Några dagar senare...

Är det onsdag och harmonin råder åter i trollfamiljen. Mitt opedagogiska utbrott gav effekt och de små damerna har skött sig över förväntan. Inte ens trollfar kan jag gnälla på och då är det kors i taket tycker han.

Däremot råder det konstant tidsbrist och det är definitivt inte pga dålig planering för jag är logistikens okrönta drottning (här ville rättstavningen ha det till degigt men det är inte min kropp vi talat om!). Jag börjar tro att den där boken som jag har i huvudet aldrig kommer att komma på pränt, glasfaten jag ser framför mig blir aldrig gjorda och den där kroppen som skall tordas gå på stranden utan kaftan lär,aldrig bli formad. Men what the heck, en gör så,gott en kan och just nu ärmdet fullt fokus på barnen. Är ingen lek med två prepubertala damer samtidigt. Lägger man sedan till att det finns vissa svårigheter för en av dem så får man agendan fulltecknad. Å andra sidan, den insats som görs nu kommer förmodligen vara dem till nytta längre fram i livet.

Helen Mirren är en bit äldre än mig och harnlyckats med sin figur så där finns en chans. Att debutera som författare vid pensionsålder kan ju på ett sett vara lite unikt, framförallt om jag ger mig in i ett litet udda gebit. Kan ju till och med bli den där berömda USP'n som gör att jag hamnar högt upp på bestsellerlistorna ( sa hon ödmjukt). Glaset då? Ja, det får nog bli en hobby trots allt. Men som Meatloaf sa, Two out of three ain't bad!

Strange....

För första gången sedan Eldkvarn brann var jag ute och svingade mina lurviga. Kul var det att få go bananas på dansgolvet. Fördelen med att uppnå lite fler år är att det var mig totalt ointressant om någon tyckte att jag var galen som stod själv på dansgolvet och headbangade för kung&fosterland.

Eftersom jag är relativt vuxen så höjde jag förmodligen medelåldern med några tusen procent. Således var majoriteten kring 30 rycket vilket inte var något konstigt alls, så även karlarna. Det som dock var strange var att i princip alla karlar saknade hår! Hälften så gammal som undertecknades make och helt kala på huvudet.

Någon trend jag missat eller är den nya folksjukdomen ofrivilligt håravfall?

Nytt liv del 2...

Jag inser att jag förmodligen har fått någon form av åldersnoja. Nästa år fyller jag 50! Men hallå!?!?!?! Jag är vuxen. Mycket vuxen t o m. Däremot har jag svårt att känna mig som femtio. Jag är fortfarande sugen på att stå på ett dansgolv en hel natt och headbanga så svetten lackar. Att köra bil lite lätt över hastighetsgränsen och dundra Nirvana på högsta volym. Att dra på mig aptighta jeans och sneakers, ha håret i flätor och ansiktet osminkat.

Jag vägrar bli tant, för det är inte jag. Under en period i 20 års åldern körde jag tantstuket när jag jobbade på den stora amerikanska koncernen. Det var märkesdräkt, high heels och pagefrisyr matchad med perfekt make up. Och jag längtar inte tillbaka, även om jag ibland önskar att jag var lite mer fåfäng. Att jag orkar gå till frisören mer än 2 gånger om året. Att jag ibland klädde upp mig och försökte vara lite kvinnlig. Använda kjol ibland kanske?

Åldersnojan då som jag så fint inledde med? Jo, jag har börjat fundera på hur andra människor uppfattar mig. Jag har börjat träna. Och jag funderar även på att gå till farbror doktorn för att höra om jag kan få bort mina ärftliga "hamsterrynkor".

En liten brasklapp så här i slutet av inlägget; det har regnat nästan hela långa dagen och jag har migrän. Jag blir lite avig då, imorgon kanske nojan har gått över. Just so you know!

Sommaren som var...

Som somliga av er vet så är jag egen företagare, vilken innebär både för- och nackdelar som allt här i livet. Eftersom jag har förmånen att vara duktig på det jag gör har jag i princip obegränsat med jobb, bara jag vill. En annan förmån är att jag i princip kan välja när jag vill jobba, bara jag håller de deadlines som finns. Och de är oftast med ett ganska lång framförhållning.

