Ett steg i taget

Idag träffade jag en tjej som jag lärt känna via arbetet. Hon tycker att jag är stark, varm och en hel del andra superlativ. Och förmodligen kanske jag är det i hennes ögon, då hon enligt egen utsago så här långt haft ett lyckligt och harmoniskt liv. Däremot sa hon något mycket klokt, som har funnits i bakhuvudet men som jag inte kunnat uttrycka för mig själv. "För att klara av det som Du drabbats av måste man vara stark, och det är Du, men jag tror att det tyvärr inneburit att Du tappat spontaniteten. Att Du fått ett lugn i Dig är iofs bra, men det har skett på bekostnad av den sprudlande livsglädjen". Och det är så jag känner. Jag är harmonisk, jag är stark och jag mår bra. Men tyvärr är det sällan jag är spontan, sällan sprudlar och skrattar spontant. Jag saknar det. Jag vill gärna ha det tillbaka för jag känner mig så infernaliskt vuxen och klok ibland. Jag vill fånga dagen, jag vill vara barnslig. Jag vill vara mer lättsam i sinnet. Och jag hoppas det kommer åter. Jag tar ett steg i taget och hoppas på det bästa!

En bit barndom åter....

Idag ringde jag runt till några av pappas vänner, för att meddela att pappa somnat in och vilken dag som var bokat för begravning. Inte helt enkelt, för de är själva i samma ålder och självklart blir det en påminnelse om vad som väntar inom en inte alltför lång framtid. En av dem jag pratade med var en kvinna som en gång i tiden var min mamma & pappas bästa vänner, tillsammans med sin numera framlidne man. Denna kvinna var min stora idol i barndomen. Hon såg ut som en svensk upplaga av Liz Taylor, med mörka ögon och kolsvart hår. Alltid en snygg makeup och eleganta klänningar, mörk röst och alltid snar till skratt. Hon var min mammas bästa väninna i barndomen och vi tillbrinagde mycket tid tillsammans. Lämpligt nog hade de två killar som var i samma ålder som min syster och jag. Vi umgicks året om, men det är somrarna som satt sin starkaste prägel. Och vid det långa samtalet vi hade idag pratade vi minnen. Om underbara båtturer där solen självklart alltid sken. Om kräftfiske i Trosa ån som slutade i kalabalik då vi barn tyckte synd om kräftorna och släppte ut dem på köksgolvet. Om födelsedagar som firades ute i det fria, men Hallonsoda och hembakade kakor. Om långa lata dagar vid vår alldeles egna undangömda strand "Komötet". Och hon berättade om hur pappa var mot oss barn, minnen och bilder som jag inte har men som hon så målande beskrev för mig att de blev verkliga. Hon kände oss alla så väl, på den tiden vi fortfarande var en familj. Och hon fyllde de tomrum jag känt med vackra ord om att vi en gång i världen var just det, en familj. En lycklig och glad sådan, med kärlek mellan mamma och pappa. Och en stolthet och kärlek till oss barn. Känslor som hos mig har gömts under det ok av problem och konflikter som följde efter mina föräldras skilsmässa, och som sedan har tonat bort när jag nu själv har en familj att ta hand om. Att höra hennes minnen gav mig en bit av barndomen åter. Och den gav mig vissheten att jag var ett älskat barn. Det kändes bra. Mycket bra.

Tack och lov för svensk vård eller "Änglar finns!"

Har hört så mycket ris om svensk sjukvård, om neddragningar och överfulla avdelningar. Om stressad personal och misstag som begåtts. Och det finns säkert, inte tu tal om det.

Dock måste jag om ett inlägg i debatten ge min syn på saken, baserat på pappas sista dagar i livet.

Pappa bodde på ett äldreboende, där var och en hade egen lägenhet. Han fick röka och ha sina saker omkring sig. Ta emot besök när han så önskade. Och samtidigt fick han omvård i form av tålmodiga, omhändertagande tjejer och killar som kom till honom varannan, var tredje timme. Inte ens på natten var han helt ensam, utan då smög nattpatrullen in och tittade till honom. Samma nattpatrull som såg till att pappa fick komma till sjukhus direkt när situationen så krävde.

