Ännu en dag till handlingarna..

Hel och ren, inga tabbar eller skador. Tror det börjar bli folk av mig också, men kanske dumt att utmana ödet. För då händer det väl något...

Nu har vintern kommit rejält och jag tillbringar större delen av dagarna med att frysa. Och jag hatar att frysa. Kylan är en sak, men det är fukten som knäcker mig. Känner mig inte direkt som en urping heller när dagarna tillbringas med långkalsonger och fleecetröja. Lägg därtill en dunjack och rejäla vinterkängor så blir det som en mycket ovig elefant som är ute slajdar runt på söders gator.

Funderar seriöst på att införskaffa broddar så har jag kompletterat outfitten. Då kanske det blir första kortet på undertecknad, ever bloggen.
Det var en s k flit hanger om nu någon missade det. Nu ska jag hångla upp John Blund!

Fredag den 13:e och än så länge har jag klarat mig helskinnad, vilket måste sägas vara i högsta grad anmärknings för att vara mig. Och nu är jag hemma i min trygga vrå, inga fler ärenden utanför dörrarna och matlagningen avklarad. Alltså borde jag klara mig, om jag inte ramlar ur sängen. Det har iofs hänt förr med ett brutet nyckelben som följd. Men så illa ska set väl inte bli?

Igår var jag och bästa väninnan ute på en spontanmiddag med några glas vin som guldkant på tillvaron. Inser att jag alltför sällan unnar mig sådana gyllene stunder. Får en hel massa energi av det, inte direkt vinet, men att unna sig en vuxenstund. Prata livet, äta god mat och umgås.

Och var ändå hemma i anständig tid så att jag fick min välbehövliga skönhetssömn.

Mer sånt ska jag göra! Däremot ska jag INTE sätta handväskan i handfatet när jag går på toaletten för man vet aldrig när det är s k sensorer i vattenkranen........

Full fart framåt....

Shit, ska veckorna gå så här fort lär jag fylla 85 före årsskiftet!

Helt mysko, jag som brukar tycka att hösten är relativt långsam. Lagom med jobb, lagom med fritidsaktiviteter och ganska soft överlag. Men icke denna höst, vet inte vad som hänt en dagarna rusar fram och det känns mest om att tiden mellan måndag - fredag bara försvinner. På ett sätt ganska skönt, för jag känner mig inte direkt stressad. Det som hinns med det hinns med och det andra får jag fixa sen. Det löser sig alltid one way or another.

Fast lite scary är det när det går så fort. Snart lär småtrollen stå där i dörren med väskan packad och körkortet i näven, medan jag smörjer rullatorn för att orka med power walkandet.....

Ska det vara så eller kommer det lugna sig snart?



ps: vill passa på att be om ursäkt för att jag inte bemöter de kommentarer jag får men av någon outgrundlig anledning kan jag inte kommentera mina egna inlägg. Också det är mysko. Mycket mysko som så mycket annat....

Nya tider, nya rutiner...

Av olika rutiga och randiga skäl så äger denna familj ingen våg vilket jag aldrig saknat. Jag är lycklig lottad och har i princip aldrig haft några problem med min vikt (förutom några år i min ungdom då jag fick för mig att jag var överviktig, vilket var helt fel).

Hur som, jag brukar "mäta" av min vikt beroende på hur kläderna sitter och det fungerar oftast bra. Men så i somras hände något med min ämnesomsättning (eller så var det helt enkelt åldern som slog till). Utan att ha förändrar mina matvanor så började min kropp svälla på ställen den inte borde bukta utåt på. I mitt stilla sinne skyllde jag på värmen i kombination med min otränade fysik. Jag var svullen helt enkelt!

Men så hamnade jag på middag hemma hos bästa väninnan som av någon outgrundlig anledning hade vågen ståendes framme i vardagsrummet. Nyfiket klev jag upp på den och fick en smärre chock! Jag hade gått upp 6 kilo på absolut nolltid och av absolut ingenting. Voine voine, jag närmade mig en övre smärtgräns med stormsteg. Egentligen bryr jag mig inte om vikten vad siffrorna anbelangar, utan mer vad kilona gör med mig; trött, öm i lederna, otränad och allmännt "sunkig" i kroppen.