Det i sin tur har möjliggjort att våra barn alltid har haft sommarlov från början av juni till dess att skolorna börjar, så även detta år med en skillnad - de åkte på kollo! Ett val de själva gjorde och som både jag & maken uppmuntrade. I och med att vi i princip saknar äldre släktingar så är våra barn ALLTID med oss, på både gott och ont. Jag är helt övertygad om att barn växer, när de får "stå på egna ben" i andra vuxna människors närhet. När de kan vara utan sina föräldrar i perioder och upptäcka att de fixar det, att andra människor kan vara ett bra komplement till föräldrarna vars kärlek de har ändå i alla väder.

Dock var det med viss oro, för kollot var i hela 2 veckor och det längsta våra barn har varit utan oss båda samtidigt är 4 dagar. Då i sällskap med sin moster. Så det var något av ett elddop, både för dem och oss. En tidig morgon på Stockholms central, med nyinköpta väskor och lätt nervösa tjejer träffade vi resten av ligan. Ledarna som omgående gav ett positivt och varmt intryck samt en drös andra barn som var lika nervösa som våra, och som de dolde väl bakom lite lätt kaxiga ansikten.

Bussen åket iväg och maken & jag for hem, lite sorgsna men samtidigt lite lättade. 2 veckor att enkom vara vuxna, fria att disponera vår tid precis som det passade oss. En mycket mysko känsla.

När telefontiden närmade sig på kvällen pirrade det i magen. Skulle telefonen ringa klockan sex prick och hemlängtan slagit till eller skulle den inte ringa alls?

Den ringde kvart i sju och det var två kvittrande röster i telefon, som bubblade om alla de kamrater de träffat, om underbara och roliga ledare, om upptåg och äventyr. Och så fortsatte det, hela kollotiden igenom. Även deras systerskap stärktes, vilket tror jag var det största behållningen för min del.

Underbara ledare som alltid fanns där för barnen, som busade och hittade på hyss, som fick kidsen att växa. Tror det är en av de bästa upplevelser mina barn har haft. Och därigenom även jag.

Tack underbara fina Barnens Ö. Och tack Stockholms kommun för att ni fortfarande erbjuder detta till barnen. En upplevelse för livet att bära med sig.

Nya tider, nya rutiner...

Av olika rutiga och randiga skäl så äger denna familj ingen våg vilket jag aldrig saknat. Jag är lycklig lottad och har i princip aldrig haft några problem med min vikt (förutom några år i min ungdom då jag fick för mig att jag var överviktig, vilket var helt fel).

Hur som, jag brukar "mäta" av min vikt beroende på hur kläderna sitter och det fungerar oftast bra. Men så i somras hände något med min ämnesomsättning (eller så var det helt enkelt åldern som slog till). Utan att ha förändrar mina matvanor så började min kropp svälla på ställen den inte borde bukta utåt på. I mitt stilla sinne skyllde jag på värmen i kombination med min otränade fysik. Jag var svullen helt enkelt!

Men så hamnade jag på middag hemma hos bästa väninnan som av någon outgrundlig anledning hade vågen ståendes framme i vardagsrummet. Nyfiket klev jag upp på den och fick en smärre chock! Jag hade gått upp 6 kilo på absolut nolltid och av absolut ingenting. Voine voine, jag närmade mig en övre smärtgräns med stormsteg. Egentligen bryr jag mig inte om vikten vad siffrorna anbelangar, utan mer vad kilona gör med mig; trött, öm i lederna, otränad och allmännt "sunkig" i kroppen.

Så jag och väninnan bestämde oss att nu jäklar skulle det bli ordning på torpen. Senast den 1 september skulle vi börja träna och det gjorde vi! Träningskort införskaffades och förra onsdagen var vi på plats. En intensivt pass Pilates gjorde att vi upptäckte muskler vi inte ens visste att man kunde sakna. För att hålla träningsvärken borta slog vi till med ett spinningpass på torsdagen innan vi unnade oss lite vila fredag och lördag för att sedan köra en power walk på söndagen.

En stark start om jag får berömma mig själv. Men så körde det ihop sig...Träningspassen som fanns på måndagen insåg jag raskt att de inte var något för mig. Långpass spinning, body pump eller kampsport var inget som min otränade kropp gick igång på.

Och idag var jag kvar på jobbet till halv nio. Imorgon föräldramöte, vilket gör att jag missar pilates passet. Å andra sidan kanske jag slår till med en snabb power walk till och från föräldramötet. För nog kan man komma svettig iförd träningskläder till ett föräldramöte eller?

