fredag, december 31, 2010

Sista skälvande...

Egentligen är jag emot att man på julen ska vara snäll och på årets sista dag sammanfatt det hägna året, ge löften och se fram emot det nya. Inte för att tanken är dum utan snarare för att detta är något man borde göra i det dagliga livet. Men det är tyvärr inte många som gör det, jag allra minst..

Nej då, jag gnäller och skäller. På maken som är lite slö, på kidsen som är slarviga och på krämporna som jag har. Å andra sidan, jag har en partner att dela det goda med och som även kan dela det tunga med. Jag har två barn som är friska och skötsamma, vars kärlek jag ånjuter. Och min kropp är visserligen sliten men den har inga allvarligare fel. Det finns alltid ett annat sätt att se på saken:-)

Och vad vill jag med detta då? Inken tinken aning faktiskt. Lite seriöst svammel innan skumpan slår till. Så hörs vi inget mer i år så hörs vi nästa. Mitt löfte till mig själv är att skriva mer och jag hoppas ni vill dela detta med mig. Så med detta goda vänner och kära läsare så önskar jag er ett gott slutcoch ett underbart 2011!

fredag, december 24, 2010


God Jul alla vänner! Hoppas ni får en bra dag, att tomten är snäll mot er och att kylan inte är alltför sträng. Ta det lugnt med glöggen, kör försiktigt och känner Du Dig extra snäll så klicka här!

onsdag, december 22, 2010

Byggare Bob del sjuttioelva...

Har sagt det förut och säger det igen; fy för i helvete vad trött jag är på allt vad byggföretag heter! Finns det någon mer oseriös, omoralisk, helt oetisk bransch i detta avlånga land?

De har noll ansvar för logistik, låter gärna kunder vänta både en eller två (eller fler dagar) extra. De tar inget ansvar för sina felkalkyler utan då drar man till med att kunden begärt si eller så och så visar man upp en fejkad dagsboksanteckning! Allt för att täcka in sina egna misstag.

Aptrött är jag på dem och jag tycker det är sorgligt att de få seriösa som finns i branschen drabbas av majoritetens brist på moral. Inte så konstigt att det är fullt med skandaler där byggbransch och höga chefer bland uppdragsgivare håller varandra bakom ryggen.

Och hur många som jobbar "on the side" törs man bara spekulera i. Samtidigt så har det ett otroligt starkt fack och de är tydligen "untouchable".

Varför gör inte Skatteverket en megarevision i branschen? Varför skärper man inte lagstiftningen?


Inte konstigt att program som Fuskbyggarna m fl blir så populära, för det är enda sättet för den gemene man att sätta dit dem! Och om jag får spekulera så har de förmodligen material till sjuttioelva serier till på samma tema, som förmodligen skulle kunna göras 24/7!

Men det allra värsta i kråksången är att de förstört glädjen för oss med vårt sommarhus! För det har blivit förknippad med att bli blåst och det är ingen skön känsla!

För mig är de byggare jag stött på av samma kaliber som de som stjäl godis från barn; för hur ska vi som totala amatörer kunna veta vad och hur man skall agera? Man läser allt på nätet, man skriver kontrakt enligt konstens alla regler, man anställer en kvalitetsansvarig som man tror skall bevaka våra intressen men som självklart håller byggarna bakom ryggen. Och så står man där i slutet, lurad!

Nej, i mitt nästa liv skall jag starta ett byggföretag som är kvalitetscertifierat efter konstens alla regler, med fullt öppen redovisning där varje timme och varenda skruv skall deklareras. Och där man håller tider, tar ansvar för del fel man gör och där man framförallt inte luras. Förmodligen kommer det bara vara kvinnor ansgtällda i det bolaget!

måndag, december 20, 2010

Julklappspanik?

Och innan ni säger något, ja jag vet att jag tjatar. Jag är en tjatig person, iaf om man får tro på mina troll. Men för detta syfte kan jag tjata mig blå... Jag vet att jag gjorde ett inlägg för några dagar sedan, förhoppningsvis genererade det en eller annan klapp.

Men vet ni vad... Det är inte för sent! Det går fortfarande att fixa sista minuten klappen till gamla tant Elsa, morfar Torsten eller svärföräldrarna som har allt. Eller varför inte istället för glöggflaskan som tas med till värdparet eller ett lite flottare julkort?

Action Aid erbjuder många alternativ i många olika priskategorier och det bästa i kråksången är att vi, genom en försumbar slant för de flesta, verkligen kan göra skillnad för många. Så klicka på och beställ, gör julen god för både givare och dubbla mottagare.

lördag, december 18, 2010

Hur gör man?

Jag har en del av mellantrollets klasskamrater som vänner på FB och därmed tillgång till deras inlägg. Oftast nog så oskyldiga sådana, men ibland blir det fel.

Ibland lägger de upp bilder, filmer eller kommentarer utan en tanke på att det är öppet för många. Och många gånger kan bilderna, filmerna eller kommentarerna missuppfattas. Jag har förbjudit mina troll att lägga upp bilder utan att jag fått godkänna dem först. De har oftast inte en tanke på att det finns en sjuk värld där bilder på barn är högvaluta.

Nu har en klasskamrat lagt upp en i sig ganska oskyldig film, för de som känner personen ifråga. För de som inte gör det ser ett barn utan alltför mycket kläder på sig. Så vad gör man?

Mellantrollet fick spel när jag sa att jag tänkte lägga en kommentar om det, så jag skickade ett mail. Till personen direkt, inte till föräldrarna. För jag kände att jag kan inte stå helt passiv. Så jag hoppas att jag gjorde rätt. Vad skulle ni ha gjort?

fredag, december 17, 2010

Lite melankolisk

Jag tycker oftast att livet är ganska gott. Ibland är det lite uppförsbacke, men det går det med. Gäller bara att anpassa tempot så att jag orkar hela vägen upp. Och så tar jag mig en paus när jag är uppe på toppen, njuter av vilan innan färden tar fart och går med en attans fart nedför för att ånyo få en ny paus när det planat ut. Ungefär så tycker jag att livet löper på, dock är topparna inte alls lika höga längre och dalarna inte alls speciellt djupa.

Ibland när jag tittar i backspegeln inser jag hur förbaskat hårt jag har slitit. Hur mycket skit vi fått stå ut med, hur mycket skit våra barn fått stå ut med. Och idag är en tårfylld dag, när en del av läkningen satt igång. När tårarna för det som varit rinner och själen renar sig.

Mellantrollet är en speciell tjej, inte alldeles enkel men samtidigt otroligt givande att umgås med. Jag vet det och jag är innerst inne övertygad om att hon kommer att få ett bra liv, om jag lyckas lotsa henne rätt genom det minfält som kallas tonåren. För somliga av sina kamrater är hon lite udda, lite mysko men de flesta accepterar henne som hon är. De ser de goda sidorna och förstår att kantigheterna har sina orsaker.

Att fostra barn är inte lätt. Att se dem växa upp är inte heller lätt. Att stå vid sidan om och se dem göra de misstag de måste, för att lära sig, är inte heller lätt. Helst vill jag bädda in henne i bomull, locka tillbaka den tillitsfulla naiva tjejen som trodde gott om alla. Som såg världen som ett ställe fullt av spännande men ofarliga äventyr. Där alla pojkar var prinsar och män kungar, medan flickorna prinsessor och kvinnorna drottningar. Där alla var goda, utom de riktigt hemska häxorna som alltid förlorade i kampen mot de goda.

Jag försöker hitta tryggheten i att andra har gjort detta före mig och fler kommer göra det efter mig. Att fostra våra barn, ge dem så mycket trygghet och säkerhet att de kan själva ta steget ut i den stora världen utan att gå vilse.

Men just idag känner jag mig inte så trygg. Just idag känner jag mig liten, ömtålig. Och fylld av kärlek. Till mina underbara små troll. Som inte längre är så små. Som alldeles snart kommer vara stora. Men jag kommer fortfarande älska dem.

torsdag, december 16, 2010

Ridå....

Var ute hos en kund häromdagen. Väl hemkommen inser jag att jag glömt locken till några USBn varför jag skickar ett SMS:

"om du hittar en massa svarta pluppar på golvet så är de mina"

Efter ett tag kom svaret:

"jag hoppas verkligen att det INTE är som det låter"

Har jag gjort bort mig nu igen?

onsdag, december 15, 2010

Slut i rutan

Precis som för många andra är december en månad som levs i ett intensivt tempo. Inte så mycket julstress för min del då vi kör less is more. För min del är det helt och hållet jobbrelaterat. De stora bolagen jag har som kunder har högtryck och mina "små" kunder, oftast egenföretagare, har än mer att göra. För de sistnämnda är december än viktigare då det gäller att summera det gågna året ekonomiskt, planera för det kommande och se till att det blir en slant över.

