskilda dam. Kan även vara i kombination med att min mamma var egenföretagare, tjänade hyffsat med pengar och vi reste en hel del utomlands. Samt att min mor lade mycket pengar på kläder, framförallt till oss barn. Jag var alltså inte helt enligt normen. Och så var jag duktig i skolan. Kanske räckte det så?

Dock fick hennes aktiviteter aldrig riktigt fäste, för när det gått dryga året så ledsnade jag på tillmälen och förföljelse. Jag lackade ur och tände till på alla cylindrar när ännu en attack kom, hoppade ur träskorna och gav igen. Två saftiga slag med träskorna och ett års förföljelse försvann på ett kick. Jag hade sagt ifrån och min status ändrades från någon att hacka på till någon att räkna med. Inte för att jag förespråkar våld, men i detta fall var det tydligen något som hjälpte och efter den dagen hade vi 6 harmoniska år tillsammans i skolan där alla räknades. Alla fick vara med, även de som inte följde normen.

Mellantrollet har det inte så lätt just nu. Hon har vuxit snabbt på både längden och bredden, börjar se ut som en riktig tonåring med de behag som följer med samt är huvudet längre än de flesta tjejerna. Därtill har hon kommit in i puberteten sedan mer än ett år tillbaka. Ganska tufft vid så unga år och hon är den enda bland klasskamraterna. Det är aldrig lätt att vara först. Det är inte lätt att vara sist heller, men just för Mellantrollet tror jag att det hade varit bättre.

Nu sticker hon ut, vilket hon absolut inte vill göra och hennes kropp har en ålder som hennes mentalitet inte riktigt är redo för. En balansgång som är nog så svår.

Lägg till då att en av hennes s k "vänner" tillika klassens prinsessa, inte riktigt kan acceptera detta. Hon har kört med lite aktiviteter såsom;

- om Du inte gör som jag säger berättar jag för alla killar att Du har Din mens nu
- knäpper upp hennes bh band på lektionerna (och ja, hon måste ha bh)
- på en skolresa tog hon en av hennes bindor, skrev Mellantrollets namn och klistrade upp på killarnas dörr
- tjuvläser Mellantrollets dagbok och sprider ut innehållet efter eget tycke och smak

Läraren vet om detta och har talat med henne. Återkommit till mig och sagt att hon kategoriserar detta som mobbing men att tjejen ifråga lovat att sluta och hon tror på henne. En iofs beundransvärd inställning, men inte har det slutat. Istället blir det mer subtila medel, små kodord, blickar osv som inte innebär något för någon annan de än de två inblandade. Och Mellantrollet reagerar, men säger inget om vad som orsakat reaktionen för som hon säger;

- hur ska jag förklara en blick eller leende, som bara hon och jag vet vad det betyder?

Prata med tjejens mamma kanske någon tänker. Visst, men det är tyvärr samma mamma som vid en incident i somras när hennes dotter spred ut ett rykte svarade som så:

- jag anser att det är X ensak för hon är stor nog att klara sig själv. Hamnar hon i konflikt får hon lösa det själv, det är inte mitt problem.

Bra tänkt när man har en dotter som är 11-12 år...... Inte undra på att det blir problem barn emellan när man har sådana föräldrar.

Tjejer....

Varför finns det så ofta en "prinsessa" i alla klasser? En tjej som vid första anblicken är rolig, charmig, påhittig och favorit hos både skolkamrater & lärare. Och som bakom kulisserna manipulerar, styr och ställer. Som sätter regler och ramar för hur resten av tjejerna ska bete sig för att få vara med. Vara en i gänget. Starka och dominanta bland sina jämnåriga och följsamma inför vuxenvärlden.

Som med små subtila gester kan få en liten osäker tjej att raskt falla till föga, medan en starkare tjej protesterar hej vilt och hamnar själv i dålig dager. För hur förklarar man ett ironiskt höjt ögonbryn, en försmädlig liten viskning eller ett spydigt leende när det sker bakom kulisserna?

Hur blir de sådana? Vad är det för föräldrar de har som inte ser, som inte märker vad som händer bakom den till synes fina ytan. Som inte reagerar när barnet kommer hem med saker som "lånats" och sedan aldrig lämnas tillbaka. Som inte reagerar över att kamraterna konstant byts ut mot nya och de gamla förpassas snabbt in i skamvrån.

Visst finns det "prinsessor" som kan hantera sin popularitet på ett bra sätt, som är bra kamrater och som inte hänger sig åt det manipulativa spelet. Det är inte dem jag menar, jag menar de andra. De som jag själv stötte på i min barndom, dock turligen nog inte personligen utan genom kamrater i andra skolor. Som jag stött på genom kamraters barn, genom bonusdotterns skoltid, genom mina trollungars skoltid.

Det är helt okej att de är prinsessor, för självklart är det något hos dem som de andra gillar. Det jag vänder mig emot är den intollerans de ofta har mot de som inte vill ställa sig i ledet, mot de som är lite annorlunda.

Är killar likadana? Jag upplever det inte så , men å andra sidan har jag ingen direkt erfarenhet av det. Jag hoppas att mina döttrar aldrig ska uppnå den sortens popularitet, på de villkoren. För den håller inte i längden och den lämnar svårläkta ärr bakom sig, både hos dem själva och de som drabbats av deras "popularitetsregim".

Från hjärtat...

Jag har funderat mycket den senaste tiden på vad som hänt. Bloggen som var min stora ventil, där jag kunde lägga ut stort och smått. Helt plötsligt har jag lagt locket på. Blivit opersonlig och lämnat hjärtat utanför. Tänkt efter och censurerat innan jag skriver. För inte är livet helt rosenrött och alla problem borta. Fortfarande finns oron för Mellantrollet och Lilltrollet, konstigt vore väl annars då de fortfarande är små barn. Och Mellantrollet är en speciell person vilket inte alltid är helt enkelt för henne.