Och på sjukhusets akutavdelning blev han varmt omhändertagen av människor som gjorde sitt bästa att lugna honom. Samma sak på avdelningen där han blev inlagd för observation och självklart på intensivvårdsavdelningen. De så honom som människa, hade alltid tid med ett leende och lite småprat. En varm klapp på kinden och de tilltalade honom med förnamn, fick honom att känna sig lugn i det stora, okända han hamnat i.

Och änglarna på palliativa avdelningen var något helt enormt upplyftande att få möte. Att komma till en avdelning där det var harmoni och värme, respekt och glädje trots att det var slutstationen gjorde att min ångest inför döden fick ge vika för den frid som infann sig.

Personalen var så varma och omtänksamma, både om patienter och de anhöriga. De mötte döden och sorgen så naturligt att det i sig var en tröst. Unga tjejer drog sig inte för att krama vuxna, okända tanter i sorgens stund. De erbjöd sin kompetens och sin empati förutsättningslöst.

Att få lämna livet på en sådan avdelning borde vara en förutsättning för alla. Att få leva sina sista dagar så värdigt, med så mycket värme, borde vara något vi alla fick uppleva. För oss själva och för våra anhöriga.

Igår ringde en av de sköterskor som var hos pappa när han tog sina sista andetag. Hon ville bara höra hur det var med oss. Om vi behövde hjälp med något, praktiskt eller emotionellt. En människa som mött mig och min far i några få timmar kunde visa sån omsorg kändes helt fantastiskt.

Om det finns några änglar här på jorden så är det på Palliativa avdelningen på Södertälje Sjukhus de finns!

Sov gott pappa

Det är så många tankar som virvlar runt i mitt huvud. Minnen av olika sorter, från roliga stunder. Från svåra stunder. Från tillfällen när Du fanns där för mig, men också från stunder när Du svek mig.

När jag hjäpte Dig att flytta till äldreboendet för några år sedan kändes det som om jag sa adjö, rent emotionellt. Du var på väg in i Din egen värld och stunderna av kontakt blev allt färre. Du satt själv i halvmörkret och föredrog TVn som sällskap. Ungefär som Du alltid gjort. Din devis genom åren var alltid att ingen var tillräckligt intelligent för att Du skulle stå ut med dem en längre tid. Förmodligen gällde det även Dina barn. Men det var ett försvar, en mur för att dölja den osäkerhet Du kände inför det emotionella, det sociala var inte Din starka sida men Du försökte.

Du gjorde Ditt bästa på det sätt Du kunde, med Dina förutsättningar. Och Du var en bra pappa, med tanke på de normer Du fått växa upp med. Du blev tidigt faderslös och hade ingen förebild. Du gjorde det Du trodde var rätt och mer än så kan ingen begära.

För några dagar sedan blev jag väckt mitt i natten. Det var nattpersonalen som ringde, Du hade panikångest och fick åka in till akuten. Jag ringde dit och läget var lugnt, så jag kunde somna om. Men det kunde jag inte utan ringde tidigt på morgonen. Då var Du inlagd och mycket orolig så jag lovade att komma ned direkt. Och när jag kom låg Du på intensiven, med lungödem och en massiv hjärtinfarkt och jag fick frågan om livsuppehållande åtgärder. Tvära kast och frågeställningar jag inte var beredd på.

Både jag och mina syskon visste att Din vilja var att inga åtgärder skulle sättas in, bara Du slapp att lida. Och det lovade läkaren, som trodde att det handlade om några få dagar. Sedan följde en 48 timmars vaka non stop, där Du pendlade mellan djup vila och panikattacker. Då var det skönt att finnas där, att kunna tala lugnande till Dig, hålla Din hand och få Dig att känna ett lugn.

Efter 2 dygn lyckades vi få Dig flyttad till den palliativa avdelningen och det var som en helt annan värld. Personligt inredda rum i ljusa, glada färger. En mjuk och personlig atmosfär och ständigt närvarande sköterskor utan minsta stress i vare sig röst eller rörelse. Och Du piggade på Dig! Trots att Du inte fått någon annan hjälp än morfin och lugnande så kämpade Du Dig kvar. Du var inte färdig än och trots att vi kände en glädje så blev det ändå en oro i detta.