Det är otroligt givande att jobba med dem, att känna att jag verkligen kan hjälpa dem mer påtagligt än de större kolosserna. Samtidigt är det mer pressande, att ge rätt råd, tänka på alla parametrar och helst kunna ge dem positiva nyheter.

Bland mina kunder har jag en tjej som trots en livshotande sjukdom jobbat som en gnu för att få ihop ekonomin. Tyvärr hade hon för några år sedan en rådgivare som gav henne lättvindiga och felaktiga råd. Råd vars konsekvenser nu börjar komma ikapp i form av saftig restskatt. Jag försökte förhandla med Skatteverket om möjligheten att göra en avbetalning uppdelat på ett antal år, men se det gick inte! Nej då, först måste det gå till kronkalle och noteras i alla register att skatten inte är betald i god ordning. Sedan när man är brännmärkt så går det att göra en avbetalningsplan. Men då är man stämplad och det är skrivet i sten, vilket försvårar köp på kredit, lån osv.

Jag tycker det känns så otroligt orättvist och stelbent. Och hur mycket jag än trollar lär jag inte kunna komma med goda nyheter. Inte någotcjag ser fram emot. Speciellt inte nu.

måndag, december 13, 2010

Det är synd om människorna...

Så tyckte den gode Herr Strindberg och jag är benägen att dela hans åsikt. Sitter i soffan och känner mig underlig. Lite sorgsen, mycket , lite uppgiven, fundersam. Ett kaleidoskop av känslor som jag inte riktigt kan sätta fingret på. fundersam. Tror det är en känsla jag delar med många idag. En känsla som hos mig dyker upp när det ofattbara inträffar. När mamma tog livet av sig. När Tsunamin inträffade. När WTT tornen föll. När Palme blev skjuten.

Här bor vi i vår lilla trygga fiskdam. Goda snälla Sverige där inga större hemskheter finns. Där folkehemmet fortfarande finns kvar i människors tankar. Men världen ser inte ut så. Sverige ser inte ut så. I Sverige har vi kriminella gäng som gemene man är oinsatta i, vi har en hemsk främlingsfientlighet, vi har hedersrelaterade mord, vi har barnmisshandel, vi har en hel drös med hemskheter som vi inte vill ska finnas. Och nu har vi även självmordsbombare.

Våra barn kommer inte att få växa upp i den oskuldsfullhet som jag och min generation fick. Visst fanns det hemskheter även när jag var liten, men vi läste inte om den i tidningar. Vi såg det inte på TV. Var det mindre hemskheter då eller var vi mer skyddade?

Jag vet inte. Jag vet bara att det är tragiskt, sorligt när det finns så mycket ondska hos oss människor.

Strax före nyheterna såg jag slutet på en ren kontrast, Svenska Hjältar. Där bl a en äldre farbror ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att göra livet drägligare för handikappade barn & ungdomar. Bara för den rena glädjen av att göra sina medmänniskor glada. Och jag får en tår i ögat. Önskar att jag hade samma brinnande engagemang i andra människor. Att jag skulle kunna göra samma uppoffringar, att fler människor skulle kunna göra det.

För då tror jag att vår värld skulle kunna bli lite vackrare. Lite ljusare. Lite hoppfullare.

lördag, december 11, 2010

Julefrid = julestrid?

Har just återkommit efter en släng till ett stort köpcentra. Och ja, jag vet - skottpengar på en idiot som mig som åker dit en lördag! Men vad gör man när det dyker upp 3 lediga timmar då trollfar & jag får chansen att införskaffa lite julklappar till trollungarna? Man tar ett djupt andetag, äter mental valium (för jag har inga sådana IRL utan får låtsas istället), sätter på sig de fotvänliga och armbågsskydden.

Jag är logistikens mästare så jag har ett kors & tvärsschema, som handlar om vem som ska få vad av vem. Enda sättet att hålla ordning på pryttlarna och slippa emergency handla Trisslotter på Statoil. För curling mamma / fru / dotter som jag är så shoppar jag mina & makens (till makens försvar skall dock sägas att han följer med som bärare) till ungarna och resten av släkten, sedan shoppar jag morfars julklappar till barnbarnen och resten av släkten och så slutligen blir det trollungarnas julklappar till kusinerna och resten av släkten. Någonstans där mitt i brukar det snurra till, men så tar jag fram listan igen och I am back on track!

Nu säger säkert vän av ordning att kidsen borde fixa sina julklappar själva och de gör de till viss del. Men när orken & pengarna deras tar slut så fyller jag på med småprylar till de som borde få något som ex.vis snälla faster som alltid skämmer bort dem med pengar i tid och otid.

Jag brukar inte bli stressad, för det brukar lösa sig. En liten skvätt här och en liten skvätt där, plötsligt är det klart. Det jag däremot kan bli stressad över är när jag funderar på hur mycket pengar som rullar iväg.... Nu tillhör vi den lyckliga skaran att vi har okej ekonomi, vi har råd att köpa lite extra när vi vill / behöver. Samtidigt vill jag inte gå och köpa skit, bara för att imponera eller "för att det hör till". Nej, jag vill att det som köps är sådant som kommer användas och komma till nytta. På det sättet är det skönt att kidsen blir äldre, för nu slipper vi alla paketen som hoppas, skakar, vibrerar och låter värre än Hong Kong mitt i rusningstrafik. Tror även att batteriförsäljningen måste gått ned med några triljoners procent sedan våra barn växte till sig.

Nu är jag helt off topic märker jag... back to track. Jag har varit i Skärholmen Centrum. Ett mycket stort sådant med många butiker och en stoooor yta. Parkeringen var fullsmetad med bilar, men det är ganska coolish för som sagt - centrumet är megastort så det brukar gå bra ändå.

Idag var det dock inte så cooolish... Det var sjuttioelva miljoners barn i barnvagn som av förståeliga skäl protesterade högljutt mot att ligga inlindad i tjocka fleecefiltar och glo på mörkklädda förbirusande ben. I do understand them! Det var även några miljarders kids som kutade omkring med myror i både ben & fötter, vilket gjorde att balansen var lite si och så med. En duns här och en kollision där, föräldrar som ojade och skadeskjutna tultingar som panikskrek där de satt med blöjbaken hårt tryckt mot marmorgolvet.

Jag förstår om man tar med sig barn till affären. Absolut. Done it massor själv, men kanske inte i julshoppandes absoluta peak! Har man en barn i barnvagn så är man oftast föräldraledig. Och då kan man väldigt ofta ta sig till ett köpcentrum när det råder fridens timma där. Varför gör man inte det då? För sin egen skull. Och för barnens.

Är man smart ska man förmodligen skola om sig till krishanterare, med fokus på julshopping. För när dessa små telingar växer upp kommer de likt Pavlos hundar få skrikattacker och hjärtklappning så fort julbelysningen tänds. Och då finns jag där! Och tjänar kosing!


onsdag, december 08, 2010

Närhet... kärlek...

Småtrollen börjar bli stora troll... och fort går det! Mellantrollet har det senaste halvåret vuxit både fysiskt och psykiskt, så att jag redan kan skönja tonåringen i henne. Tror att utvecklingen har gått lite väl fort, både för hennes mor och henne själv.

Det är inte lätt att vara först i utvecklingen, likväl som det är svårt att vara sist. Mellantrollen är den enda i sin klass som så här långt har tagit det fysiska steget från barn till kvinna. En process som man inte själv kan styra över, men som jag gärna hade sett hade dröjt ett år eller två för hennes egen skull.

Ena dagen vaknar hon och känner sig som det barn hon är, för att nästa dag vakna och befinna sig i en tonårings kropp. Både hon och hennes omgivning får stå ut med tvära kast, vilket hon inte alltid kan förklara. Vare sig för sig själv eller för dem, för hur lätt är det att för sina klasskamrater förklara PMS och allt vad det innebär? Inte nog med att det är svårt, det är även genant. Och klasskamraterna vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till den här tjejen som helt plötsligt har inträtt i något som de inte känner igen. Och som de ibland är avundsjuka på och i andra ögonblick rädda för.

Vi har långa samtal på kvällen, där tankar och känslor ventileras. Många förtroenden utbyts och jag öppnar mitt hjärta. Släpper ut de tankar jag själv hade när jag befann mig där Mellantrollet är idag. Tankar jag gärna delat med min mamma, men vars hjärta inte hade kraften att ta emot.

På samma gång som jag ger mitt stora lilla troll tröst och stöd så läker jag även den lilla tjejen inom mig. Besvarar på de frågor som hon en gång hade och själv fick söka svaret på. Tillsammans växer vi - jag, Mellantrollet och den lilla flickan jag ännu bär med mig. En häftig känsla, fylld av närhet. Fylld av kärlek.

måndag, december 06, 2010

Byggare Bob efterlyses!

