Några dagar senare...

Är det onsdag och harmonin råder åter i trollfamiljen. Mitt opedagogiska utbrott gav effekt och de små damerna har skött sig över förväntan. Inte ens trollfar kan jag gnälla på och då är det kors i taket tycker han.

Däremot råder det konstant tidsbrist och det är definitivt inte pga dålig planering för jag är logistikens okrönta drottning (här ville rättstavningen ha det till degigt men det är inte min kropp vi talat om!). Jag börjar tro att den där boken som jag har i huvudet aldrig kommer att komma på pränt, glasfaten jag ser framför mig blir aldrig gjorda och den där kroppen som skall tordas gå på stranden utan kaftan lär,aldrig bli formad. Men what the heck, en gör så,gott en kan och just nu ärmdet fullt fokus på barnen. Är ingen lek med två prepubertala damer samtidigt. Lägger man sedan till att det finns vissa svårigheter för en av dem så får man agendan fulltecknad. Å andra sidan, den insats som görs nu kommer förmodligen vara dem till nytta längre fram i livet.

Helen Mirren är en bit äldre än mig och harnlyckats med sin figur så där finns en chans. Att debutera som författare vid pensionsålder kan ju på ett sett vara lite unikt, framförallt om jag ger mig in i ett litet udda gebit. Kan ju till och med bli den där berömda USP'n som gör att jag hamnar högt upp på bestsellerlistorna ( sa hon ödmjukt). Glaset då? Ja, det får nog bli en hobby trots allt. Men som Meatloaf sa, Two out of three ain't bad!

En riktig jäkla söndag....

Vissa dagar flyter allt perfekt och harmonin hägrar. Sen så kommer en dag när allt bara går i baklås. Idag var en sån dag. Små gnabb från morgon till kväll. Om precis allt. Som en mycket lång och utdragen tortyr och nu på kvällen fick jag nog.. Näven i bordet och ingen pedagogik what so ever. Så nu sitter jag är och kokar, inser att jag förmodligen kommer bli tvungen att dra i mig lugnande för att klara av tonåren som komma skall. Eller så flyttar jag hemifrån!

Sjuk vård....

Äldrevården katastrof, psykvården existerar knappt, läraryrket på väg att utarmas. Och ändå tror vi att våra barn ska växa upp till respektfulla, medkännande och ansvarsfulla vuxna. När alla signaler vi ger dem påvisar att arbeta med människor, att vårda/ lära, är ett lågprioriterat yrke där lönen är låg och resurserna ringa.

Däremot kan man tjäna storkovan och hamna högt i hierarkin om man spekulerar i börsens uppgång och nedgång.

Jag har Inge emot att duktiga människor tjänar pengar på sitt arbete oavsett inom vilket gebit. Det jag opponerar mig är att det i princip aldrig går att få en vettig lön om man arbetar inom någon form av omsorg, på rent operativ nivå.

Jag tror att samhället i förlängningen skulle spara massor av pengar om resurserna satsades på barnen vid unga år, en bra skola med engagerade lärare skulle i många fall kunna kompensera frånvarande föräldrar, minska mo bingen, stärka barnens självkänsla och självklart öka deras kunskaper. De skulle då gå ut i vuxenvärlden mer rustade och redo vilket i sin tur skulle leda till att färre blir utslagna, utbrända och den själsliga ångesten mindre.

Men för att åstadkomma det tror jag att man måste höja statusen på den hör typen av yrken, bl à genom högre löner och mer resurser.
Och nu, inte sen. För många barn och ungdomar mår skit idag. Och de får inte hjälp. För ingen orkar se. Ingen orkar bry sig. Tyvärr

Nya vänner och gamla bekanta...

En tanke som jag förmodligen inte är ensam om att reflektera över är vilka möjligheter internet idag innebär vad gäller att hitta nya vänner och återuppta gamla bekantskaper. Det går så fort, är så enkelt och jag vet att det är tid som jag inte skulle lägga ned om inte nätet fanns.

Häromdagen fick jag mail från en bekant jag inte hört av på över 20 år! Allt genom lite enkel surfing på face book. Det hade aldrig hänt om vi skulle använt oss av den gamla hederliga varianten med telefonkatalogen.

