måndag, december 31, 2007

Lite fyrverkeri....







Rykande färska fyrverkeribilder från Stockholm, fotograf Mellantrollet. Stolt trollmor tycker att hon är riktigt konstnärlig.....

A new beginning?


Så här sista dagen på det gamla året så brukar man sammanfatta vad det gångna har inneburit och vad man väntar sig av det kommande. En ganska bra tradition eftersom vi normalt sätt springer på i vardagen att vi sällan hinner stanna upp, fundera över vad vi håller på med och känna efter vad vi vill. Visst, det optimala vore ju om vi gjorde de här kontemplationspauserna mitt i livet, löpande under året men so what, det är bättre att göra det idag än inte alls.


Däremot känns det som overkill att göra det i den här bloggen, för jag har ju knappt gjort annat än öst ur mig mitt inre här under året. Den kamp vi fört för mellantrollet, den väg jag vandrat i mitt inre osv. Så att göra någon slags sammanfattning på det känns som en klar upprepning.


Tidigare idag lyssnade jag igenom en drös av versioner av Cohens mästerverk Hallelujah. Och jag grät. Tårar av sorg för det som varit, tårar av lycka för det jag åstadkommit och tårar av förväntan för det som komma skall. Det kändes som en rening, en nystart.


Ser jag tillbaka på det år som gått så är det klart att det varit tufft, men jag har fått otroligt mycket på vägen. Insikt om mig själv, tillit till mig och andra människor. Och en hel drös med underbara vänner, som stöttat och peppat. Jag har lärt mig att leva och inte bara överleva. Och det känns otroligt skönt. Och jag har lärt mig att vara en medmänniska, lärt känna glädjen i att hjälpa andra. Inte för att känna mig duktig, utan för att det verkligen ger mig något. Styrka, glädje och kraft. Lite Hallelujah det med alltså *S*


Vad det kommande året har med sig i bagaget har jag ingen aning om. Men jag vet att vad det än är så kommer jag inte rygga tillbaka, jag kommer ta de chanser jag får, utkämpa de strider jag måste och se problemen i vitögat. För jag grejar det. I know!


Tack för allt ni gett mig under året.


Nu borde jag avsluta med en vacker bild.... på raketer ock sådär men det har jag ingen så istället blir det ett eget litet alster, "Circle of love"

söndag, december 30, 2007

När orden tryter....


så slänger jag upp en bild istället. Ett nytt litet experiment... Kanske blir fler.

För den som inte ser så är det ett halsband, i glas, på stel länk.

torsdag, december 27, 2007

Kärlek i Trollskogen

Torsdag morgon 05.12

Lilltrollet: Mamma, nu ska jag säga 10 bra saker om Dig!
Trollmor: Tio? Det var en hel massa det
Lilltrollet: Men jag vill det!
Trollmor: Det får Du absolut älskling
Lilltrollet: Du är världens bästa mamma
Trollmor: Tack
Lilltrollet: Du lagar jättegod mat
Trollmor: Thank you baby
Lilltrollet: Du är bra på att trösta
Trollmor: Okej
Lilltrollet: Du är bra på att göra roliga saker
Trollmor: Det är viktigt
Lilltrollet: Du är kramig
Trollmor: Det är Du med!
Lilltrollet: Du är bra med barn
Trollmor: Tackar
Lilltrollet: Du är vacker
Trollmor: Men tackar mitt hjärta
Lilltrollet: Och så är Du klok
Trollmor: Det är Du med
Lilltrollet: Och så gillar Du att pyssla
Trollmor: Mm, det är kul!
Lilltrollet: Nu är det bara en kvar
Trollmor: Ja gumman, men Du har sagt massa bra saker så det räcker om Du inte kommer på något mer
Lilltrollet: Men det gör jag!
Trollmor: Jaha, och vad är det då?
Lilltrollet: Du är jättebra på att sjunga!

Och där föll det platt! För om det är något jag inte kan är det att sjunga. Det är få som fått en påringning av polisen när de dragit Feelings a capella. Jag är en av dem! Frågan är om resten av sanningarna verkligen var det, sanningar alltså? Eller så är jag dragen vid näsan... men tanken var god iaf!

onsdag, december 26, 2007

Årets julklapp....

Av någon outgrundlig anledning tyckte Trollfar att fjärrkontrollen han fick av vår svåger var den bästa han någonsin fått!

Dock återstår det att prova den, Trollfar har stora förhoppningar att han med den till sin hjälp ska kunna få kontroll på sin fru (dvs mig).

Tänk att med en enkel knapptryckning kunna få mig att hämta öl, strippa eller helt enkelt vara tyst. Måste vara rena himmelriket.........

tisdag, december 25, 2007

Sanningens ögonblick...

Mellantrollet: Jag har en fråga till Dig mamma
Trollmor: Jaha, vad är det för någon?
Mellantrollet: Du får inte ljuga!
Trollmor: Absolut inte

Mellantrollet: Och Du måste svara!
Trollmor: Yes gumman
Mellantrollet: Okej, är Du beredd?
Trollmor: Jag är beredd
Mellantrollet: Varför är pappa alltid på toa när tomten kommer?

söndag, december 23, 2007

Imorgon....


lördag, december 22, 2007

Att finnas där

Häromdagen var det julavslutning i Lilltrollets klass, för vilken de små liven övat i flera månader. Och nu var det dags! Alla barnen var fnittriga av glädje och förväntan, utom en liten herre som gick omkring med allvarlig min.

Lilltrollet fick syn på honom och frågade varför han var ledsen. Med sammanbiten min svarade han att han inte alls var ledsen, trots att tårarna glänste i hans ögon. Lilltrollet gick fram och kramade honom varpå det brast totalt, tårarna började droppa och hulkandes berättade han att hans föräldrar inte kunde komma. Ingen i hans familj kunde komma för att se hans stora stund. Och han kände sig ensam, trots att han var omgiven av kompisar.


Jag tog den lille herrn försiktigt i famnen, och han lät sig tröstas. "Eftersom jag inte har några egna pojkar kanske jag kan få adoptera Dig en timme eller två" var den lösning jag kunde erbjuda. Och den köpte han. Jag fick även tillåtelse att fota honom och ge honom en kram efter framträdandet, han satt bredvid mig vid den gemensamma fikastunden och jag tror att han inte kände sig fullt så ensam då.

Jag kände igen mig själv hos honom. Med en mor som ofta var borta på viktiga möten, resor eller hade alldeles för mycket jobb. För mycket för att kunna offra en timme av sin dyrbara tid. En endaste timme per termin, för något som var stort för mig om än obetydligt för henne. Och som hon visste inträffade varje år men ändå inte lyckades planera för.

Pappa ville inte ställa upp, inte för att det hade med mig att göra utan mer för att markera för min mamma att han minsann inte tänkte kompensera oss barn för hennes tillkortakommanden. Ingen av oss vann på ställningstagandet, men de som förlorade mest var mina föräldrar. För de här händelserna tillsammans med många andra lärde mig att klara mig själv. För när det verkligen gällde så fanns de inte där för mig. När det var viktigt för mig så betydde det ingenting för dem. Och det gjorde mig stark. Trygg i att jag faktiskt klarade mig själv, även om jag fick klippa navelsträngen alldeles för tidigt.

Som barn glömmer man bort alla de stunder som ens föräldrar var där, det man kommer ihåg är de gånger de inta var där. Och det sätter sina spår. Hos barnen.

Lördag hela veckan....

Nu har jag gjort det! Debuterat i Anonyma Klubben. Do not say when or where, men I'm in. Och det kändes bra. Bara så att ni vet.

Utöver det har jag gjort julgodis på både korsan och tvärsan. Och samma vissa varje år... De små trollen är på mest hela tiden och så sugna, så sugna så på att göra julgodiset. Men vad händer sedan? De är med och öser i ingredienserna, fajtas en stund över vem som ska röra innan de lyckas uppnå en kompromiss med 3 minuter var. De brukar palla 2 omgångar var sedan är de borta med blixtens hastighet och kvar står jag med allt rörande, hällande, packetering m.m. Same procedure every year och jag lär mig aldrig *s*.

Nu ska jag laga paella. Någon som är sugen?

torsdag, december 20, 2007

Juletid...

Jag är lite sentimental idag. Egentligen är det fel ord. Jag är inte deppig, inte låg eller sorgsen. Mer kanske, ja vad ska jag dra till med? Det finns bra ord för det på utrikiska men inte på svenska. Lite stillsam kanske är rätt ord för det? Kontemplativ? Äsch, läs om ni orkar så kommer ni fram till vad jag menar.

Allt är färdigt inför julafton, fixandet har vi dragit ned på till ett minimum. Vi gör de saker vi tycker är roliga, som att klä granen, göra julgodis, köpa & slå in paket. Visst blir det en julskinka och om lusten faller på även köttbullar. Men det mesta andra finns att köpa färdigt. Tycker man det är roligt så är det självklart att man ska göra det, men det finns en hel drös med människor som fastnar i fällan "det ska vara så" och fullständigt tar kål på sig själva.

Jag kommer ihåg när jag var liten, hur förberedelserna startade i början av december. En sönderstressad, heltidsarbetande mamma kom hem och kastade sig över ljusstöpning, pepparkaksbakning, syltning och korvstoppning. När julafton kom var det inte mycket som behövdes innan hennes stresströskel slog i topp och explosionen kom. Pappa garderade sig ofta med att vara onykter, för då bet hennes ilska inte lika bra.

Självklart har jag haft bra jular också, när vi reste ifrån hela alltet och firade julafton med att bada i poolen. Eller när jag som nybliven sambo bojkottade allt vad julen hette, skickade böcker till nära och kära för att själv tillbringa två sköna veckor i Åres backar.

Nu när jag själv har barn så firar jag jul igen. Men försöker undvika de klassiska fällorna, småtrollen och jag har haft några mysiga pysselkvällar när tomtar & änglar har kreerats, ett fåtal rundor i köpcentrumens julkommers och den ovan nämnda godistillverkningen.