Varför blev det så här då? Ni som känner mig väl, i verkliga livet, ni vet förklaringen. Ni andra, även om ni inte är så många kvar, tror förmodligen att jag tappat lusten för bloggandet men så är inte fallet. Jag vet att jag har varit inne på den här linjen tidigare, gett er några små hintar men inte öppnat upp till fullo. Det tror jag inte att jag är redo att göra nu heller.

Kort kan väl sägas att jag en gång litade väldigt mycket på en människa som fanns i mina döttrars värld. En människa jag utelämnade allt till, inklusive bloggen. Jag trodde förtroendet var ömsesidigt, men så var icke fallet. Jag vet inte om personen ifråga fortfarande läser bloggen, men jag törs inte chansa för det jag tidigare skrivit om gällande mina barn har personen ifråga använt mot mig. Förvanskat det, ryckt det ur sitt sammanhang och omvandlat mina ord så att de istället blev knivhugg i ryggen.

Denna personen var en av de drivande i den ryktesspridning som ledde till att Lilltrollet bytte skola. Och jag vill inte ge den här personen ett endaste litet frö att förgifta igen. Förhoppningsvis har personens intresse för mig och min familj försvunnit nu då h*n har vunnit, men jag törst inte lita på det.

Visst skulle jag kunna öppna upp en ny blogg och där vara lika öppen som jag tidigare varit, men samtidigt så är det här min blogg. Min historia. Och jag jobbar på att kunna öppna upp igen. Att tordas.

Hoppas ni har tålamod under tiden, att ni finns kvar.

Om någon är intresserad av historien bakom det hela, maila mig vem Du så tar vi det därifrån.

Byggare Bob del sjuttioelva...

Har sagt det förut och säger det igen; fy för i helvete vad trött jag är på allt vad byggföretag heter! Finns det någon mer oseriös, omoralisk, helt oetisk bransch i detta avlånga land?

De har noll ansvar för logistik, låter gärna kunder vänta både en eller två (eller fler dagar) extra. De tar inget ansvar för sina felkalkyler utan då drar man till med att kunden begärt si eller så och så visar man upp en fejkad dagsboksanteckning! Allt för att täcka in sina egna misstag.

Aptrött är jag på dem och jag tycker det är sorgligt att de få seriösa som finns i branschen drabbas av majoritetens brist på moral. Inte så konstigt att det är fullt med skandaler där byggbransch och höga chefer bland uppdragsgivare håller varandra bakom ryggen.

Och hur många som jobbar "on the side" törs man bara spekulera i. Samtidigt så har det ett otroligt starkt fack och de är tydligen "untouchable".

Varför gör inte Skatteverket en megarevision i branschen? Varför skärper man inte lagstiftningen?

Inte konstigt att program som Fuskbyggarna m fl blir så populära, för det är enda sättet för den gemene man att sätta dit dem! Och om jag får spekulera så har de förmodligen material till sjuttioelva serier till på samma tema, som förmodligen skulle kunna göras 24/7!

Men det allra värsta i kråksången är att de förstört glädjen för oss med vårt sommarhus! För det har blivit förknippad med att bli blåst och det är ingen skön känsla!

För mig är de byggare jag stött på av samma kaliber som de som stjäl godis från barn; för hur ska vi som totala amatörer kunna veta vad och hur man skall agera? Man läser allt på nätet, man skriver kontrakt enligt konstens alla regler, man anställer en kvalitetsansvarig som man tror skall bevaka våra intressen men som självklart håller byggarna bakom ryggen. Och så står man där i slutet, lurad!

Nej, i mitt nästa liv skall jag starta ett byggföretag som är kvalitetscertifierat efter konstens alla regler, med fullt öppen redovisning där varje timme och varenda skruv skall deklareras. Och där man håller tider, tar ansvar för del fel man gör och där man framförallt inte luras. Förmodligen kommer det bara vara kvinnor ansgtällda i det bolaget!

Hur gör man?

Jag har en del av mellantrollets klasskamrater som vänner på FB och därmed tillgång till deras inlägg. Oftast nog så oskyldiga sådana, men ibland blir det fel.

Ibland lägger de upp bilder, filmer eller kommentarer utan en tanke på att det är öppet för många. Och många gånger kan bilderna, filmerna eller kommentarerna missuppfattas. Jag har förbjudit mina troll att lägga upp bilder utan att jag fått godkänna dem först. De har oftast inte en tanke på att det finns en sjuk värld där bilder på barn är högvaluta.

Nu har en klasskamrat lagt upp en i sig ganska oskyldig film, för de som känner personen ifråga. För de som inte gör det ser ett barn utan alltför mycket kläder på sig. Så vad gör man?

Mellantrollet fick spel när jag sa att jag tänkte lägga en kommentar om det, så jag skickade ett mail. Till personen direkt, inte till föräldrarna. För jag kände att jag kan inte stå helt passiv. Så jag hoppas att jag gjorde rätt. Vad skulle ni ha gjort?

Det är synd om människorna...

Så tyckte den gode Herr Strindberg och jag är benägen att dela hans åsikt. Sitter i soffan och känner mig underlig. Lite sorgsen, mycket , lite uppgiven, fundersam. Ett kaleidoskop av känslor som jag inte riktigt kan sätta fingret på. fundersam. Tror det är en känsla jag delar med många idag. En känsla som hos mig dyker upp när det ofattbara inträffar. När mamma tog livet av sig. När Tsunamin inträffade. När WTT tornen föll. När Palme blev skjuten.

Här bor vi i vår lilla trygga fiskdam. Goda snälla Sverige där inga större hemskheter finns. Där folkehemmet fortfarande finns kvar i människors tankar. Men världen ser inte ut så. Sverige ser inte ut så. I Sverige har vi kriminella gäng som gemene man är oinsatta i, vi har en hemsk främlingsfientlighet, vi har hedersrelaterade mord, vi har barnmisshandel, vi har en hel drös med hemskheter som vi inte vill ska finnas. Och nu har vi även självmordsbombare.