Så jag och väninnan bestämde oss att nu jäklar skulle det bli ordning på torpen. Senast den 1 september skulle vi börja träna och det gjorde vi! Träningskort införskaffades och förra onsdagen var vi på plats. En intensivt pass Pilates gjorde att vi upptäckte muskler vi inte ens visste att man kunde sakna. För att hålla träningsvärken borta slog vi till med ett spinningpass på torsdagen innan vi unnade oss lite vila fredag och lördag för att sedan köra en power walk på söndagen.

En stark start om jag får berömma mig själv. Men så körde det ihop sig...Träningspassen som fanns på måndagen insåg jag raskt att de inte var något för mig. Långpass spinning, body pump eller kampsport var inget som min otränade kropp gick igång på.

Och idag var jag kvar på jobbet till halv nio. Imorgon föräldramöte, vilket gör att jag missar pilates passet. Å andra sidan kanske jag slår till med en snabb power walk till och från föräldramötet. För nog kan man komma svettig iförd träningskläder till ett föräldramöte eller?

Som en liten parantes kan nämnas att spinning var definitivt inget för mig! Att klämma ihop ett helt gäng på stillastående cyklar, ösa på med umpa pumpa basmusik och sedan försöka cykla i takt till det medan det sitter en hysteriskt vältränad människa längst fram i rummet och ylar uppmuntrande peppande ord är inte vad jag går igång på. Lägger man sedan till att man sitter så trångt att man nästintill har näsan upp i ändalykten på cyklisten framför, ja då blir jag garanterat avtänd så det heter duga!

Nej då är Pilates mer min grej. Att lite sakta och fokuserat röra en muskel hit & dit samtidigt som jag andas djupt och stilla fungerar bra för mig. Enda problemet är väl att mitt balanssinne inte är helt överens med övningarna vilket resulterade i lite lätt vinglande och en del direkta kantringar till omgivningens stora nöje. Jag har nog aldrig haft så mycket blåmärken på min kropp, om man undantar min störtdykning nedför stenmuren. Men det är som det sägs; vill man bli fin får man lida pin. Sommaren 2011 tänkte jag våga mig på att bära bikini in public!

Jag och Ikea...

Jag gillar Ikea. Ganska mycket faktiskt. Tyvärr är det så att var gång jag varit där blir jag sugen på att riva ut allt hemma, måla om och byta inredning totalt. Och då inte bara till Ikea, men de har så infernaliskt duktiga inredare som verkligen retar shoppingtarmen.



Nu har jag lyckats med bedriften att 2 gånger på en vecka besökt detta eminenta ställe UTAN att shoppa så mycket som ett endaste värmeljus. En bedrift väl värd en löpsedel!



Hur som, anledningen till besöket är att vi snart har etapp 1 av sommarhusutbyggnaden klar och därtill behövs en del möbler. Såsom sängar. Och det har de på Ikea. Flera stycken faktiskt.



De har även tältsängar, vilket är bra att ha när man har ett sommarhus och ibland har vänner som förbarmar sig över en härute i obygden. Och då är det trevligt om de får en säng att sova i.



Sängarna står prydligt uppställda för att man skall kunna prova dem. Först testar Lilltrollet, sedan Mellantrollet och så är det Trollmors tur. Vad händer då?



Jo tack, sänghelvetet bestämmer för att göra revolt! Benen viker ned sig huvudändan varpå fotändan sticker iväg rakt upp i luften. Trollmor åker ned med huvudet i marken med ett inte helt graciöst brak, handväskan hårt tryckt mot bröstet och med ett tjut från Vildmarken.


Lilltrollet bryter ihop i skrattorgier, maken stirrar förvånat och Mellantrollet gömmer sig bland sängarna för hon skäms så hon håller på att smälla av.