Jag har även som så många andra blivit helt hooked på Word feud. Roligt tidsfördriv medan jag sitter på bussen, i reklampauserna mellan programen osv. Ibland åker jag på storstryk och ibland vinner jag stort vilket såklart boostar mitt ego. Dock roligast är de matcher där det är strid på kniven. Förutom nöjet så lär jag mig en hel del nya ord också, inte alls att förakta.

Jag har även hittat en del vänner genom WF vilket är häftigt. Börjar lite enkelt med "grattis, bra spelat osv" och somligt har utvecklat sig till riktigt roliga konversationer, andra till mer djupsinniga dialoger om existensiella frågor. Och det är häftigt hur man kan "hitta" varandra i samtalen, trots att det är en total främling på andra sidan. Precis som det var när jag startade bloggen. Genom kommentarerna och ordväxlingarna som uppstod utkristalliserade sig ett helt gäng underbara människor som jag fortfarande har kontakt med. Och där jag räknar somliga av dem till mina bästa vänner.

Hade jag träffat samma människor i verkliga livet så är frågan om vi hade gett varandra en chans? Eller om vi överhuvudtaget hade mötts?

Slut på ego!

Nu har jag ältat mina känslor både hit och dit. En riktig ego tripp som det får vara slut med! Jag har fin familj, bra vänner, tak över huvudet och tar saker som mat, vatten m.m för givet. Så ser inte verkligheten ut i en stor del av världen. Många människor har inte en promille av vad jag har och de har ändå förmågan att uppskatta dagen mer än vad jag har..

Nu börjar vi närma oss julen med stormsteg och köphysterin har bara börjat. Somligt nyttigt men i mångt och mycket är det massor av inköp som hamnar i en garderob någonstans för att aldrig mer se dagens ljus. Och det leder mig osökt in på min vanliga rekommendation så hör års; ge gammelfaster, morfar eller storasyster något beständigt. Något som kan förändra livet utan alltför stor insats. Här hittar du ett bra utbud och något som verkligen är gåvor i julens ursprungliga anda,

Det är väl aldrig någon som har blivit besviken på att få en get i julklapp eller?

Bra början!

Vaknade och var arg. Hela dagen har gått i ilskans tecken. Tur att jag hållit mig undan från både vänner och kunder då. Och fryser gör jjag så att det värker i skelettet. Jag är inte skapt för mörker och kyla. Skulle förmodligen dansa på gatorna om jag just nu dra levde mitt liv i ljuset och värmen. Å andra siden skulle jag förmodligen skutta fram på kryckor imorgon med tanke på mitt track record.

Nu hat jag iaf inte längre en dotter som ser ut som en riktig emo. För dryga veckan kom jag hem från jobbet och hittade en tjej med kolsvart hår, trots förbud. Det tog två besök hos frissan och en ansenlig slant, men ser hon ut som mitt Mellantroll igen.

Inser att vi har inte ens börjat den riktiga tonårsrevolten och jag har två som ska genomgå den. Herre min je så mina nerver lär må de närmsta åren.......

Söndags melankoli

Inser att jag startat om bloggen med mycket djupa och i viss mån tungsinta tankar. Kan vara för att ett vemod bor inom mig, och jag är säkert inte ensam. Sommaren och de ljusa nätterna har lagts i träda och ute är det ett kompakt mörker i väntan på den första snön. Såklart det påverkar och i mitt fall bejakar det det tungsinta som finns inom mig. Men jag vill inte ha det så. Jag vill bejaka det som är ljust, glatt och som ändå finns där. Även om jag inte alltid kan se det.

Jag vill glädjas åt det vackra som finns, åt de fina människor jag har i min närhet. Det ligger i människans natur att sträva efter mer, framåt och så även jag. Men det gäller att inte för den saken skull glömma det jag har. Och även glädjas åt de fina stunder jag haft som har passerat. Även om de aldrig kommer åter så är de fina minnen. Istället för att sörja att se har passerat skall jag försöka glädjas åt att jag faktiskt fått uppleva dem. Och se fram emot de fina stunder som finns framför mig.