Som en liten parantes kan nämnas att spinning var definitivt inget för mig! Att klämma ihop ett helt gäng på stillastående cyklar, ösa på med umpa pumpa basmusik och sedan försöka cykla i takt till det medan det sitter en hysteriskt vältränad människa längst fram i rummet och ylar uppmuntrande peppande ord är inte vad jag går igång på. Lägger man sedan till att man sitter så trångt att man nästintill har näsan upp i ändalykten på cyklisten framför, ja då blir jag garanterat avtänd så det heter duga!

Nej då är Pilates mer min grej. Att lite sakta och fokuserat röra en muskel hit & dit samtidigt som jag andas djupt och stilla fungerar bra för mig. Enda problemet är väl att mitt balanssinne inte är helt överens med övningarna vilket resulterade i lite lätt vinglande och en del direkta kantringar till omgivningens stora nöje. Jag har nog aldrig haft så mycket blåmärken på min kropp, om man undantar min störtdykning nedför stenmuren. Men det är som det sägs; vill man bli fin får man lida pin. Sommaren 2011 tänkte jag våga mig på att bära bikini in public!

Back on track...

Vet inte om ni saknat mig eller inte, men jag försvann ut i verkliga livet ett tag.... och helt plötsligt hade en månad gott.

Att rekapitulera vad som hänt verkar inte speciellt intressant vare sig för er eller mig. Vi konstanterar bara att jag har haft semester, även från bloggen. Och ni fick semester från mig. Så nu kanske vi är utvilade och redo för nya tag?

Vår utbyggnad av Trollskogen kom äntligen igång strax före midsommar och nu är den mer eller mindre klar. 20 nya fräscha kvadratmeter och lite omdisponering av de befintliga kvadratmetrarna har gjort vårt sommarhus till än mysigare än tidigare.

Proffsen fick ta hand om det mesta, men Trollfar och jag tog interiören. Det har spacklats & slipats, tapetserats & målats, möblerats & piffat så jag har haft träningsvärk på kvällarna. Men bra blev det!

Inga skador so far, trots min höga klantighetsfaktor men å andra sidan - sommaren är inte slut än......

Den enda "olycka" jag råkat ut för så här var när jag ramlade baklänges in i häcken utanför Coop Forum fast då var det mest stoltheten som fick sig en törn....

Jag och Ikea...

Jag gillar Ikea. Ganska mycket faktiskt. Tyvärr är det så att var gång jag varit där blir jag sugen på att riva ut allt hemma, måla om och byta inredning totalt. Och då inte bara till Ikea, men de har så infernaliskt duktiga inredare som verkligen retar shoppingtarmen.



Nu har jag lyckats med bedriften att 2 gånger på en vecka besökt detta eminenta ställe UTAN att shoppa så mycket som ett endaste värmeljus. En bedrift väl värd en löpsedel!



Hur som, anledningen till besöket är att vi snart har etapp 1 av sommarhusutbyggnaden klar och därtill behövs en del möbler. Såsom sängar. Och det har de på Ikea. Flera stycken faktiskt.



De har även tältsängar, vilket är bra att ha när man har ett sommarhus och ibland har vänner som förbarmar sig över en härute i obygden. Och då är det trevligt om de får en säng att sova i.



Sängarna står prydligt uppställda för att man skall kunna prova dem. Först testar Lilltrollet, sedan Mellantrollet och så är det Trollmors tur. Vad händer då?



Jo tack, sänghelvetet bestämmer för att göra revolt! Benen viker ned sig huvudändan varpå fotändan sticker iväg rakt upp i luften. Trollmor åker ned med huvudet i marken med ett inte helt graciöst brak, handväskan hårt tryckt mot bröstet och med ett tjut från Vildmarken.


Lilltrollet bryter ihop i skrattorgier, maken stirrar förvånat och Mellantrollet gömmer sig bland sängarna för hon skäms så hon håller på att smälla av.



Själv rodnar jag mycket ocharmigt och försöker väldigt osmidigt ta mig ur min prekära situation, men lyckas inte för sängen är inte direkt samarbetsvillig. Turligen nog har Ikea eminent personal som snabbt rusar fram och baxar upp undertecknad i stående ställning. Ett inte helt enkelt jobb förmodligen då jag är stel som en pinne och därmed extra omedgörlig.

Hur som, upp kommer jag och killarna frågar med oroligt tonfall om jag gjort mig illa, vilket jag förnekar (och var en liten lögn för jag slog i axeln rejält). Därefter rusar vi snabbt vidare och jag försöker se oberörd ut. Däremot var shoppinglusten helt borta och pengar icke bortslösade. Hade jag sedan ojat mig och överdrivit min skada kanske vi t o m hade fått plåster på såren à la amerikansk standard - vem vet? Men nu har det tåget gått och nästa gång jag knatar in på Ikea kommer jag inte bara ha peruk och solglajor på mig, jag kommer även tvärvägra att testa möblerna!