Själv rodnar jag mycket ocharmigt och försöker väldigt osmidigt ta mig ur min prekära situation, men lyckas inte för sängen är inte direkt samarbetsvillig. Turligen nog har Ikea eminent personal som snabbt rusar fram och baxar upp undertecknad i stående ställning. Ett inte helt enkelt jobb förmodligen då jag är stel som en pinne och därmed extra omedgörlig.

Hur som, upp kommer jag och killarna frågar med oroligt tonfall om jag gjort mig illa, vilket jag förnekar (och var en liten lögn för jag slog i axeln rejält). Därefter rusar vi snabbt vidare och jag försöker se oberörd ut. Däremot var shoppinglusten helt borta och pengar icke bortslösade. Hade jag sedan ojat mig och överdrivit min skada kanske vi t o m hade fått plåster på såren à la amerikansk standard - vem vet? Men nu har det tåget gått och nästa gång jag knatar in på Ikea kommer jag inte bara ha peruk och solglajor på mig, jag kommer även tvärvägra att testa möblerna!

En alldeles vanlig torsdag...

vaknar jag i ottan. Klockan fyra av alla konstiga klockslag! Inte ett dugg pigg eftersom jag min vana trogen legat och läst fram till småtimmarna. Lyckas iaf slockna till en stund och vaknar i panik när klockan brölar 06.15.

Jag vaknar ALDRIG av väckarklockan då jag har lyxen att ha en man som väcker mig på morgonen. Inne i min lilla värld bakom öronpropparna, som är ett nödvändigt ont då maken låter värre än Etna i fullt utbrott när han snarkar, så hör jag nada. Nill. Totalt tyst är det. Enda kruxet är att jag får eksem i hörselgångarna, men lite skit får man ta för välmåendet.

Efter denna lilla utvikning är vi då tillbaka till 6.15 och varför jag skulle upp så dags, vaknandes av min alldeles egna lilla brölande väckarklocka. Jo tack, det var dags för tuttitt igen. Varför man måste lägga detta så okristligt som 07.15 på morgonen förstår jag inte. Kanske är tittsen som bäst då, liksom innan de hänger ut sig och det blir sämre bilder.

Så här dags på morgonen är de ju utvilade och pigga, så uppbullade som de kan då fettcellerna legat och gosat till sig en hel natt. Hur som, 07.15 stod jag i bara mässingen och försökte lägga upp mina behag på den iskalla plattan där de sedan skulle få en mindre ångvält över sig för att göra dem så platta som möjligt. Liksom pressa ut allt gosigt fett ur cellerna för att få modellen pannkaka liksom.

Är man normalt utrustad, vare sig man har pigga uppåtgående bröst eller den längre modellen som pekar ned mot naveln så fungerar detta alldeles ypperligt. Är man däremot utrustad som jag med mer blygsamma behag, där majoriteten av behaget liksom hamnat i armhålan, så är detta nästintill fysikt omöjligt. Men skam den som ger sig tänker syster och drar. Och drar. Och drar. Till slut ligger de där. Platta. Snacka om morgongympa!

Men nu är det gjort! Funderar skarpt på att preppa dem till nästa gång. Hänga litet tyngder i dem så att de töjer ut sig. Kan det vara något? Eller någon som har en bättre idé?

Nu ska jag äta lunch. Sedan ska jag "vila upp mig" på Grönan med kidsen... huvva! Maken skyller på högt blodtryck och vägrar åka allt som gungar mer än Kärlekstunneln. Så vem får ställa upp då? Jo tack, trollmor som blir åksjuk bara hon tittar på en gummianka i badkaret. Men ska jag nu vara curlingmorsa får jag köra rejset fullt ut. Wish me luck!


ps: lite kul alldeles nyss... är på en hjärtläkarmottagning idag. Ska ut och ta en liten paus. Pratar med kollegorna, lutar mig mot ytterdörren och kadonk raslar jag baklänges. Jag skriker högt. Damen som skall in skriker högt. Jag för att jag håller på att ramla. Hon för att jag håller på att skrämma skiten ur henne. Det höll på bli en ny patient där....