I våras skulle vi äntligen sätta igång med tillbyggnaden av vårt sommarhus. Efter sjuttioelva vändor hade vi äntligen hittat ett byggföretag som kändes bra, där referenserna var kanon och med hjälp av en extern byggledare kändes det som om vi hade koll på läget. Kontrakt skrevs, med takpris och starttid samt beräknad tidsåtgång. Dock gjorde vi tabben att inte skriva ett sista datum när det skulle vara klart....

Så starten som skulle varit i början av maj blev efter midsommar. De åtta veckorna tog blev självklart 12 utan att allt är klart. Eljobbet som ingick i offerten utfördes inte korrekt utan vi fick ta dit en egen. Tidsplanen och löften som gavs hölls inte. Jag kan ge hur många exempel som helst men orkar bara inte.

Projektledaren som vi betalar dyr peng för verkar mer gå byggbolagets ärende än vårt. Vi har haft möte på möte på möte och spikat en actionlista för hur vi skall slutföra det hela, men vi får ingen som helst respons. Bara skitsnack...

Turligen nog har vi inte betalat hela kostnaden av den enkla anledningen att byggbolaget inte har gett oss slutfakturan. När vi bad om att få reda på slutkostnaden fick vi en sammanställning över byggbolagets kostnader. Och vad i helvete ska vi med det till? Vi har fått ett takpris från vilket skall avräknas det vi har betalat och det som ingick i offerten men som de ej gjort. Hur jäkla svårt skall det vara?

Tror jag skickat 10 mail om detta, men vare sig byggbolaget eller projektledaren verkar förstå detta. Utan till svar får vi "men vi har ju skickat alla våra fakturor så ni ser vad det kostar". Idioter!

Till slut fick vi nog och vände oss till advokat, där uppdraget var enkelt:

Alt. 1: slutför de 8-10 punkter vi listat och återkom med slutkostnad enl ovanstående
Alt 2: avsäg er vidare fordringar på oss och vi själva slutför det som saknas

Advokaten har skickat 1 brev till byggbolaget, 2 mail till mig och haft 1 telefonsamtal med mig samt ett med byggbolaget. Det har tagit dem 4 timmar.... Och nu idag fick jag mail från advokaten "jag har fått alla fakturor från byggbolaget så kan vi boka möte för att gå igenom deras kostnader tillsammans?"

Varför skall jag och advokaten gå igenom dem? För att advokaten skall kunna ta ut ytterligare timpenning? Jag vidhåller med en dåres envishet att vi har fått ett takpris så det är totalt ointressant vilka kostnader som byggbolaget har!

Det mest tragiska i kråksången är att situationen på intet sätt är unikt. Det är inte många som jag känner som varit nöjda med sina byggare på sikt. Första gången fungerar det kanon, då får de nya uppdrag och då fungerar det inte alls.

I vilken annan bransch kan man ha så undermånlig logistik, behandla sina kunder så respektlös med missade tidsplaner etc utan att det tar hus i helvete? Att det fungerar är förmodligen för att det inte finns några alternativ.

Visst, jobbet är förmodligen inget större projekt för dem rent intäktsmässigt men för den familj som satsar besparingar alt tar lån så är det en stor grej! Tyvärr är man oftast helt i händerna på dem och utan möjlighet att sätta press på dem. Vilket de verkar systematiskt utnyttja.

Skall bli spännande att se hur detta skall sluta. Dock vet jag fasiken inte om vi törs gå vidare med steg 2 i utbyggnaden.... Iaf inte med ett byggbolag någonstans från Stockholmsregionen.

lördag, december 04, 2010

En liten tanke...

Var en sväng i ett köpcentrum nu på eftermiddagen. Inte julklappar, för jag tillhör den där sorten som sparar mig till sista veckan och sedan far runt som ett skållat troll. Däremot är det högtryck på födelsedagskalasfronten just nu och inte sjuttsingen kan man köpa hela konkarongen på ett bräde. Nej då, ett gäng till ena helgen och så en ny sväng för att införskaffa till nästa helg. Lite lätt tidsödande, men det går inte att få trollungarna att effektivisera det hela så då får det vara så.

Hur som, efter denna lilla utsvängning kanske jag ska komma till saken. Med en dåres envishet tjatar jag om alternativa julklappar. Varför köpa ytterligare en chokladkartong / vinflaska / delikatesskorg o dyl till mostern / farmodern / morfadern etc som har allt?

Nej, håll igen på den där onödiga konsumtionen och checka in på den här sidan. För 75 kronor kan Du förgylla tillvaron för ett gäng barn genom att skänka dem en fotboll, för en hundring kan Du hålla ett annat barn varmt eller varför inte slå till med en åsna?

Jag tycker det är en suverän idé och jag kör på den vartenda år. Först en liten enkel mer kommersiell present till den äldre generationen och så fyller jag på med en get / fotboll / åsna eller något annat som faktiskt kan förändra livet för de mindre lyckligt lottade.

I Sverige tror jag vi snittar 6.500 kronor i julklappar per person! Det är mer än flera årslöner för majoriteten i utvecklingsländerna. Om vi drog ned 2% av den summan så blir det 130 spänn till att bekäma fattigdomen. Det borde vi ha råd med. Eller ta oss råd till!

Och ja, jag vet att det är absolut inte alla som har råd att lägga de pengarna på julklappar. Och självklart skall de se om sitt eget hus först. Men för många av oss andra så har vi faktiskt det, vi kan t ex köpa en flaska vin mindre så är det ordnat.

Så där, nu har jag predikat färdigt för denna gången. Nu övergår jag till att njuta av myspysprogrammet "Så mycket bättre" . Sköna personer, underhållande samtal, njutbar musik och allt inramat av en vacker sommar på Gotland. Kan det bli så mycket bättre? (ha ha ha vad rolig jag var nu....)

fredag, december 03, 2010

Stackars barn

Jag är ingen perfekt mamma, långt ifrån. Jag blir arg, jag tjatar och ibland har jag noll i tålamod. Men jag har en stor fördel, jag är alltid mentalt närvarande! Jag lyssnar alltid på vad de har att säga och jag föringar aldrig deras känslor även om jag inte alltid håller med dem.

Den här veckan har jag träffat en mycket ung dam som inte vill dansa balett, men hennes mamma vill att hon ska så därför gör dottern det. Som tack fick hon en iPhone. Så nu dansar hon balett 5 dagar i veckan och hatar varje sekund. Dessutom går hon på gymnastik tre kvällar i veckan och dansar jazzdans två. För hennes mamma vill att hon ska bli något inom dans. Och hon har inte ens fyllt nio!

En annan liten flicka gjorde ett fars dag kort i smyg som skolpersonalen fick posta för hennes mamma blir helt rabiat om pappan överhuvudtaget nämns.

En annan liten tjej fick gå ensam hem från oss när det var mörkt, för jag kunde inte följa henne då jag gjort illa foten och maken var borta. Jag ringde hennes föräldrar som sa "vi orkar inte ge oss ut nu men det går säkert bra". Att dottern var mörkrädd tog de ingen hänsyn till.

Några andra barn lekte en lek där förloraren blev våldtagen till döds, i leken. Självklart gick jag i taket och rapport till de berörda barnens lärare som genast tog tag i situationen tack och lov! Tur att mellantrollet hade vett nog att reagera på kamraternas lek och att hon tog upp det med mig.

Och detta är bara ett axplock av den senaste tidens händelser.

Har vi vuxna så fullt upp att vi inte hinner engagera oss i våra barns liv? Och i så fall, varför skaffar vi då barn? Varför har vi så bråttom att våra unga ska bli stora, klara sig själva att vi inte kan låta dem få vara barn så länge de kan. För snart nog blir de vuxna nog och går vidare ut i livet. Och då är det för sen att ångra sig!

onsdag, december 01, 2010

Återupplivning....

Höll nästan på att glömma att jag hade en blogg.... Inte så att jag haft dåligt samvete, men livet har flutit på såpass att mitt behov av bloggandet nästintill har hamnat i träda. Då och då har tanken dykt upp att "det här borde jag blogga om", men så händer något och vips har tiden & tanken försvunnit.

Men jag vill inte att bloggen skall försvinna, den och ni har gett mig så mycket. Mitt konkreta behov är avsevärt mindre nu, när jag ridit ut de värsta stormarna. Då var den en livlina, att få skriva av mig, att få era kommentarer och känna att jag var inte ensam. Att jag var stark och klok som kunde hantera de saker som livet behagade kasta mig in i. Det har ni och bloggen gett mig, vilket jag är för evigt tacksam för.