En alldeles vanlig torsdag...

vaknar jag i ottan. Klockan fyra av alla konstiga klockslag! Inte ett dugg pigg eftersom jag min vana trogen legat och läst fram till småtimmarna. Lyckas iaf slockna till en stund och vaknar i panik när klockan brölar 06.15.

Jag vaknar ALDRIG av väckarklockan då jag har lyxen att ha en man som väcker mig på morgonen. Inne i min lilla värld bakom öronpropparna, som är ett nödvändigt ont då maken låter värre än Etna i fullt utbrott när han snarkar, så hör jag nada. Nill. Totalt tyst är det. Enda kruxet är att jag får eksem i hörselgångarna, men lite skit får man ta för välmåendet.

Efter denna lilla utvikning är vi då tillbaka till 6.15 och varför jag skulle upp så dags, vaknandes av min alldeles egna lilla brölande väckarklocka. Jo tack, det var dags för tuttitt igen. Varför man måste lägga detta så okristligt som 07.15 på morgonen förstår jag inte. Kanske är tittsen som bäst då, liksom innan de hänger ut sig och det blir sämre bilder.

Så här dags på morgonen är de ju utvilade och pigga, så uppbullade som de kan då fettcellerna legat och gosat till sig en hel natt. Hur som, 07.15 stod jag i bara mässingen och försökte lägga upp mina behag på den iskalla plattan där de sedan skulle få en mindre ångvält över sig för att göra dem så platta som möjligt. Liksom pressa ut allt gosigt fett ur cellerna för att få modellen pannkaka liksom.

Är man normalt utrustad, vare sig man har pigga uppåtgående bröst eller den längre modellen som pekar ned mot naveln så fungerar detta alldeles ypperligt. Är man däremot utrustad som jag med mer blygsamma behag, där majoriteten av behaget liksom hamnat i armhålan, så är detta nästintill fysikt omöjligt. Men skam den som ger sig tänker syster och drar. Och drar. Och drar. Till slut ligger de där. Platta. Snacka om morgongympa!

Men nu är det gjort! Funderar skarpt på att preppa dem till nästa gång. Hänga litet tyngder i dem så att de töjer ut sig. Kan det vara något? Eller någon som har en bättre idé?

Nu ska jag äta lunch. Sedan ska jag "vila upp mig" på Grönan med kidsen... huvva! Maken skyller på högt blodtryck och vägrar åka allt som gungar mer än Kärlekstunneln. Så vem får ställa upp då? Jo tack, trollmor som blir åksjuk bara hon tittar på en gummianka i badkaret. Men ska jag nu vara curlingmorsa får jag köra rejset fullt ut. Wish me luck!


ps: lite kul alldeles nyss... är på en hjärtläkarmottagning idag. Ska ut och ta en liten paus. Pratar med kollegorna, lutar mig mot ytterdörren och kadonk raslar jag baklänges. Jag skriker högt. Damen som skall in skriker högt. Jag för att jag håller på att ramla. Hon för att jag håller på att skrämma skiten ur henne. Det höll på bli en ny patient där....

Sporadiskt...

Så känns livet just nu. Som om allt jag gör är sporadiskt, i väntan på något men vad vet jag inte!

Hur som, skolavslutning avklarad. Det har hänt en del så här i slutet, en mycket tight vänskap som gick åt pipsvängen för Mellantrollet men som hon hanterade galant. Jag är så stolt över henne, att hon själv tog ett aktivt val och insåg vad som inte var bra för henne!

Lilltrollet har blivit en helt ny människa, efter att ha haft förmånen att ha en kanonbra lärare sedan skolbytet. Hon har vuxit och fått en självkänsla som riktigt lyser om henne. Hon skrev själv väldigt bra om det i sitt "avskedsbrev" till läraren (som går i pension nu);

"Tack för att Du har hjälpt mig att förstå hur bra jag är, tack för att Du har hjälpt mig att få mitt självförtroende tillbaka. Jag kommer aldrig att glömma Dig. Du finns i mitt hjärta".

Tror ni jag bölade när jag läste det? Och snacka om vilken skön belöning det måste vara för en lärare att ha den påverkan på ett barn?

Annars har vi tragglat på som vanligt, lite jobb hit och dit, lite Borelia på Lilltrollet med bältros som följd, en mycket dement far och så en förvirrad Trollmor. M a o intet nytt under solen :-)

Mör....

