Slut på ego!

Nu har jag ältat mina känslor både hit och dit. En riktig ego tripp som det får vara slut med! Jag har fin familj, bra vänner, tak över huvudet och tar saker som mat, vatten m.m för givet. Så ser inte verkligheten ut i en stor del av världen. Många människor har inte en promille av vad jag har och de har ändå förmågan att uppskatta dagen mer än vad jag har..

Nu börjar vi närma oss julen med stormsteg och köphysterin har bara börjat. Somligt nyttigt men i mångt och mycket är det massor av inköp som hamnar i en garderob någonstans för att aldrig mer se dagens ljus. Och det leder mig osökt in på min vanliga rekommendation så hör års; ge gammelfaster, morfar eller storasyster något beständigt. Något som kan förändra livet utan alltför stor insats. Här hittar du ett bra utbud och något som verkligen är gåvor i julens ursprungliga anda,

Det är väl aldrig någon som har blivit besviken på att få en get i julklapp eller?

En liten tanke...

Var en sväng i ett köpcentrum nu på eftermiddagen. Inte julklappar, för jag tillhör den där sorten som sparar mig till sista veckan och sedan far runt som ett skållat troll. Däremot är det högtryck på födelsedagskalasfronten just nu och inte sjuttsingen kan man köpa hela konkarongen på ett bräde. Nej då, ett gäng till ena helgen och så en ny sväng för att införskaffa till nästa helg. Lite lätt tidsödande, men det går inte att få trollungarna att effektivisera det hela så då får det vara så.

Hur som, efter denna lilla utsvängning kanske jag ska komma till saken. Med en dåres envishet tjatar jag om alternativa julklappar. Varför köpa ytterligare en chokladkartong / vinflaska / delikatesskorg o dyl till mostern / farmodern / morfadern etc som har allt?

Nej, håll igen på den där onödiga konsumtionen och checka in på den här sidan. För 75 kronor kan Du förgylla tillvaron för ett gäng barn genom att skänka dem en fotboll, för en hundring kan Du hålla ett annat barn varmt eller varför inte slå till med en åsna?

Jag tycker det är en suverän idé och jag kör på den vartenda år. Först en liten enkel mer kommersiell present till den äldre generationen och så fyller jag på med en get / fotboll / åsna eller något annat som faktiskt kan förändra livet för de mindre lyckligt lottade.

I Sverige tror jag vi snittar 6.500 kronor i julklappar per person! Det är mer än flera årslöner för majoriteten i utvecklingsländerna. Om vi drog ned 2% av den summan så blir det 130 spänn till att bekäma fattigdomen. Det borde vi ha råd med. Eller ta oss råd till!

Och ja, jag vet att det är absolut inte alla som har råd att lägga de pengarna på julklappar. Och självklart skall de se om sitt eget hus först. Men för många av oss andra så har vi faktiskt det, vi kan t ex köpa en flaska vin mindre så är det ordnat.

Så där, nu har jag predikat färdigt för denna gången. Nu övergår jag till att njuta av myspysprogrammet "Så mycket bättre" . Sköna personer, underhållande samtal, njutbar musik och allt inramat av en vacker sommar på Gotland. Kan det bli så mycket bättre? (ha ha ha vad rolig jag var nu....)

Skäms H&M!

Här i vårt jämlika, trygga land har vi några paradskepp på företagshimmeln som är framgångsrika och tjänar massor med pengar. Och som vi svenskar (och även i andra länder) handlar i frekvent. En av dem är H&M, som har ett i mitt tycke smart koncept. Har själv varit i businessen med att importera från lågprisländer och vet hur svårt det är att kräva en bra behandling av arbetskraft, vettiga löner osv. Dock var det företaget avsevärt mindre än H&M och hade därmed avsevärt mindre kraft att sätta bakom. Det otroligt stora, världstäckande H&M borde sitta i en annan sits.....

Fick ett mail häromdagen som fick mig att reagera kraftigt. En enkel rad som denna:

"Vi har gjort en undersökning som visar att H&M enbart betalade 585 kronor i skatt i Bangladesh år 2008 – trots att det är ett av företagets största inköpsländer. Samtidigt gjorde H&M en vinst på 21 miljarder kronor"

Hur fasiken låter det? Jäkligt illa om ni frågar mig. Och Action Aid tycker likadant varför de nu har dragit igång en rättvisekampanj som ni kan läsa mer om HÄR och/eller så kan ni haka på deras kampanj på Face Book.

Jag personligen skulle gärna betala en tia mer per plagg om jag visste att det hamnade hos de som förtjänade den, dvs arbetarna, istället för att för att öka aktieägarnas vinst än mer.

Det är ofta jag önskar att vi svenskar inte vore så politiskt korrekta i alla lägen. Att vi likt fransmännen skulle protestera högt och vilt, fast inte bara för det som gynnar oss. Drömscenariot? Att alla svenskar bojkottade H&M i en enda dag. Eller en timme. Det skulle nog räcka för att få dem att lyssna......

Det första steget....

Mitt älskade Mellantroll,
Det går så fort nu, så otroligt fort. Saker händer varenda dag och jag märker både fysiskt och psykiskt vilken mognad Du börjar uppnå. Du har tagit Dina första steg mot att lämna barndomen, mot tonåren och mot att frigöra Dig från mig & mitt inflytande. Något som gör mig glad och samtidigt livrädd. Men jag måste lita på Dig och låta Dig ta Dina steg, för att finnas där när Du trampar snett.