Våra barn kommer inte att få växa upp i den oskuldsfullhet som jag och min generation fick. Visst fanns det hemskheter även när jag var liten, men vi läste inte om den i tidningar. Vi såg det inte på TV. Var det mindre hemskheter då eller var vi mer skyddade?

Jag vet inte. Jag vet bara att det är tragiskt, sorligt när det finns så mycket ondska hos oss människor.

Strax före nyheterna såg jag slutet på en ren kontrast, Svenska Hjältar. Där bl a en äldre farbror ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att göra livet drägligare för handikappade barn & ungdomar. Bara för den rena glädjen av att göra sina medmänniskor glada. Och jag får en tår i ögat. Önskar att jag hade samma brinnande engagemang i andra människor. Att jag skulle kunna göra samma uppoffringar, att fler människor skulle kunna göra det.

För då tror jag att vår värld skulle kunna bli lite vackrare. Lite ljusare. Lite hoppfullare.

Julefrid = julestrid?

Har just återkommit efter en släng till ett stort köpcentra. Och ja, jag vet - skottpengar på en idiot som mig som åker dit en lördag! Men vad gör man när det dyker upp 3 lediga timmar då trollfar & jag får chansen att införskaffa lite julklappar till trollungarna? Man tar ett djupt andetag, äter mental valium (för jag har inga sådana IRL utan får låtsas istället), sätter på sig de fotvänliga och armbågsskydden.

Jag är logistikens mästare så jag har ett kors & tvärsschema, som handlar om vem som ska få vad av vem. Enda sättet att hålla ordning på pryttlarna och slippa emergency handla Trisslotter på Statoil. För curling mamma / fru / dotter som jag är så shoppar jag mina & makens (till makens försvar skall dock sägas att han följer med som bärare) till ungarna och resten av släkten, sedan shoppar jag morfars julklappar till barnbarnen och resten av släkten och så slutligen blir det trollungarnas julklappar till kusinerna och resten av släkten. Någonstans där mitt i brukar det snurra till, men så tar jag fram listan igen och I am back on track!

Nu säger säkert vän av ordning att kidsen borde fixa sina julklappar själva och de gör de till viss del. Men när orken & pengarna deras tar slut så fyller jag på med småprylar till de som borde få något som ex.vis snälla faster som alltid skämmer bort dem med pengar i tid och otid.

Jag brukar inte bli stressad, för det brukar lösa sig. En liten skvätt här och en liten skvätt där, plötsligt är det klart. Det jag däremot kan bli stressad över är när jag funderar på hur mycket pengar som rullar iväg.... Nu tillhör vi den lyckliga skaran att vi har okej ekonomi, vi har råd att köpa lite extra när vi vill / behöver. Samtidigt vill jag inte gå och köpa skit, bara för att imponera eller "för att det hör till". Nej, jag vill att det som köps är sådant som kommer användas och komma till nytta. På det sättet är det skönt att kidsen blir äldre, för nu slipper vi alla paketen som hoppas, skakar, vibrerar och låter värre än Hong Kong mitt i rusningstrafik. Tror även att batteriförsäljningen måste gått ned med några triljoners procent sedan våra barn växte till sig.

Nu är jag helt off topic märker jag... back to track. Jag har varit i Skärholmen Centrum. Ett mycket stort sådant med många butiker och en stoooor yta. Parkeringen var fullsmetad med bilar, men det är ganska coolish för som sagt - centrumet är megastort så det brukar gå bra ändå.

Idag var det dock inte så cooolish... Det var sjuttioelva miljoners barn i barnvagn som av förståeliga skäl protesterade högljutt mot att ligga inlindad i tjocka fleecefiltar och glo på mörkklädda förbirusande ben. I do understand them! Det var även några miljarders kids som kutade omkring med myror i både ben & fötter, vilket gjorde att balansen var lite si och så med. En duns här och en kollision där, föräldrar som ojade och skadeskjutna tultingar som panikskrek där de satt med blöjbaken hårt tryckt mot marmorgolvet.

Jag förstår om man tar med sig barn till affären. Absolut. Done it massor själv, men kanske inte i julshoppandes absoluta peak! Har man en barn i barnvagn så är man oftast föräldraledig. Och då kan man väldigt ofta ta sig till ett köpcentrum när det råder fridens timma där. Varför gör man inte det då? För sin egen skull. Och för barnens.

Är man smart ska man förmodligen skola om sig till krishanterare, med fokus på julshopping. För när dessa små telingar växer upp kommer de likt Pavlos hundar få skrikattacker och hjärtklappning så fort julbelysningen tänds. Och då finns jag där! Och tjänar kosing!

Byggare Bob efterlyses!

I våras skulle vi äntligen sätta igång med tillbyggnaden av vårt sommarhus. Efter sjuttioelva vändor hade vi äntligen hittat ett byggföretag som kändes bra, där referenserna var kanon och med hjälp av en extern byggledare kändes det som om vi hade koll på läget. Kontrakt skrevs, med takpris och starttid samt beräknad tidsåtgång. Dock gjorde vi tabben att inte skriva ett sista datum när det skulle vara klart....

Så starten som skulle varit i början av maj blev efter midsommar. De åtta veckorna tog blev självklart 12 utan att allt är klart. Eljobbet som ingick i offerten utfördes inte korrekt utan vi fick ta dit en egen. Tidsplanen och löften som gavs hölls inte. Jag kan ge hur många exempel som helst men orkar bara inte.

Projektledaren som vi betalar dyr peng för verkar mer gå byggbolagets ärende än vårt. Vi har haft möte på möte på möte och spikat en actionlista för hur vi skall slutföra det hela, men vi får ingen som helst respons. Bara skitsnack...

