onsdag, april 06, 2011

En ny vår...

Det är ganska mysko hur livet fortsätter även när omtumlande händelser sker. Jobb som skall skötas, räkningar att betala, läxor att läsas, barn att uppfostra osv. Ibland önskar jag att jag kunde få en bubbla att krypa in i, att få en halvtimme/timme om dagen där jag fick gå in i min kokong. Ligga i fosterställning och sörja. Stänga ute alla måsten och plikter, för att sedan hämta kraft och gå vidare. Jag försöker ta mig de stunderna, om än korta sådana. En stilla stund på balkongen när lägenheten är tyst och alla sover. Kör en extra sväng med bilen och låter hjärnan spela filmerna från min barndom, medan tårarna sakta rinner ned för kinden. Och efter varje sådan stund känner jag hur sorgen sakta kommer till ro, finner sig till rätta och gör lite mindre ont. Kraften återkommer och jag kan känna glädjen över att pappa fick ett fint slut. En slut där inga lösa trådar fanns, där alla oklarheter rätts ut och där relationerna var harmoniska. Han fick gå i frid och han fick vår kärlek med sig, till skillnad från det dramatiska slut som min mor mötte. Detaljerna kring begravningen är klara och vi känner tillförsikt i att vi skapat en stund som är väldigt mycket pappa. Sånger som han älskade, om än något okonventionella vid en begravning följt av en lunch där husmanskost står på bordet. En cermoni anpassad för en man vars devis var "ju enklare desto bättre". Jag tror pappa kommer titta ned på oss, nicka nöjt och tänka "vilka förnuftiga barn jag ändå lyckades fostra". Sedan kan han slå sig till ro med bridgegänget däruppe, stolt över den sista högtidsstund han får här på jorden. Tills vi ses igen.

lördag, april 02, 2011

Nästa kapitel

Idag var jag i pappas lägenhet första gången sedan han gick bort. Det var en blandad känsla när jag öppnade dörren, en del av mig kände lättnad att få rensa och gå vidare samtidigt som en del av mig bara ville vända, stänga dörren och glömma bort att pappa inte längre fanns. Att se stolen där han satt, med fötterna på pallen och pläden i knäet. Askfatet fullt och kaffe koppen halvtom. Precis som om han bara var ute för ögonblicket. Men så var det inte. Det var tyst. Själen hade lämnat och det var tomt. Vi hade redan innan bestämt att en firma skulle få ta hand om allt, lämna pappas kläder till insamling, möbler till välgörenhet osv. Däremot skulle vi gå igenom de minnen som fanns, plocka det som minde oss om vår barndom. Att se bilder på pappa som ung och förväntansfull inför vad livet hade att erbjuda, se bilder av honom som ung far, stolt och lycklig. Försöka förstå vad som hände under vägens gång. Hur hade denne unge man med glädje i blick kunnat förvandlas till den ganske inåtvände, tystlåtne far som jag upplevde som barn och tonåring? Var det skilsmässan från mamma som tog ifrån honom gnistan? Som gjorde att han såg cyniskt på livet och hade svårt att glädjas åt det enkla? Jag kommer aldrig att få veta. Jag kan bara hoppas att de upplevelser han hade i livet ändå någonstans bringade honom lycka och glädje. Att han kände att han gjort sitt avtryck på jorden. Och att han kommer bli ihågkommen med värme och respekt från sina vänner&arbetskamrater. Och med kärlek från sina barn. Mer än så kan man inte begära.