I'm a pain!

Jag är världssämst på att vara sjuk. Okej om jag blir hejdundrande febersjuk, då kan jag klara av att krypa ned i sängen och ligga still. Utan ågren.

Men som nu, en saftig förkylning och total orkeslös. Huvudvärk och ont i kroppen, fast ingen feber. Inser att jag för egen skull och av hänsyn till min medmänniskor ska hålla mig hemma. Så det gör jag. Men jag ligger fasiken en halv meter ovanför sängen, huvudet snurrar av det jag borde ha gjort. Jag försöker uppbåda lite extra energi för att iaf klara av det jobb jag kan göra hemifrån, men icke sa Nicke. Det går inte och jag återgår till att slötitta på dassiga såpor, läsa halvtaffliga böcker och slumra.

Det finns en hel del fördelar med att vara egen företagare, ingen blir sur om jag inte går till jobbet. Ingen jag behöver stå till svars för. Men det finns även några nackdelar, såsom att ersättning från försäkringskassan är inte många ören i jämförelse med om jag jobbar. Och så den i mitt tycke största nackdelen, jobbet försvinner inte utan det är bara tiden till att utföra det som minskar. Vilket i slutändan resulterar i den stress som jag inte tycker om. Och det gör ju inte direkt att jag kryar på mig fortare. Pucko är vad jag är!

Nu går jag och lägger mig igen. Gonatt!

Scary

Man säger ju att drömmar är ens undermedvetna som talar till en. Jag drömmer en hel del. Väldigt mysko drömmar. Inatt var det förmodligen något slags rekord. I "myskohet" eller vad sägs om följande:

Brolle Jr var hemma hos mig och bakade chokladmuffins. För att få chokladbitarna lagom stora så tog han en bit i munnen, tuggade exakt 3 gånger och spottade sedan ut dem i smeten.

Någon som känner för att tyda den drömmen, please be my guest!

Nu går jag till sängs för att försöka kurera min förkylning. Go'natt!


ps: muffinsen blev väldigt goda, han är duktig på att baka den där Brolle

Bloody Sunday

Det är inte helt nyttigt för en liten Trollmor att tillbringa en hel solig helg inomhus, vårdandes två stycken små troll med hög feber. Missförstå mig rätt, det är självklart att jag ska ta hand om de telingarna och jag lider med dem. Missar både kalas och andra roliga aktiviteter, skrällande hosta och feber satte effektivt stopp för det.

Och jag är en bra vårdare, lägger en sval hand på pannan. Läser böcker när så önskas och har en famn att krypa upp i.

Det som är problemet är att jag har svårt att ta det lugnt. Att bara vara. Det är något som ligger och gror inom mig. Den gångna nattens dröm var ett klart bevis på det eller vad ger ni mig för den här;

Per Moberg är auktionsförrättare och säljer min systers hus. Han är så effektiv att han även auktionerar ut grönkålen, morötterna och alla andra grönsaker min syster i drömmen har odlat. Trots att huset ligger långt ute till havs på en karg ö. Sedan händer en hel massa konstiga saker, men avslutningen är lite scary. Då sitter jag i en trappa och på en avsats ovanför mig sitter nämnde herr Moberg tillsammans med Angelina Jolie och ytterligare en karl som jag inte kommer ihåg. De diskuterar olika sätt att ta kål på mig. Exakt varför vet jag inte, men jag kommer ihåg att jag ber dem att göra det snabbt så att jag slipper lida. Jag kan dock inte avslöja slutet för jag vaknade innan. Hoppas den inte fortsätter ikväll....

Och vart vill jag komma med det här då? Inken tinken aning. Ville bara tala om att det bor ett litet utbrott i mig, jag har försökt sätta igång Trollfar men han är oemottaglig.

Så om någon känner för att säga något dumt, pls be my guest. Då kan jag få utlopp för min inneboende ilska med några rappa ord kanske. Annars får jag väl bita ihop och hoppas på att imorgon blir en annan dag.

Ont, det gör ont....

Efter att ha fått pisk av tandhygienisten ungefär tremiljonersjuhundra tolv gånger så har jag äntligen kammat till mig. Numera så både flossar, skrapar, borstar och sköljer jag. Inte för att jag vet om jag doftar som en vårbris i Antarktis efter den här behandlingen, men det känns rent.

För att underlätta för mig själv så har jag införskaffat diverse attiraljer såsom en skrapa, en hot röd sådan. Man kan kalla det för skrapornas Ferarri. Iaf gör jag det. Får mig att känna mig lite hot. Om nu just detta moment i munhygienen någonsin kan bli hot....