Att se Dig idag, så stark och trygg i Dig själv. Så vacker på både in och utsida. Det värmer, gör mig så stolt. Att veta att Du tagit Dig igenom det Du gjort, att Du vågat lita på Dig själv och stå för den Du är är starkt. Mycket starkare än jag tror Du kan förstå. Det är inte lätt att vara barn och vara "annorlunda", men att samtidigt stå för det. Att våga bejaka det, det är än svårare. Men Du har gjort det och jag är glad för det!

Du har funnit en bästis, varit som ler och långhalm. Blodsystrar. Och hon svek Dig, rejält. Men Du klarade det, Du tog det inte personligt och förstod att problemet inte låg hos Dig. Och än en gång växte Du i mina ögon.

När jag tänker tillbaka på det hudlösa lilla barn Du tidigare var, hur orolig jag var för Dig. Hur ledsen jag varit, när jag sett hur tung Din barndom stundtals har varit. Hur ont det gjort när jag sett hur Du kämpat.

Men kampen var inte förgäves, och jag är glad att vi tog de steg vi gjorde. Tillsammans.

Sitter här och är varm i hjärtat. Du har Din andra pojkvän och ni är så söta mot varandra. Ni törs stå öppet för de känslor ni har och jag är så glad, även om de är dramatiska precis som det hör den första kärleken till. Det är som att se "Den vita stenen" med min egen dotter som huvudperson.

Och jag är stolt, för Du delar detta med mig. Via mail, via chatt och sms. Du frågar om råd, Du låter mig veta vad ni säger till varandra. Lite generad för att ta det öga mot öga, så hittar Du Dina egna vägar att dela med Dig. Jag får ta del av Dina känslor och Du litar på mig. Precis vad jag alltid har önskat mig. Att finnas där, få Din tillit, Dina förtroenden. Det är stort. Det är viktigt. Men framförallt är det kärlek!

Alternativa påskägg?

Smickrande nog anser Action Aid att min blogg är tillförlitlig och läsvärd, så de har bett mig delge er lite info om ett av deras "äggande" projekt. Vilket jag gör mer än gärna genom att återge deras information enligt nedan:

"I den fattiga byn Khome utanför Malawis huvudstad Lilongwe har människorna små odlingslotter, men saknar tillräckligt med redskap, utsäde eller vatten för att kunna odla tillräckligt med mat. Och dessutom är det så att torka och översvämningar förstör ofta den redan magra skörden.
För att ge de fattiga i byn möjlighet att försörja sig själva hjälper ActionAid kvinnorna i byn att med kullar med kycklingar för uppfödning.
Snart har familjen näringsrika ägg att äta och ägg som blir över kan säljas på marknaden. Med pengarna som kvinnan tjänar på äggen kan hon köpa redskap och utsäde för bättre odling, hon kan köpa mediciner och mat och betala skolavgifter och skoluniformer så att barnen kan gå i skolan.
ActionAid anser att fattigdom är en orättvisa. Arbetet utförs därför tillsammans med de fattiga själva under många år för att stärka deras egna initiativ och försök att ta sig ur fattigdomen. ActionAid letar alltid efter nya lösningar. Att hjälpa en fattig kvinna med en kull kycklingar är ett bra exempel på konkret hjälparbete med omedelbart resultat.
I alla projekt och kampanjer fokuserar ActionAid på fattiga och utsatta kvinnor, eftersom vi vet att jämställdhet och kvinnors rättigheter är nyckeln till framgång i kampen mot fattigdom. "

"Kvinnorna i Zinga driver kycklingfarm"
"Tack vare hjälp från ActionAid driver kvinnorna i byn Zinga utanför Daar es Salaam, Tanzanias huvdstad, en framgångsrik kycklingfarm. På så sätt har de kunnat lyfta sig ur fattigdomen. Gruppen fungerar som ett kollektiv och är idag framgångsrik, men vägen dit har varit lång och krokig. Amina Ramadhani är 30 år och är gruppens sekreterare.
– Mitt liv har varit ganska svårt och jag haft svårt att försörja mig. Jag har ingen utbildning, mina föräldrar trodde inte det var viktigt att skicka mig och mina syskon till skolan, säger Amina och fortsätter:
– Men allt förändrades när jag gick med i kvinnogruppen och vi fick stöd av ActionAid. Jag gick med i gruppen eftersom jag själv ville påverka min situation.

Ett femtontal kvinnor gick ihop för att starta kycklinguppfödning. Alla bidrog med varsin höna.
– Men hönsen blev sjuka och dog, berättar Amina.
Gruppen lät sig inte avskräckas. Efter att flera kvinnor anslutit sig, talade de med områdets lokala politiker.
– Vi förklarade problemet vi haft med hönorna. Kommunalrådet gav oss 200 kycklingar att starta verksamheten med. Vi påbörjade kycklinguppfödning och försäljning av kycklingar och ägg på marknaden, berättar Amina.
Microlån ger hjälp till självhjälp
ActionAid gav gruppen ett litet lån så att de kunde öppna ett bankkonto.
– Vi växte till 97 medlemmar, som alla bidrog med 200 shilling till kontot.
Nu är projektet mycket framgångsrikt. I dagarna har alla kvinnorna bidragit med tegel för att bygga ett nytt hönshus på mark som de fått av kommunen.
– Vi har nyligen lagt grunden. Med våra egna pengar, på vår egen mark, säger Amina stolt.
Nu när projektet drivs med vinst innebär det att de kan bygga en egen gård, ge lån till enskilda gruppmedlemmar som vill driva egna sidoprojekt och till och med kunna betala för utbildning av medlemmars barn, som tidigare varit tvungna att sluta skolan.
Kvinnorna har också fått utbildning i korgvävning som ytterligare en inkomstkälla.