Tyvärr blir julen så ofta en backlash för många, det är som om man ska knöa in ett helt års kärlek och umgänge över några korta intensiva dagar. Den perfekta julklappen ska hittas och väcka enorm uppskattning hos mottagaren. Maten ska helst vara i överdåd och inmundigas med stort allvar. Allt är så stort, så viktigt och hur blir det då? Förväntningarna är skyhöga så minsta lilla debacle gör att bubblan brister och det blir nattasvart. Istället för att ta det för vad det är, en tid att kunna umgås.

När jag skulle hem idag stod jag utanför t-banan en stund och avslutade ett samtal. Precis innanför dörrarna stod en av Situation Stockholms återförsäljare. Mitt samtal tog väl en 10 minuter ungefär och under den tiden fick han inte en endaste tidning såld, trots att det säkert var ett femtiotal personer som gick förbi. De flesta passerade förbi honom fullastade med julklappskassar och gav honom inte ett ögonkast. Han fanns inte i deras sinnesvärd. Han fanns i min och vi hade en liten pratstund. Jag tycker hela idéen med tidningen är kanon, inte nog med att jag kan bidra till att hjälpa någon utan tidningen är även läsvärd.

Tankarna började vandra, till de människor som inte har något alls att se fram emot. Där julen bara är ännu en dag i kyla, fattigdom, sjukdom och / eller krig. När de kämpar för att överleva så är vi frustrerade över att vi inte hinner med att konsumera, köpa lite fler paket.

Nu menar jag inte att vi ska avskaffa julen eller sluta att konsumera. Absolut inte, men kanske ägna en tanke åt de som inte är så lyckligt lottade som vi. Kanske stanna upp och köpa en tidning, stoppa en slant i välgörenhetsbössan eller varför inte köpa några av julklapparna genom Unicef, Action Aid och liknande organisationer?

Jag har defintivt köpt alldeles för mycket julklappar, som jag gör varje år. Men jag har dövat mitt samvete med att köpa en gris till min farbror, skolböcker till min faster och lite annat matnyttigt. Det gick fort och smidigt, samt gjorde gott i själen.

Det är inte mycket jag gjort, en piss i Mississippi. Men det är ändå något. Och klart bättre än ingenting.


onsdag, december 19, 2007

Tomten, jag har tydligen varit snäll

Iaf tycker mina kunder det för jag har fått både vin och stora delikatesskorgar. Hallå, jag trodde det var jag som skulle ge kunderna julklappar? Men såklart har jag missat det i år igen...

Och så har jag fått en väldigt fint och värmande julkort, från en bloggvän. Det gick rakt in i hjärtat! Hos henne hittade jag även en länk till en tävling så här i jultider. Också ett sätt att generera traffik, men jag uppskattar uppfinningsrikedom så here it goes:

Här hittar Du: Jultävling


Åt min sedvanliga onsdagslunch med en annan lokal bloggare, som blivit en av mina närmsta vänner. Fick ett julkort med fina ord, fast hon skrev något om tokig. Det förstod jag inte! Och så fick jag julklapp också. Enda kruxet med det är att jag blir så generad, och vet inte hur jag ska visa min tacksamhet. Jag är mycket bättre OORL (heter det så? Out Of Real Life). Här på bloggen kan jag säga snälla saker och visa människor hur mycket jag gillar dem. Får nog öva på det i riktiga livet också.

tisdag, december 18, 2007

Inte på riktigt!

Egentligen borde jag inte blogga idag. För jag är så j*a trött och less. Förmodligen är det hormoner som inte har tagit jullov än i kombination med alldeles för många bollar i luften. Jag har inga problem med att jobba mycket eller länge, men när det är så många olika saker jag kastar mig emellan så snurrar huvudet i spinn. Jag behöver jullov!!!

Och när jag blir så här så vet jag att jag projicerar. En hel del. Och per automatik ställer högre krav på människor i min omgivning. Fast med åren har jag lärt mig att jag har fel och kan faktiskt hålla käft ibland. Idag var det dock nära... mycket nära...

Lilltrollet hamnar i konflikt med en tjej i sin klass, precis när jag kommer för att hämta. Jag försöker reda ut det, frågar (mycket pedagogiskt tycker jag) båda två vad som hände och om det var något de tycker de kunde gjort annorlunda för att undvika det hela. Lilltrollet svarar medan hennes kamrat intar total tystnad. Två tjejer (riktiga små besserwisser damer, som ofta uppviglar de andra) lägger sig i diskussionen och lägger hela skulden på Lilltrollet. Till slut säger jag åt dem på skarpen att de inte har med diskussionen att göra, jag har inte frågat dem och att det inte är reko att gadda ihop sig 3 mot en. Biter dock inte på de här damerna så jag pekar med hela handen, säger att "håller ni inte snattran så gå härifrån".

Ger mig på nytt på att försöka få kamraten att prata, men hon vägrar. Tittar åt ett annat håll, säger inte halvsju och låtsas som om det regnar. Efter en kvart ger jag upp, säger (väldigt barnsligt) "kom nu Lilltrollet så går vi, för Din kompis tycker tydligen att det är roligare att vara ovän än kompis". Ja, jag vet. Otroligt omoget, men just då hade jag mest av allt lust att skaka liv i tjejen! Till saken hör att den här kompisen pucklade på lilltrollet, vilket jag inte sa något om eftersom Lilltrollet hade provocerat henne genom sitt uppförande. Men när hon bara ignorerar mig, en liten sjuåring?!?!? Snacka om frustrerande.

Mitt humör var inte heller det bästa från början. Mina nätter är tuffa nu..... I förrgår försökte jag få ut en krokodil som fastnat i vårt badkar och inatt räddade jag en älg från att drunkna i vår pool! Undrar vad de här drömmarna egentligen symobliserar? Om nu någon har en teori så please, do not tell me för det kan aldrig vara positivt.....

söndag, december 16, 2007

Tålamod trollmor, tålamod!

Lilltrollet: Mamma, vill Du ha en kola?
Trollmor: Nej tack gumman, det är bra.
Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta en pepparkaka till Dig?
Trollmor: Nej tack vännen, jag vill inte ha.
Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta vatten till Dig?
Trollmor: Nej tack hjärtat, jag vill inte ha något.
Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta något att äta åt Dig?
Trollmor: Nej tack goding, jag vill inte ha något.

Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta lite godis åt Dig då?
Trollmor: Nej tack, det är bra

Lilltrollet: Vill Du ha ett äpple då mamma?
Trollmor: Nej tack, inget äpple. Ingenting tack

Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta kaffe åt Dig?
Trollmor: Nej, jag vill inte ha något!

Lilltrollet: Men mamma! Du har ju sagt att man ska säga "nej tack"

Obalanserat i Trollskogen

Den däringa hjälteglorian jag självmant roffade åt mig häromdagen, den har klart halkat på sned nu..... Ska jag vara riktigt ärlig så är den nog helt väck, för den här helgen har jag inte varit riktigt seriös i min roll som mamma.

Efter några nätter av dålig sömn, förmodligen p g a idogt läsande och sena kvällsaktiviteter (inte som ni tror!) så tog orken slut. Gårdagen tillbringade jag i irritationen och trötthetens tecken. Ingen charmbubbla direkt. Men jag var en jäkel på att fräsa. Vet inte om det direkt ger några pluspoäng så här strax före jul?

Hur som, mina små troll är utrustade med känslo tentakler som pejlar in minsta lilla tecken på icke harmoni. Snudd på att jag skulle kunna leasa ut dem. Jag menar, tänk vilken grej. Värsta pokerpartiet och trollen kan direkt pejla in vems nerver som ligger på ytan. De kan jobba mot fast arvode eller procent på vinsten. Fast å andra sidan, barnarbete är ju inte tillåtet. Tänkte inte på det.

Nu svammlar jag igen, som vanligt. Åter till ordningen. Jag var på ett jäkla humör igår och då blir trollen (även det stora!) otroligt triggade. Ber jag att få 10 minuter själv bakom en stängd dörr fungerar det som värsta magneten. Just då inträffar ALLT det som BARA mamma/fru kan hjälpa till med. Så de däringa tio minutrarna innehöll ungefär sjuttiotvå avbrott.

När kvällen kom var jag helt slut, mentalt och fysiskt. Slocknade relativt tidigt, iaf på rätt sida om midnatt och vaknade sent imorse. Och balansen hade återkommit i kroppen. God & glad, kexchoklad. Eller inte riktigt, men klart bättre än igår iaf.

Såpass att jag utmanade ödet, tog oss till Gröna Lunds julmarknad med de små trollen. Man kan väl säga som så, vi var inte ensamma......

fredag, december 14, 2007

Tidens tand...

Har tillbringat nästan hela dagen med min far, vilket tar på krafterna. Inte för att han är besvärlig, tvärt om - han har nog aldrig varit så ödmjuk och kärleksfull som nu för tiden.

Däremot gäller det att prata högt och tydligt, inte för snabbt samt att vara beredd på att säga allting 10-12 gånger för att plötsligt mötas av ett fräsande "det vet jag väl, Du sa det alldeles nyss". Samtidigt som hans stories berättas en 6-7 gånger under loppet av 15 minuter. Och alltid lyckas se lika förvånad ut, som om det var första gången jag hörde det.

Nu är det inte det som är det ansträngande, utan snarare att se ett tidigare knivskarpt intellekt så sakteliga tyna bort och veta att pappa är medveten om det. Såklart jag förstår den frustration och sorg han känner, att veta att det nu bara finns en väg kvar.

Tidigare var han en stilig man och en riktigt smart person. Numera är han en äldre farbror som knappt orkar gå, med en permanent kateter och utan tänder.

Det är inte alltid vackert att bli gammal.

torsdag, december 13, 2007

Vardagshjältar!

Sorry AB, jag snodde er headline idag. Undrar om jag blir stämd nu? Men så här dags på aftonen tryter fantasin så jag gjorde en copy cat.