Sedan har käre Trollfar förärat mig en så däringa hållare med inbyggd flossfunktion, som gör hela den proceduren otroligt mindre kladdig och omständig. En inte helt sexig present, men otroligt kärleksfull sådan.

Båda två fungerar suveränt. Men tro mig, ni vill inte förväxla dem!
Det gör ont.
Så in i helvete!

Ögongodis?

Har börjat leka med lite nya mönster och idéer. Och självklart vill jag då gärna utnyttja ert eminenta omdöme, ännu en gång. Ni är ju en potentiell marknad, så vad tycks? Hissa eller dissa?

Trollmor tänker till

Att vara förälder är inte en helt enkel resa. Den är alldeles underbar, fylld med vackra ögonblick. Men det är också utmaningar, sorger och oro. Vi vill ju vårt barns bästa, att de ska slippa de våndor vi upplevde som barn. Och den här oron märks, för barn är otroligt bra temperaturmätare. Många gånger läser de av stämningar innan vi själva märkt av dem.

Har man då barn med speciella behov finns det risken för att vi, med all vår kärlek och i all vår välmening, gör situationen svårare. För mig blev det otroligt tydligt när min syster hade ett långt och djupt samtal med mig. Hon sa en hel massa kloka saker, andemeningen var ungefär;

"Nu har Du gjort allt Du kan för Mellantrollet, hon vet det. Ge henne nu en chans att smälta det, och låt inte Din oro stressa henne. Lita på henne och visa det, genom att slappna av"

Det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade, men när jag sedan lyckades klura ut det så kunde jag även förändra mitt beteende. Och Mellantrollet blev så sakteliga mer harmonisk.

För precis som vi föräldrar vill göra våra barn lyckliga så vill de samma sak. Märker de att man är orolig för dem, så känner de av det och risken är stor att de känner sig besvärliga, misslyckade. Och då blir de olyckliga, vilket leder till att vi som föräldrar oroar oss än mer och så är den onda cirkeln är igång.

Har man ett barn som är annorlunda så oroar man sig också, iaf har jag gjort det. Jag ville att Mellantrollet skulle vara "som alla andra" och försökte i min enfald att "fixa situationen". Men genom många kloka människors hjälp kom jag dithän att acceptera henne för den person hon är, och se hennes små egenheter som positiva egenskaper. Men framförallt lärde jag mig att acceptera att hon kommer inte att bli "som alla andra".

När hon märkte av min acceptans kunde hon slappna av. Hon slutade att försöka vara mig till lags, vilket tidigare oftast slutade med konflikt. För det är bara att se till sig själv, om man konstant försöker göra någon annan lycklig genom att bruka våld på sin egen personlighet så blir man spänd, ledsen och olycklig.

Men det behöver hon inte längre, för hon behöver inte bli som alla andra. Hon är en unik liten människa. Visst kommer hon att möta svårigheter på sin vandring genom livet, men också stor lycka när hon väl lyckas ta sig igenom utmaningarna. Och hon kommer alltid att ha människor som förstår henne, stöttar henne och älskar henne.

Nu vet jag att det inte är fullt så enkelt, Mellantrollets "problematik" är förhållandevis mild. Det finns barn med helt andra behov och svårigheter där det krävs så oändligt mycket mer av föräldrarna. Men även där tror jag att man i viss mån kan se en tendens till samma mönster. Men det är svårt att "let go" och låta andra hjälpa till. Jag tror att vi instinktivt känner att om inte jag som är förälder, kan hjälpa mitt barn, vem skall då kunna göra det? Tyvärr är inte livet fullt så enkelt att kärleken övervinner allt, ibland behövs det mer. Mycket mer. Däremot ska man aldrig underskatta kärlekens lindrande balsam, och det kan man aldrig få för mycket av. Varken som barn eller vuxen

Årets höjdpunkt...

lär inte vara januari iaf! Först jobbar man häcken av sig, fixar och donar för att fira jul. Vara ledig, umgås och vila upp sig. Förväntningar i 180 att allt ska bli så otroligt underbart. Vilket det sällan blir. Och så kommer januari. Mörkt, trist och hur lång månad som helst. Många av oss har noll klirr i kassan och lönen känns som flera mil bort. Och när den äntligen kommer säger det slurp och så försvinner den till den överkonsumtion vi drog på oss per kredit i december.

Hörde ett bra uttryck idag; januari är årets PMS månad. Kan ligga något i det...*s*

Goddag Yxskaft!

Fick ett spännande brev idag. Från Försäkringskassan. Som jag iofs tycker mycket bra om, för jag har alltid fått bra service, trevliga kontaktpersoner och mina få ynka ärenden har alltid löst sig snabbt & smidigt. Men idag blev jag klart konfunderad.....