Turligen nog har vi inte betalat hela kostnaden av den enkla anledningen att byggbolaget inte har gett oss slutfakturan. När vi bad om att få reda på slutkostnaden fick vi en sammanställning över byggbolagets kostnader. Och vad i helvete ska vi med det till? Vi har fått ett takpris från vilket skall avräknas det vi har betalat och det som ingick i offerten men som de ej gjort. Hur jäkla svårt skall det vara?

Tror jag skickat 10 mail om detta, men vare sig byggbolaget eller projektledaren verkar förstå detta. Utan till svar får vi "men vi har ju skickat alla våra fakturor så ni ser vad det kostar". Idioter!

Till slut fick vi nog och vände oss till advokat, där uppdraget var enkelt:

Alt. 1: slutför de 8-10 punkter vi listat och återkom med slutkostnad enl ovanstående
Alt 2: avsäg er vidare fordringar på oss och vi själva slutför det som saknas

Advokaten har skickat 1 brev till byggbolaget, 2 mail till mig och haft 1 telefonsamtal med mig samt ett med byggbolaget. Det har tagit dem 4 timmar.... Och nu idag fick jag mail från advokaten "jag har fått alla fakturor från byggbolaget så kan vi boka möte för att gå igenom deras kostnader tillsammans?"

Varför skall jag och advokaten gå igenom dem? För att advokaten skall kunna ta ut ytterligare timpenning? Jag vidhåller med en dåres envishet att vi har fått ett takpris så det är totalt ointressant vilka kostnader som byggbolaget har!

Det mest tragiska i kråksången är att situationen på intet sätt är unikt. Det är inte många som jag känner som varit nöjda med sina byggare på sikt. Första gången fungerar det kanon, då får de nya uppdrag och då fungerar det inte alls.

I vilken annan bransch kan man ha så undermånlig logistik, behandla sina kunder så respektlös med missade tidsplaner etc utan att det tar hus i helvete? Att det fungerar är förmodligen för att det inte finns några alternativ.

Visst, jobbet är förmodligen inget större projekt för dem rent intäktsmässigt men för den familj som satsar besparingar alt tar lån så är det en stor grej! Tyvärr är man oftast helt i händerna på dem och utan möjlighet att sätta press på dem. Vilket de verkar systematiskt utnyttja.

Skall bli spännande att se hur detta skall sluta. Dock vet jag fasiken inte om vi törs gå vidare med steg 2 i utbyggnaden.... Iaf inte med ett byggbolag någonstans från Stockholmsregionen.

Och nu då?

Så hände det som de flesta av oss inte ville skulle hända, SD kom in i riksdagen och fick alltför många mandat i mitt tycke.

Nu är jag ingen politisk expert, jag är måttligt intresserad av politik men har ändå en klar bild framför mig hur jag tycker att ett bra, välmående Sverige skall se ut. Och jag har även en tro på vilket block som delar denna bild. Därtill hör inte SD!

Däremot har SD tillräckligt många anhängare för att knäcka 4 % gränsen och det innebär att de når ett ganska stort antal människor i Sverige. Varför?

Det tror jag är en fråga som alla demokratiska partier i Sverige måste ställa sig. SD driver ett fåtal, i mitt tycke oetiska, frågor och ändå når de så många som de gör. Varför?

Kanske om de stora etablerade partierna tordes ta i dessa frågor, debattera dem, ha en åsikt i dem så skulle en del av SDs väljare hitta ett alternativ. OBS att nu säger jag inte att något parti skall driva den politik som SD står för, inte att de skall dela deras åsikt i ex.vis invandrarfrågan. Absolut inte! Däremot att TORDAS tala om det, förklara sin ståndpunkt och inte sopa det under mattan.

Eftersom såpass många människor upplever dessa frågor som så viktiga att de väljer att lägga sin röst på SD, så måste de "stora" elefanterna tordas ta debatten med SD. Jag tror inte att man kan tiga ihjäl okunskap och ignorans. Om man istället lyfter fram det i dagsljus så kommer alla skavanker och sprickor synas, kanske inte för de mest intolleranta men förhoppningsvis för de vilsna.

Lite rim och reson tack....

Okej, jag skulle säkert spy galla i kubik och kvadrat om jag torskade en drös miljarder på en dag. Detta oavsett anledning à la vidlyftiga spekulationer, mycket vill ha mer osv. Visst fasiken skulle det svida.

Däremot tycker jag att det blir lite missvisande när tidningarna skriver katastrofrubriker och agerar domedagsprofeter.

Om (och jag säger om eftersom jag inte har en endaste aning om sanningen) det nu är så att familjen Qvibergs gemensamma aktieinnehav i deras "egna" bank har sjunkit med närmare 200 miljoner så är det fiktiva pengar. De har inte haft dessa 200 miljoner i kronor och ören, utan i värdepapper. Visst, deras förmögenhet har då sjunkit med motsvarande summa pengar men är det katastrof? Egentligen?

Om de nu skulle ha 210 miljoner (fast jag tippar på att det är betydligt mer då jag inte tror de lagt alla ägg i en korg) och sedan förlorar 200 miljoner så har de fortfarande 10 miljoner kvar. Är det katastrof?

Om vi jämför med den ensamstående föräldern som efter skatt & räkningar har 2000 kronor kvar till mat, och som får en p-bot/tandläkarräkning/elräkning eller helt enkelt tappar bort 1000 kronor. Är det katastrof?

I fall nr 1 så säger jag aldrig i hela helvetet kan det vara katastrof om en mångmiljonär förlorar en del av sin förmögenhet.

I fall nr 2 så börjar det närma sig katastrof. Iaf otroligt jobbigt och tungt.

Dock för mig är en katastrof när det händer något varaktigt, permanent tragiskt som aldrig går att reparera eller råda bot på utan stora umbäranden. Typ situationen i Pakistan. Det är katastrof!