För vi visste ju att slutet var på väg. Och vi var oroliga för att det skulle bli en berg- och dalbana av känslor. Trots att vi inte önskade Dig död så insåg vi samtidigt att det för Din skull, och även vår, vore att Du fick somna i lugn och frid. Inte att det skulle bli en utdragen process mellan hemmet och sjukhuset.

Jag satt hos Dig hela måndagen, vi tittade på korten jag hämtat och pratade om olika episoder i vårt liv. Och Du var mycket mer närvarande än vad Du varit de senaste fem åren och vi hade en bra dag. På kvällen får jag ett samtal från bror min, då hade Du suttit upp och ätit samt druckit en öl. Din vana trogen hade Du flirtat med sköterskorna och skällt på utbudet på TVn. Precis som gamla vanliga pappa alltså och en viss tro på mirakel började infinna sig.

Dagen efter börjar Du starkt, dricker kaffe och vill sedan ta en promenad med sköterskorna. Och då vill Ditt hjärta inte vara med längre. Då gick det fort, på bara några få minuter och jag hinner inte dit. Men ödet var ändå på vår sida, för min syster hann precis in på rummet och fick hålla Din hand inför Din sista resa.

Du somnade som Du velat, omgiven av unga söta tjejer med ett leende på läpparna. Och en bättre sista tid än Dina sista dagar kan man inte önska sig. Omsorg och värme, närhet och ljus. Och nu sover Du den eviga sömnen. Nu får Du äntligen den vila Du förtjänat. Och förmodligen flirtar Du vilt med änglarna!

Sov gott pappa, till vi ses igen.

Full fart fram!

Tankar....

Kan inte riktigt släppa det där med tjejer och deras intrigerande. Möjligen att mitt minne sviker mig, men jag kan inte komma ihåg att vi hade någon sådan hos oss när jag gick i skolan. Eller rättare sagt, vi hade en sådan tjej som ingick en allians med en annan ung fröken. Och jag var deras utsedda hackkyckling. Möjligen för att min mamma var områdets enda frånskilda dam. Kan även vara i kombination med att min mamma var egenföretagare, tjänade hyffsat med pengar och vi reste en hel del utomlands. Samt att min mor lade mycket pengar på kläder, framförallt till oss barn. Jag var alltså inte helt enligt normen. Och så var jag duktig i skolan. Kanske räckte det så?

Dock fick hennes aktiviteter aldrig riktigt fäste, för när det gått dryga året så ledsnade jag på tillmälen och förföljelse. Jag lackade ur och tände till på alla cylindrar när ännu en attack kom, hoppade ur träskorna och gav igen. Två saftiga slag med träskorna och ett års förföljelse försvann på ett kick. Jag hade sagt ifrån och min status ändrades från någon att hacka på till någon att räkna med. Inte för att jag förespråkar våld, men i detta fall var det tydligen något som hjälpte och efter den dagen hade vi 6 harmoniska år tillsammans i skolan där alla räknades. Alla fick vara med, även de som inte följde normen.

Mellantrollet har det inte så lätt just nu. Hon har vuxit snabbt på både längden och bredden, börjar se ut som en riktig tonåring med de behag som följer med samt är huvudet längre än de flesta tjejerna. Därtill har hon kommit in i puberteten sedan mer än ett år tillbaka. Ganska tufft vid så unga år och hon är den enda bland klasskamraterna. Det är aldrig lätt att vara först. Det är inte lätt att vara sist heller, men just för Mellantrollet tror jag att det hade varit bättre.

Nu sticker hon ut, vilket hon absolut inte vill göra och hennes kropp har en ålder som hennes mentalitet inte riktigt är redo för. En balansgång som är nog så svår.