Nu är det behovet nästintill obefintligt, jag känner att jag har en bra balans i livet. Mina små troll börjar bli tonåriga små troll, med allt vad det innebär. Vi har haft härliga stormar här hemma och det tog en bra tag innan jag hittade ett sätt att hantera det på, utan att det urartade till rena rama världskriget. Men jag lyckades ta mig även dit och den harmoni vi har här hemma nu är så skön. Jag njuter av att komma hem, tillbringa kvällen med min familj. Jag orkar lyssna och svara på de sjutusentrehundratolv funderingar som kommer upp, om kärlek, kroppen, bröst, livet och allt annat.

Jag är lycklig. Jag mår bra. Och jag tycker att jag förtjänar denna lycka. Utan dåligt samvete. För jag är en bra människa, som gör mitt bästa. Och det är oftast gott nog. Och när det inte är det, ja då löser det sig alltid på ett eller annat sätt. Och oftast på ett bra sådant. Livet är gott, helt enkelt!

fredag, oktober 15, 2010

Stan är full av vatten...

Imorse klev jag upp och frös, vintern börjar närma sig och det är frost på nätterna. Fort in i köket, på med vattenkokaren och sedan in i en lång värmande dusch. Insvept i morgonrock njöt jag sedan av en kopp te och tidningen innan tandborstningen väntade.

Morgonens frusenhet var ersatt av en varm, skön känsla och jag var redo att möta dagen.

Ovanstående scenario är en självklarhet för de flesta i vårt avlånga land. För de flesta i den s k civilierasade västvärlden.

Vi sätter på en kran och får fräscht kallt vatten, eller varmt om vi så önskar, i önskad mängd. Ingen ransonering, ingen rening utan helt självklart vatten utan restriktioner.

Så ser inte verkligheten ut för alla. Idag är det Blog Action Day 2010, med fokus på vatten. En av aktörerna är Action Aid som driver ett vattenprojekt i Uganda.

I byn Kitemba blev människorna vräkta från sina hem när ett utländskt kaffeföretag stal deras mark. Idag bor de i läger nära sina gamla hem utan rent dricksvatten. ActionAid hjälper till genom att bygga två nya brunnar som kommer att ge 2 100 människor rent vatten och genom att ge byborna rättslig hjälp för att de ska få tillbaka sin mark.

Dessa människor blev alltså fråntagna det livsnödvändiga vattnet för att vi skall få åtnjuta vårt kaffe! De som har så lite fick än mindre. Inte ens naturens egen gåva vatten fick de behålla.

Läs vidare här om Du vill veta mer. Och när Du borstar Dina tänder, dricker ett glas vatten eller tvättar Dina händer, skänk då gärna en tanke till dem som inte är lika lyckligt lottade. Till dem för vilka vatten är en skillnad mellan liv och död. Samma vatten som vi slösar aktningslöst med utan att tänka.

Livet är inte rättvist, men vi kan hjälpa till att balansera det lite. En litet bidrag kan rädda en hel by! Jag avstår från en bio eller två, gör Du?

torsdag, oktober 14, 2010

Don efter person....

Mellantrollet: A som jobbar på fritids blir nästan aldrig arg på oss tjejer hur mycket vi än retar honom.
Trollmor: Det var väl en tålmodig sort, men varför retar ni honom?
Mellantrollet: För att se om han kan bli arg.
Trollmor: Då får Du väl göra mot honom som mot mig när vi bråkar.
Mellantrollet: Det går väl inte!
Trollmor: Varför inte det då?
Mellantrollet: Så elak och dum kan jag inte vara, då kastar han ut mig!

Trollmor: Jaha ja, men mot mig kan Du vara sådan?
Mellantrollet: Självklart. Du är min mamma och Du älskar mig hur dum jag än är!

onsdag, oktober 13, 2010

Ibland så....

Hos en av mina kunder finns det en tjej i trettioårsåldern. Hon kom till Sverige strax efter det hon fyllt 20 och mötte en helt ny värld jämfört med den där hon växt upp. Frihet att säga vad hon ville, att själv välja vänner och annat. Spännande, men samtidigt en stor omställning att helt plötsligt ta beslut om saker hon tidigare aldrig någonsin haft anledning att fundera kring. Just av den enkla anledningen att hon ändå inte fick bestämma.

Vi har en bra relation, om jag hade fått barn i unga år hade jag kunnat haft en dotter i hennes ålder. Hon ser mig som en trygg, klok person och har därför mer eller mindre valt ut mig till sin livsmentor. Kommer med frågor i stort och smått, om valet, om kläder, relationer m.m.

Idag när jag var ute hos kunden kom hon in för den sedvanliga pratstunden. Ledsen och lite upprörd för hon hade gjort fel! Ingen på företaget hade på något sätt lagt skulden på henne, de flesta hade inte ens reagerat över "felet" då det var ganska så obetydligt. Det handlade om att hon missuppfattat ett pris så att totalen slutade på några hundralappar mer än vad det var tänkt. Och med tanke på slutpriset så var det verkligen ett obetydligt fel, men hon hade ju gjort fel. Det var den stora grejen. Hon hade i sina egna ögon svikit sin chef genom att "slösa" bort hans pengar genom att ha missuppfattat leverantören.

Hur som, vi pratade om det en liten stund. Jag lyckades förklara de faktiska ekonomiska konsekvenserna och peppa upp henne så att hon kunde acceptera sin miss. Och så småningom bet det, problemet suddades bort och hon log igen. Då gav hon mig en av de finaste komplimanger jag fått;

"Det är så skönt att prata med Dig, Du får mig alltid att se glaset som halvfullt. Du är så positiv och inspirerande. Min förebild helt enkelt och om jag får en dotter vill jag att hon ska bli som Du".

Det är en häftig känsla när en relativt ny bekantskap så tydligt kan sätta ord på den utveckling jag gjord. Även om jag försöker boosta mig själv ibland så är det ändå inte samma sak. Tänk, att jag som under hela min uppväxt fått höra att jag var negativ och tråkig idag kan upplevas som positiv och underhållande. En skön känsla som värmer i hela kroppen! Den suger jag i mig, för det är jag värd.

måndag, september 20, 2010

Och nu då?

Så hände det som de flesta av oss inte ville skulle hända, SD kom in i riksdagen och fick alltför många mandat i mitt tycke.

Nu är jag ingen politisk expert, jag är måttligt intresserad av politik men har ändå en klar bild framför mig hur jag tycker att ett bra, välmående Sverige skall se ut. Och jag har även en tro på vilket block som delar denna bild. Därtill hör inte SD!

Däremot har SD tillräckligt många anhängare för att knäcka 4 % gränsen och det innebär att de når ett ganska stort antal människor i Sverige. Varför?

Det tror jag är en fråga som alla demokratiska partier i Sverige måste ställa sig. SD driver ett fåtal, i mitt tycke oetiska, frågor och ändå når de så många som de gör. Varför?

Kanske om de stora etablerade partierna tordes ta i dessa frågor, debattera dem, ha en åsikt i dem så skulle en del av SDs väljare hitta ett alternativ. OBS att nu säger jag inte att något parti skall driva den politik som SD står för, inte att de skall dela deras åsikt i ex.vis invandrarfrågan. Absolut inte! Däremot att TORDAS tala om det, förklara sin ståndpunkt och inte sopa det under mattan.

Eftersom såpass många människor upplever dessa frågor som så viktiga att de väljer att lägga sin röst på SD, så måste de "stora" elefanterna tordas ta debatten med SD. Jag tror inte att man kan tiga ihjäl okunskap och ignorans. Om man istället lyfter fram det i dagsljus så kommer alla skavanker och sprickor synas, kanske inte för de mest intolleranta men förhoppningsvis för de vilsna.

söndag, september 19, 2010

Strange....

För första gången sedan Eldkvarn brann var jag ute och svingade mina lurviga. Kul var det att få go bananas på dansgolvet. Fördelen med att uppnå lite fler år är att det var mig totalt ointressant om någon tyckte att jag var galen som stod själv på dansgolvet och headbangade för kung&fosterland.

Eftersom jag är relativt vuxen så höjde jag förmodligen medelåldern med några tusen procent. Således var majoriteten kring 30 rycket vilket inte var något konstigt alls, så även karlarna. Det som dock var strange var att i princip alla karlar saknade hår! Hälften så gammal som undertecknades make och helt kala på huvudet.

Någon trend jag missat eller är den nya folksjukdomen ofrivilligt håravfall?

torsdag, september 16, 2010

Föraning?

Inatt hade jag en mycket vacker dröm. Sorglig, men samtidigt kärleksfull. Vacker och skir, som den tidiga våren när den lyser in genom fönstret en tidig gryning.

Drömmen var som i ultrarapid, mjukt inlindad i lätta vita moln. I bakgrunden hördes det milda toner av en flöjt, även de sorgsna men ändå förhoppningsfulla.