Kanske familjen Qviberg trots sitt katastrofläge känner sig lyckligt lottade då de har en slant kvar eller vad tror ni? Nu skall det sägas att jag har inte någonstans hört fam. Qviberg utala sig om situationen rent privat så det är inte dem jag vänder mig mot. Utan som vanligt.... Aftonblasket och Skrällpressen.

Och när jag nu ändå är inne på att hänga pressen.... Har ni läst mycket om skolsituationen och mobbingen den senaste veckan? Nej just det... skolstarten är ju över och nu finns det inget mediavärde kvar i det. Synd dock på de stackars barn som är drabbade och som kanske, dumt nog, trodde att NU, äntligen så kommer det bli skillnad...... Naivt nog trodde de att media hade ett moraliskt ansvar..... Ack vad de bedrog sig!

Mobbing....

Nu är det skolstart. Och start för mobbing. Självklart hänger media på och drar igång med braskande rubriker, för att om 2-3 veckor lägga locket på för då är det "yesterdays news". Dock inte för de barn som fortfarande drabbas. Eller för de barn som fortfarande mobbar. För dem är det en verklighet som pågår dag efter annan, år efter år. Varför?

Det skrivs stora rubriker om lärarnas ansvar, om skolans ansvar. Och visst, de har ett stort ansvar. Jag anser mig ha rätt att ha kraftiga åsikter i frågan, då båda mina tjejer blev utsatta för mobbing av ganska grov kaliber. Som vanligt börjar det med subtila små gester för att eskalera i kraftord, förföljelse, fysiskt våld och kraftig ryktesspridning med polisanmälan till följd. Vi blev anmälda för att ha misskött vår dotter! En anmälan av en förälder som tyckte att det var befogat för h*n valde att blint tro på sitt eget barns oskuld, istället för att använda sitt sunda förnuft, moral och civilkurage. Lyckligtvis var polisen klokare än skola & förälder så anmälan avskrevs, men att ha blivit utsatt för det var inte en upplevelse jag önskar någon.

Och just där är det i mitt tycke den springande punkten! Många föräldrar skiter i att tänka ett steg till. Många föräldrar tror att deras egna barn är små änglar helt okapabla till att göra minsta felsteg. Många föräldrar VILL INTE SE VERKLIGHETEN för då måste de agera. Och om de måste agera har de mindre tid till självförverkligandet, karriären, sin privata lilla sfär osv. Alltså tar man the easy way out, skyller på någon annan och stoppar ned huvudet i sanden igen.

Surprise surprise när deras idag söta små barn om några år är tonåringar som hänger på stan, knackar ned någon bara för att de har tråkigt, snattar bara för att ha något att göra, super skallen i bitar i alldeles för unga år. "H*n som var så enkel som barn, hur gick detta till?"

Enkelt, väldigt enkelt - ni sket i era barn när de behövde er som mest! Ni struntade i att tyda de små signaler som ni fick om att allt inte stod rätt till för ni ville inte ha problem. Och vips så blev det som det blev.

Enligt min erfarenhet finns det i alla klasser små prinsessor (och ibland prinsar) som är söta, "snälla", duktiga i skolan och är den som alla vill leka med. Många gånger är det en bra person, men många gånger får dessa barn alldeles för stort makt i förhållande till sin mognad. En makt som ibland används för att skapa sig ett eget litet hov av lydiga kamrater. En makt som gör att detta barn kan välja vem som är inne och vem som är ute. En makt som ger detta barn möjlighet att skapa en bra tillvaro för kamrater i risksektorn. Eller makt nog att ge dessa kamrater ett helvete i skolan.

Vad detta barn väljer att göra med sin makt är predestinerat av den moral & etik som h*n fått med sig från hemmet, men är även påverkbart av lärarens& skolans insikt i detta. Den är oftast noll och intet.

För ingen lärare vill ha mobbing i sin klass. Ingen skola vill ha mobbing i sin skola. Och då väljer man att förneka den, eftersom de inte har kompetens, mod eller kraft att motverka den på det sätt som måste till:

ATT PRATA MED FÖRÄLDRARNA TILL DE BARN SOM MOBBAR. ATT RENT UT SÄGA TILL DESSA FÖRÄLDRAR ATT DERAS BARN INTE UPPFÖR SIG OKEJ.

Varför gör de så då? Förmodligen för att det är som en lärare sa till mig:

"Jag blir hellre osams med er än resten av föräldrarna i tjejgruppen"

Brist på moral, brist på civilkurage, brist på medmänsklighet, brist på empati och en hel jävla massa med saker är felet. Och våra barn betalar priset! Hoppas verkligen att karriären, självförverkligandet, den vältränade kroppet, yogakursen eller vad det nu är är värt det........

**vill Du läsa mer om den horribla historien så maila mig får Du namnet på bloggen

Skäms H&M!

Här i vårt jämlika, trygga land har vi några paradskepp på företagshimmeln som är framgångsrika och tjänar massor med pengar. Och som vi svenskar (och även i andra länder) handlar i frekvent. En av dem är H&M, som har ett i mitt tycke smart koncept. Har själv varit i businessen med att importera från lågprisländer och vet hur svårt det är att kräva en bra behandling av arbetskraft, vettiga löner osv. Dock var det företaget avsevärt mindre än H&M och hade därmed avsevärt mindre kraft att sätta bakom. Det otroligt stora, världstäckande H&M borde sitta i en annan sits.....

Fick ett mail häromdagen som fick mig att reagera kraftigt. En enkel rad som denna:

"Vi har gjort en undersökning som visar att H&M enbart betalade 585 kronor i skatt i Bangladesh år 2008 – trots att det är ett av företagets största inköpsländer. Samtidigt gjorde H&M en vinst på 21 miljarder kronor"

Hur fasiken låter det? Jäkligt illa om ni frågar mig. Och Action Aid tycker likadant varför de nu har dragit igång en rättvisekampanj som ni kan läsa mer om HÄR och/eller så kan ni haka på deras kampanj på Face Book.

