En ljusning...

Vårt lilla troll är en hjältinna! Efter att ha haft några tuffa dagar i en ny klass, med ett klart hårdare tempo och strängare krav så var hon ganska nere. Det redan låga självförtroendet sjönk än mer. Vi peppade och försökte ge henne styrka att se tiden an, för det är alltid svårt att lämna något oavsett hur jobbigt det än vara. Och det är alltid en viss osäkerhet att komma in i något nytt.

Igår hade stortrollet ett samtal med den nya läraren, gav henne en bakgrund över vilken jobbig situation som Lilltrollet kom från och förmedlade även den oro hon kände inför det nya.

Idag hämtades det hem en strålande, kvittrande liten tjej som skuttade när hon gick! Läraren hade berömt och uppmuntrat, Lilltrollet hade hängt med på lektionerna och kamraterna tagit henne under sina vingars skugga.

En stor sten lyfte från mitt hjärta, för jag har varit orolig. För att vi tog fel beslut, även om vi inte hade någon annan utväg. Orolig för att Lilltrollet skulle sluta sig än mer inom sig, låta skalet hårdna. Orolig för en hel del och det släppte. Visst, det kommer säkert komma lite backlash men det tar vi då. För början blev bra!

Ikväll var det Öppen Hus i klassen och konstrasterna mot den tidigare klassen var markanta:

- ALLA föräldrar var där, både mammor & pappor, plastföräldrar och syskon.
- ALLA föräldrar visste med Lilltrollet var.
- ALLA föräldrar kom fram, tog i hand och presenterade sig
- Läraren hälsade på ALLA föräldrar genom att ta dem i hand
- Läraren hälsar på ALLA elever genom att ta i hand och se dem i ögonen
- Inte ett barn har mobiltelefon på skoltid, inga elektroniska prylar what so ever
- Skoldagen ägnas åt SKOLARBETE
- Inga grupperingar överhuvudtaget, killar och tjejer leker i en stor blandning
- Barnen hjälper varandra, med värme och inte överlägsenhet
- Barnen är barn, inga mini tonåringar
- Inga svordomar, slang eller könsord används överhuvudtaget

Det är små barnsliga barn - normala 8-9 åringar som är nöjda med att vara just det. Inga små teenage wannabies. Så otroligt befriande, så otroligt trygg miljö med tydlig struktur och klara riktlinjer.

Och det har tänts ett hopp i mitt hjärta. Äntligen!

Civilkurage!

Jag har stött och blött mina tankar till varför det blir som det blir här i livet. Varför jag och min familj hamnar i de här lägena som vi gör. Att hamna i en utsatt situation och känna att man står ensam i fighten är förödande för självförtroendet. Det blir så många känslor som snurrar runt i ett kaos, kränkt-besviken-ledsen-arg-frustrerad och så skakar man om. Snacka om att det snurrar!

Nu är det inte så att vi står helt ensamma, absolut inte. Dels har jag ett otroligt stöd ifrån er bloggläsare, från nära vänner och även från min familj. Men från de som skulle kunna påverka situationen, från de som är med i det som händer - därifrån finns det ringa stöd. Det finns en och annan som delar min åsikt, men de gör det i det tysta för de vill inte ta någon strid. Av räddsla för att själva råka illa ut.

Och det tror jag är där skon klämmer; vi har försökt fostra våra barn till att ha civilkurage, att stå upp för de som är svaga och behöver stöd. Att tordas stå för sina åsikter och känna sig trygga i att man faktiskt får tycka annorlunda. Sedan är det en svår balansgång att veta när man skall vara tyst eller backa. Men hellre ett övertramp för mycket än att växa upp och inte tordas ha en egen åsikt.

Många människor idag fostrar sina barn till att passa in, att vara kamelonter som smälter in. Allt för att inte råka illa ut, få stå utanför. Men vad gör det med de barnen i förlängningen? Vilken självkänsla ska de växa upp med när de inte törs stå för vad de sagt, gjort eller tycker? När det går upp för dem att de svikit inte bara vänner utan även sig själva för att skaffa sig popularitetspoäng i det s k innegänget? Kan väl säga att detta gäller inte bara barnen utan även föräldrarna i hög grad.