Härmed utnämner jag MIG SJÄLV till vardagshjälte. Motivering? Behövs det? Skämt åsido, idag hade jag en urskön dag. Vill ni höra om den? Klart ni vill, för annars hade ni inte läst så här långt eller hur? Värst vad många frågetecken det blev på en gång. Och snacka om boostat självförtroende jag har. Måste vara att jag är inne på den allra sista unset av extra adrenalin som jag lyckats pumpa upp. Nog med svammel. Motivering kommer här:

Idag var det stor stund i Mellantrollets klass. Alla de alster som de små liven kreerade förra veckan var nu färdiga för överlämning. Jag och Mellantrollet tog hand om uppropet och varje barn fick komma fram för att hämta sin påse med smycken. Det var nyfikna och stolta små människor som klev fram. Stort jubel hos var och en, alla beundrade varandras alster. Och fröken grät en skvätt när hon såg deras glädje (hon var sjuk den dagen vi kreerade). Sedan kom den lilla bonusen, jag hade låtit alla barn vara med och göra ett smycke till fröken. Alla barn bidrog med 1-2 fäger och bitar som de gillade, vilket resulterade i 3 halssmycken i regnbågens alla färger. Med barnens namn skrivna på baksidan. Behöver jag säga att hon grät en stund till?

När jag gick var det några få tjejer men ett helt gäng med pojkar som kom fram, somliga tog artigt i hand, andra tittade under lugg och somliga kramades. Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag hörde deras lycka "tack snälla för att jag fick göra så fina julklappar" osv. Tänk vad lite det behövs för att göra barn lyckliga egentligen?

Sedan måste jag hypa mig själv lite till... att efter en intensiv arbetsdag avsluta med ett besök i en balettshop med två "glitter & flärd" galna småtroll tar på krafterna! På önskelistan stod det "en riktig gymnastikdräk" och de har suktat efter att gå in i denna affär hur länge som helst. Idag var det D dagen! Det provades rosa alster, ljusblå alster, med paljetter, med kjolar och pynt så det stod härliga till. Turligen nog föll de för två relativt "enkla" dräkter, med snygg skärning och knallig ceriserosa färg. Fast jag sa att det blir till våren när kurserna börjar igen.... Undrar om de trodde mig? Dryga 90 minuter tog det och varmt var det.

För säkerhets skull, bara för att testa hur stort tålamod jag har, gick vi in i parfymaffären bredvid. Ett paradis för små tjejiga troll med triljoners dofter, badskum en masse och en hel drös med annat spännande. Det här besöket klarade vi av på en timme. Efteråt luktade jag som en hel bordell, men vad gör man inte för sina älskade barn?

Och som avrundning på dagen tog jag mig till den stora leksaksaffären och inhandlade de små trollens julklappar. För att därefter fara hem och koka knäck till lilltrollets julsamling imorgon. Det var en trött, men lycklig trollmor som klockan 20 äntligen fick dagens första lagade mål mat!

Nu så väntar han ni vet, JB.... C U later folks!

Ros och Ris

Dagens Ros:
- Lilltrollet som självmant reste sig på bussen och lämnade sätet till ett äldre par med orden "Var så god och sitt"
- Mellantrollet som idag klev in bland ett gäng 7 åringar, där en kille hamnade ensam mot 4-5 kompisar, och sa ifrån på skarpen.

Dagens Ris:
- Alla tonåringar på bussen som såg ut som om det regnade. Tänk att en 7 åring var dem socialt överlägsen!
- Mamman som stod bredvid när Mellantrollet klev in, men inte reagerade över sin sons beteende. Jag är stolt över att min 8 åringar har mer vett i skallen än denna dam!


ps: lite av strålglansen faller väl på mig också eftersom jag är deras mamma eller?

onsdag, december 12, 2007

Lite grönska...


kan vi behöva nu när det är så mörkt. Så det bjuder jag på här, alldeles gratis....
Så var så god och njut om ni känner för det, för det är "bara" dryga 6 månader kvar till midsommar....

En gång idiot, alltid idiot!

Mellantrollet har en kompis som hängt med enda sedan de första trevande dagarna på förskolan. De har alltid haft tryggheten av varandra, även om de mer lekt bredvid varanda än med. Båda var lika glada när skolstarten kom och de hamnade i samma klass, det är alltid tryggt att ha med sig någon man känner igen.

Den här kompisen har en förälder som är en väldigt snäll person, men som kryper innanför min komfortzon. Känner inte var gränsen går, har ett otroligt behov av att alltid framhävda sig själv och sin egen förträfflighet.Vi har umgåtts en del, även om jag tror att den personen har haft ett större utbyte av umgänget än vad jag har haft.

När det sedan började krångla för Mellantrollet så fanns den här föräldern där. Men enbart för att tala om vad Mellantrollet gjorde för fel, hur hon skulle agera istället och vad vi som föräldrar skulle göra. Och hur oskyldiga alla andra barn var. För problemet var ju enbart Mellantrollets! I ärlighetens namn måste jag säga att kompisen inte var medlem i mobbarnas fega lilla klubb, även om kompisen tillsammans med en annan klasskamrat gjorde en del dumma prylar mot Mellantrollet. När jag tog upp det fick jag till svar "men så gör barn".

För att göra en lång historia kort, jag kände mig sviken. När någon som hängt med så länge och som kände till hela bakgrunden valde att vika ned sig. Av bekvämlighet, av räddsla för att stöta sig med andra föräldrar eller vad fasiken nu anledningen än var.

Så jag har dragit mig undan, på ett möjligen fegt men ganska så bekvämt sätt. Glömt att ringa tillbaka, missat att svara på mail osv. Och kontaktförsöken har avtagit.

Idag stötte jag på den här föräldern och erbjuder skjuts, vilket gör att vi umgås i en 15-20 minuter. Jag får frågan om hur Mellantrollet trivs, vilket är kanon och frågar sammaledes om kompisen. Svaret jag får är;

Ja, nu när orosmomentet är borta är det väldigt lugnt i klassen. Iaf när jag är med, för barnen lyssnar och respekterar mig. Och så länge man ser barnen så mår de bra, så enkelt är det

Och det har ju människan rätt i, men har det efterlevts av personen ifråga? Skulle inte tro det! Utan återigen läggs skulden på Mellantrollet och sätter sig själv på en piedistal. Hur trött blir jag inte?
Jag höll fan på att kasta människan ur bilen! Men iddes inte ens svara, blev mest förbannad på mig själv att jag i en svag stund trodde att en förändring skett. Men icke....

tisdag, december 11, 2007

Legoarbete i Trollskogen

Okej, visst var det en gentil idé av mig att göra glassmycken med sjuttioelva kids. Och det gick bra vilket jag tidigare rapporterat om. Vad jag dock förträngde var att dessa sjuttioelvatrehundratusentolv smycken även ska göras iordning....

Dvs brännas (inget större problem), tvättas, slipas, tvättas igen och sedan ska ring/hänge etc klistras fast. Med två kompontentslim. Som sitter som berg. Detta är nu gjort. Detta tog en sjudjävla tid. Detta var otroligt meckigt. För det var ju inte bara att smeta på och lägga på hög.

Nej då, först var jag tvungen att sortera vem som gjort vad, då alla kids fick göra 3 saker var. Som jag noga märkte med ugnssäker penna (finns det sådana eller har jag gjort en ny uppfinning?). Dock när man slipar dem så försvinner ju namnet.... Så då var det till att skriva pappersark med namn på, hitta respektive persons 3 alster och lägga dem på därtill avsett papper. Och se till att de hamnade där igen efter limningen.

Puh.... inte nog med att jag ska vara kreativ, jag måste vara ordningssam också. För om logistiken går åt pipsvängen så lär det vara mindre lyckliga kids i skolan när alstrena delas ut. Och min tidigare förstaplacering på tio i topp lär ryka med blixtens hastighet.

Men som sagt, nu är det gjort! Och nu kan jag gå att lägga mig.

En sak som jag däremot lärt mig till nästa gång är att inte stoppa limpinnen i munnen. Iaf inte med 2 komponentslimmet i "fel" ända..... Det smakar skit!

söndag, december 09, 2007

Nu vet jag!

Mitt tidigare inlägg fick mig att fundera lite. Och när jag tänker brukar det liksom aldrig ta stopp förrän jag får ned det på pränt. Det brukar bli långa listor i huvudet som jag kör på repeat, ända tills jag får skriva av med det. Jag kom på att jag är:

- en biatch! Iaf ibland (fråga inte trollfar för han skulle nog säga dagligen).
- lite av en messerschmidt. Inte så ofta men det händer ju ibland (alltid om ni frågar trollfar).
- och så ysse pysse megalite lite lite controllfreak kanske man kan säga.
- sporadiskt klantig med min egen lekamen
- social, när jag inte är asocial
- ganska rolig, även om humorn är lite väl låg ibland

Så vad får man då om man sätter ihop alla parametrar? Inte fan vet jag, fast bilden som dök upp i mitt eget huvud var "plåtgubben" i Trollkarlen från Oz....... Kändes sådär kan jag väl säga.

Glöm genast bort ovanstående, jag börjar om på nytt! En annan dag.....

fredag, december 07, 2007

Vem är jag?

Idag har det varit en total off dag för min del. Som ett brev på posten kommer det en migränattack per månad och jag vet alltid när. Efter en intensiv helg och vecka där det inte finns några små andrum insprängda så försöker jag alltid ha en ledig fredag. För att jobba undan med mina "sovrumskunder". Nu är det inte så ekivokt som det låter, det är inte något omoraliskt alls i detta. Tvärsom så är det i allra högsta grad byråkratiskt så det förslår. De kunder jag har som inte är stora nog för att ha ett eget kontor behöver ju också min omvård, iaf behöver deras papper det och det ordnar jag hemma på kammaren.

Idag var det tänkt att vara en sådan dag, men när jag tvingade upp ögonlocken vid 6 snåret kände jag genast att det inte skulle bli en sådan dag. Huvudvärken sprängde och total stillhet krävdes i ett nedsläckt, tyst rum. Där låg jag och lät tankarna vandra, då vare sig läsning eller tv tittning fungerar i de här lägena.