Lägg till då att en av hennes s k "vänner" tillika klassens prinsessa, inte riktigt kan acceptera detta. Hon har kört med lite aktiviteter såsom;

- om Du inte gör som jag säger berättar jag för alla killar att Du har Din mens nu
- knäpper upp hennes bh band på lektionerna (och ja, hon måste ha bh)
- på en skolresa tog hon en av hennes bindor, skrev Mellantrollets namn och klistrade upp på killarnas dörr
- tjuvläser Mellantrollets dagbok och sprider ut innehållet efter eget tycke och smak

Läraren vet om detta och har talat med henne. Återkommit till mig och sagt att hon kategoriserar detta som mobbing men att tjejen ifråga lovat att sluta och hon tror på henne. En iofs beundransvärd inställning, men inte har det slutat. Istället blir det mer subtila medel, små kodord, blickar osv som inte innebär något för någon annan de än de två inblandade. Och Mellantrollet reagerar, men säger inget om vad som orsakat reaktionen för som hon säger;

- hur ska jag förklara en blick eller leende, som bara hon och jag vet vad det betyder?

Prata med tjejens mamma kanske någon tänker. Visst, men det är tyvärr samma mamma som vid en incident i somras när hennes dotter spred ut ett rykte svarade som så:

- jag anser att det är X ensak för hon är stor nog att klara sig själv. Hamnar hon i konflikt får hon lösa det själv, det är inte mitt problem.

Bra tänkt när man har en dotter som är 11-12 år...... Inte undra på att det blir problem barn emellan när man har sådana föräldrar.

Och nu till något helt annat....

Nu har jag varit mycket seriös och tyckt om det mesta. För de som följt mig ett tag så kanske ni får bilden av att jag har blivit vuxen och slutat klanta mig. Så är icke fallet. Däremot har jag inte varit lika öppenhjärtlig med mina fadäser som jag brukar. Men den som spar han har så här kommer ett litet gäng på ett bräde. Alla hämtade ur den dagliga tillvaron för Trollmor!

- Är hos sjukgymnasten för att fixa till min höft som fick sig en törn efter min flygtur i Frankrike förra året. Ligger på magen och blir knådad så svetten ryker för att sedan vända mig om för att fortsätta på rygg. Kadunk säger det och jag lyckas missa hela britsen för att med en ograciös duns landa på golvet. Kan väl säga att sjukgymnasten inte helt lyckades hålla sig för skratt. Däremot gjorde jag det.

- Har just handlat på det lokala snabbköpet och ska ut genom dörren. Ser att en äldre dam är på väg in så jag håller upp dörren, artig som jag är. Väntar. Och väntar. Men ingen kommer. Börjar tro att jag fått synvillor och knatar ut. Då ser jag damen i dörren igen. Damen är jag! Ridå....

Det finns en hel drös liknande incidenter från min vardag, men vi nöjer oss så här långt tycker jag.

Tjejer....

Varför finns det så ofta en "prinsessa" i alla klasser? En tjej som vid första anblicken är rolig, charmig, påhittig och favorit hos både skolkamrater & lärare. Och som bakom kulisserna manipulerar, styr och ställer. Som sätter regler och ramar för hur resten av tjejerna ska bete sig för att få vara med. Vara en i gänget. Starka och dominanta bland sina jämnåriga och följsamma inför vuxenvärlden.

Som med små subtila gester kan få en liten osäker tjej att raskt falla till föga, medan en starkare tjej protesterar hej vilt och hamnar själv i dålig dager. För hur förklarar man ett ironiskt höjt ögonbryn, en försmädlig liten viskning eller ett spydigt leende när det sker bakom kulisserna?

Hur blir de sådana? Vad är det för föräldrar de har som inte ser, som inte märker vad som händer bakom den till synes fina ytan. Som inte reagerar när barnet kommer hem med saker som "lånats" och sedan aldrig lämnas tillbaka. Som inte reagerar över att kamraterna konstant byts ut mot nya och de gamla förpassas snabbt in i skamvrån.