Kärlek... och annat

Mellantrollet fick ja! Och det var en strålande glad, men lite generad tjej som kom hem från skolan. Med pojkvännen, som stannade på middag. Dock avbröts förhållandet senare samma kväll, då pojkvännen kommit till insikt att han inte var tillräckligt mogen för ett förhållande. Och Mellantrollet tog det som en kvinna, lite lättad t o m men nu har hon iaf lagt ytterligare en erfarenhet till sin meritlista.

Och som hon sa "Mamma, vi är nog bättre som kompisar för det var ju så det började. Och vi kan ju gilla varandra även om vi inte är i hop".

Och så kom då påsken... och maken in på sjukhuset för mindre operativt ingrepp, som dock inte kunde vänta. Så jag packade ihop trollen, tokhandlade alldeles för dyrt på en stormarknad och ankom Trollskogen sent i torsdags. Tyst och alldeles stilla, tror nog vi var helt solo här ute. Fick en underbar kväll med tjejerna där vi pratade om livet, pojkar och samlevnad. Alla genanta ämnen togs upp och alla försälskelser avhandlades. En riktigt mysig tjejkväll som jag kommer bevara i mitt hjärta i många år.

Dagen därpå kom väninna med son och vi ägnade oss åt påskkortsfabrikation samt äggmålning, för att avsluta kvällen med ett glas vin och fnitter. Maken hämtades på lördagen och påsklunch i modell mindre intogs. Sol och en förhoppning om vår låg i luften, så även på söndagen som ägnades åt vila och sömn.

Vaknar idag och inser att vintern kommit tillbaka, huvva. Sitter långt inne i Trollskogen med sommardäck och snön ligger tät på marken. Inte direkt enligt planerna, men vi kör försiktigt. Väldigt.

Luftslotten som försvann...

Så bidde det för mig när jag såg den avslutande filmen i Salander trilogin. Jag gillade böckerna, tyckte film 1&2 var okej och var lite nyfiken på hur de skulle få ihop slutet.

Hur det gick? Ingen aning, för efter 10 minuter in i filmen så kom den där dundertabbet som gör att en nörd som jag inte längre kan se filmen....

I scenen när Lisbeth ligger på sjukhus och pistolmannen försöker komma in så förstörs allt! För att skydda sig ställer Lisbeth och advokaten en dörr under handtaget för att hålla mördaren ute. Men vet ni vad? Dörren öppnas UTÅT!!!! Vilket den gjort i tidigare scener och gångjärnen sitter på utsidan, så hur i helsicke ska en stol placerad på insidan kunna hålla mördaren ute?

Där och då tog filmen slut. Och för ett sådant fånigt fel som de kunnat undvika hur lätt som helst....

Och så kom solen...

Självklart vaknade livsandarna till liv efter denna underbara lördag med knallblå himmel. Efter en ganska så vild diskussion lyckades vi få ut trollen på en familjepromenad. Lilltrollet protesterade bara lite för syns skull, men Mellantrollet fick ett utbrott från helvetet! Skrek hysteriskt att jag förstörde hennes liv, att hon hatade mig och att hon skulle rymma.... Men jag gav mig inte, ut skulle hon och ut kom vi.

Det tog 5 minuter sedan hade vi ett glatt Mellantroll som kastade sig i snön, rullade runt som värsta galning och åkte på baken nedför varenda backe hon såg. Ibland lönar det sig att vara ihärdig.

Det har varit lite tyst här. Orken och energin tog en djupdykning, trots att jag har det ganska lugnt på arbetet.Vilket iofs borde vara ett orostecken för om jag inte har mycket jobb har jag inte många timmar att debitera och då får jag inga pengar. Men av någon mysko anledning så oroar jag mig inte. Vad som däremot oroar mig är min fars boende.... Äldreboendet har tidigare varit kanon, men nu har det chanserat totalt. Tror det får bli ett eget inlägg om det, säger bara att fy fasiken för att bli gammal. Då är man inte vatten värd!