Idag har jag stått på bena precis hela långa dagen. Eller rättare sagt, jag har stått på det ena benet för det andra benet vill inte vara med att leka.

Jag lovar dyrt och heligt att aldrig mer klanka ned på de som klagar på ryggbesvär, inte ens i tanken. Tänk att en liten eländig disk kan vålla så mycket besvär. Och det bara av att sova middag.... pinsamt! Mitt skick måste nog gå till världshistorien som "kvinnan var skelett var gjort av papier machier" eller varför inte "Plockepinn kvinnan"?

Vad gör då en klok och förnuftig kvinna som jag på benen en hel dag som denna? Jo tack, jag har haft kurs. I glasfusingens ädla konst. Inte för en utan för två grupper. Bestående av barn. Välartade, trevliga och mycket mysiga sådana, men ändock barn. Hela 23 stycken! Dock uppdelat i två omgångar.

Inga allvarligare blessyrer, några plåster gick åt men lite blodvite får man räkna med. Och kidsen skötte sig kanon! Och de älskade det! Så om lite dryga 2 veckor får de stolt ta hem både ringar, halsband och broscher att stolt visa upp! Samt att vi har fixat en kanonbra avskedspresent till deras lärare som går i pension till sommaren.

Alla barn har fick välja ut en färg som jag skar i identiskt stora bitar, på sin bit fick de sedan skriva en hälsning till läraren. Sedan lägger jag ihop allt som ett lapptäcke och bränner ihop det till ett fat. Kan man få en bättre present än ett vackert fat med varma ord från de barn man följt i så många år. Är riktigt stolt över min idé om jag ödmjukt får säga det själv.

Nu har jag intagit horisontal läge, med lap'n på magen och inväntar kvällens middag. Trollfar får slita hårt nu..... medan jag vilar mig frisk.



ps: om någon undrar så är det en klämd disk jag har... vilket jag lyckades fixa när jag sov middag i helgen. Kan nån kan Trollmor!

Sakta självdö?

Den här bloggen har blivit kraftigt åsidosatt. Inte för att tiden inte räcker till, utan snarare för att jag har hamnat i ett läge där det känns att jag faktiskt inte har något att säga. Och det är nog första gången i mitt liv.

Vad har ni för intresse för mina påhitt, mina tankar, min vardag? Förmodligen inga alls. Jag har inga klokheter att komma med och köra en "dagens outfit/frukost/middag/lunch" variant är inte riktigt min stil.

Jag kanske kommer igen, jag kanske inte gör det. Jag lever, men jag är inte direkt live & kicking.
Kanske jag, precis som naturen, vaknar till liv nu när vårsolen börjar skina över oss.

Men till dess, ha det gott och tack för den här tiden. Mail finns om ni vill mig något. Eller om ni bara vill säga hej!

Lita inte på mig!

Tror det var för dryga 2 år sedan som maken och jag tog med oss Trollungarna på en dagskryssning halvvägs till vårt grannland i öster. Och jag vet att jag rapade ur mig en hel del om den resan samt att jag tror mig minnas att jag skrev något om aldrig mer......

Och så kommer då ett påsklov, med en hel drös med lediga dagar. I brist på stuga i fjällen, inga vänner i de norra trakterna som vi kan våldgästa och nada dineros för en resa till varmare nejder så blev det en långweekend på landet. Och så kom snön. Inte roligt. Klättrade en stund på väggarna, funderade en sväng på Kolmården med fick en smärre chock när jag insåg att den trippen skulle landa på minst 3500 kronor för 24 timmar! Så jäkla roligt är det inte att se delfiner eller rida på elefanter. Tycker inte jag iaf!

Då frågar de små trollen, med len röst och kärleksfull blick, om det inte var dags att ta den där resan med övernattning på båten som vi lovat. I ett svagt ögonblick surfar jag in på webben, hittar ett bra erbjudande med en hytt som jag tror att jag kan tillbringa en natt i utan att få total panik. Klick klick och så var det bokat med avresa 3 timmar senare.

Trollen packade stolt sina weekendväskor på hjul medan jag själv funderade på om de möjligtvis sålde lugnande receptfritt på båten. Jag vet att jag är en snobb, jag skyller det på min hädangågna mor, men jag har apsvårt för Finlandsfärjor och charterresor. Jag grejar inte överparfymerade damer med alkoholstinn andedräkt och glittriga kläder. Jag har även svårt för herrar med ölkagge som snubblar fram i korridorerna, blinkar med dreglande munnar och tror att de är guds gåva till kvinnorna.