Säga vad man vill om den högaktuella damen Anka, men hon törs stå för vad hon tycker oavsett hur mycket det stormar. Sedan kan man tycka vad man vill om hennes åsikter, möjligen är de även ett utspel för att få publicitet, men faktum varstår - hon törst stå för sina åsikter. Om hon sedan hade haft åsikter som jag tyckt var värda att stötta hade jag hyllat henne högt. Men man kan inte få allt :-)

Det finns människor som törs ta strider, det finns människor som törs vara obekväma. Det finns de som inte viker ned sig av räddsla för att inte få vara med. Och jag hoppas vid gud att jag lyckats ge mina barn det modet, för det kommer ta dem långt i sin väg mot ett lyckligt liv. Att vara sann mot sig själv, att inte prostituera sina känslor. Att vara en människa med civilkurage måste vara bland det vackraste som finns. Även om det inte alltid är lätt.

Ta bladet från munnen...

Ni som hängt här ett tag vet att jag hyser en viss frustration mot mina svärföräldrar. De har deklarerat öppet att de har så fullt upp med sina liv att de bara har ork att träffa sina barnbarn på de små trollens födelsedagar. De bor alltså 3 mil från oss och är pensionärer, men de hinner inte mer. Eller rättare sagt, vill inte mer. Vi har t ex aldrig firat jul tillsammans och i tjejernas dryga 10 åriga liv har de sovit hos farmor och farfar en gång!

Nu är det som det är med det, det går inte att få människor att ändra sig om de inte vill. Jag har varit otroligt ledsen och frustrerad för det, men inte gjort något. Stortrollet har haft tufft nog ändå iom att hans föräldrar har agerat som de gjort. Istället har vi accepterat det pliktskyldigaste samtalet varje fredag där de slentrianmässigt sätt säger "att vi tänker på er" oavsett vad vi än råkat ut för. Och det har ju varit en del.

Idag ringde svärmor när Stortrollet inte var hemma, jag var ledsen efter att ha pratat med en bekant om Lilltrollets jobbiga sits. Och jag är djävulusiskt ledsen över att det var tvunget att byta skola. Jag känner mig kränkt, ratad, övergiven och en hel massa andra känslor. M a o var jag inte en direkt lugn och balanserad person när hon ringde.

Med det vanliga "hur är det" så börjar tårarna rinna och jag säger som det är, att de senaste året varit ett helvete och att idag bytte vi skola för Lilltrollet. Svärmor rapar upp det vanliga "vi tänker på er" blandat med "men varför har ni inte sagt något".

Och jag förklarar lugnt och still att anledningen till att vi inte gjort det är att de faktiskt inte bryr sig om vare sig sin son eller sina barnbarn.

Behöver jag berätta att svärmor la på luren?

Lite lättare....

Det har varit mycket gnäll på den här bloggen på sista tiden. Dock har det varit tungt så in i helvete, när ens barn lider så lider man själv. Så är det bara.

Men nu har vi valt att lämna och det till något bättre. Att fatta beslutet var tungt, men nu känns det lättare. Och bättre kommer det att bli!

Idag blev det officiellt, för övriga i klassen och deras föräldrar. Icke att förvånas över, men vi har inte hört ett enda ljud från en endaste en..... Det om något är ett bevis för att vi gjort rätt. Nu kan det bara bli bättre.

Nya tag!

Nu är besluten tagna och information har delgetts berörda. Efter att ha hoppats, trott och kämpat under lång tid så har vi insett att det är förgäves.

Människor vill hellre stoppa huvudet i sanden och blunda för sitt ansvar, sin förmåga att faktiskt påverka till det bättre. Det gäller att skydda sig själv till vilket pris som helst, även om det är barn som får betala priset.

Visst finns det de som håller med oss, men det sker i det tysta. I det fördolda. Och då är det inte till någon större hjälp. Nu är det dags att gå vidare.