Hur har livet varit annars då den gångna tiden för Trollfamiljen? Jo tack, en kort rekapitulering så att ni kan känna er helt informerade ger vid handen följande:

1. Trollfar stretar på men behöver fylla på antalet timmar för att få ihop det. Så om det är någon i Stockholm som behöver en eminent handy man, tveka inte att maila.

2. Mellantrollet har åkt slalom så det står härliga till, vilket är skönt eftersom hon har en tendens att stänga in sig i datorernas värld. Eller i Twilights mörka mystiska värld. Turligen nog har hon en bästis som är hennes raka motsats, så de dämpar varandras ytterligheter. Mitt lilla Mellantroll är inte så litet längre. Inte ens elva fyllda börjar hennes kropp se ut som en liten tonåring och det prepubertala humöret skall vi inte tala om! Herrejävlars vilka utbrott hon får. En tillsägelse om att läsa läxor kan lika gärna sluta i en packad resväska och planerad rymning som att hon verkligen sätter sig vid läxbordet. Snacka om rysk roulette. Kan väl ärligen erkänna att jag inte alltid hanterar detta så bra.

3. Lilltrollet fortsätter att rida på en våg av lugn och harmoni i sin inte längre så nya skola. Läser läxor utan protester och har äntligen insett charmen med läsning, begraver gärna näsan i Kittyböcker (sådan mor sådan dotter). Däremot har hon så mycket energi i kroppen att jag ibland blir lite trött... Från det att hon slår upp jacken till dess att hon slocknar så hoppas, skuttas, dansar och sjungs det. Ju högre desto bättre. Vacker ja, men efter några timmar är det enerverade så in i helvete. Behöver väl inte nämna att Mellantrollet får spel, då hennes morgonhumör är i klass med en uppretad kobras.

4. Trollmor själv, dvs undertecknad, har lyckats klara sig utan större katastrofer. Dock höll gårdagen på att sluta i total kaos... och som vanligt var jag helt utan förskyllan. Står på balkongen med en kopp kaffe och blickar ut över vår vackra kyrka. Kadonk säger det och jag får ett stort sjok med isblandad snö i skallen! Turligen nog bor vi högst upp så fallhöjden var väl ca 2 meter vilket gjorde att smällen inte blev så hård. Förmodligen räddade jag någon stackare 7 våningar ned från att få den i huvudet. Men ont gjorde det och förvånad blev jag. Å andra sidan, lite typiskt mig att stå hemma på den egna balkongen och få snöras i skallen eller?

Förmiddagspasset....

Idag på lunchen har jag:

- Gjort en dubbel salto utanför kontoret. Dock något mer ograciöst än önskat.

- Pratat med en skyltdocka på H&M. Fick dock inga svar

- Gått från take away restaurangen utan hämtmaten. Dyra lunchvanor blir det.

- Missat att öppna dörren innan jag gick in. Snyggt men opraktiskt med glasdörrar.

Spännande att se vad eftermiddagen har att bjuda på!

Total make over...

Jag förstår inte hur det går till!

En tur till garnaffären slutade med besök hos frisören och avkapat hår & en helt ny garderob!

Törs knappt skriva vad jag köpte, men Trollfar såg mycket ogillande ut när jag kom hem..... Han var inte helt förtjust in mina skinnimitationstights med tillhörande tunika! Och så en häftigt grå långkofta samt en annan liten rolig tröja.

Hans enda kommentar var att jag borde klä mig för min ålder...... och det har han förmodligen rätt i.

Jag vet inte hur jag tänkte där, tights?!?!?! Jag är för fasiken minst 30 år för gammal för det! Lär hamna i bra att ha lådan och så använder jag dem när jag målar om på landet.

Pucko! That is my 2nd name.

Vädret liksom...

En sak som jag inte förstår är varför ordet lagom inte finns i vädergudarnas vokabulär?

Här går man och suktar efter snö, för att få lite vinterkänsla. Vad händer då?

Jo då jävlar sopar de på med de senaste decenniets ackumulerade snöranson för forna Sovjetunionen och öser ut över oss på en kväll!