Jag står i ett rum som är helt vitt. Inte den lite hårda, kyliga vita utan en ombonad, trälik vit färg. Solen strålar in genom fönstret som genom ett filter, ett mjukt ljus som omvälver oss alla som finns i rummet.

Vi är flera stycken i detta lilla rum utan att det känns trångt. Det är många jag känner igen och andra helt nya.

Mitt i rummet står det ett fint dukat bord med somriga blomsteruppsättningar fyllda av kärlek. Och mitt på bordet står en vitlaserad träkista. Enkel och stilren, men ändå utstrålar den värme och trygghet.

Alla ler, alla gråter. Allt med samma värme, samma lugn men framförallt med samma känsla av befrielse.

Jag är lycklig. Jag är ledsen. Jag är befriad.

Jag drömmer om min fars begravning, och det är inte skrämmande. Det är befriande. Det är vackert. Och det är kärlek.

onsdag, september 15, 2010

Nytt liv del 2...

Jag inser att jag förmodligen har fått någon form av åldersnoja. Nästa år fyller jag 50! Men hallå!?!?!?! Jag är vuxen. Mycket vuxen t o m. Däremot har jag svårt att känna mig som femtio. Jag är fortfarande sugen på att stå på ett dansgolv en hel natt och headbanga så svetten lackar. Att köra bil lite lätt över hastighetsgränsen och dundra Nirvana på högsta volym. Att dra på mig aptighta jeans och sneakers, ha håret i flätor och ansiktet osminkat.

Jag vägrar bli tant, för det är inte jag. Under en period i 20 års åldern körde jag tantstuket när jag jobbade på den stora amerikanska koncernen. Det var märkesdräkt, high heels och pagefrisyr matchad med perfekt make up. Och jag längtar inte tillbaka, även om jag ibland önskar att jag var lite mer fåfäng. Att jag orkar gå till frisören mer än 2 gånger om året. Att jag ibland klädde upp mig och försökte vara lite kvinnlig. Använda kjol ibland kanske?

Åldersnojan då som jag så fint inledde med? Jo, jag har börjat fundera på hur andra människor uppfattar mig. Jag har börjat träna. Och jag funderar även på att gå till farbror doktorn för att höra om jag kan få bort mina ärftliga "hamsterrynkor".

En liten brasklapp så här i slutet av inlägget; det har regnat nästan hela långa dagen och jag har migrän. Jag blir lite avig då, imorgon kanske nojan har gått över. Just so you know!

fredag, september 10, 2010

Full fart framåt....

Shit, ska veckorna gå så här fort lär jag fylla 85 före årsskiftet!

Helt mysko, jag som brukar tycka att hösten är relativt långsam. Lagom med jobb, lagom med fritidsaktiviteter och ganska soft överlag. Men icke denna höst, vet inte vad som hänt en dagarna rusar fram och det känns mest om att tiden mellan måndag - fredag bara försvinner. På ett sätt ganska skönt, för jag känner mig inte direkt stressad. Det som hinns med det hinns med och det andra får jag fixa sen. Det löser sig alltid one way or another.

Fast lite scary är det när det går så fort. Snart lär småtrollen stå där i dörren med väskan packad och körkortet i näven, medan jag smörjer rullatorn för att orka med power walkandet.....

Ska det vara så eller kommer det lugna sig snart?



ps: vill passa på att be om ursäkt för att jag inte bemöter de kommentarer jag får men av någon outgrundlig anledning kan jag inte kommentera mina egna inlägg. Också det är mysko. Mycket mysko som så mycket annat....

onsdag, september 08, 2010

Sommaren som var...

Som somliga av er vet så är jag egen företagare, vilken innebär både för- och nackdelar som allt här i livet. Eftersom jag har förmånen att vara duktig på det jag gör har jag i princip obegränsat med jobb, bara jag vill. En annan förmån är att jag i princip kan välja när jag vill jobba, bara jag håller de deadlines som finns. Och de är oftast med ett ganska lång framförhållning.

Det i sin tur har möjliggjort att våra barn alltid har haft sommarlov från början av juni till dess att skolorna börjar, så även detta år med en skillnad - de åkte på kollo! Ett val de själva gjorde och som både jag & maken uppmuntrade. I och med att vi i princip saknar äldre släktingar så är våra barn ALLTID med oss, på både gott och ont. Jag är helt övertygad om att barn växer, när de får "stå på egna ben" i andra vuxna människors närhet. När de kan vara utan sina föräldrar i perioder och upptäcka att de fixar det, att andra människor kan vara ett bra komplement till föräldrarna vars kärlek de har ändå i alla väder.

Dock var det med viss oro, för kollot var i hela 2 veckor och det längsta våra barn har varit utan oss båda samtidigt är 4 dagar. Då i sällskap med sin moster. Så det var något av ett elddop, både för dem och oss. En tidig morgon på Stockholms central, med nyinköpta väskor och lätt nervösa tjejer träffade vi resten av ligan. Ledarna som omgående gav ett positivt och varmt intryck samt en drös andra barn som var lika nervösa som våra, och som de dolde väl bakom lite lätt kaxiga ansikten.

Bussen åket iväg och maken & jag for hem, lite sorgsna men samtidigt lite lättade. 2 veckor att enkom vara vuxna, fria att disponera vår tid precis som det passade oss. En mycket mysko känsla.

När telefontiden närmade sig på kvällen pirrade det i magen. Skulle telefonen ringa klockan sex prick och hemlängtan slagit till eller skulle den inte ringa alls?

Den ringde kvart i sju och det var två kvittrande röster i telefon, som bubblade om alla de kamrater de träffat, om underbara och roliga ledare, om upptåg och äventyr. Och så fortsatte det, hela kollotiden igenom. Även deras systerskap stärktes, vilket tror jag var det största behållningen för min del.

Underbara ledare som alltid fanns där för barnen, som busade och hittade på hyss, som fick kidsen att växa. Tror det är en av de bästa upplevelser mina barn har haft. Och därigenom även jag.

Tack underbara fina Barnens Ö. Och tack Stockholms kommun för att ni fortfarande erbjuder detta till barnen. En upplevelse för livet att bära med sig.


tisdag, september 07, 2010

Nya tider, nya rutiner...

Av olika rutiga och randiga skäl så äger denna familj ingen våg vilket jag aldrig saknat. Jag är lycklig lottad och har i princip aldrig haft några problem med min vikt (förutom några år i min ungdom då jag fick för mig att jag var överviktig, vilket var helt fel).

Hur som, jag brukar "mäta" av min vikt beroende på hur kläderna sitter och det fungerar oftast bra. Men så i somras hände något med min ämnesomsättning (eller så var det helt enkelt åldern som slog till). Utan att ha förändrar mina matvanor så började min kropp svälla på ställen den inte borde bukta utåt på. I mitt stilla sinne skyllde jag på värmen i kombination med min otränade fysik. Jag var svullen helt enkelt!

Men så hamnade jag på middag hemma hos bästa väninnan som av någon outgrundlig anledning hade vågen ståendes framme i vardagsrummet. Nyfiket klev jag upp på den och fick en smärre chock! Jag hade gått upp 6 kilo på absolut nolltid och av absolut ingenting. Voine voine, jag närmade mig en övre smärtgräns med stormsteg. Egentligen bryr jag mig inte om vikten vad siffrorna anbelangar, utan mer vad kilona gör med mig; trött, öm i lederna, otränad och allmännt "sunkig" i kroppen.

Så jag och väninnan bestämde oss att nu jäklar skulle det bli ordning på torpen. Senast den 1 september skulle vi börja träna och det gjorde vi! Träningskort införskaffades och förra onsdagen var vi på plats. En intensivt pass Pilates gjorde att vi upptäckte muskler vi inte ens visste att man kunde sakna. För att hålla träningsvärken borta slog vi till med ett spinningpass på torsdagen innan vi unnade oss lite vila fredag och lördag för att sedan köra en power walk på söndagen.

En stark start om jag får berömma mig själv. Men så körde det ihop sig...Träningspassen som fanns på måndagen insåg jag raskt att de inte var något för mig. Långpass spinning, body pump eller kampsport var inget som min otränade kropp gick igång på.

Och idag var jag kvar på jobbet till halv nio. Imorgon föräldramöte, vilket gör att jag missar pilates passet. Å andra sidan kanske jag slår till med en snabb power walk till och från föräldramötet. För nog kan man komma svettig iförd träningskläder till ett föräldramöte eller?