– Vi är så glada för att vi fick kontakt med ActionAid och kunde starta både gruppen och verksamheten. I gruppen delar vi och diskutera de utmaningar vi står inför arbetar tillsammans för att lösa de problemen. I framtiden vill jag läsa mer och lära mig mer om att bygga en verksamhet, avslutar Amita. "

Varför inte skänka ett extra påskägg till någon som verkligen behöver det? Ett litet klick här så är det klart!

En ljusning...

Vårt lilla troll är en hjältinna! Efter att ha haft några tuffa dagar i en ny klass, med ett klart hårdare tempo och strängare krav så var hon ganska nere. Det redan låga självförtroendet sjönk än mer. Vi peppade och försökte ge henne styrka att se tiden an, för det är alltid svårt att lämna något oavsett hur jobbigt det än vara. Och det är alltid en viss osäkerhet att komma in i något nytt.

Igår hade stortrollet ett samtal med den nya läraren, gav henne en bakgrund över vilken jobbig situation som Lilltrollet kom från och förmedlade även den oro hon kände inför det nya.

Idag hämtades det hem en strålande, kvittrande liten tjej som skuttade när hon gick! Läraren hade berömt och uppmuntrat, Lilltrollet hade hängt med på lektionerna och kamraterna tagit henne under sina vingars skugga.

En stor sten lyfte från mitt hjärta, för jag har varit orolig. För att vi tog fel beslut, även om vi inte hade någon annan utväg. Orolig för att Lilltrollet skulle sluta sig än mer inom sig, låta skalet hårdna. Orolig för en hel del och det släppte. Visst, det kommer säkert komma lite backlash men det tar vi då. För början blev bra!

Ikväll var det Öppen Hus i klassen och konstrasterna mot den tidigare klassen var markanta:

- ALLA föräldrar var där, både mammor & pappor, plastföräldrar och syskon.
- ALLA föräldrar visste med Lilltrollet var.
- ALLA föräldrar kom fram, tog i hand och presenterade sig
- Läraren hälsade på ALLA föräldrar genom att ta dem i hand
- Läraren hälsar på ALLA elever genom att ta i hand och se dem i ögonen
- Inte ett barn har mobiltelefon på skoltid, inga elektroniska prylar what so ever
- Skoldagen ägnas åt SKOLARBETE
- Inga grupperingar överhuvudtaget, killar och tjejer leker i en stor blandning
- Barnen hjälper varandra, med värme och inte överlägsenhet
- Barnen är barn, inga mini tonåringar
- Inga svordomar, slang eller könsord används överhuvudtaget

Det är små barnsliga barn - normala 8-9 åringar som är nöjda med att vara just det. Inga små teenage wannabies. Så otroligt befriande, så otroligt trygg miljö med tydlig struktur och klara riktlinjer.

Och det har tänts ett hopp i mitt hjärta. Äntligen!

Civilkurage!

Jag har stött och blött mina tankar till varför det blir som det blir här i livet. Varför jag och min familj hamnar i de här lägena som vi gör. Att hamna i en utsatt situation och känna att man står ensam i fighten är förödande för självförtroendet. Det blir så många känslor som snurrar runt i ett kaos, kränkt-besviken-ledsen-arg-frustrerad och så skakar man om. Snacka om att det snurrar!

Nu är det inte så att vi står helt ensamma, absolut inte. Dels har jag ett otroligt stöd ifrån er bloggläsare, från nära vänner och även från min familj. Men från de som skulle kunna påverka situationen, från de som är med i det som händer - därifrån finns det ringa stöd. Det finns en och annan som delar min åsikt, men de gör det i det tysta för de vill inte ta någon strid. Av räddsla för att själva råka illa ut.

Och det tror jag är där skon klämmer; vi har försökt fostra våra barn till att ha civilkurage, att stå upp för de som är svaga och behöver stöd. Att tordas stå för sina åsikter och känna sig trygga i att man faktiskt får tycka annorlunda. Sedan är det en svår balansgång att veta när man skall vara tyst eller backa. Men hellre ett övertramp för mycket än att växa upp och inte tordas ha en egen åsikt.

Många människor idag fostrar sina barn till att passa in, att vara kamelonter som smälter in. Allt för att inte råka illa ut, få stå utanför. Men vad gör det med de barnen i förlängningen? Vilken självkänsla ska de växa upp med när de inte törs stå för vad de sagt, gjort eller tycker? När det går upp för dem att de svikit inte bara vänner utan även sig själva för att skaffa sig popularitetspoäng i det s k innegänget? Kan väl säga att detta gäller inte bara barnen utan även föräldrarna i hög grad.

Säga vad man vill om den högaktuella damen Anka, men hon törs stå för vad hon tycker oavsett hur mycket det stormar. Sedan kan man tycka vad man vill om hennes åsikter, möjligen är de även ett utspel för att få publicitet, men faktum varstår - hon törst stå för sina åsikter. Om hon sedan hade haft åsikter som jag tyckt var värda att stötta hade jag hyllat henne högt. Men man kan inte få allt :-)

Det finns människor som törs ta strider, det finns människor som törs vara obekväma. Det finns de som inte viker ned sig av räddsla för att inte få vara med. Och jag hoppas vid gud att jag lyckats ge mina barn det modet, för det kommer ta dem långt i sin väg mot ett lyckligt liv. Att vara sann mot sig själv, att inte prostituera sina känslor. Att vara en människa med civilkurage måste vara bland det vackraste som finns. Även om det inte alltid är lätt.