Och när jag låter tankarna vandra kan de sluta precis var som helst. Fast den här gången handlade det uteslutande om mig. En riktig ego stund blev det. Jag vände och vred på mig själv ur alla vinklar & vrår. Försökte se mig så som jag tror att andra människor kan tänkas se mig. Beroende på vems synvinkel jag valde så var bilden ena gången smickrande för att den andra få mig att bli lite lätt generad över min burdusa framtoning. Och kvar blev då frågan, vem är jag innerst inne? En blandning av alla dessa personer som träder fram? En kamelont som ändrar uppförande beroende på omgivningen? Som vänder kappan efter vinden och söker minsta motståndets lag?

Nu har jag inte analysen helt klar än, men jag måste säga att jag är hyffsat nöjd med resultatet. Nu när jag passerat halvtid (iaf om man utgår ifrån medellivslängden) så känner jag att jag äntligen börjar få grepp om min personlighet. Och vågar stå för den. I vissa lägen håller jag en tillbakadragen profil, men numera är det inte av feghet utan helt enkelt för att jag inte tycker det är värt ansträningen.

Mitt självförtroende byggs inte längre på mina prestationer eller på att ha rätt i alla lägen, utan på att jag vet att jag är en människa att hålla i handen när åskan går. Någon som man kan be om hjälp, som finns där med en axel att luta sig mot eller en hand att hålla i.

Nu blev det ett sedvanligt ego inlägg, förmodligen är jag lite klen efter migränattacken och behöver fylla på bekräftelsebehovet en sväng. Men what the heck, jag bjuder på den......

Det finns alltid ett "but"....

Mellantrollet: Mamma, kommer Du ihåg när Du var i skolan med mig?
Trollmor: Yes gumman, såklart jag gör.
Mellantrollet: När X och Y sa att dom ville bli som Du när dom blev stora?
Trollmor: Ja gumman det gör jag. Jag blev jättestolt då.

Mellantrollet: Det blev jag med. Fast det är en sak som dom inte vet
Trollmor: Tänkte Du på något speciellt?
Mellantrollet: Dom har ju bara sett Dig när Du är snäll och så
Trollmor: Det är ju klart. Tycker Du att jag är jobbig när jag inte är det?
Mellantrollet: Det är väl klart jag gör. Fast Du är ju min mamma då också

Trollmor: Absolut, jag är alltid Din mamma.
Mellantrollet: Fast just då fick Du gärna vara någon annans!

onsdag, december 05, 2007

Nyhetsbulletin

Ibland blir jag lite förvånad över mig själv. Jag måste ha minne som en guldfisk, så fort jag vänder mig om så börjar jag om från början..... eller så kanske det är en överlevnadsinstinkt *s*.

Vad har jag nu gjort undrar förmodligen vän av ordning? Någon ny dörr som jag försökt gå rakt igenom med blåmärken som följd? Svaret på denna fråga är nej, inte då. Har jag då headbangat halva natten och totalt glömt bort min aktningsvärda ålder? No sir, no can do. Så var det inte heller.

Däremot har jag tillbringat en hel dag i skolan. Med ett gäng mycket intensiva och pigga 8 åringar. Inte nog med det, jag har tillbringat den dagen i verkstaden. Där jag hade kurs. I konsten att göra glassmycken. Det torde bara kunna sluta på ett sätt.... KAOS! Och blodvite!

Men vet ni vad? Så blev det inte! De små liven satt som tända ljus, lydde vartendaste litet ord jag sa och skötte sig exemplariskt. Alla kidsen var superintresserade, jättelyckliga och sa att det var en av de roligaste dagar de haft i skolan! Det kändes klart smickrande! Avslutningsvis var det ett gäng (främst killar!) som frågade om jag inte kunde komma fler gånger bara för att vara med. Och Mellantrollet var självklart stolt som busan!

Det var roligt, men intensivt och vid dagens slut var jag slut som artist. Men åker jag hem då? Nopia, nein, njet. Då är jag med Lilltrollet på fritis i några timmar för att vänta in mamman till en tjej som Lilltrollet brukar hamna på kant med. Sedan kör vi lite beteende terapi med damerna för att få dem att lära sig umgås på ett bra sätt. Vi får se hur det fortlöper, det är iaf en bra början.

Så nu är jag trött, ska skutta i säng och vårda min Louis Armstrong pipa (det är inte världens bästa väder för en seriös astmatiker) samtidigt som jag njuter av min samvaro med Peter Robinson.

Och med det säger jag "over & out" från Trollskogen

tisdag, december 04, 2007

Vänskap

Idag fick jag ett sms, från en vän som har det tufft. Ett kort rop rakt in i mitt hjärta. Ett långt samtal, med både tårar och skratt. Mitt i bedrövelsens djupaste stund fanns där små skärvlor av glädje.
Tillsammans hittade vi dem. Och bejakade dem.

Det är vänskap. Att leta skärvor tillsammans. Att glädjas åt dem tillsammans. Att finnas där för varandra. När vi behöver. Det är skönt att ha en vän. Men det är minst lika skönt att vara en.

Utmaning antagen

Som av en händelse så blev jag utmanad av en 150 cm hög dam. Och som av en händelse handlar det om önskelistor.

Undrar om det kan ha med julen att göra? Could be.... Fast jag skulle då begränsa mig till sju önskningar. SJU?!?!? Varför just sju? Är det något religiöst eller? Ni vet, sjuarmad ljusstake. Eller har det med sagor att göra, Snövit och dvärgarna liksom. Eller veckodagarna? Äsch, shit the same.

Here we go: . Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt.Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.

1) Att Mellantrollets positiva utveckling i skolan ska fortsätta - hon behöver verkligen få växa i lugn och ro, få tryggheten och känna sig kompetent
2) Att Mellantrollet får en bästis - hon är ingen grupptjej och hon saknar fortfarande sin bästis från dagis så infernaliskt. Tror inte hon blir "hel" förrän hon hitter en ersättare.
3) Att Lilltrollet ska få tillbaka sin nagel. En kanske väldigt värdslig sak, men avsaknaden av en nagel på långfingret är inte så vackert. Spelar ingen större roll nu, men i dagens utseende fixerade samhälle kan det vara traumatiskt för en tjej senare i tonåren.
4) Att jag ska få snur på mitt andra företag och börja tjäna pengar på mitt glas. Jag mår så otroligt mycket bättre när jag jobbar med konstnärliga saker, men jag har inte råd att göra det i den utsträckning jag vill.
5) Att Trollfars nystartade företag går bra. För då tjänar han mer pengar och jag behöver inte jobba lika mycket, och då blir punkt 4 lättare att fullfölja.
6) Att min far får somna in i sömnen. En kanske morbid önskan, men det går utför med honom både själsligen och kroppsligen. Han har själv gett upp och vill inget annat, så låt honom få somna med medan han har värdigheten kvar.
7) Att alla de jag känner ska få må bra i kropp och själ, vilket såklart även inkluderar mig *s*

Och så sju som ska taggas:
Åsiktskanonen
Cornelia
Grön liten groda, lycklig sådan
Morgondimma
Skånes Carol Oates
Italiens Nakna Kock
Liten Bambi

måndag, december 03, 2007

Skulle inte tro det....

Nu är jag på krigsstigen igen. Mot reklam. Dålig sådan. Enligt min mening så bör reklam vara trovärdig för att nå ut. Eller iaf rolig. Eller tankeväckande. Men aldrig någonsin töntig.....

I en tidning hittar jag reklam för en hälsoprodukt. En leende donna med sug i blicken och en pay off som säger "turns you on and keep you going". Man behöver inte vara en Einstein för att kunna läsa in dubbelmeningen i det inte. Eller så kanske jag är överdrivet misstänksam?

Men okej, jag kan leva med det även om jag tycker det är aptöntigt. Dock faller hela konceptet om man nu ska marknadsföra något som 100% natural och sedan slår upp en megastor bild på en supermejkad dam med färgat hår och värsta botoxmunnen. 100% natural? Shouldn't think so!

Relativitetsteori i Trollskogen

Mellantrollet: Mamma, har Du tänkt på att för barn går tiden jättelångsamt?
Trollmor: Hur då menar Du?
Mellantrollet: Jo men som nu. Du tycker att det är jul jättesnart och jag tycker det är jättelångt kvar.
Trollmor: Så är det nog.
Mellantrollet: Jag vet varför det är så!
Trollmor: Jaså?
Mellantrollet: Jo men Du vet. Vuxna har ju använt en massa år och då har de inte så många kvar.
Trollmor: Okej...
Mellantrollet: Men vi barn har ju bara använt några stycken år och har massa kvar
Trollmor: Jaha...
Mellantrollet: Det är som med godis ungefär, har man bara lite kvar så äter man ju upp dom jättefort! Och så är det med vuxna och tid såklart.

söndag, december 02, 2007

L'amour est blue....


Tyckte själv att de mina röda hjärtan blev riktigt fina så jag tänjde gränserna lite. Och då blev det en blå variant!
Så nu är frågan den - rött eller blått?

lördag, december 01, 2007

Det bidde en tummetott....

Här skulle det komma ett långt, intelligent och stimulerande inlägg om mitt liv. Tankar snurrade runt och det kändes som om jag hade oceaner av klokheter & funderingar att ösa ur mig.

Men vet ni vad? Jag skiter i det, för jag orkar inte.

Efter en fredagskväll med alltför stor vinkonsumtion, ett litet släktbråk samt alldeles för lite sömn har jag sedan ägnat dagen åt att intensivstudera sjutusentrehundratolv gymnaster i varierande åldrar. Inkluderande ett litet troll. För att därefter ha en speeddejt med ett gäng damer och sedan avsluta kvällen med att montera niotusentrehundrafyrtiofyrton halsband.