Igår sade vi upp Lilltrollets plats i den nuvarande skolan, till lärarens och vår stora sorg, men som vi båda konstaterade - det är ett för högt pris för Lilltrollet att betala, det är viktigare att hon får bli glad.

Att skolans ledning nu, efter att vi pratat, skrikit, kämpat med dem i över 1 år, äntligen konstaterar faktum - det är en fullfjädrad mobbingsituation och nu finns det hur mycket agendor som helst att följa, det är till föga hjälp.

För nu är det Lilltrollet och vi som är de viktiga. Och vi förtjänar inte den här skiten. Vi orkar inte med den här flatheten och inställningen att om man blundar så finns det inte.

Vi lämnar något osunt och trasigt, för att gå vidare till något friskt och sunt. Det är vår vinst och det kommer bli bra.

Men visst fasiken finns det en tagg i mig som är ledsen, kränkt och besviken. Att veta att det jag försökt göra i välmening har väckt irritation och ilska, att människor pratar skit bakom min rygg när allt jag gjort är kämpat för barnen, det gör mig ledsen. Men det går över, för jag kan gå med rak rygg. Frågan är om de kan det?

Jo då...

Med tanke på tidigare inlägg så har jag fått en del samtal, mail och kommentarer av karaktären "men inte kan det vara sant". Jo då, det kan det vissts. Betänk då att det är samma barn som bl a leker leken "Vi leker att Lilltrollet inte syns" en hel dag.

Så jag är inte förvånad, för när det gäller människor och deras barn så finns det alla sorter. Jag är absolut ingen perfekt mamma och jag har absolut inga perfekta, ofelbara barn. De har massor med egenheter, precis som alla barn.

Däremot har vi fostrat dem till att ha civilkurage, att tordas ställa upp på de svagas sida och ta ställning för det de tror på - även om det ibland har blåst hårt. Men att vara sann mot sig själv, att veta att man inte sålt sig för att få bli bjuden på vissa kalas, vara med i innerkretsen osv är en känsla nog så viktig att växa upp med.

Att bli fostrade till att veta att de duger, även om de inte har den senaste inneprylen, är klädd som de övriga i klassen o dyl, det kommer ge dem en trygghet som är ovärderlig.

Att våga stå för sina åsikter, även om de är obekväma kommer ge dem en självkänsla som kommer hjälpa dem längre fram.

Att vara som alla andra, att passa in, att alltid spela en roll för att få vara med - det tär och jag tror att det är en stor anledning till att ungdomar mår skit idag.

Och vet ni, jag tror inte mina barn kommer hamna där! För de har fått två viktiga saker med sig i livet, redan i såpass unga år - att de duger som de är och att andras människor åsikter om dem inte är viktiga, om de inte tycker om sig själva!

Det är säkert inte slut än, det kommer säkert hända mycket mer som kommer göra mig arg, ledsen och upprörd. Men det är en del av livet och jag klarar det. Den senaste tidens händelser har visat tydligt för mig att det finns människor runt om mig som stöttar. Som törs sticka ut hakan för det de tror på. Som har civilkurage. De människorna är viktiga i vårt liv. De andra, de är det inte. Plain & simple.

Precis som fågeln Fenix känner jag att jag rest mig ur askan. Har fattat beslut och därigenom hämtat en jävla massa kraft. Ork och energi att gå den vägen jag tror på, den vägen som är bra för mina barn. Och det är den vägen jag tänker välja!

Fy fan....

En tjej i Lilltrollets klass har slagit på stort, kalas på badhuset.

Synd bara att Lilltrollet är den enda som inte är bjuden!

Ännu en dag..

Sista tiden har varit kämpig och nu går vi mot mörkare tider, men förhoppningsvis blir det en ljusning i vårt inre.

Lilltrollet har haft ett tufft år i skolan, där klassen inte haft någon styrning av den vikarie de hade samt en otroligt kränkande pedagog. Nu är lilltrollet lite som sin mor, sticker gärna ut hakan och det har resulterat i att hon hamnat i ett prekärt läge. Och eftersom det pågått under en längre tid har det blivit ett mönster, hon är satt på undantag. Inte riktigt med och inte riktigt ute, allt beroende på dagsform hos övriga.