Som en liten parantes kan nämnas att spinning var definitivt inget för mig! Att klämma ihop ett helt gäng på stillastående cyklar, ösa på med umpa pumpa basmusik och sedan försöka cykla i takt till det medan det sitter en hysteriskt vältränad människa längst fram i rummet och ylar uppmuntrande peppande ord är inte vad jag går igång på. Lägger man sedan till att man sitter så trångt att man nästintill har näsan upp i ändalykten på cyklisten framför, ja då blir jag garanterat avtänd så det heter duga!

Nej då är Pilates mer min grej. Att lite sakta och fokuserat röra en muskel hit & dit samtidigt som jag andas djupt och stilla fungerar bra för mig. Enda problemet är väl att mitt balanssinne inte är helt överens med övningarna vilket resulterade i lite lätt vinglande och en del direkta kantringar till omgivningens stora nöje. Jag har nog aldrig haft så mycket blåmärken på min kropp, om man undantar min störtdykning nedför stenmuren. Men det är som det sägs; vill man bli fin får man lida pin. Sommaren 2011 tänkte jag våga mig på att bära bikini in public!

torsdag, september 02, 2010

Risken med förhastade slutatser....

Syster min var på en middag i helgen och träffade däribland fanns en pappa som var relativt ny vad gäller hämtandet från dagis. Följande episod inträffade vid ett sådant tillfälle;

Pappa och den 4-5 årige sonen sitter på bussen, som är relativt knökad som alltid i rusningstid.

Sonen frågar då pappan "vad betyder olla?", vilket gör att både pappan och hela bussen vaknar till. En mycket generad pappa funderar på hur han skall förklara utan att göra det alltför detaljerat, men att samtidigt pedagogiskt möte sonens fråga med ett korrekt svar.

Bussen i övrigt följer självklart med monologen med största intresse, när han hummandes och harklandes börjar förklara om det manliga organets olika delar och dess namn samt vad man kan göra med desamma.

Sonen funderar på svaret och brister sedan triumferande ut:

HA! Jag visste väl att Kalle ljög när han sa att det betydde hej på spanska!


Don't ever jump to conclusions. Kanske bäst med en kontrollfråga nästa gång.......


ps: för er som inte vet betyder hola hej på spanska och det uttalas olla

onsdag, september 01, 2010

Lite rim och reson tack....

Okej, jag skulle säkert spy galla i kubik och kvadrat om jag torskade en drös miljarder på en dag. Detta oavsett anledning à la vidlyftiga spekulationer, mycket vill ha mer osv. Visst fasiken skulle det svida.

Däremot tycker jag att det blir lite missvisande när tidningarna skriver katastrofrubriker och agerar domedagsprofeter.

Om (och jag säger om eftersom jag inte har en endaste aning om sanningen) det nu är så att familjen Qvibergs gemensamma aktieinnehav i deras "egna" bank har sjunkit med närmare 200 miljoner så är det fiktiva pengar. De har inte haft dessa 200 miljoner i kronor och ören, utan i värdepapper. Visst, deras förmögenhet har då sjunkit med motsvarande summa pengar men är det katastrof? Egentligen?

Om de nu skulle ha 210 miljoner (fast jag tippar på att det är betydligt mer då jag inte tror de lagt alla ägg i en korg) och sedan förlorar 200 miljoner så har de fortfarande 10 miljoner kvar. Är det katastrof?

Om vi jämför med den ensamstående föräldern som efter skatt & räkningar har 2000 kronor kvar till mat, och som får en p-bot/tandläkarräkning/elräkning eller helt enkelt tappar bort 1000 kronor. Är det katastrof?

I fall nr 1 så säger jag aldrig i hela helvetet kan det vara katastrof om en mångmiljonär förlorar en del av sin förmögenhet.

I fall nr 2 så börjar det närma sig katastrof. Iaf otroligt jobbigt och tungt.

Dock för mig är en katastrof när det händer något varaktigt, permanent tragiskt som aldrig går att reparera eller råda bot på utan stora umbäranden. Typ situationen i Pakistan. Det är katastrof!

Kanske familjen Qviberg trots sitt katastrofläge känner sig lyckligt lottade då de har en slant kvar eller vad tror ni? Nu skall det sägas att jag har inte någonstans hört fam. Qviberg utala sig om situationen rent privat så det är inte dem jag vänder mig mot. Utan som vanligt.... Aftonblasket och Skrällpressen.

Och när jag nu ändå är inne på att hänga pressen.... Har ni läst mycket om skolsituationen och mobbingen den senaste veckan? Nej just det... skolstarten är ju över och nu finns det inget mediavärde kvar i det. Synd dock på de stackars barn som är drabbade och som kanske, dumt nog, trodde att NU, äntligen så kommer det bli skillnad...... Naivt nog trodde de att media hade ett moraliskt ansvar..... Ack vad de bedrog sig!

fredag, augusti 27, 2010

Tekniska trollmor...

Idag har jag lyckats big time med mina tekniska färdigheter.



Ni vet de där små bankdosorna man får? Så små att småtrollen använder dem som datorer till Barbiedockorna! Hur som, displayen kräver förstoringsglas och tangenterna en pincett för att lyckas hamna rätt. Och det gjorde väl inte jag för helt plötsligt har den eländiga minimojängen börjat konverserva med mig på danska...... Så numera gäller chansa & tryck!



I det här hemmet är det Trollmor som är dataexperten. Nu säger inte det så mycket då de övriga familjemedlemmarnas nivå ligger i jämnhöjd med uppfinnaren av Abacusen. I vilket fall som helst har vi hemmavid övergett det fasta bredbandet till förmån för USB eftersom vi ändå kör det ute på jobb, landet osv.



Dock tröttnade jag på att vi hade USB stickor både här och där, samt olika kod till alla såklart. Så en router införskaffades så att vi alla kan köra på samma nät och slippa gissa pinkoder på korsan & tvärsan. Idag tog jag mig äntligen tid att installera detsamma.



Körde enligt konstens alla regler och för en gångs skull lästa jag manualen. Allt verkade fungera som det skulle, koder lades in, IP adresser skrevs in och jag var stolt som en tupp. Testen visade att datorn & routern var sååå tajta och lirade i full harmoni. Dock vägrade den sprillans nya knallrosa (vad det nu har med saken att göra) USBn att ha någon som helst dialog med internet.

Oavsett vilket lock, pock, hot eller mutor jag erbjöd så var det totalt noll och intet kommunikation.



Så vad göra? Fredag eftermiddag i telefonkö till internetleverantör är ungefär lika hoppfullt som att stå i krogkön till Café Opera klockan 23.30 en lördag kväll under modemässan. Det händer inte ett skit!



Så medan jag sitter där med luren i högsta hugg och försöker hålla mig lugn, så tänker jag att jag gör om allt från början. Stänga av routern, plocka ur USBn, ta ut SIM kortet. Men hallå?!?!? SIM kortet?!?!?!?!?



Med röda kinder lades luren snabbt på och SIM kortet stoppades i. Voila.... trådlöst var här!



Shit vad glad jag är att jag inte hann ringa bror min, den store datakonsulten. Han hade garvat läppen av sig.... och fått än mer vatten på sin kvarn.

onsdag, augusti 25, 2010

Sorligt...

Det var länge sedan jag skrev om min far, mestadels för att det inte har funnits så mycket att skriva. Den väg han är vandrar nu leder bara än mer in i dimman. De stunder han har koll på läget kommer alltmer sällan. Jag misstänker att det inte dröjer länge förrän han även glömmer bort mig.

Möjligen att jag borde skämmas när jag erkänner att de dagar han inte ringer så hör jag inte heller av mig. Istället andas jag lite lättare, och är glad att slippa de tålamodsprövande samtalen som i princip kretsar kring några olika teman:

1. Hans ekonomi, har han några pengar?
2. Var han egentligen bor, för snart skall han väl flytta hem?
3. Vad vi barn gör och bor, för vi är ju aldrig hemma

Det låter inte så farligt när man ser det så här, men till saken hör att när han fastnat på något så kan det bli upp till 20 samtal under en timme och det är exakt samma fraser som upprepas var gång. Hans minne är som teflon och ingenting fastnar. Oftast går det bra att spela med så släpper han det men vissa saker fungerar det inte med.

Jag brukar "trösta" mig med att även om jag pratat med honom flera gånger om dagen eller om jag skulle hälsat på honom var dag så spelar det ingen roll, för 5 minuter efter det att jag lagt på / lämnat honom så har han glömt bort att jag finns.

Idag var dock en mycket mer "borta" dag än annars. I hans värld just nu så har han ett barn (mig) och jag har ännu inte slutat skolan. Han har ingen aning om vilken lägenhet han sitter i och han får aldrig någon mat. Tidigare idag ringde han och bad mig hämta honom på bänken utanför sjukhuset i Eskilstuna för det var dags att åka hem.... Då var det bara att spela med och säga att jag är där om 10 minuter.