Jag har insett att jag är inte klok. Inte just nu iaf. Jag går och lägger mig istället. Go'natt!

torsdag, november 29, 2007

Oups.. igen....

Igår var jag på dejt. Med en attans charmig karl. Men ta det lugnt, vi skulle bara äta lunch. Inte helt otrevligt. Moralens väktare kan dock andas ut, mannen är gift. Lyckligt sådan. Med min kusin. Och skulle han någonsin hoppa över skaklarna så skulle det definitivt vara med min man och inte mig. Fast jag tror inte det är aktuellt. Hur som, trevligt var det och inspirerande.

När jag är som mest engagerad och halvligger över bordet så blir det lite tumult bakom min rygg. Servitrisen kommer med en bricka knöckad med bubbelvatten, när en gäst brutalt kliver rakt in i sagda servitris. Brickan flyger upp i luften, flaskorna far all världens väg och hela Vatikanstatens årskonsumtion av bubbelvatten landar på min rygg för att därefter med tyngdlagens hjälp söka sig nedåt till mer dolda platser.

Kallt blev det. Och blött.

Efter lunchen tar vi en promenad tillsammans, fullt med människor i farten ilar runt som förgiftade råttor för att fixa julklappar antagligen. Vi går och småpratar, när jag med hög stämma deklarerar:

- Men herreminje vad jag är blöt i trosorna!

Precis som i en film stannar allt upp, människor vänder sig om och tittar på mig med förfärade blickar. Mitt lunchsällskap flinar glatt och kontrar med:

- Det var länge sedan en kvinna sade så till mig.

Oups... I did it again!

Tiden går....

Allt det som jag mentalt bearbetat, det som jag slitit med för att förstå och äntligen kunnat lägga bakom mig, det har inte försvunnit. Det finns där, men det är numera hanterabart. Jag glömmer det ganska ofta, bär inte med mig det i vardagen. Men kroppen glömmer inte. Den har sina egna minnen och den lever inte alltid i samklang med mitt intellekt.

Idag är en sådan dag och som alltid tar det ett tag innan jag förstår varför huvudet känns tungt, kroppen sliten. Varför jag helst bara vill sova bort den här dagen, varför underliga drömmarna kommer på natten.

För idag är det 9 år sedan samtalet kom. Samtalet som totalt förändrade allt. Som fick mig att se mig i spegeln och ta tag i mitt liv. Samtalet som kastade mig ned i en avgrund som var svår att ta sig upp ifrån. Samtidigt så var det vändpunkten mot ett bättre liv.

Det var samtalet som jag väntat på i större delen av mitt vuxna liv. Men som ändå kom som en chockartad överraskning.

Nio år sedan som mitt väntade barn förlorade sin mormor. Och jag min mor. Det var den dagen hon bestämde sig för att gå. Utan annat än hårda ord till avsked.

måndag, november 26, 2007

With a little love....


I november mörkret behövs både värme och kärlek i stora mängder.
Här är mitt försök att bidra, även om jag missade alla hjärtans dag med hästlängder.....

Upp och ned...

Lilltrollet: Mamma, Du måste lämna mig i skolan imorgon!
Trollmor: Men gumman, pappa brukar ju lämna?
Lilltrollet: Men Du måste lämna imorgon!
Trollmor: Okej, då fixar vi det. Är det något speciellt imorgon?
Lilltrollet: Fröken kommer tillbaka då. Och Du måste prata med henne
Trollmor: Okej, men vad ska jag prata om? Är det något som inte fungerar?
Lilltrollet: Men mamma, Du kommer väl ihåg när Du var i skolan när fröken var ledig?
Trollmor: Jaaaa?
Lilltrollet: Då såg Du ju en massa saker som Du berättade för pappa
Trollmor: Jaaaa?
Lilltrollet: Det måste Du ju berätta för fröken också!
Trollmor: Men tror inte Du att fröken redan vet det?
Lilltrollet: Nej mamma, det tror jag inte. För Du är mycket klokare än henne!
Trollmor: Tack gumman, klart jag kan prata med fröken. Men jag tror hon vet, för hon är klok hon också.
Lilltrollet: Jag vet, men Du är mycket klokare än henne!
Trollmor: Tack gumman!
Lilltrollet: Fast när hon är lika gammal som Du kommer hon nog vara mycket klokare

lördag, november 24, 2007

As tears goes by....

Mitt tidigare inlägg fick triggade igång den neandertaliska (heter det så?) delen av min vätesuperoxiderade hjärna och ut kom följande utmaning:

PINSAMMA SAKER JAG GRÅTER ÖVER:

1. Borta med Vinden, slutscenen när Scarlet O'Hara säger "tomorrow's another day" så brakar skiten loss. Jag bölar som värsta Niagarafallet

2. La Paloma Blanca, en av världens värsta låtar men inte sjutton gråter jag för att det låter illa. Nej då, jag bölar för att jag känner mig som en liten pippijågel som svävar runt och dräller lyckopuder över mänskligheten.

3. Extreme Home Makeover. Hur attans amerikanskt "fy fan va vi är bra" det än är så börjar det alltid sippra små tårar i det ögonblicket när den gänglige manlige Barbiedockan hojtar "Driver, move that bus". Det är precis som med Pavlos hundar, mina tårkanaler ställer sig i givakt och börjar jobba direkt! Inte nog med att det är pinsamt att jag ser på eländet, självklart måste jag ju gråta också. Just rub it in!

4. Barn 312. Räcker med att jag läser titeln för att jag ska börja glänsa betänkligt i ögonen. Och jag kommer inte ens längre ihåg handlingen.

Få se nu vilka som är modiga nog att blotta sig!

Jäklars också...

Nu vet jag inte vad som hänt, men något is rotten in the State of Denmark!

Inte nog med att jag fällde en tår när Marie rockade loss i Idol (jag som inte ens gillar henne) och snyftade ljudligt när Daniel fick avvika. Nej då, det räcker absolut inte på långa vägar.

Nu bölar jag bara för att en blond liten tös vinner Lilla Melodifestivalen! Med en låt jag inte ens har hört. Shit, jag börjar bli blödig på gamla dagar. Kommer väl sluta med att jag tycker Bert Karlsson är sexig!


Help somebody please. Kan jag bota detta med hormoner, supa skallen i bitar eller något annat brutalt?

Inte än...

Idag vaknade jag vid 6 snåret, såg ett gäng stora och små troll som snarkandes låg i en hög bredvid. Norpade åt mig täcket, som brutalt ryckts av mig och vände mig om. Hux flux var klockan 10! Hela trollfamiljen utfodrad utom jag, låg där och väntade på lite frukostservering men tji vad jag bedrog mig. Fick själv pallra mig upp för att fixa en kopp snabbkaffe tillsammans med en rostad smörgås. Allt nedsköljt med ett stort glas apelsinjuice.

Därefter en raggardusch, de grå slitna (och skitiga) jeansen åkte på för att on top krönas av en stor hemstickad gråmelerad tröja i ullgarn. En snodd i håret och Trollmor var redo för dagen. Under tiden hade mellantrollet och trollfar tagit sig till skridskobanan, medan lilltrollet packade och packade och packade för en sleep over. Iväg med den lilla skruttan och så tog jag mig en ego dag i atéljen. Sex hela timmar lyckades försvinna i en blinkning, och tillsammans med den lite blod efter diverse små incidenter.

Det är hur häftigt som helst att jobba med glas, men man ska helst inte vara så slarvig som jag är utan ta bort de däringa vassa bitarna som ställer sig på tvären och som jag sedan dunkar näven i. Men vad då, shit the same. Om 1000 år kanske någon stackars skolklass står på muséet och beundrar (eller hur!) mina alster, medan skolläraren med högtidlig stämma basunerar ut "och det här kan man verifiera att det är ett alster av den vida berömda (eller ökända) Trollmor, då de här röda stänken har visat sig vara droppar av hennes blod". Eller så kanske det inte alls blir så.... de kanske återfinns på en sopstation och morgondagens CSI agenter blir inkallade för att ta reda på vad som egenligen hänt, när en nitisk sopsorterare hittar stora bitar glas med människoblod på.

Vem vet? Inte jag. Däremot vet jag att det blev iaf ett inlägg till... Jag är nog inte mogen för separation riktigt än.

Eller som någon berömd människa sjöng en gång;

"Baby I need your loving, got to have all your loving"

*tror det var the Supremes men jag har ju haft fel förr. Om än inte så ofta. Och då har jag oftast haft rätt ändå... på något sätt.

ps: observera att jag lyckades täcka in både dagens outfit och mitt imundigande av näring, jag kanske ska byta inriktning iaf?

torsdag, november 22, 2007

Andra sidan av myntet...

Som jag tidigare berättat går jag i terapi och har så gjort ett tag. Nu börjar jag avrunda den, känner att jag kommit så långt att jag står på egna ben och kan fatta mina beslut på rätt grunder, från hjärtat. Det har varit en lång resa och den är inte slut än, men jag vet iaf vart jag ska nu.

Samtidigt följer jag Mellantrollet på hennes färd, och hon blir starkare för var dag som går. Utbrotten minskar, hennes självkänsla ökar och då finns det utrymme för hennes naturliga empati. Mitt älskade troll har fått tillbaka glimten i ögonen, stunsen i stegen och buset i rösten! Inte heller den färden är på långa vägar avslutad, men hon ser ljuset i tunneln och har återfått tron på den vuxenvärld som tidigare svek henne.

Det är bara positiv utveckling, om än det självklart blir små bakåtsteg ibland och livet är inte alltid glatt. Men numera kan jag ha tråkigt, vara ledsen, arg osv och acceptera det, utan att behöva leta fel på mig själv, mina närmsta eller förändra hela tillvaron.

Så vad är då andra sidan myntet? Jo, att det känns som om jag inte har lika mycket att komma med på den här fronten, dvs bloggen. Min grej har ju varit att öppna upp mitt innersta, gråta ibland, klaga ibland och vända ut&in på mig själv. Blandat med lite trollhistorier och tabbar från mitt ibland lite väl hektiska liv.