Visst, sedan har hon självklart sin del i att det blivit som det blivit. Men när man, stor som liten, står ensam mot flera så skaffar man sig ofta en kaxig attityd och en förnekande av ansvar. Bara för att klara av sin vardag.

Vi bestämde oss i våras för att vi ger det en månad in på terminen, ser åt vilket håll det lutar och fattar sedan beslut. Nu har månaden gått och Lilltrollet har gett upp. Hon vill inte, hon tror inte längre, hoppet finns inte där.

Så nu har vi tuffa beslut framför oss, men jag hoppas och tror att det blir till det bättre. För jag vill ha tillbaka mitt glada lilla troll, hon som tror gott om människor och som känner sig älskad. För någonstans därinne finns hon kvar, det är jag övertygad om. Och det är min uppgift att se till att hon törs komma fram igen.

Älskade Lilla Troll

Nu sover Du så fridfullt, men Dina mjuka kinder bär spår av tårar som Du tog med Dig in i sömnen.

Ditt glada leende kommer ej längre från hjärtat, det är en mask för att dölja Din sorg. Det brister ibland, men tårarna vill Du ej släppa fram. Då höjer Du rösten och låter ögonen blixtra. Men bakom allt finns tårarna.

Du förstår inte varför det blivit så här. Du som vill alla väl, Du som älskar att vara med vänner. Vara med, vara i ett sammanhang. Men Du har stängts ute. Bjuds in ibland, på nåder.

Du som alltid tidigare mötte dagen med ett leende, börjar nu dagen med oro. Vad ska dagen innebära, en dag då Du är med. Eller en dag då Du är utanför. Tryggheten i Din vardag är borta.

Du är så tapper. Vill inte visa Dig ledsen, för Du vill inte ge mig sorg. Men det är det jag är till för. Att bära Din börda. Att älska Dig trygg. Att strida för Dig allt vad jag kan.

Men vissa strider kan man inte vinna och jag vet inte om det här är en av den. Kanske det är dags att gå vidare? Att låta dem vinna. För att vinna på bekostnad av Dig, är en omöjlighet.

För under alla de omständigheter som finns så är Du viktigast. Att Du ska få glädjen åter. Att låta Dig möta dagen med förväntan. Att Din trygghet för vardagen skall komma åter. Att Du ska få bli lycklig.

Tänk så svårt det är att få människor att förstå. Att få dem att agera. Att få dem finnas där. För sina barn. För andras barn. För barnens bästa. För vår framtid. För våra barn.

Jante, den lille skiten1

Hittade något hos Mymlan som triggade igång mig.. den gamle, gode Jante. Hur ofta har jag inte stött på den jäkeln? Och med handen på hjärtat har jag även lierat mig med honom vid tillfälle. För Dig som inte vet så är Jantelagen som följer:



Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.


Det sägs att Jante är avundsjuka och så må vara. Det är så det yttrar sig, men enligt min personliga erfarenhet så är Jante räddsla. Det är små, missunsamma individer som inte lyckas ta hand om sig eget liv och för att inte känna sig totalt katastrofalt misslyckade så hänger de sig åt att racka ned andra människor.

De är rädda för det som är annorlunda, för de som är starka, lyckliga och för att inte själva helt gå under så rackar man ned på de som lyckats med det de själva misslyckats med. Den vet med sig att de inte kan uppnå den harmonin, och för att slippa erkänna sitt misslyckande så sågar man dem som lyckats. Det är små människor, patetiska och obetydliga.

Enda sättet att hantera dem är att inte låta dem bli viktiga. Att sträcka på sin rygg, vara trygg i den väg man valt och fortsätta fram.

En bra människa är inte missunsamm. En bra människa vill inte andra ont. En bra människa gläds åt andras lycka och blir inspirerad av den. En bra människa välkomnar det som är annorlunda, med nyfikenhet. En bra människa är tolerant och utan förutfattade meningar. För en bra människa är trygg i sig själv, av sig själv och inte sett i relation till andra.