Balkongen såg ut som en igloo imorse så morgoncigaretten fick anstå eftersom mitt överlevnadsställ är storleken för liten för välvuxen trollmor.

När jag nu tittar ut genom fönstret är det som om sällskapet André skulle komma knatandes genom snöyran när som. Vinden blåser sidledes i halv storm och istapparna ser fullkomligen livsfarliga ut. Jag sitter dryga 100 meter från Sveriges största golfboll, men kan knappt ana konturerna av den.

Då inser jag... jag har blivit förflyttad till Narnia. Snödrottningens land. Shit också, snart blir jag väl förvandlad till en isskulptur. Å andra sidan, då lär jag inte frysa....

Houston... we are ready for take off...

Eller så klara vi nu kan bli. Första vernissagen i den egna lokalen. Och vi slet som djur igår för att få allt klart.

Och självklart kunde jag inte somna sedan när jag kom hem för miljoners tankar rasslade runt i huvudet;

- tänk om ingen kommer
- tänk om för många kommer
- tänk om vi inte säljer något
- tänk om människor tycker det är fult
- tänk om glöggen tar slut
- tänk om ... tänk om... osv

Visst har jag gjort det här förut, men det är ändå inte samma lika. För det är första gången som vi står på helt egna ben. Och jag har fjärilar i magen.

Häromkvällen försökte jag skapa lite och då blir det aldrig bra. Så jag ägnade istället kvällen åt att sitta & titta på kollegans alster. Och hata dem. För att de var så jäkla fina och mina såg ut som kattskit. Totalt omoget och barnsligt, men förmodligen helt naturligt. Jag skyller det på att vara en del i skapandeprocessen :-)

Rapport lär välj följa under helgen, eller efter. I övrigt har jag fortfarande inte listat ut vad jag ska bli när jag blir stor. Börjar kanske bli dags snart... Konstnär & boheme eller ekonom & pedant? Motsägelsefullt? Asch då, bara lite.....

Måndag, måndag....

Vaknar och det är grått. Och regnigt. Och aptrött Trollfamilj, framförallt Trollmor & Mellantrollet. Vi är nattugglorna i familjen medan Trollfar och Lilltrollet är morgonpigga som få.

Blir inbjuden till en hel del roliga evenemang, vilket förmodligen skulle pigga upp livsandarna en hel del. Musikevenemang här, VIP utförsäljningar där m.m. Men allt jag vill är att sitta i min sköna fåtölj, med fötterna på pallen och sticka halsdukar i kubik & kvadrat. Kanske måste sälja några på helgens julmarknad, för gränsen för hur många halsdukar man behöver måste väl gå vid 6 st / person eller?

Jag undrar om jag inte egentligen är en form av mutation mellan brunbjörn och människa, för så här års vill jag stanna hemma. Vara i min lilla grotta, med familjen omkring mig. Sova, softa och inte göra många knop. Samtidigt blir jag galen när jag är hemma, för jag vill gärna ha det "fixat" omkring mig. Jag får spunk när byrålådorna står halvöppna, pappershögarna travas och hallen ser ut som en tromb nyss dragit igenom.

Maken och jag har ett projekt. Som vi startade när vi flyttade in för över 5 år sedan. Att bygga om vår relativt stora, men ack så ickefunktionella klädkammare. Vis av tidigare erfarenheter föreslog jag maken att vi skulle ta dit en hantverkare för att fixa det, men maken svarar "icke då" för det löser han.

Vår ansvarsfördelning i detta är att jag önskar & tycker samt att han gör. Jag önskar som fan, men han har ännu inte gjort. Jag har testat smicker, bön, tjat, skäll, gnäll och allt annat jag kan komma på. Men vi har inte kommit en endaste skruv närmare vår funktionella klädkammare. Om jag rivet ut allt och lägger på makens sida av sängen kanske det blir fart eller vad tror ni?


ps: käre make, jag vet att Du läser här - detta är en ny bearbetningsmetod i projekt "klädkammare". Funkar det?

Gulp....