Grundstommen har ändå varit mitt inre berg&dalbana, som nu börjar anta formen av en stilla tripp på karusellen istället. Så vad ska jag då skriva om?

För mig känns det inte naturligt att blogga om min frukost, dagens bestyr eller min outfit (även om den ibland säkert skulle inhysta många humorpoäng). Jag är heller ingen samhällsdebatör som orkar/kan eller vill hålla brandtal. Det finns andra som gör så otroligt mycket bättre.

Jag lyssnar nästan aldrig på musik TV är inte heller något jag är alltför insatt i. Visst läser jag mycket, men mestadels böcker i samma genre och hur många mord orkar ni höra talas om?

Det har blivit allt glesare mellan blogginläggen, antalet besökare minskar (tror jag) och kommentatorerna blir allt färre. För let's face it - det är för att få feed back som jag är här, att få mitt bekräftelsebehov uppfyllt.

Så vad återstår? Ska jag sluta? Ska jag ändra inriktning? Eller så gör jag som jag brukar, bida min tid och ser vad mitt hjärta leder?

Det är ett beslut som ligger helt i mina händer, men jag är klart påverkbar .....

måndag, november 19, 2007

Ska det vara så?

Jag har en seriös fundering. Egentligen skulle man förflytta semesterperioden till november, för vem i hela helsefyr har arbetslust då? Det är mörkt när man vaknar, mörkt när man går hem och de flesta verkar lida av en enorm tungsinthet. Inklusive undertecknad. Min aktivitetsnivå är nere på noll, vad jag än gör så måste jag göra det en 2-3 ggr för att få det rätt och inspirationen puts väck. Och då är jag ändå på bra humör!

Eller var iaf, tills jag surfade runt och försökte bilda mig en uppfattning om vad som händer i bloggvärlden. Nu ska jag väl förmodligen hålla tyst, eftersom jag har en ganska begränsad koll på bloggosfären men det är helt emot min natur. Att vara tyst.

Jag blev beklämd. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men det berörde mig i negativ bemärkelse. Det är ju en hel del debatter på gång, ibland om stora saker och andra gånger om inte full så stora saker. Och om dem säger jag inget, men när jag läser kommentarerna.... Det verkar som det finns 2 varianter; antingen är det IQ fiskmås som uttalar sig, med patetiska hejarop à la "fuck them som inte håller med", "va inte så jävla pretto" osv. Och så har vi då "andra sidan" som med ett högtravande språk, många svåra ord och med en otroligt avancerad retorik trycker tillbaka.

Och så ingenting mitt emellan, lite mer vanligt so to speak. För mig blev det en känsla av utanförskap. Inte för att jag kände mig spontant manad att sälla mig till den ena eller andra gruppen. Jag är lite mer tråkig, inte så högtravande men inte heller medvetet slarvig med språket.

Jag hoppas bara inte att det är så samhället ska se ut framledes; antingen är man "slapp, slö och likgiltig" eller så är man "högtravande besserwisser".

Eller så är det jag som lider av ett underskott av hormoner och solljus. Vad vet väl jag, som lyckligt ovetande lallar omkring i min lilla Trollskog? *s*

lördag, november 17, 2007

Den andra sidan

Mina senaste inlägg har varit så otroligt seriösa, nästan så att man kan få för sig att Trollmor är en sympatisk, mogen och ordentligt person. Fast så finns det ju en annan sida av myntet också.... Den där bitchiga, lite småelaka och framförallt envisa personen. Som gillar att bråka med idioter, som nästan går igång på att ta en fight med puckon och som ser det som sin förbenade roll att frälsa världen från de stora bolagens embarliga kundtjänster. Och livsfarliga cyklister.

Och på tal om cyklister så måste det fan i mig varit något slags VM i idiotisk cykelkörning den här veckan. Jag vet inte hur många knytnävar jag fått hyttat mot mig när det varit grönt för högersväng varpå jag kört iväg och cyklisten på min högra sida kört rakt fram, trots att de haft rött. Ursäkta, men gäller inte trafikregler även för cyklister? Fast den värsta idioten var nog den som kom cyklandes på den cykelbana som går utanför en garageinfar som jag skulle ned i. Jag står utanför garageporten och väntar på att den ska öppnas när Mr Maniac kommer rejsandes på sitt potenssubsitut till cykel. Tvärnitar när jag blockerar hans väg och börjar yra som värsta Livets Ordare. Jag orkade inte ens bli arg på en sådan patetisk liten individ.

Sedan har vi då de som använder övergångsställen som ett slags mandomsprov. Bara knata rakt ut utan att se vare sig till höger eller vänster, för reglerna säger ju att bilar ska stanna för gångtraffikanter. Vilket jag alltid gör under förutsättning av att jag kan. Är det lite halvmörkt ute eller om de står gömda bakom stora pickups, skåpbilar eller annat är det stört omöjligt att veta att där bakom ruvar en liten gångtraffikant som för sitt eget gerillakrig mot bilismen. För att inte tala om den militanta barnvagnsliga som intagit Stockholm. De gömmer sig bakom den parkerade lastbilen så man inte ser dem, precis när en bil kommer rullandes knatar de rakt ut och förväntar sig att man ska kunna stanna på en femöring. Trots att jag håller den modesta farten av 30 km i timmen så är det ibland omöjligt. De totalt nonchalerar det faktum att plötslig isgata inte direkt är den bästa förutsättning för en snabb inbromsning.

Nu måste jag ju bekänna att jag tillhör båda sidorna, ibland är jag bilist och ibland gångtrafikant. Så jag vet faktiskt vad båda rollerna innebär. Något jag däremot ihärdigt vägrar att göra är att cykla i Stockholms innerstad. För jag vet med mig att min cykelkompetens ligger på barnstadiet och jag skulle vara en ren livsfara, inte bara för mig utan för alla inom omnejd.

På landet däremot.... där är det en annan femma. Framförallt gör det inte lika ont att köra omkull på ängen som på asfalten....

fredag, november 16, 2007

Så lite som behövs...

I Lilltrollets klass går en liten herre med ADHD diagnos. Han är ett yrväder med mycket humör, lika nära till skratt som tårar eller knytnävar. Av förståeliga skäl har han svårt att sitta still och han får välja sitt eget tempo på lektionen. Han hamnar ofta i krock med de andra barnen. Kompisarna triggar gärna igång honom, för att de tycker att det är roligt att se honom spåra ur. Och vad händer då? Jo, han får skulden för det är han som gått över gränsen. Det som händer innan är det inte alla som ser. Och så blir det samtal med hans föräldrar. Igen och igen. Och igen.

Idag fick han och jag kontakt. Sådär på riktigt. Jag hjälpte honom med att skriva bokstäver. I början var det trevande, inte så mycket beroende på avsaknaden av kunskap utan snarare pga ett bristande självförtroende. Han trodde inte att han kunde. För han brukar ju inte kunna.

Men han glänste. Skrev otroligt raka, fina bokstäver. På en jämn rad, i samma storlek. Och det gick fort. Han skrev mer på vår lilla stund tillsammans än vad han gjort hela veckan innan. För han trodde på sig själv. Det värmde något enormt att se den lille killen växa när han upptäckte att han också kunde.

Som avslutning skrev jag ett litet brev åt honom, om hur duktig jag tyckte han var och om hur bra han hade arbetat. Och för en liten stund sedan fick jag ett sms från en lycklig mamma. Den lille goe herrn hade stolt förevisat lappen vid middagsbordet. Och hans föräldrar hade för en gångs skull fått njuta av att få beröm för sitt barn. Vilket de tyvärr sällan får, därför att vi så lätt fokuserar på det som sticker ut. Det som är annorlunda, det vi inte kan hantera. Istället för att se det som är bra och lyfta fram det.

Tänk vilken glädje en liten papperslapp kan ge!

En dag i skolan

Idag har jag tillbringat en intensiv, lärorik och underhållande dag i skolan. Att som vuxen kliva in i ett klassrum med 25 stycken sjuåringar, varav en är ens eget barn, är nog det närmaste jag kan komma rockstjärnestatus.

Alla är intresserade, nyfikna och otroligt taggade av att jag var där. De vill veta allt, ha hjälp med allt och var otroligt hjälpsamma. Oavsett om man har barn eller inte skulle nog alla vuxna må bra av en dag i skolan. Att se hur lite det är som behövs för att en liten osäker sjuåring ska växa och bli stolt. Känna sig sedd och bekräftad, tordas ta ett steg till utanför sin komfortzon. Och för mig som vuxen gav det en enorm glädje och kraft att märka att jag kan påverka ett barn i positiv riktning. Att jag kanske kan bli den där vuxna de en dag i mer mogen ålder kan se tillbaka på och känna att jag "made a difference", att jag såg dem och att de växte av det.

Inte för att jag tror att jag är så otroligt fantastisk eller har något unikt att komma med, men jag vet att jag har en sak - förmågan att nå dem, tala med dem och inte till dem.

I klassen finns det en pojke, som inte kan sitta still. Han har myror i benen och munnen går i ett. Efter att ha sagt till honom några gånger så började jag studera honom i smyg och upptäckte att han var uttråkad. Alla uppgifterna de hade klämde han på 1/10 del av tiden och därefter hade han inget att göra. Han bara väntade. Och en sjuåring är inte riktigt skapt för att sitta still och vänta.

Varje vecka får de skriva en egen utmaning för kommande vecka, typ "vad ska jag öva på nästa vecka". Pojken ifråga satt och tittade, funderade men ingenting blev skrivet. Jag satte mig bredvid honom och vi började prata. Jag sa något om hur snabbt och bra han jobbade, frågade om det inte var lite tråkigt att inte ha något att göra. Efter lite klurande svarade han ja, varpå jag frågade vad han gjorde när han hade tråkigt. Svaret kom efter ytterligare lite klurande, "det är nog därför jag pratar hela tiden. För att ha något att göra". Så vi enades gemensamt om att han på måndag skulle prata med ordinarie lärare (idag var det en vikarie) och förklara att han behövde mer skolarbete, kanske en berättelsebok att skriva i eller något.