Jag personligen skulle gärna betala en tia mer per plagg om jag visste att det hamnade hos de som förtjänade den, dvs arbetarna, istället för att för att öka aktieägarnas vinst än mer.

Det är ofta jag önskar att vi svenskar inte vore så politiskt korrekta i alla lägen. Att vi likt fransmännen skulle protestera högt och vilt, fast inte bara för det som gynnar oss. Drömscenariot? Att alla svenskar bojkottade H&M i en enda dag. Eller en timme. Det skulle nog räcka för att få dem att lyssna......

Aldrig mer Esprit tack!

Jag tillhör den minoritet av kvinnor som inte är speciellt förtjust i att shoppa, iaf inte till mig själv. Därför brukar jag göra 2 punktinsatser per år då jag ställer mig i provrummet, ber expediten allra ödmjukast om hjälp och så kör jag igenom sortimentet. Brukar resultera i att jag går därifrån ett antal tusenlappar fattigare, då jag i princip lägger hela klädbudgeten på dessa 2 inköp.

Den perfekta butiken för detta har för mig varit Esprit, dels för sortimentet men även till stor del för personalen i den butik jag varit i. Men nu tog det stopp! Med besked.

I förra veckan är jag där och shoppar loss, för en i mitt tycke ganska ansenlig summa. Den låg iaf i topp på deras dagslista. Däribland köper jag en kjol. En helt vanlig svart bomullskjol, som jag premiäranvänder på fredagen. Och den spricker. Inte i sömmen eller slitsen vilket brukligt är om den varit för tight, utan den spricker mitt i tyget i trådriktningen, när jag böjer mig.

Självklart åker jag tillbaka med den, då det verkar vara fel i tyget. Lätt hänt med bomullskjolar, framförallt om någon har provat den innan och den kan ha suttit för tight. Väntar mig inga som helst problem.

En ung tjej tar emot och noterar, medan hennes kollega hänger över axeln. Kollegan lutar sig fram och säger "den var förmodligen för tight", vilket jag dementerar. Då säger hon att jag fastnat i något, vilket jag inte har. Det kan man även se på revan som är helt rak, inga tecken på spik eller något annat. Kollegan hänvisar till att de får inte ta sådana beslut i butiken utan hänvisar till reklamationsansvarig som ska ringa mig under måndagen. Och det gör hon.

Med besked om att det inte är en reklammation utan jag har köpt en för liten kjol. Eller fastnat i en spik. Och båda sakerna är fel. Jag säger att jag kommer hämta kjolen, skicka den till allmänna reklamationsnämnden då de kan utföra tester som kan påvisa om tyget var "stressat" eller inte.

På det svarar hon med ett lätt spydigt tonfall att det går jag så gärna för de kommer inte att behandla det som en reklammation, utan jag har själv orsakat skadan. Självklart blir jag sur som fasiken, påtalar för henne att jag lär aldrig mer sätta min fot i en Esprit butik då jag finner bemötandet mindre trevligt. Vilket är helt okej enligt henne.

Visst, jag förstår att det finns människor som sätter reklammationer i system men bör man inte se till vad det är för typ av person man har att göra med, värdet av det man reklammerar i relation till hela köpet och använda sig av någon form av sunt förnuft?

Är det sannolikt att jag skulle fuska med en kjol på dryga 500 kr när köpet var avsevärt mer? Och när de riskerar badwill och en förlorad kund?

Jag hoppas de tycker att det var värt det för att "spara in" 500 kronor......

Kan väl säga att resterande inköp som är oanvänt kommer att returneras å det snaraste. Sedan får jag leta reda på en ny favoritbutik för min gamla har försvunnit.....

Släkten är värst...

Idag är det min födelsedag, ett halvt sekel är nu svindlande nära och nästa år blir det förmodligen ett kalas som heter duga. Dock att fylla 49 känns lagom osexigt och det blev heller inget större pådrag.

Jag har en släkting som jag talar med typ 2-3 gånger per år, vid jul och födelsedagar. Allt elände i världen drabbar alltid henne, oavsett om det är en krukväxt som dragit hädan eller en nagel som gått av så lyckas hon alltid få det till en katastrof av tsunamiliknande dignitet.

Vid dagens pliktskyldiga telefonsamtal vaknade en liten djävul i i mig och jag fick en väldigt omogen känsla av att vilja "vinna" eländesdiskussionen. Så när hon frågar mig om hur livet i Stockholm var svarade jag med viss ironi;

"Jo tack, förutom att Lilltrollet har ett kraftigt stukat finger, Mellantrollet skrapat sönder knäna rejält efter en cykelvurpa, jag har diskbråck och brorsans kontor har helt brunnit upp så är det bra"

Tror ni det bet? Icke sa Nicke.

Till svar får jag;

"Jag förstår att det är besvärligt, men då ska Du veta vad jag råkade ut för! Jag fick en parkeringsskada vid matvaruaffären häromdagen. En hel decimeter lång repa i lacken!"

Vad gör man? Det är bara att suga i sig och försöka vara lite mer mogen vid nästa telefonsamtal, jag har ju ett halvår på mig att öva .....

Vuxenvärlden sviker igen...och igen....

Missade Uppdrag Granskning om Linnea här i veckan, men lyckades se reprisen idag. Vad säger man om det som hänt, om det totalt ohämmade näthatet, om ryktesspridningen, om kidsens totala brist på verklighetsförankring och insikt i sin egen roll?

Allt bottnar i mitt tycke ned i en enda sak - vuxenvärldens svek. Igen! Som överlåter åt barn/ungdomar att lösa sina konflikter, av räddsla/lathet för att lägga sig i. Tycker att det tydligast återspeglade sig i vad en uppringd lärare (ansvarig för mobbingen) sa; "vi måste ju förhålla oss neutrala". My ass! Neutral kan även översättas med flat, feg och ointresserad - iaf när det gäller händelser som denna!