Nära ögat...

Sent igår ringer de från pappas serviceboende, hans kateter krånglar och den ambulerande sjukvårdspersonalen som är där lyckas inte fixa det. Han måste in på sjukhuset, vilket de ringer för att meddela mig då äldreboendet är obemannat nattetid.

Jag påpekar då vikten av att de måste informera sjukhuspersonalen om att jag och/eller nattjouren måste bli informerad när pappa skickas hem samt att de måste meddela nattjouren att pappa är ivägskickad till sjukhuset.

Så väntar jag ett tag. Är lite orolig så jag ringer sjukhuset för att fråga hur det går, om pappa snart får åka hem. Får då till svar att han är hemskickad sedan länge! De hade inte fått någon som helst information om att pappa var dement och att anhörig/nattjour skulle kontaktas innan hemfärd. Och känner man inte pappa sedan tidigare kan han verka redig, problemet är dock att han mentalt lever i det förflutna.

Ringer nattjouren för att höra om de hört något. Men de visste inte ens om att pappa var på sjukhuset! De lägger raskt om sitt schema och åker hem till pappa. Men där är det tomt!

Var i helvete är pappa, när det är minus 4 grader och klockan är närmare halvtvå? Och vad gör jag som sitter några mil därifrån?

Ringer polisen och får tala med en helt underbar människa som tar tag i situationen. Iväg med en patrullbil ögonaböj. Att ha en dement man med rullator nattvandrandes i minusgrader är inte speciellt hälsosamt, förutom kylan finns det mindre moraliska element som är i farten så dags.

Nattjouren ansluter till polisen och de besöker pappas tidigare bostadsadress. Ingen pappa där. Polisen får tag på chauffören som kört pappa. Det visar sig att han inte visste vart pappa skulle, för pappa visste det inte heller.

Är han då smart nog att köra honom tillbaka till akuten? Nej, inte alls. Istället så kör han honom till första bästa servicehus han kom på. Ett obemannat sådant. Turligen nog så såg han iaf till att pappa kom in i entrén. Där hittade polisen honom liggandes på en bänk. Kall, frusen och orolig.

Färden från sjukhuset tar normalt 10 minuter, nu tog det närmare 3,5 timme men han kom iaf hem. Tänk om inte jag hade blivit orolig? Tänk om han inte haft någon anhörig? Tänk på de som inte har några anhöriga? Vem bryr sig om dem?

Jag är så in i helvete less, på de som skickade iväg honom utan att fundera 2 sekunder på hur han ska komma hem eller vad som ska hända sedan. På att de missar att informera sjukhuset om hans mentala tillstånd. Och det var inte första gången heller. Jag är även lite lätt besviken på taxichaffisen som tog the easy way out, för att bli av med problemet.

Däremot är jag evigt tacksam mot polisen som handlade snabbt och som konstant höll mig informerad, både från ledningscentralen och poliserna i patrullbilen. Och självklart änglarna på nattjouren! Som stannade hos pappa till han blivit varm, som bäddade ned honom och höll honom sällskap till han blivit lugn.

Update: Igår mailade jag en amälan till ansvarig chef. Idag fick jag ett mycket bra svar, inga bortförklaringar utan kort & informativt om vilka åtgärder som vidtagits, vad nästa steg är samt en uppriktig ursäkt för det inträffade. Själv har jag sett till att en "dagens ros" skickats till polisen & nattjouren. Inte mycket, men alltid något för att visa min uppskattning. Pappa själv har inget minne mer än att han berättade om en obehaglig dröm han haft, om att han blivit avsläppt mitt ute i det okända och att han fått sova på en bänk.......

Ta en minut...

Blunda en stund och tänkt Dig tillbaka. Till när Du var liten. När födelsedagen stod inför dörren. Kommer Du ihåg känslorna av nyfikenhet, när varje garderob kunde gömma ett efterkängtat paket? Otåligheten över att dagarna gick så långsamt. När viskningarna mellan föräldrarna var spännande hemligheter som Du snart skulle få se. Och kanske skulle Din önskelista uppfyllas.

Kvällen innan den stora dagen, när det inte gick att sova för alla känslor som bubblade i magen. Och morgonen. När Du vaknar först av alla och bara väntar. Väntar på att höra fötter tassa i lägenheten, prasslet av papper och sen äntligen öppnas dörren. Och stunden är inne. Lycklig för att det äntligen är dags.

Kommer Du ihåg hur stort det var att fylla år? Att höra kompisarna sjunga i skolan. Att stolt få dela ut inbjudningar till Ditt kalas. Ett kalas fyllt av skratt och ballonger, glass och glada lekar. Hela klassen är vänner och ingen står utanför. Och det är första gången Du skall få ha kalas för hela klassen. Det är stort, hur stort som helst och Du är så stolt.