Det är sorgligt att se en såpass skarp hjärna helt försvinna in i tomheten, det är sorligt att jag inte har det engagemang som jag inbillar mig att man borde ha. Det är sorligt att den kärlek jag ibland kan tycka att jag borde känna för min far inte riktigt finns, självklart baserat på vår tidigare historik.

Men mest sorligt av allt är att han själv valt att leva ett liv utan nära relationer till människor och att han därför i livets slutskede är en ensam människa, ett val jag misstänker att han förmodligen skulle ångra om kunde.

tisdag, augusti 24, 2010

Mobbing....

Nu är det skolstart. Och start för mobbing. Självklart hänger media på och drar igång med braskande rubriker, för att om 2-3 veckor lägga locket på för då är det "yesterdays news". Dock inte för de barn som fortfarande drabbas. Eller för de barn som fortfarande mobbar. För dem är det en verklighet som pågår dag efter annan, år efter år. Varför?

Det skrivs stora rubriker om lärarnas ansvar, om skolans ansvar. Och visst, de har ett stort ansvar. Jag anser mig ha rätt att ha kraftiga åsikter i frågan, då båda mina tjejer blev utsatta för mobbing av ganska grov kaliber. Som vanligt börjar det med subtila små gester för att eskalera i kraftord, förföljelse, fysiskt våld och kraftig ryktesspridning med polisanmälan till följd. Vi blev anmälda för att ha misskött vår dotter! En anmälan av en förälder som tyckte att det var befogat för h*n valde att blint tro på sitt eget barns oskuld, istället för att använda sitt sunda förnuft, moral och civilkurage. Lyckligtvis var polisen klokare än skola & förälder så anmälan avskrevs, men att ha blivit utsatt för det var inte en upplevelse jag önskar någon.

Och just där är det i mitt tycke den springande punkten! Många föräldrar skiter i att tänka ett steg till. Många föräldrar tror att deras egna barn är små änglar helt okapabla till att göra minsta felsteg. Många föräldrar VILL INTE SE VERKLIGHETEN för då måste de agera. Och om de måste agera har de mindre tid till självförverkligandet, karriären, sin privata lilla sfär osv. Alltså tar man the easy way out, skyller på någon annan och stoppar ned huvudet i sanden igen.

Surprise surprise när deras idag söta små barn om några år är tonåringar som hänger på stan, knackar ned någon bara för att de har tråkigt, snattar bara för att ha något att göra, super skallen i bitar i alldeles för unga år. "H*n som var så enkel som barn, hur gick detta till?"

Enkelt, väldigt enkelt - ni sket i era barn när de behövde er som mest! Ni struntade i att tyda de små signaler som ni fick om att allt inte stod rätt till för ni ville inte ha problem. Och vips så blev det som det blev.

Enligt min erfarenhet finns det i alla klasser små prinsessor (och ibland prinsar) som är söta, "snälla", duktiga i skolan och är den som alla vill leka med. Många gånger är det en bra person, men många gånger får dessa barn alldeles för stort makt i förhållande till sin mognad. En makt som ibland används för att skapa sig ett eget litet hov av lydiga kamrater. En makt som gör att detta barn kan välja vem som är inne och vem som är ute. En makt som ger detta barn möjlighet att skapa en bra tillvaro för kamrater i risksektorn. Eller makt nog att ge dessa kamrater ett helvete i skolan.

Vad detta barn väljer att göra med sin makt är predestinerat av den moral & etik som h*n fått med sig från hemmet, men är även påverkbart av lärarens& skolans insikt i detta. Den är oftast noll och intet.


För ingen lärare vill ha mobbing i sin klass. Ingen skola vill ha mobbing i sin skola. Och då väljer man att förneka den, eftersom de inte har kompetens, mod eller kraft att motverka den på det sätt som måste till:

ATT PRATA MED FÖRÄLDRARNA TILL DE BARN SOM MOBBAR. ATT RENT UT SÄGA TILL DESSA FÖRÄLDRAR ATT DERAS BARN INTE UPPFÖR SIG OKEJ.

Varför gör de så då? Förmodligen för att det är som en lärare sa till mig:

"Jag blir hellre osams med er än resten av föräldrarna i tjejgruppen"

Brist på moral, brist på civilkurage, brist på medmänsklighet, brist på empati och en hel jävla massa med saker är felet. Och våra barn betalar priset! Hoppas verkligen att karriären, självförverkligandet, den vältränade kroppet, yogakursen eller vad det nu är är värt det........

**vill Du läsa mer om den horribla historien så maila mig får Du namnet på bloggen

måndag, augusti 16, 2010

I do not get it....

Det har varit ett långt sommarlov, både från arbete och blogg. Är lite trögstartad på alla plan, för trots att ledigheten varit tillräckligt för att hinna ladda batterierna så blev det inte riktigt så. What is new liksom. Dock inga större katastrofer, eller rättare sagt inga katastrofer alls. Däremot lite meck... byggmeck. Och det är inte det alldeles enklaste. Med risk för att reta upp en hel yrkeskår (tur att jag skriver under pseudonym) så undrar jag vad det är för fel på byggjobbare? Alltså inte som människor betraktat, men i sin yrkesroll.

Ingår det liksom i konceptet att man måste lova sånt man inte håller, att man måste vara försenad, att man inte ska komma när man säger osv? Jag förstår det inte. Om jag agerade så mot mina kunder skulle jag vara en ynklig konsult, med ett mycket begränsat antal kunder. Men så fungerar inte byggbranschen för där verkar alla göra samma sak.

Möjligen att jag inte till fullo förstår de svårigheter som deras yrke kan innebära, men jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan vara effektivt att ex.vis åka 2 timmar till ett jobb, 3 personer, för att spika upp 3-4 lister och sedan sluta. För att det regnade! Dock inte inomhus....

Finns många sådana fler exempel men jag kommer bara reta upp mig om jag ska rabbla dem. Räcker bra så tycker jag. Och förmodligen byggarbetarna. Nu ska jag gömma mig. För de är stora, byggarbetarna.

Detta kallar jag kundservice!

Vi har som tradition att åka till Liseberg i slutet av sommaren och gjorde så även denna sommar. Äntligen hade Lilltrollet uppnått den magiska gränsen på 140 cm och de flesta attraktionerna stod öppna.

Glad som en travhäst gav vi oss på Balder, t o m Trollmor kastade sig dödsföraktande ut i denna svindlande färd med resultatet att flätorna stod som på Pippi Långstrump och maskaran lade sig i mungiporna när tårarna sprutade. Trodde aldrig jag skulle komma upp i detta höga decibel, Pernillas W's höga C (eller vad det nu var) i Picadilly Cirkus kan slänga sig i väggen!

I slutet av dagen väntar Kanonen och lag låter mig bli övertalade. Det har kommit rejält med folk och väntetiderna ligger på 30-45 minuter, men konstigt nog känns det ändå okej. Det är en skön stämning i köerna, ingen speciell trängsel och det rör sig hela tiden framåt. Men där tar det stopp. En ung tjej ifrågasätter Lilltrollets längd och jag påpekar att hon klarat måttet vid entren. Tjejen kontrollmäter och kommer fram till att det fattas en 3-4 cm. Jag står på mig, men det hjälper föga. Hurtigt säger hon "Du får växa på Dig tjejen och komma tillbaka nästa år". Visserligen menade hon det säkert snällt, men att säga det till en liten 10 åring inför en knökfull kö får resultatet att hon kände sig liten, varpå tårarna började spruta och vi lommade därifrån.

Gick till informationen för att framföra klagomål och då informerade de om att man kan kontrollmäta sig hos dem, för att sedan få ett band som styrker längden om man uppnår de magiska 140. Och så gjorde vi och banden kom på, dock mäktade vi inte med ytterligare 30-45 minuter i samma kö.

Min vana trogen skrev jag ett mail till Liseberg och framförde mina åsikter, bl a att man bör ha samma mätinstrument ute vid entreerna till attraktionerna som inne vid själva spärren, att man bör informera redan i entren om möjligheten till kontrollmätning m.m.

Det tog inte många dagar så kom ett mail. Kundtjänsten framför sina ursäkter, de har inte agerat helt korrekt och som kompensation fick vi ett nytt besök för hela familjen, inklusive åkband!

Det tycker jag var outstanding! Kompensationen i sig var jättetrevlig, men det viktigaste för Lilltrollet var ändå att de sa "vi gjorde fel, Du hade rätt". Det var storsint och helt by the book. Kan väl säga att Liseberg lyser än starkare i tjejernas hjärta efter det.

Även innan ovanstående incident var vi stora fans av Liseberg. Tempot i parken, stämningen, attraktionerna och miljön är helt suverän. Vi klarar utan problem 8-9 timmar i parken utan vare sig lugnande eller utbrott. Det är trevlig och hjälpsam personal, måste helt enkelt vara Sveriges trevligaste nöjesfält!