Att utsättas för det som Linnea gjorde är förödande, för tilliten till omvärlden och kamrater, men framförallt vuxenvärlden. Tacka den lyckliga stjärnan för att hennes mamma verkar vara en klok person och för Amanda (tror jag hon hette) som tordes ställa sig upp mot strömmen för att ta ställning för det hon trodde på.

Att ta ställning FÖR Linnea behöver inte betyda att man tar ställning emot killen. Han skall självklart få det stöd och den vård han behöver, han behöver definitivt inte ett samhälle som gör honom till hjälte/martyr för att han har gjort. Han behöver hjälp med att förstå gränser, att de även gäller honom men framförallt måste han få respekt för sin omvärld. Har man det så agerar man inte som man gör.

De ungdomar som kom till tals via intervjuer och via nätet vet inte bättre än att uttrycka sig med intelligensbefriade inlägg av den enkla anledningen att vi, vuxenvärlden, inte har lärt dem bättre. Kolla rektorn som under ett år inte ville veta, som blundade stenhårt för allt som pågick omkring henne. Eller prästen, som stoppade huvudet sanden och vägrade ta ställning med en feg ursäkt om att "alla är välkomna i kyrkan".

Vi måste våga ta ställning, måste våga ha civilkurage, måste våga säga ifrån för annars blir signalen till våra barn och ungdomar att vi inte bryr oss. Och det är förödande.

Jag vet av egen erfarenhet vad denna flathet leder till. En dotter fick byta klass p g a vuxenvärlden (skola och övriga föräldrar i klassen) konsekvent stoppade huvudet i sanden för att slippa bry sig. Man offrar istället ett barn för att slippa ta ställning. En annan dotter fick byta skola för att barn började sprida ut rykten och föräldrarna vägrade att se bakom kulisserna, se sina barns agerande och istället skyllde på offret med motiveringen "ingen rök utan eld". Och vad gör skolan? Inte ett jävla skit! Med motiveringen "vi måste vara neutrala, vi kan inte ta ställning". Samma resonemang som många föräldrar kör "men jag var inte med, jag vet inte vad som hände så jag kan inte ta ställning".

Om jag går förbi på gatan och ser en människa som ligger på gatan & blöder med 1-2 personer bredvid så skiter jag i vad som hänt. Jag ser till att hjälpa den som blöder, och mitt förnuft säger mig att de som passivt står bredvid förmodligen har varit med och påverkat situationen. Det är det jag reagerar och agerar på.

Med resonemanget att "förhålla sig neutral och inte ta ställning" så skulle jag kunnat marschera förbi och inte brytt mig. Men så ryggradslöst kan man inte leva, iaf inte jag och jag vet att det finns många fler med mig.

Visst är det svårt, men det är i mitt tycke bättre att reagera en gång för mycket än att inte reagera alls. Vi kanske då slipper några ungdomsvåldäkter, några självmord bland unga som inte orkar med den utsatta situationen, några färre barn som slipper mobbas.

För att vi orkar bry oss. För att vi orkar se. För att vi vågar ta ställning! Det är vårt förbannade ansvar som föräldrar, som vuxna men framförallt som medmänniskor.


ps: som en liten "lustig" parantes kan nämnas att jag nu får många förfrågningar om att vara med i en stödgrupp på nätet för Linnea. Det i sig är inte lustigt, men det lustiga är att det kommer från människor som jag bad om hjälp när situationen i skolan var som den var och de svarade mig då "vi vet inte vad som hänt så därför kan vi inte ta ställning". Ironi!!!

Luftslotten som försvann...

Så bidde det för mig när jag såg den avslutande filmen i Salander trilogin. Jag gillade böckerna, tyckte film 1&2 var okej och var lite nyfiken på hur de skulle få ihop slutet.

Hur det gick? Ingen aning, för efter 10 minuter in i filmen så kom den där dundertabbet som gör att en nörd som jag inte längre kan se filmen....

I scenen när Lisbeth ligger på sjukhus och pistolmannen försöker komma in så förstörs allt! För att skydda sig ställer Lisbeth och advokaten en dörr under handtaget för att hålla mördaren ute. Men vet ni vad? Dörren öppnas UTÅT!!!! Vilket den gjort i tidigare scener och gångjärnen sitter på utsidan, så hur i helsicke ska en stol placerad på insidan kunna hålla mördaren ute?

Där och då tog filmen slut. Och för ett sådant fånigt fel som de kunnat undvika hur lätt som helst....

På väg...

Känner att jag börja bli stark igen. Tillät mig att vara låg och ur fas, vilade mig i form vilket jag av erfarenhet vet är det enda som fungerar för mig.



Och när jag är i ofas är det som om hela tillvaron blir hela havet stormar för resten av familjen. Vilket iofs är smickrande på ett sätt, att mitt lugn har en så stark positiv påverkan. Men samtidigt ett ansvar som ibland är betungande, för om inte jag orkar - hur blir det då?



Det som har varit jobbigast under den gångna tiden är beslutet om min far. På inrådan av många olika mäniskor ställde vi honom i kö för ett dement boende. I första hand närmare oss och i andra hand i hans hemstad. Och så fick han plats på ett boende i sin hemstad. Vi åkte dit och tittade, förnuftet sa att det var välskött, ljust och fräscht. Personal dygnet runt och andra människor i samma situation (dock väldigt mycket längre gångna i sin demens). En stor nackdel var dock rökförbudet, då min far är storrökare. Där fick man enkom röka utomhus och i sällskap med personal.