Jag har för närvarande noll koll på det mesta. Har hur mycket som helst att göra, en drös med deadlines att hålla. Och hur mycket utgifter som helst som står inför dörren.

Men vet ni vad? Jag är inte ett dugg stressad... Utan är helt lugn i att det fixar sig, one way or another. Precis som det alltid gör.

Jag kanske slog i huvudet iaf när jag försökte flyga från den franska muren. Eller så är det de smärtstillande tabletterna som håller mig lugn och fin. Hur som, det är bara att "go with the flow" och njuta av tillvaron. Så då gör jag det.

Btw, mitt nya artistnamn är numera the Wall.

On the road again...

Jag vet inte om jag är en särdeles snäll människa, men jag har iaf särdeles snälla kamrater och jag hoppas att jag gjort mig förtjänt av det!

Idag har jag haft en privatchaufför hela dagen, som kört mig runt i Stockholm för att uträtta alla de tretusensjuhundratolv stora och små saker jag har varit tvungen att fixa. Och det var otroligt skönt att ha med sig en vänlig själ som höll upp dörrar, bar handväska, släpade påsar m.m.

Jag tror jag skulle kunna vänja mig vid sånt, lite sådär Paris Hilton stylish liksom. Att konstant ha någon om gick några steg bakom och redde ut sånt som jag strulat till, plockar upp sånt som jag tappar, bär det jag shoppar osv.

Nu är det lite sent påtänkt, men i mitt nästa liv funderar jag skarpt på att bli ekonomiskt oberoende. Då ska jag ägna mig åt att filosofera lite, kreera en del och göra goda gärningar. Fasiken, jag kanske ska slå till direkt och bli en modern variant av Jesus. Vad tror ni om det? Eller är det hybrisvarning igen? Shit, jag måste sluta med smärtstillande innan jag blir helt mångalen....

Kanske inte...

Jag tillhör en fridlyst sort, jag är en kvinna som fullkomligen hatar att köpa kläder till mig själv. Min shoppingmönster ser ut som en rysk 7 års plan, vilket innebär att jag köper nya sommarkläder typ var 4-5:e år och vinterkläder än mer sällan.

Inser nu att den dunjacka jag drar runt i har ungefär lika mycket dun kvar som en polyesterkudde, dvs nada. Dessutom är den ungefär 2 storlekar för liten vilket resulterat i att jag de senaste vintrarna sett ut som en Micheline gubbe. Tur att jag har långa ben iaf för annars skulle jag liknat IPREN mannen!

Hur som, nu är den död! Den klarar inte en vinter till, men den har tjänat mig väl sedan den vinter jag bar på Mellantrollet. Gulp, det innebär alltså mer än 10 år! Shit, mitt klädkonto är förmodligen mindre än vad nakenfolket på Nya Guineea lägger på ett år. Om det nu finns ett sådant folk, fast det borde det. Det finns ju liksom folk av alla sorter.

Fast nu kom jag bort från ämnet. Jag tog med mig Mellantrollet som personal shopper och dundrade iväg till Sickla, där det finns ett helt okej utbud med butiker. Det fanns massor, så mycket att jag blev trött och åkte därifrån utan att ha provat något annat än en endaste jacka.

När det är för mycket att välja på slår min autopilot till och jag blir alldeles slut av utbudet, för jag inser att jag måste måste köpa nya tröjor. Nya byxor. Nya stövlar. Nya skjortor. Nya strumpor osv. Shit, min klädstil är faktiskt ganska trist.

Jag provade som sagt en jacka iaf. Köpte jag den? Nopi! 2.500 kronor för en vit dunjacka. Med mitt track record på klantigheter kändes det inte som om det var en bra idé......

Möjligen om samma variant hade funnits i kammouflagemönster.

Krasch bom bang...

Efter att i en hel vecka svävat fram som en Masaj (felstavat förmodligen) över Savannen, även om det i mitt fall var i asfaltsdjungeln, så har jag nu landat. Hårt och brutalt.

Låter lite intressant eller vad säger ni? Fast det är inte så dramatiskt som det låter. Saken är den att min rygg är inte helt samarbetsvillig. Det råder delade meningar om orsaken, somliga påstår att bristen på bukmuskler är den springande punkten.