Tonåringarna som är lite lätt påverkade och dressade upp till tänderna har jag inte lika svårt för. De prövar sig fram och är oftast ganska söta i mitt tycke. Pensionärerna är också oftast gulliga att titta på. Om man då inte stöter på de världsvana färjeproffsen, som har samma förbenade plats i baren / restaurangen / puben som alltid och där det finns en oskriven lag på att de har förtur i alla köer what so ever. För de gör denna resa sjuttioelva gånger per vecka och fan ta oss som inte fattar denna regel!!! Uppläxning är inte förnamnet, helst skall vi bindas vid skampålen och piskas med den niosvansade.

Men jag la band på mig, log sött (om nu jag kan det) och sa förlåt med vän stämma. Överlag skötte jag mig ordentligt. Nada sprit, minimum av cigaretter, inget svängande av de lurviga och i säng på rätt sida om midnatt. För att bli brutalt väckt av trollen klockan 05.30! Med 2 timmar kvar till frukost... huvva! Kan väl säga att denna dag var en mycket l å n g dag. Och denna gång lovar jag att jag ska INTE åka färja österut något mer i år iaf! Inte utan valium (var man nu kan få tag på det?).

Men Trollungarna var saliga. De skötte sig exemplariskt förutom fadäsen med den tidiga väckningen, sken som små solar och förkunnade saligt när vi klev i land; Mamma, det här var helt alldeles underbart. Kan vi åka på fredag igen?

Jag får trösta mig med att jag iaf inte har gjort dem björntjänsten att ge dem smak för det snobbiga livet och vara tacksam för att de uppskattar folkliga nöjen! (detta skrivet utan ironi, för det är fasiken inte lätt att vara snobb och inte ha täckning för det)

Kärlek... och annat

Mellantrollet fick ja! Och det var en strålande glad, men lite generad tjej som kom hem från skolan. Med pojkvännen, som stannade på middag. Dock avbröts förhållandet senare samma kväll, då pojkvännen kommit till insikt att han inte var tillräckligt mogen för ett förhållande. Och Mellantrollet tog det som en kvinna, lite lättad t o m men nu har hon iaf lagt ytterligare en erfarenhet till sin meritlista.

Och som hon sa "Mamma, vi är nog bättre som kompisar för det var ju så det började. Och vi kan ju gilla varandra även om vi inte är i hop".

Och så kom då påsken... och maken in på sjukhuset för mindre operativt ingrepp, som dock inte kunde vänta. Så jag packade ihop trollen, tokhandlade alldeles för dyrt på en stormarknad och ankom Trollskogen sent i torsdags. Tyst och alldeles stilla, tror nog vi var helt solo här ute. Fick en underbar kväll med tjejerna där vi pratade om livet, pojkar och samlevnad. Alla genanta ämnen togs upp och alla försälskelser avhandlades. En riktigt mysig tjejkväll som jag kommer bevara i mitt hjärta i många år.

Dagen därpå kom väninna med son och vi ägnade oss åt påskkortsfabrikation samt äggmålning, för att avsluta kvällen med ett glas vin och fnitter. Maken hämtades på lördagen och påsklunch i modell mindre intogs. Sol och en förhoppning om vår låg i luften, så även på söndagen som ägnades åt vila och sömn.

Vaknar idag och inser att vintern kommit tillbaka, huvva. Sitter långt inne i Trollskogen med sommardäck och snön ligger tät på marken. Inte direkt enligt planerna, men vi kör försiktigt. Väldigt.

Och så kom solen...

Självklart vaknade livsandarna till liv efter denna underbara lördag med knallblå himmel. Efter en ganska så vild diskussion lyckades vi få ut trollen på en familjepromenad. Lilltrollet protesterade bara lite för syns skull, men Mellantrollet fick ett utbrott från helvetet! Skrek hysteriskt att jag förstörde hennes liv, att hon hatade mig och att hon skulle rymma.... Men jag gav mig inte, ut skulle hon och ut kom vi.

Det tog 5 minuter sedan hade vi ett glatt Mellantroll som kastade sig i snön, rullade runt som värsta galning och åkte på baken nedför varenda backe hon såg. Ibland lönar det sig att vara ihärdig.