Visst finns det "prinsessor" som kan hantera sin popularitet på ett bra sätt, som är bra kamrater och som inte hänger sig åt det manipulativa spelet. Det är inte dem jag menar, jag menar de andra. De som jag själv stötte på i min barndom, dock turligen nog inte personligen utan genom kamrater i andra skolor. Som jag stött på genom kamraters barn, genom bonusdotterns skoltid, genom mina trollungars skoltid.

Det är helt okej att de är prinsessor, för självklart är det något hos dem som de andra gillar. Det jag vänder mig emot är den intollerans de ofta har mot de som inte vill ställa sig i ledet, mot de som är lite annorlunda.

Är killar likadana? Jag upplever det inte så , men å andra sidan har jag ingen direkt erfarenhet av det. Jag hoppas att mina döttrar aldrig ska uppnå den sortens popularitet, på de villkoren. För den håller inte i längden och den lämnar svårläkta ärr bakom sig, både hos dem själva och de som drabbats av deras "popularitetsregim".

Jag strejkar!

Att vara förälder är stort men också ett sju attans ansvar. Att vara mamma till två prepubertala damer tar på krafterna ibland. Att ena sekunden ha en kramig tjej som gärna leker för att i nästa sekund stå framför spegeln och hävda att ALLA har mascara, är inte alldeles enkelt att greppa. Det är liksom helt olika ingångsvinklar och ibland hänger jag inte med i svängarna.

Igår var en sådan dag, där båda damerna hade en drös med hormoner och orsakade sin mor än mer gråa hår. Det var läxor som inte skulle läsas, rum som inte skulle städas och en mamma som var "den värsta mamman på hela jorden".

Så då gick jag i strejk! Efter middagen deklarerade jag att jag msmmastrejkade, tog en bra bok och kröp ned i sängen. Alla konflikter hänvisades med varm hand till maken.

Döttrarna var lätt förvånade och undrade när strejken var över. Imorgon blev svaret, när jag är pigg och batterierna laddade!
Vilket är idag. Så nu är jag mamma igen.

Från hjärtat...

Jag har funderat mycket den senaste tiden på vad som hänt. Bloggen som var min stora ventil, där jag kunde lägga ut stort och smått. Helt plötsligt har jag lagt locket på. Blivit opersonlig och lämnat hjärtat utanför. Tänkt efter och censurerat innan jag skriver. För inte är livet helt rosenrött och alla problem borta. Fortfarande finns oron för Mellantrollet och Lilltrollet, konstigt vore väl annars då de fortfarande är små barn. Och Mellantrollet är en speciell person vilket inte alltid är helt enkelt för henne.

Varför blev det så här då? Ni som känner mig väl, i verkliga livet, ni vet förklaringen. Ni andra, även om ni inte är så många kvar, tror förmodligen att jag tappat lusten för bloggandet men så är inte fallet. Jag vet att jag har varit inne på den här linjen tidigare, gett er några små hintar men inte öppnat upp till fullo. Det tror jag inte att jag är redo att göra nu heller.

Kort kan väl sägas att jag en gång litade väldigt mycket på en människa som fanns i mina döttrars värld. En människa jag utelämnade allt till, inklusive bloggen. Jag trodde förtroendet var ömsesidigt, men så var icke fallet. Jag vet inte om personen ifråga fortfarande läser bloggen, men jag törs inte chansa för det jag tidigare skrivit om gällande mina barn har personen ifråga använt mot mig. Förvanskat det, ryckt det ur sitt sammanhang och omvandlat mina ord så att de istället blev knivhugg i ryggen.

Denna personen var en av de drivande i den ryktesspridning som ledde till att Lilltrollet bytte skola. Och jag vill inte ge den här personen ett endaste litet frö att förgifta igen. Förhoppningsvis har personens intresse för mig och min familj försvunnit nu då h*n har vunnit, men jag törst inte lita på det.

Visst skulle jag kunna öppna upp en ny blogg och där vara lika öppen som jag tidigare varit, men samtidigt så är det här min blogg. Min historia. Och jag jobbar på att kunna öppna upp igen. Att tordas.

Hoppas ni har tålamod under tiden, att ni finns kvar.

Om någon är intresserad av historien bakom det hela, maila mig vem Du så tar vi det därifrån.