Tänk Dig att det är så Du känner. Och så tänker Du en stund till. På att en tredjedel inte ens besvärar sig med att svara på inbjudan. Och en tredjedel tackar nej. Hur skulle Du, som liten förväntansfull 8 åring känna Dig?


fotnot: Lilltrollet är en snäll själ, hon har bjudit in en vän att dela kalaset med henne. Denna vän är lite kantig och inte helt mainstream vilket gör att klassen i övrigt har lite svårt att ta vännen till sig. Och därför väljer många av föräldrarna att agera enligt ovan. Lilltrollet förstår att det inte har med henne att göra och jag är stolt över att hennes hjärta är så stort att hon kan bjuda på detta. Även om jag förstår att det självklart svider i hennes själ. Men den andra lilla personen? Hur känner hon det? Förstår hon att det har med henne att göra? Jag hoppas verkligen att hon inte gör det. Barn kan vara grymma mot barn sägs det. Det kan vuxna också och det är värre. Mycket värre!

Till mitt Lilla troll

Du börjar bli stor nu. Inte stor som i vuxen, utan ett stort barn med alla de tankar och funderingar som de brottas med. Borta är det naiva, den spontana glädjen som Du tidigare mötte dagen med. I dess plats har det kommit tankar och observationer, som ska analyseras och sorteras.

När mellantrollet hade det svårt fick Du stå undan. Hon tog, av förståeliga skäl, så mycket plats att Du sakta steg åt sidan. Och Du tog emot mycket av hennes känslor, lät hennes utbrott skölja över Dig. Men någonstans fastnade det. Och Du blev vaksam. Försiktig. Vi gav Dig så mycket tid och kärlek vi kunde. Men det var inte nog. Jag vet det. Du hade behövt mer. Och nu är det Din tur. Det är Du som är i fullt fokus, det är Din tur att ta plats. Stor sådan.

För Du har det inte lätt. En del av Dig vill vara kvar i den trygga, lilla världen som tidigare var Din. Den värld som bestod av lekar och skratt, kramar och lycka. Där konflikterna löstes snabbt, då de oftast var bagatellartade. En värld i vilken Du kände Dig hemma, bekväm och trygg. I vilken Du kavat klev ut som om det vore Ditt eget rike.

I dess plats har kommit en så mycket större värld, med så många fler utmaningar. Spännande, men även svåra att tackla. Relationer som skall byggas, där lojaliteterna svänger och gårdagens bästis plötsligt blir en ovän.

Du som vill alla väl, som ställer upp för en vän och slåss för rättvisan, Du har det tufft. För det är inte lätt att förstå det sociala spelet, inte ens för oss som är vuxna. När ni sedan inte får den stöttning ni har rätt till, blir det än svårare för er. Vad är rätt och vad är fel? Vad får man och vad bör man? Vilka regler är det som gäller? Vem kan man lita på?

När svaren på dessa frågor ständigt förändras så är det svårt att bli trygg. Men Du försöker. Du kämpar och Du är så cool. Du överser med elaka kommentarer, ler åt dumma påhopp och biter ihop. Du kaxar ifrån när det blir för mycket och låter ingen trampa på Dig. Men det tar på Dina krafter.

När Du kommer hem söker Du lugnet. Vilan och tryggheten. Helst vill Du bli riktigt liten igen. Somna i en vaggande famn, ackompanjerad av lugna, sövande sånger. Ditt skratt har dämpats, Din gnistrande blick har ersatts av en vaksam sådan. Du väntar, bidar Din tid. Och funderar.

Men jag finns där. Alltid. Med en famn och en obestridlig kärlek. Hos mig får Du alltid vara liten. När Du än behöver. För jag vill se Dina ögon glittra igen. Se den lilla tjejen som hälsar varje ny dag med glädje. Som fullkomligen sprudlar av energi och förväntan. Jag hoppas hon finns kvar därinne. Och att vi tillsammans kan locka fram henne igen.

För att ånyo möta världen med glädje. Tillsammans. Med Din varma lilla hand i min.

Älskar Dig mitt stora, Lilla troll!

Burr sa Kasper...

Stortrollet är just hemkommen från ett föräldramöte. Han är helt matt! Som vanligt blev det en hel massa svammel, allt för att undvika att ta i de ömma punkterna. Ett i mitt tycke ganska vanligt fenomen, och då inte enkom på föräldramöten.

Jag upplever att vi är otroligt konflikträdda generellt sett. Kanse det beror på att vi inte vill sticka ut, är rädda för att bli impopulära eller att vi är alldeles för influerade av "men inte ska väl jag" tänket. Men hur i helskotta ska vi kunna åstadkomma förändringar om vi inte törst vara obekävma?

Okej, nu ska man inte ändra för ändrandes skull men vi får inte glömma bort att förändringar är liksom en förutsättning för utveckling. I helgen hade vi en ganska häftig diskussion om mindre samhällen i vårt avlånga land. Bl a kom Södertälje på tapeten, en stad som har förändrats otroligt de senaste 20-30 åren och inte enkom i positiv riktning om man får lyssna på de åsikter som kom fram.

Då sa en mycket klok person något i stil med "Men hellre det, ett samhälle där det pyser av missnöje och oro för om man bara rider ut den stormen på rätt sätt så händer det iaf något. Och chansen att det är en positiv utveckling är stor. Det är det som leder till framåtskridande". Som jämförelse gjorde han en parallell med samhällen där alla har det bra, alla är nöjda och livet lunkar på till dess att bensinen/gnistan/energin tar slut.

Att med några få ord rekapitulera ett helt samtal är svårt, men jag hoppas kärnpunkten kom fram. Tänk bara vad den här Södertälje politikern (som jag glömt namnet på och jag orkar inte googla just nu) har lyckats åstadkomma! Ställa sig upp i FN och sätta hårt mot det stora, starka USA. Få iaf några av dem att skämmas och har nu fått igång ett utbyte som förhoppningsvis kan leda till något bra.