Det har varit lite tyst här. Orken och energin tog en djupdykning, trots att jag har det ganska lugnt på arbetet.Vilket iofs borde vara ett orostecken för om jag inte har mycket jobb har jag inte många timmar att debitera och då får jag inga pengar. Men av någon mysko anledning så oroar jag mig inte. Vad som däremot oroar mig är min fars boende.... Äldreboendet har tidigare varit kanon, men nu har det chanserat totalt. Tror det får bli ett eget inlägg om det, säger bara att fy fasiken för att bli gammal. Då är man inte vatten värd!

Hur har livet varit annars då den gångna tiden för Trollfamiljen? Jo tack, en kort rekapitulering så att ni kan känna er helt informerade ger vid handen följande:

1. Trollfar stretar på men behöver fylla på antalet timmar för att få ihop det. Så om det är någon i Stockholm som behöver en eminent handy man, tveka inte att maila.

2. Mellantrollet har åkt slalom så det står härliga till, vilket är skönt eftersom hon har en tendens att stänga in sig i datorernas värld. Eller i Twilights mörka mystiska värld. Turligen nog har hon en bästis som är hennes raka motsats, så de dämpar varandras ytterligheter. Mitt lilla Mellantroll är inte så litet längre. Inte ens elva fyllda börjar hennes kropp se ut som en liten tonåring och det prepubertala humöret skall vi inte tala om! Herrejävlars vilka utbrott hon får. En tillsägelse om att läsa läxor kan lika gärna sluta i en packad resväska och planerad rymning som att hon verkligen sätter sig vid läxbordet. Snacka om rysk roulette. Kan väl ärligen erkänna att jag inte alltid hanterar detta så bra.

3. Lilltrollet fortsätter att rida på en våg av lugn och harmoni i sin inte längre så nya skola. Läser läxor utan protester och har äntligen insett charmen med läsning, begraver gärna näsan i Kittyböcker (sådan mor sådan dotter). Däremot har hon så mycket energi i kroppen att jag ibland blir lite trött... Från det att hon slår upp jacken till dess att hon slocknar så hoppas, skuttas, dansar och sjungs det. Ju högre desto bättre. Vacker ja, men efter några timmar är det enerverade så in i helvete. Behöver väl inte nämna att Mellantrollet får spel, då hennes morgonhumör är i klass med en uppretad kobras.

4. Trollmor själv, dvs undertecknad, har lyckats klara sig utan större katastrofer. Dock höll gårdagen på att sluta i total kaos... och som vanligt var jag helt utan förskyllan. Står på balkongen med en kopp kaffe och blickar ut över vår vackra kyrka. Kadonk säger det och jag får ett stort sjok med isblandad snö i skallen! Turligen nog bor vi högst upp så fallhöjden var väl ca 2 meter vilket gjorde att smällen inte blev så hård. Förmodligen räddade jag någon stackare 7 våningar ned från att få den i huvudet. Men ont gjorde det och förvånad blev jag. Å andra sidan, lite typiskt mig att stå hemma på den egna balkongen och få snöras i skallen eller?

Long time no see...

Jag har tappat sugen. Trött på det mesta. Så jag har låtit mig ta en paus. Men jag kommer igen. När migränen gått över och lusten kommit åter, hoppas ni ids vänta.

Förmiddagspasset....

Idag på lunchen har jag:

- Gjort en dubbel salto utanför kontoret. Dock något mer ograciöst än önskat.

- Pratat med en skyltdocka på H&M. Fick dock inga svar

- Gått från take away restaurangen utan hämtmaten. Dyra lunchvanor blir det.

- Missat att öppna dörren innan jag gick in. Snyggt men opraktiskt med glasdörrar.

Spännande att se vad eftermiddagen har att bjuda på!

I en annan del av Stockholm...

Lilltrollet har länge närt en dröm om att få dansa balett. Nu har hon inte riktigt de fysiska förutsättningarna för det, då hon är liten och kurvig men vem är väl jag att döda hennes dröm?

Hur som, hon fick söka in till Balettakademin för att se om hon skulle klara kvalet - vilket hon inte gjorde, men tog det som en hel kvinna. Och inte sjuttsingen ger hon upp för det. That's my girl!

Jag förstod att det inte bara är min dotter som drömmer om vita balettdräkter och tåskor, för väntrummet var fyllt att förhoppningsfulla aspiranter. Eller snarare, fyll av hysteriska mammor som peppade sina telingar så till den milda grad att de alla trodde sig vara en ny Anneli Alhenko (tror jag det stavas). Små, taniga 10 åringar iförda de absolut dyraste utstyrslar som fanns att uppbringa, med sminkade ögon och fantasifulla håruppsättningar som en rysk primadonna hade blivit avundsjuk på.