Visst, rökning är inte bra men ska en dement man på över 80 år vara tvungen att sluta röka? Det är i princip den livskvalitet han har kvar och den skall då mer eller mindre strypas, för jag kan inte se honom sitta ute i kylan för att ta en cigarett. Eller vara tvungen att vänta på att personalen har tid/lust att följa med honom.



Samtidigt, det boende han har idag är bra. Kanonpersonal, men nackdelen är att det är inte bemannat nattetid och han är ganska isolerad iom att alla har egna lägenheter och pappa söker sig aldrig till de gemensamma utrymmena då han inte kommer ihåg dem. Och personalen har alltför lite tid för att hinna med att ta ut honom.



Så vilket beslut tar man då? När jag lyckades hitta magkänslan så insåg tog vi beslutet att han får bo kvar tills vidare. Och så försöker vi få honom till Stockholm, så att vi kan hälsa på oftare. Och under tiden försöker vi hitta någon människa som mot ersättning kan hålla honom sällskap några timmar då och då, mitt i veckan. För hur hemskt det än låter så räcker faktiskt inte tiden till, då jag har barn som i dagsläget behöver mig mycket.

Jag bara hoppas att när min tid är kommen att jag blir en gammal krutkärring som kör på i 180 till dess att motorn lägger av, knall och fall. Utan långvarigt slitage. För fy fasiken för att bli gammal idag!

Tänk ett steg till!

Läste häromdagen om vilka svindlande summor det meningslösa våldet kostade samhället, i form av sjukhusvård, rehabilitering, sjukpenning och en hel massa annat. Det är tragiskt att det skall se ut så i ett s k välfärdssamhälle! Fast det mest tragiska är att det inte är det minsta förvånande.

Självklart tar man upp diskussionen om hur man skall komma till rätta med problemet. Och självklart tänker man kortsiktigt och ser till enkom till den åldersgrupp där problematiken finns. På det sättet kommer problemen alltid att komma tillbaka, igen och igen. Att behandla symptom löser inte ett skit, det är orsaken man måste ge sig på.

Och jag envisas, med en dåres enfaldighet, att det är ganska enkelt: se till att föräldrar får tid & råd att spendera mer tid med sina barn när de börjar i skolåldern, se till att skolan får mer kompetent personal som törs ta i problematiken med mobbing, stökiga barn osv. Se till att det finns ungdomsgårdar för barnen.

Trygga barn slåss inte. Barn som blir bekräftade (ej att förväxla med att alltid låta dem få sin vilja fram) slåss inte. Barn som mår bra är inte elaka mot andra barn.

Jag ser det otroligt tydligt när jag jämför Lilltrollets gamla skola med den nuvarande. I den skola hon går nu är det en lärare av den gamla skolan, som kräver tystnad i klassrummet och har välskrivning på agendan. Där förekommer det ingen mobbing, inga slagsmål och barnen älskar skolan. De har kommit mycket längre i skolarbetet och de lyser av självförtroende.

Och vi förälrar måste våga ställa krav på våra barn, som att bädda sängar, städa rummen, tömma diskmaskinen och liknande. Och vi måste ta oss tid till att samtala med dem. Inte förhöra dem, utan dela deras tankar och förstå det som inte sägs. Det som ligger därunder och vill fram. Det är vår förbaskade skyldighet!

För gör vi inte det här så kommer även vår generation delas upp i bråkmakare och fjortisar. Killar som tar alltför stora kliv in i vuxenvärlden och stöddar sig för att imponera på pubertala 15 åriga tjejer som tror att lyckan ligger i plutande läppar och stora bröst. Däremellan, inne bland skuggorna finns de "normala" barnen som verkar bli i minoritet. Tack och lov för att de ändock finns kvar, för de är dem som framtiden bygger på.

Kanske det är dags att ta ett steg tillbaka, inse att lyckan inte ligger i vare sig Thailandsresor, klubbarna kring Stureplan eller silikon utan i att vara sig själv trogen. Hitta sina egna ideal och stå för dem. Skaffa sig lite moral, etik och civilkurage och framförallt - se till att framtidens vuxna får det ! Idag helst! Tänk, ska det vara så jävla svårt?

Måndag....

Ibland undrar jag hur folk är funtade. Seriöst alltså. Boende i centrala Stockholm så vet man att t-banan kommer med max 3-4 minuters väntan, under högtrafik. Vilket måndag morgon kvalar in som.

Lik förbenat beter sig folk åt som hysteriska fotbollshulliganer när det gäller på- och avstigning. Man måste med just detta tåg, till vilket pris som helst. Bäva månde den barnvagn eller pensionär som ger sig på självmordsuppdraget att försöka åka t-bana före kl 9 en måndag. De mejas ned totalt utan hänsyn what so ever!

Och inte väntar man på att människor ska kliva av tåget innan man ska på. Nej då, här gäller djungels lag. Starkast vinner, eller förlorar. Beroende på vilken filosofi man har. Varför inte vänta ett tåg eller två? Slippa pressen och stressen. För inte fasiken får man kicken om man kommer 3 minuter senare?

Å andra sidan verkar just den här instinkten att komma först ligga djupt rotad hos vissa människor. I helgen var jag på bio med trollbarnen och deras kamrater. Kidsen fick gå själva på bio och jag väntade utanför. Dock stod jag bredvid när de stod i kön för att komma in i salongen. Ordentligt uppradade med biljetten i hand.

Första trängningen; 2 tonårstjejer som hade bråttom
Andra trängningen: En mormor med sitt barnbarn
Tredje: en mamma med sin dotter

Då fick jag nog, klev in och styrde upp samt basunerade ut med hög röst vad jag tyckte om vuxn människor som inte hade vett nog att uppföra sig. Och lite till...... Döttrarna skämdes för mamma gjorde bort sig i deras ögon, men å andra sidan skämdes "trängarna" än mer och det var viktigast.

Jag fattar det inte, på bio - numrerade platser - alla kommer in - varför i hela jävla helvetet måste man trängas då? Puckon!