Och då för att återgå till dagens föräldramöte. Att försöka dölja problem och konflikter genom att undvika att prata om dem, förringa eller förneka dem är ingen bra lösning. Det går åt helvete till slut och priset får våra barn betala!

Jag önskar att någon hade ställt sig upp, tagit bladet från munnen och sagt
"Just nu struntar jag i metodik och pedagogik. Jag är en orolig förälder som reagerar på det som möter mitt barn i skolan - och här skall då en lång lista med incidenter spaltas upp i punktform. Jag vill veta följande;
1. Vet ni föräldrar om vad som händer och sker?
2. Varför inser ni i skolan inte allvaret i detta?
3. Vad kan vi gemensamt göra för att lösa detta?"

Jag hoppas och vill gärna tro att jag hade haft det modet om jag varit där. Och för att förtydliga så ingen blir orolig, Mellantrollets klass fungerar hur bra som helst. Det är i Lilltrollets klass som det saknas en riktig styrning vilket leder till att det blir lite "Flugornas Herre" över det hela. Om det inte finns ett klart ledarskap så är det lätt hänt, även bland små barn. Eller kanske särskilt bland små barn.

Nu klipper jag här, för annars riskerar jag dels att jaga upp mig så att jag börjar skicka massmail över hela skolan (okej, liite överdrivet) och dels för att jag inte ska bli alltför långrandig.

Hur som, slutklämmen blir en fråga;

Vad är det som är så fasligt läskigt med konflikter (civiliserade sådana alltså)?

Och appropå konflikter... det är 2 ynka veckor kvar att få tyst på rösten! Och mitt mål är långt ifrån uppnått.... veckans snuspengar har hamnat där, kanske ni också har något att bidra med?

Kunde själv!

Skam den som ger sig! Jag löste det hela med bannern. Och när jag ändå är inne på det temat;

Lyssna! Ljuden är autentiska, otroligt gripande och obehagliga. De tystnar först när jag nått målet. Visst är det högt satt, hur i helsicke ska jag lyckas få ihop 5000:- genom mina läsare? Ingen aning, men det är inte det viktiga. Det viktiga är varenda liten krona.

En femtiolapp här och en femtiolapp där kan rädda livet på en ung flicka som blivit brutalt våldtagen, ett barn som saknar medicin osv. En femtiolapp! Mindre än vad de flesta av oss lägger på en lunch. Eller avstå från på chips eller två till helgen. Det är vad jag sparat in genom att inte snusa sedan i söndags (och ja, jag har bidragit med den besparingen. Nästa kommer om 2 dgr).

Lyssna på ljuden. Kan det vara värt att avstå från något för att minska dem? Kanske t o m att vi kan komma så långt att de tystnar helt. Om inte i verkliga livet så iaf här på min blogg. För nu....

Voine voine...

Här skall jag vara en god människa, puffa för en bra grej och så hamnar bannern längst ned på sidan för att jag är en komplett teknisk idiot!!!

Hur i helsicke ska jag göra för att få det rätt? Jag har försökt att lägga den högre upp i html tjohoppsanet men icke sa Nicke. Finns det ngn människa ute i denna stora vida värld som kan hilfa mig? You know where to find me

Tystnad sökes

Nu har jag "sålt" mig. Till reklam. Med påföljande banner på bloggen. Men vet ni vad? Jag gör det med stolthet!

Läkare utan Gräns drar i dagarna igång en jättekampanj, där vi på ett mycket obehagligt och påtagligt sätt får möta det som många utsatta människor möter dagligen - våld och övergrepp.

Att lyssna till ljuden är obehagligt. Det gör ont och helst vill jag stänga av. Glömma bort att detta onda finns. Hela tiden. Överallt. Precis som många av oss fungerar. Som strutsar; stoppar jag huvudet tillräckligt långt ned i marken så hör eller ser jag inte det obehagliga. Och hör & ser jag det inte som finns det inte, eller hur? Tyvärr, så lätt är det inte.

Men om Du vill sänka volymen, låta ljudet tystna mer och mer, skänk ett bidrag. Starta en insamling Du med. Var med och "make a difference".

Orka bry sig...

Jag är imponerad av människor som brinner för något. Som har ork och kraft att höja sin röst, som orkar bry sig och vänder på stenar för att få fram fakta. Det finns säkert en hel drös av dem, själv är jag dock bara regelbunden läsare av den skånske polacken och den svartklädde dalmasen. Fast det är inte så bara.

Jag önskar att jag hade det drivet, att jag orkade engagera mig för det är så otroligt mycket jag tycker är snett. Och väldigt mycket som med små enkla medel skulle kunna ordnas till. Jag har tidigare varit väldigt fokuserad på barnens värld, vilket jag iofs fortfarande är. Jag tycker det är helt snett när vårt samhälle ser ut som så att barn måste vara på fritids från tidigare ottan till sena kvällen, när de inte kan få mer än 2-3 veckors sommarlov för familjens ekonomi inte tillåter det. När barn far illa för vuxenvärlden inte kan/vill/orkar se dem. Och en hel massa annat.

Jag är just nu väldigt insnöad på äldrevården, då min far en av deras "kunder". Med personal som sliter som fasiken, i ett underbetalt arbete och där de konstant lider av tidsbrist. Där arbetstiden är upplagd så att de knappt hinner med att prata med dem de är satta att ta hand om. Där man ringer en jourläkare klockan 17.00 som inte har tid att bry sig om en äldre man med akut dödsångest, för det är ingen sjukdom. Nej, det vet väl jag med men det är fan så jobbigt att vara i den sitsen. Ett enkelt telefonsamtal till ett apotek hade löst problemet..... Tack och lov för en smart och förstående läkare på vårdcentralen som dagen därpå löste det hela med 1 minut framför datorn!