Just idag vet jag inte hur, men när melankolin har lagt sig kommer jag se nya vägar. Och de ska jag med tillförsikt vandra på. Med öppet sinne och nyfiket. Och jag ser fram emot att dela dem med de som står mig nära.

Att curla eller inte?

För några veckor sedan fyllde lilltrollet år. Planen var initialt att disco med en klasskamrat och då bjuda hela klassen. Tyvärr hoppar kompisen av dryga 2 veckor innan. Vårt alternativ då var att hitta ett alternativ eller ställa in. Vi valde ett alternativ som innebar att vi tog med 10 st av 30 på ett evenemang efter solan. De som lilltrollet umgås med efter skolan. Av ekonomiska skäl blev det en veckodag.

Samma dag som kalaset blir jag uppringd av en förälder som kraftigt ifrågasätter mitt agerande och tycker att jag bidrar till att frysa utt vissa barn. Att andra gjort på samma sätt ignorerar hon totalt. Avslutar med att informera läraren om mitt agerande. Vilket hon gör. Jag talar med läraren som säger att då att detta är något som sker utanför skoltid och därmed har hon ingen åsikt.

I veckan gick var det föräldramöte där klassens sammanhållning diskuteras och det konstateras att den är bra. Nämnda förälder försöker föra kalaset på agendan men får inget gensvar. Tror då att ärendet är lagt till handlingarna.

Idag kommer protokollet per mail. Avslutas med " på eget bevåg tar jag upp frågan om kalas " och sätter därefter upp "villkoren" för hur msn skall göra.

- alla kan bjuda alla om man vill
- vill man inte ska man bjuda 3-4 st och inte 10
- man ska inte ha det mitt i veckan

Och jag bara kokar!!!!!! Har jag fel? Eller är jag överkänslig? Gjorde jag fel?

Gårdagen var emotionell, med ett skal som sakta krackelerade och tårar dom äntligen förlöstes. Stllsamma, läkande tårar som förde med sig de rester av sorg som fortfarande funnits inbäddade i min själ. Natten var ett kaleidoskåp av drömmar med förankring i det verkliga livet. Och jag vaknade lättad. Som förlöst från den tyngd av ansvar och tungsinne jag burit med mig. Att slippa känslan av att jag måste orka och istället känna lättnaden i att jag vill orka, jag kan.

Det tillsammans med den befriande insikten om att det finns en värld därute som stöttar mig, som vill mig väl och som gärna följer mig dit. Jag känner en fysisk lättnad i det, som om jag fyllts av stärkande luft..och de nyheter som igår kändes tunga att bära, är idag en känsla av möjligheter. Att få vandra nya vägar som leder till nya upplevelser är berikande. Och jag vandrar inte ensam.

Long time no see

Fick ett mail idag som kort och koncist sa "jag saknar din blogg". Och då väcktes lusten i mig, jag insåg att även jag saknade den. Ventilen där jag fritt kan tömma mig på tankar och känslor. Jag hat saknat ert stöd och era kommentarer. Jag har saknat helt enkelt.

Häromdagen hade jag ett djupt samtal med en ny vän. Mitt i samtalet säger hon "men hur har du orkat" varpå jag rutinmässigt svarar "för att jag måste". Men med dessa enkla raka ord petade hon hål på mitt skal och jag kände hur jäkla tufft det faktiskt varit och understundom fortfarande är. Samtidigt var det skönt för många av spänningarna släppte, känslorna kom fram och jag känner mig mer närvarande.

Genomgår just nu en process där vi måste söka svar och lösningar på ett av de problem vi kämpat med. Och för att göra det måste vi se i backspegeln. Vilket gör ont. Att se de förhoppningar som funnits, de strider vi fått utkämpa och inse att vi måste fortsätta. Att vi inte tillnärmelsevis börjat vår väg mot " lösningen". Och att detta förmodligen är en resa utan slut.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Och just idag är det av mindre vikt. För just idag ägnar jag mig åt att känna. Vara i nuet. För en ny dag kommer alltid!