"Du får det här brevet för att Du begärt tillfällig föräldrapenning perioden X - X. Vi vill att Du kontaktar oss ang begäran för dessa dagar. Skicka svaret till; Försäkringskassan etc."

Undetecknat "Försäkringskassan"

Jaha, självklart kan jag skicka svaret. Men vad är frågan? Det telefonnummer som står är till deras centrala växel, där de frågade efter min handläggare. Som jag inte vet efter som brevet kom från "Försäkringskassan".

Another Moment 22 i filmmjölkens förlovade land *s*

Sanningen, och inget annat än sanningen...

Åsiktskanonen vill veta 7 sanningar om mig, och det är inte det lättaste. Jag menar, här har jag öst ur mig det mesta om mitt förflutna så var ska dessa 7 "nyheter" komma ifrån? Att jag innehar inofficiellt rekord i hot shots har jag redan förtäljt, min aversion mot Magnum glassen likaså, min mors självmord är heller ingen nyhet så vad ska jag då avslöja? Att jag har en viss benägenhet att råka ut för pinsamma olyckor? Känns som om jag "been there". Och eftersom jag vägrar blogga om mitt kärleksliv, vare sig tidigare eller nuvarande, så finns det inget att hämta där. Men eftersom jag aldrig kan motstå en utmaning så får jag väl prova och se hur långt det räcker;

1. Varje födelsedag upp till 14 års ålder fick jag en meter prickig korv i födelsedagspresent, allt enligt eget önskemål. Denna craving har numera gått över

2. Jag hatar ballonger. Jag klarar inte av att blåsa upp dem eller att hålla i dem, hatar ljudet när de gnisslar och ryser i hela kroppen av den slemmiga, plastiga känslan.

3. Jag kan hela texten till Rappers Delight utantill. Det är dock en bedrift utan någon som helst nytta, för ingen känner igen den när jag försöker. Kan kanske ha något med min totala tondövhet att göra?

4. Jag är extremt överböjlig och kan lägga mitt ben bakom nacken. En totalt onödig merit, men ganska bra partytrick

5. Jag är totalt oförmögen att dricka öl. Inte ens en liten sipp klarar jag av. Hela min kropp protesterar vilt och jag mår som tubsocka efter NY maraton.

Kolla! Fem stycken har jag fått ihop. Two more to go, det ska nog lösa sig det här med. Jag tar en liten paus.
Okej, nu har jag tankat inspiration genom att imundiga en stor kopp kaffe. Med stor vånda kläcker jag ur mig följande:

6. När jag var 9 år snattade jag en Plopp. Allt för att vinna kamraternas beundran, men jag mådde så dåligt att jag två dagar senare gick dit och betalade den. Fast det sa jag aldrig till kompisarna, för jag ville bibehålla min tuffa image.

7. När jag var yngre var jag otroligt osäker på mig själv, så för att boosta mig själv ljög jag. Om min mamma, om min pappa, om mig själv. Kan väl säga att det var inte en helt lyckad strategi. Jag blev ofta avslöjad. Turligen nog var jag verbal redan då, så jag lyckades ofta förvandla det hela till en rolig historia. Men inombords skämdes jag.

Och så ska ju stafettpinnen gå vidare, men jag tror den varit på många ställen redan. Så please be my guest, den som känner sig manad är välkommen att plocka upp den.

Bitchbut talar

Nu måste jag rensa systemet lite, ut med lite aggressioner so here it goes;

- Du Din patetiska lilla imitation av en man som idag körde om mig på Lundagatan (en mörk bakgata), vet Du om att det är 30 där! Vilket jag höll. Och att Du blåste om mig precis utanför en skola? Att Du sedan spädde på Din infantila bedrift med att tuta och hytta med näven kan bara bero på att den lilla IQ Du en gång besatt numera är borta med vinden. Förmodligen p g a att det är hål i huvudet på Dig!

- Du Din plastikfyllda överklass wannabe som totalvägrade sitta bredvid en kvinna av icke ariskt ursprung på tunnelbanan idag, inser Du själv inte hur vansinnigt fånigt Du uppförde Dig? Som värsta lilla 3 åringen på dagis, "får jag inte sitta där tänker jag inte vara med"? Istället ställer Du Dig demonstrativt bredvid min plats, där jag har sätet fyllt av kassar och knöar Dig ned. Min tysta (och fega) protest att inte flytta mina kassar nonchalerade Du totalt. Medan det på andra sidan gången fanns gått om plats. Fast förmodligen ville Du inte besudla Dina rasben alltför mycket. Förmodligen var det faktum att Du var tvungen att nedlåta Dig till tunnelbanan bara det en prövning som Du fick dämpa med Prozac.

Så, nu känns det genast mycket bättre!