Eller psykvården som det så felaktigt kallas. Där man låser in farliga brottslingar med diagnostiserade psykiska problem tillsammans med självmordskanditater, tonåringa med psykoser och människor med djupa depressioner m. fl. Vad i hela fridens namn kan man uppnå med det? Det är fasiken som att amputera alla som har ont i foten, oavsett om det beror på en stukning, nageltrång eller något annat.

Om jag inte är helt ute och cyklar så kostar kriminalvården betydligt mer per vårdtagare, i tillsyn, mat, lokal osv än vad våra skolbarn och äldre gör. Och ändå är det förhållandevis få som blir rehabiliterade. Kan det vara vettigt? Rent spontant känns det som om det är något major fel någonstans.... Helt fucked up anser jag att det är.

Jag har en gång i ett annat forum tagit upp samma sak och jag höll på att bli lynchad! För där var den allmänna åsikten att det var synd om brottslingarna. Och visst, somliga är det säkert synd om men jag anser lik förbannat att äldrevården och barnomsorgen självklart skall få kosta mer per person än kriminalvården! Jag vet att när Trollfar jobbade inom densamma som var det ett jävla liv om att de intagna inte fick mer än 1 timmas promenad om dagen. Jag kan lova att majoriteten av de som bor på äldreboende skulle jubla av glädje om de kunde få 1 timmas ledsagad promenad per dag!

Nej, nu blir jag så jävla arg att jag tenderar att bli långrandig. Och det ska ni slippa.... Så ni som vill lyncha mig nu, go ahead. Det kommer dock inte ändra min ståndpunkt:

Äldre och barn är berättigade till en sjujävla massa med mer omsorg än de kriminella!

Tack och godnatt Sweden, where ever you are

De onda mot de goda...

Idag har trollfar och jag slagit näven i bordet, rejält. Nu verkar det som om det händer snabbt, iaf om man ska tro på det gehör vi fick. Dock är vi luttrade sedan förra vändan så vi får se.... Vi har gett skolan en vecka, sedan anmäler vi!

Vi har pratat med ett antal olika personer och vad som slog mig är hur otroligt lite många verkar veta om hur mobboffer agerar. Ett flertal gånger har vi fått frågan;

Men ibland söker sig Mellantrollet till dem, varför det?

Svaret är hur enkelt som helst - den som vill bli mobbad vill bli accepterad. Vill passa in, duga till och vilka är det då som ska acceptera en? Jo tack, mobbarna. Ingen logik för oss vuxna, men så fungerar barn. Plain and simple!

En annan fråga som dyker upp är; Men varför just Mellantrollet?
Svaret är att de som mobbar är "skadade" på något sätt, har dåligt hemma, osäkra eller något annat som gör att de inte mår bra. Att då utmana de stora och starka gör man inte, utan man ger sig på de som är svagare för att själva klättra högre i hierkien.

Precis som i djurens värld, deras instinkter talar om vilka som är potentiella offer och så ger man sig på dem för att därigenom klättra lite högre upp på stegen.

Så det bästa vi kan göra för Mellantrollet är att stärka henne. Och vi jobbar på det. För fan om jag tänker låta the bad ones win!

Backlash....

Det finns ett uttryck som säger "Det är alltid mörkas före gryningen". Undrar om det finns något för det motsatta?

Mellantrollet har haft en tuff vecka. Förra veckan blev det en liten batalj i skolan, som hon hanterade på ett bra sätt. Hon blev visserligen arg och det var lite knuffar, men lärarna tog snabbt tag i situationen och fick fram bakgrunden. Det visade sig att några yngre killar hade retat Mellantrollet sedan några veckor tillbaka och med hennes bakgrund så behövs det inte så mycket mer. Men hon hanterade det otroligt bra, kunde själv sätta ord på känslan. Att det var precis så här det började förra gången och att det gjorde henne orolig.

Veckan blev shaky och vi trodde nog att hon skulle hoppa över helgens övernattning. Hennes första! Men hon ville åka. Och inget telefonsamtal kom på kvällningen. Däremot var det en stukad tjej som kom hem. En kille i gruppen fick ett horn i sidan till henne. Förföljde henne i princip hela helgen, med knuffar och sparkar, elaka ord. Ledarna försökte hålla honom undan, men det gick inte. Så här med facit i hand kan jag tycka att de borde ringt efter hans föräldrar, men det är lätt att vara efterklok. Dock hade Mellantrollet hanterat det kanonbra! Hon hade försökt hålla sig undan, visat att hon blev ledsen och även sökt tröst & stöd hos ledarna.

Den "gamla" tjejen hade gått till attack, tagit ut det på någon annan och hade framförallt inte berättat om vad som hänt utan slutit sig som en mussla. Själv tagit på sig skulden. Så det kändes som ett stort steg framåt. Tråkigt att detta hände, men skönt att Mellantrollet hanterade det så bra.

Och så kom idag.... när Mellantrollet verbalt attackerar en tjej i klassen. Med kraftuttryck och nedsättande kommentarer. Helt utan anledning. Bara för att tjejen råkade se kaxig ut och säga fel sak.... Och det kändes ett tag som att mardrömmen skulle börja om. För hon vägrade förklara någonting, sa bara "hon är dum"!