Signifikativt för alla dessa mammor var:

1. Päls
2. Bling bling i 180
3. Extremt högklackade lackstövlar (kanonbra på isgatorna!)
4. Ålskinnstighta märkesjeans
5. Make up för en gala kväll

Jag kvalade inte in i den klubben! Istället satt jag där med mina 25 år gamla bally curling (ja, skorna är nästan äldre än mig), mjuka urtvättade jeans samt hemstickad tröja. Allt krönt av ett totalt osminkat ansikte och skurgummiknut. Inte någon större risk att bli uppraggad av någon Mr Clooney inte! Iofs var jag i trygg förvissning om han häckade uppe i Östersund så jag kunde köra lite laid back. (känns som om jag kom ifrån ämnet lite.....)

Vi var iofs några fler som lirade i samma liga som mig, men inte många inte. Och jag led med de stackars unga töserna som inom några få timmar skulle bli abrupt nedtagna på jorden. Hoppas att mammorna har resurser att hantera inte bara tjejernas utan även sina egna besvikelser!

Själva tog vi och tröståt på McD (standard en gång per månad max) för att sedan pallra oss hemmåt och leka skönhetssalong. Nu är jag sminkad enligt konstens alla regler och har en håruppsättning som heter duga! Gränsen gick dock när Lilltrollet försökte styra ut mig i min gamla bröllopsklänning. Den är visserligen vacker och den satt som en smäck för 15 år och 10 kilo sedan!

Och så en liten cliffhanger för den hågade - jag har glasat som fasiken i veckan. Bl a gjort en serie "de fyra årstiderna" med ett träd klätt i de olika nyanserna som våra säsonger bjuder. Tagit kort och tänkte lägga ut dem för lite boostning. Dock undrar jag - var i helsicke är USB sladden?????

Pytt i panna

Idag har varit en omväxlande dag. Började morgonen med att inse att jag fått en fettvalk - på ryggen!!! Visserligen har min ökade kroppsvikt även gjort att jag äntligen kan fylla ut en bh av normal storlek, men måste konsekvensen vara att jag får samma bullar på baksidan?

Iofs går problemet att lösa, antingen genom träning (vilket jag är genuint för lat för) eller att jag antar Quasimodos kroppshållning. Nackdelen är dock att jag förutom ryggvärk förmodligen även kommer att få hängbröst. M a o, inga snabba beslut. Detta kräver noggrant övervägande. Jag återkommer i ärendet.

Sedan försökte jag jobba en stund. Det gick mindre bra då min USB hub sa upp sig och det trådlösa nätverket fick frispel. Samt att mitt först möte blev 1,5 timme försenat medan mitt andrda och 3: e möte båda kom för tidigt. Men det löste sig det med, med lite flexiblitete och simultankapacitet.

Sedan ut på mässan, för att stilla designtarmen och insupa kommande trender. Det var trevligt och som bonus fick jag äntligen en ansikte på den är damen, även om jag inte lyckades få span på den berömde maken trots flera försök. Men skam den som ger sig, jag får väl åka dit igen. Eller ligga utanför deras buskar och spionera!

Slutligen måste jag även bekänna att jag idag gick ut public med mina skinn tights. Ingen stenkastning so far, möjligen att det var en eller annan som log i mjugg bakom min rygg men det var jag alltför självupptagen för att notera.

Nu nalkas helgen, finstassen av, makupen vaskas bort och joggingbyxor på. Nu ska jag slumma i soffan!

Om ni undrar...

så har jag inlett en ny istid! Jag återkommer när jag tinat.

Ny dag nya tag

Snacka om att latmasken har satt in efter de senaste veckornas ledighet. Jobbade heldag igår och borde ta mig samman och jobba heldag även idag, men istället sitter jag här i morgonrocken & försöker jobba upp energin för att ta mig in i duschen.

Inom mig har jag en dialog mellan hjärna och hjärta, där hjärnan självklart säger att om jag jobbar några timmar idag så har jag inte fullt lika mycket nästa vecka. Hjärtat å andra sidan säger att passa på & njut av ledigheten, kör ett extra pass nästa vecka för det fixar sig alltid.

Vem som vinner striden är ännu oklart, känner jag mig själv rätt så blir det en kompromiss. Lite soft morgon följt av några timmars light jobb och sedan hem för att fixa iordning kvällens middag; hummersoppa följt av vitlöksgrillad kyckling på bädd av rostade rotfrukter som sedan avrundas av en hallonswift.