Så långt kommna så kom han själv på idéen; det han skulle bli bättre på nästa vecka var att vara tyst, sitta still och istället göra svårare uppgifter. Behöver jag säga att det värmde?

torsdag, november 15, 2007

Den som är utan skuld....

Häromdagen var jag på dammiddag, en av väninnorna närmade sig den ultimata födelsedagen och vi firade lite i förskott. Det blev mycket djuplodande diskussioner om vad livet fört med sig och om vad vi förväntade oss av framtiden. Eftersom vi alla är egna individer så var våra historier av skiftande karaktär och våra förväntningar likaså. Kvinnan, som var kvällens huvudperson, har precis som de flesta av oss en brokig historia i ryggsäcken.

Hennes livs lapptäcke är fyllt med både ljusa och mörka trådar, slitna tygstycken blandade med glänsande vackra sidenbitar. Sömmarna är av olika hållfasthet, en del spikraka medan andra zick zackat sig fram. Och ibland har tråden gott av. Trots detta, eller kanske tack vare, så har slutresultatet blivit alldeles fantastiskt. En gobeläng fyllt med en historia. Precis som hon själv.

Det sades många kloka saker den kvällen, men det som berörde mig mest var när vi pratade om skuld. Kvinnan med lapptäcket sa att hon redan i unga år beslutat sig för att aldrig ha dåligt samvete. Självklart var en förutsättning för detta att alltid göra så gott hon kunde och att inte med flit orsaka någon annan ont. Men om detta nu ändå skulle inträffa, så skulle hon inte ha dåligt samvete. Hon skulle stå för de val hon gjort, för de vägar hon valt och inte ha dåligt samvete. Och det har hon klarat. Hon känner ingen skuld, för det hon gjort har hon gjort med ärliga avsikter. Och ett dåligt samvete är den mest energikrävande, negativa kraft som hon vet.

Det lät så otroligt befriande. Så livsbejakande. Och sant.

Lektion sjuttiotolv

Listerin (munvatten) ska gurglas, inte sväljas!

onsdag, november 14, 2007

Vailare....

Det sägs att det är nyttigt att dansa. Man ska tydligen bli glad och pigg, kroppen ska bli som ung på nytt. För typ hundra år sedan dansade jag jämt. Gärna sent, sent på natten till hög musik med en bas som dunkade ut i fingerspetsarna. Oftast såg jag ut som en dränkt afghanhund när jag stapplandes tog mig hem fram på småtimmarna, öm i fötterna men glad i själen. Fast det var för typ 1 man och 2 barn sedan. Numera dansar jag egentligen bara 2 ggr per år; Små Grodorna på midsommar och Dansa runt i ring vid julen. Dock blir jag nästan lika svettigt av det, men det är förmodligen åldersrelaterat.

Igår dansade jag! En väninna fyllde jämt och hennes present bestod i en timmas Salsaträning, med privatlärare. Dock däckade hon efter ett tag och behövde paus, så vi andra fick överge vår plats som panelhönor och ta oss en tur med den Kubafödde läraren. Mjuk i kroppen som en överkokt spagetti var han, själv var jag lite mer al dente men hakade på hyffsat bra tyckte jag. Trixet var att inte tänka på hur jag skulle göra, utan bara glida med i dansen. Jag tyckte det gick riktigt bra, vi snurrade och virvlade runt så det stod härliga till.

Då tvärnitar han, tittar mig stint i ögonen och säger "Det är jag som är mannen, jag för!"

På något sätt kändes det lite symptomatiskt för mig..... Men säg inget till Trollfar!

söndag, november 11, 2007

Ying & Yang?


Inte vet jag vad man ska kalla det, men kul var det! Hittade 2 st pappier maché (felstavat förmodligen) figurer som låg gråa, trista i ett skåp. Jag hade tänkt att ha dem till att hänga mina halsband på, men de var så apfula att de hamnade i ett skåp istället. Och där låg de bra. Tills jag idag insåg att vår klädkammare borde förklaras för katastrofområde. Det är förenat med livsfara att kliva in där. Idag rasade en hög handväskor ned i skallen på mig....
Klädkammaren är liten och i ett sånt miserabelt skick att vi bara inte orkar hålla ordning. Ju längre tiden går, desto värre blir det. Numera öppnar jag dörren lite försiktigt på glänt och kastar in det jag ska bli av med. Utan att bry mig om vart det landar. Men så idag försvann Lilltrollet hem till en kompis och Mellantrollet gick på bio med gammelmoster. Målmedvetet gick jag till angrepp för att röja eländet. Surfade runt bland olika förvaringssystem, skissade och ritade på en i mitt tycke eminent lösning. Gick sedan mot den beryktade för att kolla en sak. Öppnade då skåpet där jag trodde att saken låg, ut ramlade en hel drös med andra saker. Däribland de två apfula torsona (heter det så i pluralis?). Och som av en händelse fick jag syn på färgerna, och som av en händelse slet jag till mig penslarna. Och som av en händelse stängde jag klädkammaren. Och som av en händelse började jag måla istället. Det var mycket roligare än att städa klädkammaren!

torsdag, november 08, 2007

Men ursäkta?!?!?

Vi höll alltså på att få en semester förstörd. Det kostade en del extra slantar. Och jag anser inte att felet är vårt. Så jag skriver självklart ett brev. Jag är sådär jobbig. Jag ringer och klagar. Skriver brev och klagar. För jag är av den enkla åsikten att köper jag en vara/tjänst som jag inte är nöjd med så har jag rätt att tala om det. Jag skäller inte utan redogör klart och konscist för fakta. Jag anser även att det är till gagn för leverantören. För då har de möjlighet att bemöta/korrigera/förbättra/kompensera eller vad de nu anser passar för tillfälligt.

Även om jag inte alltid håller med om deras svar, så brukar jag alltid ha förståelse för dem. (Utom för Telenor, fast de å andra sidan ger inga svar). Så efter den här semestern skrev jag ett brev. Ett vänligt, men klart ifrågasättande brev där jag redogjorde för händelseförloppet.

Får idag ett mail. Med en ursäkt, vilket alltid är trevligt. Och en kommentar: "Det är givetvis allvarligt för oss att vår personal visade en brist på vänligt och hjälpsamt bemötande ombord, vilket stämmer dåligt med vår syn på hur ni som kunder ska bli bemötta". Det är också bra.

Men sedan blir jag nästan förbannad. Som plåster på såren får jag biobiljetter! Så att jag och familjen "kan hitta en riktigt bra film och få mysa tillsammans i biomörkret".

Jag kanske är krävande, jag kanske är kinkig men jag känner mig inte nöjd! Den här incidenten medförde extrakostnader på några tusenlappar för oss. Och en förlorad semesterdag. Och en relativt jobbig emotionell upplevelse. Några biobiljetter känns inte som ett plåser på såren direkt, det känns mer som ett hån. "hallå, ge käringen några biobiljetter så blir hon tyst". En snabb och smidig lösning för att bli av med problemet.

Nej, jag begär inte en ny resa. Men mer omtanke i kompensationen. Hade det hängt en bukett blommor på dörren från samma avsändare hade jag blivit klart mer positivt inställd. Och det hade inte kostat dem en slant till. Däremot visat på ett mer personligt engagemang och bemötande.

Så vad säger ni; är jag en kinkig käring?




Empiriska upptäckter!

Vet ni vad det är för skillnad mellan Vectavir (munsårssalva) och Emla (bedövningssalva)?

Det gör jag numera! Vectavir fungerar kanon på förkylningsblåsor. Det gör inte Emla salva. Däremot bedövar den otroligt effektivt. Min mun känns som Kajsa Ankas i storlek och jag dreglar lite lagom charmigt. Förhoppningsvis släpper det snart...


Nästa gång ska jag kolla tuben innan jag smetar på. Jag lovar!

tisdag, november 06, 2007

Tillbaka till Nutiden

Nu är jag inne i de gamla vanliga spåren igen och det är faktiskt lite skönt. Har skrivit ett relativt elakt brev till de höga hönsen på det "fina" flygbolaget som jag hade en liten batalj med. Ska bli spännande att se om och isf vilken respons jag får. Jag är nog en liten bråkmakerska innerst inne.. :-)

Funderar på om jag ska dra storyn om vildsvinet. Eller kanske inte. Inte idag iaf. Har suttit med nuffror nu i 2 otroligt intensiva dagar, lyckades få ihop 21 debiterabara timmar på 2 dagar så snart är jag ikapp och kan börja ta det lite lugnare. Säger jag nu .... förmodligen händer det något annat som jag inte kan säga nej till. Jag börjar lära mig hur jag fungerar vid det här laget.

Äsch, jag skiter i vildsvinet idag. Nu ska här hoppas i säng med Harlan, snacka om att han skriver nagelbitare. Inatt höll han mig vaken till 02.00 utan att jag lyckats lista ut hur fasiken intrigen hänger ihop! Behövs nog vila huvudet med något lite mer jordnära efter House totalutspejsade avsnitt idag. Förmodligen hade jag behövt överdosera något narkotikaklassificerat preparat för att hänga med i storyn för jag fattade nada!

För övrigt ber jag att få rapportera att jag är så otroligt j*a trött på medias alla skriverier om svart arbetskraft hit och dit. Olagligt, javisst. Omoraliskt, iofs. Men skandal? Nog för att fälla en regering. Njae, vet inte om jag kan direkt tycka det. Vad är nästa steg? Att de som cyklart utan cykelhjälm inte kan bli politiker. Eller om man har gått mot röd gubbe så får man inte vara med i regeringen. Eller provsmakat en godisbit ur lösgodissortimentet? Vart ska vi dra gränsen? Och vill vi ha helt kliniskt rena, totalt oantastliga människor i politiken?