Då träder Lilltrollet in. Berättar att Mellantrollet blev attackerad på skolgården av 3 killar som slår henne. Killar från gamla klassen. Som tydligen gjort så under en längre tid. Som hotat henne om hon berättar. Och Lilltrollet törs inte söka hjälp för som hon säger "Mamma, jag går ju i klassrummet bredvid".

Trollfar är senare i skolan i annat ärende. Söker upp personal som hör till de här killarnas klass och de sitter & ljuger honom rakt upp i ansiktet "men det brukar inte vara problem med de här pojkarna, inte ljuger de här killarna inte" osv. Och ser ut som frågetecken när Trollfar drar upp situationen som var förra året. Snacka om fega patetiska idioter!

Imorgon är det ord och inga visor som gäller. Steg 1 är att ta ett snack med lärare och rektor. Kan de inte garantera att Mellantrollet och Lilltrollet får gå ifred för de här killarna så är det polisanmälan! Steg 2 är blir förmodligen en anmälan till Skolverket.

För nu är jag så in i helvetes trött på att vår dotter ska ta skit från små jävla ligister som inte får den uppmärksamhet och fostran de behöver hemifrån, utan att de måste ta ut den på någon annan. Och jag är in i helvetes trött på en inkompetent och FEG personalkår (gäller personalen i det annex som Lilltrollet går i och där de här skitungarna går) som ser problemet men vägrar ta itu med det-. Som leker stork och tror att om man inte pratar om det så finns det inte. Vuxna människor med noll kunskap i att lösa konflikter, som sviker barnen om och om igen genom att stoppa upp sina förstockade huvuden där solen aldrig lyser.

Jag lär förmodligen återkomma vidare i ämnet....

Över ytan

Jag vet att jag inte behöver be om ursäkt. Det är min blogg, och den är för mitt välbefinnande. Men samtidigt, det finns en hel drös med människor som läser, kommenterar och ger kloka råd. Jag behöver er och jag är tacksam att ni finns där.

Senaste tiden har jag varit extremt dålig på att visa min uppskattning, jag har inte haft tid eller ork att besöka era bloggar, jag har knappt svarat på kommentarer och mitt bloggande har varit av mer negativ karaktär.

Men tyvärr, c'est la vie! Det är tungt just nu. Jag har näsan över ytan, men inte så mycket mer. Trollmorfar är nyopererad, svärfar väntar på operation, mellantrollet behöver förmodligen operation (hennes knä börjar strula och jag har precis samma lika illa vilket tagit 23 operationer för att rätta till), lilltrollet har fyllt 7 år, mellantrollet svajar och har rejäl ångest för tillfället. Det är mycket som tar energi. Däremellan ska jag hinna med kunderna, vilka också är hyffsat krävande för ögonblicket.

Kunde jag skulle jag ta ledigt, men för närvarande har vi en inkomst i hushållet och den är vi starkt beroende av. M a o känner jag mig ganska så pressad i min livssituation just nu, vilket självklart gör att jag blir sjuk (och ja, jag vet att det är kroppens sätt att säga ifrån).

Jag är dock inte deppad, jag har koll på nedåtspiralen och ignorerar den inte men faller inte heller i fällan. Vi kommer lösa det här med, men det tar som sagt kraft vilket gör att en del saker blir lidande. Och det är ni och den här bloggen.

Men jag hoppas att ni står ut och väntar ut det här, för jag behöver er! Och bloggen.

Tack för den!

Jag vet att Mellantrollet inte alltid fungerar i stora sammanhang, försöker därför undvika dem i mesta möjliga mån. Men ibland så går det inte. Som när Lilltrollet fyller år och present ska införskaffas. Såklart att Mellantrollet vill köpa sin egen. Och det är ett visst besvär, för då måste hon välja. Och att välja ger henne problem även om jag försöker underlätta.

Så vad händer? Jo, efter uträttat ärende så får hon ett utbrott. Skriker högt och frustrerat när jag frågar henne om någon bagatellartad sak. Visst blir jag generad, arg, ledsen och hela registret. Men att visa det eller agera på mina känslor gör bara situationen än värre. Så jag sätter mig på huk, tar henne försiktigt i famnen och frågar vad problemet är, vad hon egentligen blir arg för.

Människor passerar förbi, en del tittar och andra ser ingenting. Men en dam fryser till is, stor och tittar med elaka ögon för att slutligen med hög röst säga "Fy så barn av idag uppför sig, en sån där unge skulle behöva ett kok stryk. Men hennes mamma är väl alldeles för mesig förstås".

Vet Du vad kära j*a tant? Jag sliter som ett djur för mitt barn, för att få henne att förstå och fungera i sociala sammanhang. Hon lider, hon mår dåligt och jag försöker allt jag kan för göra livet lättare för henne. Vi har inte fått ihop det än, men snart så. Men intolleranta, oförstående människor som Du gör bara situationen värre! Tror Du inte att hon hörde Dig? Eller att jag hörde Dig? Tror Du inte att vi blev ledsna? Hoppas Du snubblar i hundskit på vägen hem och sätter Ditt förnäma arschle rakt i skiten!


ps: allt det här ville jag säga, men gjorde det inte. Inte för jag fegade ur, utan för att jag prioriterade Mellantrollet! Men ser jag Dig igen, när jag inte har barnen med mig så lär Du få höra!

Sorry...

Men gudars skymning så tråkig jag är.
Funderar seriöst på att byta ut mig.
I'll keep you posted