Själv vill jag nog snarare hävda att det har med mitt förflutna att göra. Jag menar, vilka ryggar klarar av kappkörning med snöskoter i guppig terräng, elefantridning avslutandes med att åka rutchkana på snablen rakt ned i betongen, trapetskonster 25 meter ovanför marken där jag tyvärr fastnade i trapetsen när meningen var att jag skulle flyga fint in i famnen på "fångaren". Alla tidigare sena nätter som ägnats åt vild headbanging på dansgolvet har förmodligen också haft en viss inverkan.

Det blev en lång parantes, min vana trogen, så nu återgår vi till kärnpunkten - kraschlandningen.

Förra helgen som syster min hem från landet i väst, där hon bl a införskaffat mig ett par MBT skor. Apful och totalt osexiga, Birkenstock är som värsta stilettpumpsen i jämförelse. Men ack så sköna! Fötterna fick en halv orgasm bara av att se dem och ryggen ska vi inte tala om efter att ha guppat omkring på dessa rundbottnade atlantångare en hel dag.

Snyggt var det inte, men bekvämt som fasiken. Visserligen renderade mina promenader i en infernalisk träningsvärk då ovannämnda erotikdödare stimulerar både buk- och lårmuskler. Alltså bytte jag skor idag. Till mina fotriktiga gymnastikskor med ortopediska inlägg (låter inte heller det som en killer direkt...).

Och vad händer vid lunchtid? Krasch, bom, bang och knak.

Jag går numera som Ringaren i Notre Dame. Med osexiga skor och jävligt långa naglar!

Tilt...

Precis som de gamla hederliga flipperspelen så får jag tilt efter för många stötar och knuffar.

Förmodligen har jag råkat ut för några sådana, stötar alltså. Eller så har jag fått dåligt självförtroende efter att ha läst en hel drös underhållande, vassa, insiktsfulla bloggar.

Jag har defintivt inget klokt att säga för närvarande. Det kanske jag inte hade tidigare heller, men skillnaden är att jag nu inser det.

Nej, jag tänker inte sluta blogga. Nej, jag tänker inte ta en paus. Nej, jag ber inte om ursäkt för att jag är en grå mus för närvarande (ni kommer ju hit frivillig).

Däremot saknar jag mitt pigga, glada jag. Rivhjärnet. Tjejen med vassa kommentarer.

Men what the heck, hon kommer tillbaka för hon finns där. Hon chillar lite bara. Stai tranquila som det så vackert heter, så fixar det sig. Under tiden ägnar jag mig åt att fila mina naglar, knapra lite chips och ömka mina ömmande lår efter att ha införskaffat MBT skor. De ser ut som fan, jag skuttar när jag går men attans vad skönt det är för ryggen.

Om jag nu ändå är en käring kan jag lika gärna se ut och gå som en sådan. Iaf den här veckan. Vem vet, nästa veckan kanske den blonda bitchen är tillbaka?

Teknikens under....

Jag måste förmodligen söka vård. Akut! Allt som har med teknik att göra verkar gå åt pipsvängen när jag är i närheten.

I måndags bilen och den stationära datorn
I tisdags gick hela nätverket ned hos en kund när jag var där och arbetade
Idag sa min USB anslutning upp sig när jag skulle plugg in det i min nyreparerade stationära dator. Som grädde på moset sa sedan USB hubben upp sig och därigenom var alla mina USB minnen totalt oanvändbara.

Får använda all min charm (och en stor portion hot) för att få ett datatekniskt geni att komma och fixa det på stört! Vilket han gör. Av någon outgrundlig anledning hade USB inställningarna försvunnit, vilket förmodligen gjorde att min USB anslutning dog när jag försökte läsa in det.

Det känns lite som om jag ska hålla mig långt från eltekniska attiraljer. Kanske en koja i skogen och röksignaler kan fungera? Frågan är bara hur det går med bloggandet? Fungerar med med snigelpost?