Äsch tusan, varför började jag tänka på det där för? Nu börjar det bara snurra en massa tankar i huvudet och jag har inga svar. Mer än att jag just nu tycker att det är man gör en höna av en fjäder. Vad som vore lite roligt att veta är vilken historia som de grävande journalisterna själva bär på. Har de aldrig begått något olagligt och/eller omoraliskt i sitt liv? Finns det ingen som kan börja gräva lite i deras historia?

Nej, nu börjar det bli tramsigt det här. Både skriverierna men framför allt det här inlägget. Så där ja, fru Trollmor. Disciplin på min ära, avrunda och avsluta. Logga ut och borsta gaddarna. Harlan väntar!

Over&Out

lördag, november 03, 2007

Slutet gott allting gott...

Efter att ha suttit och gråtit hela flygresan, känt mig som världshistoriens sämsta mor som överger ett litet troll på flygplatsen (visserligen i trygga händer hos sin far) så damp vi ned i sensommarvärmen. Solen lyste med sin frånvaro, men ljuset fanns där och jag fick ett visst energiryck.

Manövrerade ivrigt mellantroll samt hela familjens bagage med tillhörande handbagage (noga uträknat till att transporteras av TVÅ vuxna) fram till hyrbilsfirman. Därefter en rask rush till flygbolagets representant på plats. Som inte fanns utan hade istället en representant för representanten.... som inte alls tog hand om klagomål utan enbart ombokningar. Fick ett värdelöst nummer där man heller inte tog emot klagomål osv. Men skam den som ger sig, jag fyllde på Telenors kassa rejält (det sved kan jag säga!) genom att ringa Europa runt.

Först för att kolla om det fanns fler resor, men icke sa Nicke. Alla flyg fullbokade. Nästa tillgängliga avgång var måndag, 3 dagar senare och med en extra nolla på slutet. Inget alternativ m a o.

Övergick till plan B. Att få andra att lösa problemet. Så jag ringde ännu en gång Europa runt. Alla de kontakter jag hade, varenda själ som hade minsta koppling till det en gång så anrika & stolta flygbolaget. Samtidigt som jag tog mig genom den franska rusningstrafiken och underhöll Mellantrollet med att försöka ha en konversation. Kan väl säga att det var liiiite stressigt.

Men det lönade sig! Efter att ha mötts av "men så hemskt, så får det inte gå till. Ring vår kundtjänst" (som hade stängt för helgen och öppnade på måndag), "Men hur kunde det gå så tokigt, skriv ett brev och klaga" så fick jag tag på rätt människa! Som blev fly förbaskad och ringde så högt upp i hierkin som känningarna fanns. Turligen nog var det högt, så en nya biljetter skakades fram utan kostnad för oss.

Sent samma kväll hämtades Trollfar och Lilltrollet upp. Resan hade gått galant, ingen flygräddsla där inte. Och det första Lilltrollet sa var "Så länge jag slipper att gå på vingarna så är jag inte rädd för att flyga!"

Alla små och stora troll på plats och semestern kunde äntligen börja..... Nästa kapitel i "Livet på Rivieran" innehåller en närmare beskrivning av vildsvinet. Nu ska jag ägna mig åt att försöka klura ut varför det alltid är sån dramatik kring Trollfamiljen. Någon som har en bra teori?

fredag, november 02, 2007

Home sweet home..

Inte för att jag direkt är en globetrotter, men ett antal flygningar har det blivit genom åren. Iaf såpass att jag känner mig som en relativt rutinerad resenär. Men den här gången var det något i hästväg....

Okej att somliga flygvärdinnor anser att man ska se det som en ynnest att tilltala dem, det kan jag överleva. Oftast handlar det om övervintrande damer som hade sin peak på den tiden då yrket hade hög status. Dessa blonderade, hårdspacklade botoxmissbrukande damer har bara inte hunnit med sin tid. Det kan man ju inte direkt klandra dem för.

Däremot kan man klandra dem för hur de behandlar barn. Visserligen är det inte deras direkta målgrupp, men fler och fler barnfamiljer flyger. Inte bara charter utan även reguljärt. Och då borde personalen lära sig hur man hanterar barn. Framförallt borde de inse att man inte skrämmer upp dem!

Allt går som smort. Mina små troll har flugit tidigare ett antal gånger och är helt klart bekväma med det. Vi checkar in och blir seatade, hamnar på rad 10. Precis före take off inser stewarden att vi sitter precis bakom nödutgången! Han blir lite skitibyx och börjar mecka för att fixa ny plats. Inget problem, det kan vi ta. Däremot undrar lilltrollet försynt varför. Och då svarar människan, klart opedagogiskt, med en lång harang om nödutgångar, tunga dörrar, klättra på vingar etc.

Lilltrollet säger då ledset till mig "jag vill inte flyga", varpå ovannämnde steward får frispel. Börjar med hög röst deklarera "hon har panik, det är klart att hon inte ska flyga, hon är ju livrädd". Med resultat att hon blir flygrädd. Jag känner också en viss panik, för stämningen är tämligen stressad. Det är dags för take off, hela planet tittar och lilltrollet känner sig klart utsatt.

Jag tar henne av planet och försöker lugna henne. Och den gode stewarden följer efter! Tillsammans med en flygvärdinna. Och kaptenen. Och 2 markpersonal. Hur lätt är det då att lugna en nervös 7 åring?

Det hela slutar med att jag och mellantrollet får åka själva! Kvar på Arlanda står maken med litet troll. Snacka om iskall början på semestern

fortsättning följer....

torsdag, oktober 25, 2007

Pss.....

Vet ni vad? Eller förresten, ni vill nog inte veta.

Så jag struntar i att berätta att imorgon vid den här tiden sitter jag vid poolen, med ett glas vin. Tittar ut över de provencalska kullarna och njuter.

onsdag, oktober 24, 2007

Lilltrollets långfinger...

Läkaren: Kan jag få se hur Ditt finger ser ut nu lilla vän?
Lilltrollet: (viskar) Mamma, det går inte!
Trollmor: Men gumman, varför inte? Doktorn måste se det
Lilltrollet: Mamma, det går inte har Du sagt!
Trollmor: Men hjärtat då, varför inte?
Lilltrollet: Men mamma! Då gör jag ju "fuck you" och det får jag inte!


(det ser onekligen ut så, med en megalång fingertuta på högerhandens långfinger)

tisdag, oktober 23, 2007

Lite skakig....

Viktiga möten . Stora beslut skall tas. Jag är totalfokuserad. Mobiltelefonen avstängd. Mötet klart. Mobiltelefon på. En drös av meddelanden. Från make. Orolig sådan. Och osammanhängande meddelanden. Säger i princip bara "kom till akuten rum XX".

Med vilt klappande hjärta kastar jag mig in i en taxi och dundrar dit. Där möter mig ett söndergråtet mellantroll, som sitter med en sköterska. Hon pekar mot en dörr och dit går jag, vet inte vad som väntar. Hör Lilltrollet skrika i högan sky och hjärtat galloperar.

Lilltrollets finger har brutalt klämts i en dörr. Kräver en hel del stygn och massiv plåstring. Så små fingrar med så mjukt skinn klarar inte alla de stygn som krävs. Med en hårsmåns marginal slipper vi operationen.

Nu är alla stora och små troll nedbäddade, tagna och lite chockade. Fingrar blöder som bekant en hel del och det var lätt dramatiskt ett tag. Trollfar är inte helt bekväm med sjukhus heller, men klarade det hela galant. Själv är jag klart skakig, dels av synen som mötte mig för det såg klart ruskigt ut, och dels av känslan av att jag inte fanns där när jag behövdes. För dem alla.

Nu ska jag krypa tätt tätt intill och tanka ömhet.

måndag, oktober 22, 2007

Surprise, surprise....

Jag är en hämndlysten människa...... Kan väl säga att jag är inte överraskad direkt. Sveriges sämsta telefonbolag, gissa vilka?

"Det har svag image och får dåliga siffror för produkt- och servicekvalitet"

Kanske dags att börja ta kunderna på allvar eller?

Solo mio....

Jag spelade INTE bowling. Inte så mycket iaf. Jag drog iväg 2 klot av barnstorlek, bara för att glänsa lite och visa kidsen hur man gjorde.

Idag har jag en muskelbristning i vänster vad. Och en blodutgjutning på höger handled av storleken limpmacka.

Hur gick det till? Det är ju patetiskt, jag måste vara gjord av porslin!


ps: det blev strike... de gamla takterna sitter i

Rock & bowl...

Kan man väl säga att gårdagen innebar. 25 mer eller mindre vilda barn på en bowlingbana i kombination med stora, tunga klot kan väl bara sluta på ett sätt.....

Föreställ er tjurrusningen i Sevilla, men byt ut de fyrfota vännerna mot tvåfotade sådana. Det var ungefär samma fart, kraft och ljudnivå på dem som på brölande tjurar på jakt efter frihet.

Men kul hade de! Kloten for åt alla håll och kanter, det var väl både en och annan grind som fick sig en törn. Ingen vann, ingen förlorade och alla fick diplom.

Även ljudvolymen var hanterbar, för Trollmor pekade med hela handen, utövade militärisk disciplin och tog i med den allra djupaste stämman för att framkalla tystnad. Det fungerade! De små liven sträckte förskräckt på sig och satt som tända ljus, så vi avklarade pizzan, tårtan, sången och presentutdelningen utan större besvär. Inget barn grät, ingen blev skadad av bowlingklot på vift och alla var nöjda. Stolt måste jag skryta med att jag kom ihåg att det fanns några stycken som av fysiologiska eller etiska skäl inte åt skinka, och kommit ihåg att beställa vegetariskt till dem.

Enda lilla incidenten inträffade när vi blev utstlängda från lokalen 5 minuter före utsatt tid. Då blev det bråttom för nästa sällskap skulle in. Och att dressa på 25 stycken ystra småtjurar vars ytterplagg ligger i en stor hög - det grejar nog fasiken ingen på 5 minuter! Inte vi heller.... Men hem kom alla barn, med ytterplagg och en erfarenhet rikare! Så även jag....