Så tack Liseberg för suverän service och bra bemötande, we still love you!

torsdag, juli 29, 2010

Back on track...

Vet inte om ni saknat mig eller inte, men jag försvann ut i verkliga livet ett tag.... och helt plötsligt hade en månad gott.

Att rekapitulera vad som hänt verkar inte speciellt intressant vare sig för er eller mig. Vi konstanterar bara att jag har haft semester, även från bloggen. Och ni fick semester från mig. Så nu kanske vi är utvilade och redo för nya tag?

Vår utbyggnad av Trollskogen kom äntligen igång strax före midsommar och nu är den mer eller mindre klar. 20 nya fräscha kvadratmeter och lite omdisponering av de befintliga kvadratmetrarna har gjort vårt sommarhus till än mysigare än tidigare.

Proffsen fick ta hand om det mesta, men Trollfar och jag tog interiören. Det har spacklats & slipats, tapetserats & målats, möblerats & piffat så jag har haft träningsvärk på kvällarna. Men bra blev det!

Inga skador so far, trots min höga klantighetsfaktor men å andra sidan - sommaren är inte slut än......

Den enda "olycka" jag råkat ut för så här var när jag ramlade baklänges in i häcken utanför Coop Forum fast då var det mest stoltheten som fick sig en törn....

fredag, juli 02, 2010

Jag och Ikea...

Jag gillar Ikea. Ganska mycket faktiskt. Tyvärr är det så att var gång jag varit där blir jag sugen på att riva ut allt hemma, måla om och byta inredning totalt. Och då inte bara till Ikea, men de har så infernaliskt duktiga inredare som verkligen retar shoppingtarmen.



Nu har jag lyckats med bedriften att 2 gånger på en vecka besökt detta eminenta ställe UTAN att shoppa så mycket som ett endaste värmeljus. En bedrift väl värd en löpsedel!



Hur som, anledningen till besöket är att vi snart har etapp 1 av sommarhusutbyggnaden klar och därtill behövs en del möbler. Såsom sängar. Och det har de på Ikea. Flera stycken faktiskt.



De har även tältsängar, vilket är bra att ha när man har ett sommarhus och ibland har vänner som förbarmar sig över en härute i obygden. Och då är det trevligt om de får en säng att sova i.



Sängarna står prydligt uppställda för att man skall kunna prova dem. Först testar Lilltrollet, sedan Mellantrollet och så är det Trollmors tur. Vad händer då?



Jo tack, sänghelvetet bestämmer för att göra revolt! Benen viker ned sig huvudändan varpå fotändan sticker iväg rakt upp i luften. Trollmor åker ned med huvudet i marken med ett inte helt graciöst brak, handväskan hårt tryckt mot bröstet och med ett tjut från Vildmarken.


Lilltrollet bryter ihop i skrattorgier, maken stirrar förvånat och Mellantrollet gömmer sig bland sängarna för hon skäms så hon håller på att smälla av.



Själv rodnar jag mycket ocharmigt och försöker väldigt osmidigt ta mig ur min prekära situation, men lyckas inte för sängen är inte direkt samarbetsvillig. Turligen nog har Ikea eminent personal som snabbt rusar fram och baxar upp undertecknad i stående ställning. Ett inte helt enkelt jobb förmodligen då jag är stel som en pinne och därmed extra omedgörlig.

Hur som, upp kommer jag och killarna frågar med oroligt tonfall om jag gjort mig illa, vilket jag förnekar (och var en liten lögn för jag slog i axeln rejält). Därefter rusar vi snabbt vidare och jag försöker se oberörd ut. Däremot var shoppinglusten helt borta och pengar icke bortslösade. Hade jag sedan ojat mig och överdrivit min skada kanske vi t o m hade fått plåster på såren à la amerikansk standard - vem vet? Men nu har det tåget gått och nästa gång jag knatar in på Ikea kommer jag inte bara ha peruk och solglajor på mig, jag kommer även tvärvägra att testa möblerna!

fredag, juni 25, 2010

Sista sommaren?

På väg till bästa vännerna för midsommarfirande svänger vi förbi min far. Dagvården har ordnat ett eget firande med musikanter, vita dukar, god mat och blomsterkransar till alla gästerna.

De är så fina där de sitter uppklädda med kransar i håret. Några är ganska med, andra är inte fullt lika närvarande men det råder en fridfull och harmonisk stämning vid bordet. Personalen har klätt upp sig och de är så fina med de äldre, så mjuka och omtänksamma. Det märks att de är viktiga för dem och jag är glad att vi hittat denna oas för pappa.

Han sitter på nästa plats vid bordet med en sommartallrik framför sig. Han ser rofylld ut och jag blir varm i själen. Så höjer han blicken, får syn på mig men blicken blir Tom. Han kände inte igen mig. Och jag blev smärtsamt påmind att det är dit han är på väg.

In i dunklet, i mörkret där han blir ensam. Dit vi inte kan följa honom. Min pappa kommer att lämna mig. Gradvis. Och idag tog han ett stort steg. På vägen utan återvändo.

torsdag, juni 24, 2010

Skäms H&M!

Här i vårt jämlika, trygga land har vi några paradskepp på företagshimmeln som är framgångsrika och tjänar massor med pengar. Och som vi svenskar (och även i andra länder) handlar i frekvent. En av dem är H&M, som har ett i mitt tycke smart koncept. Har själv varit i businessen med att importera från lågprisländer och vet hur svårt det är att kräva en bra behandling av arbetskraft, vettiga löner osv. Dock var det företaget avsevärt mindre än H&M och hade därmed avsevärt mindre kraft att sätta bakom. Det otroligt stora, världstäckande H&M borde sitta i en annan sits.....

Fick ett mail häromdagen som fick mig att reagera kraftigt. En enkel rad som denna:

"Vi har gjort en undersökning som visar att H&M enbart betalade 585 kronor i skatt i Bangladesh år 2008 – trots att det är ett av företagets största inköpsländer. Samtidigt gjorde H&M en vinst på 21 miljarder kronor"

Hur fasiken låter det? Jäkligt illa om ni frågar mig. Och Action Aid tycker likadant varför de nu har dragit igång en rättvisekampanj som ni kan läsa mer om HÄR och/eller så kan ni haka på deras kampanj på Face Book.


Jag personligen skulle gärna betala en tia mer per plagg om jag visste att det hamnade hos de som förtjänade den, dvs arbetarna, istället för att för att öka aktieägarnas vinst än mer.

Det är ofta jag önskar att vi svenskar inte vore så politiskt korrekta i alla lägen. Att vi likt fransmännen skulle protestera högt och vilt, fast inte bara för det som gynnar oss. Drömscenariot? Att alla svenskar bojkottade H&M i en enda dag. Eller en timme. Det skulle nog räcka för att få dem att lyssna......

tisdag, juni 15, 2010

Det första steget....

Mitt älskade Mellantroll,
Det går så fort nu, så otroligt fort. Saker händer varenda dag och jag märker både fysiskt och psykiskt vilken mognad Du börjar uppnå. Du har tagit Dina första steg mot att lämna barndomen, mot tonåren och mot att frigöra Dig från mig & mitt inflytande. Något som gör mig glad och samtidigt livrädd. Men jag måste lita på Dig och låta Dig ta Dina steg, för att finnas där när Du trampar snett.

Att se Dig idag, så stark och trygg i Dig själv. Så vacker på både in och utsida. Det värmer, gör mig så stolt. Att veta att Du tagit Dig igenom det Du gjort, att Du vågat lita på Dig själv och stå för den Du är är starkt. Mycket starkare än jag tror Du kan förstå. Det är inte lätt att vara barn och vara "annorlunda", men att samtidigt stå för det. Att våga bejaka det, det är än svårare. Men Du har gjort det och jag är glad för det!

Du har funnit en bästis, varit som ler och långhalm. Blodsystrar. Och hon svek Dig, rejält. Men Du klarade det, Du tog det inte personligt och förstod att problemet inte låg hos Dig. Och än en gång växte Du i mina ögon.

När jag tänker tillbaka på det hudlösa lilla barn Du tidigare var, hur orolig jag var för Dig. Hur ledsen jag varit, när jag sett hur tung Din barndom stundtals har varit. Hur ont det gjort när jag sett hur Du kämpat.

Men kampen var inte förgäves, och jag är glad att vi tog de steg vi gjorde. Tillsammans.

Sitter här och är varm i hjärtat. Du har Din andra pojkvän och ni är så söta mot varandra. Ni törs stå öppet för de känslor ni har och jag är så glad, även om de är dramatiska precis som det hör den första kärleken till. Det är som att se "Den vita stenen" med min egen dotter som huvudperson.

Och jag är stolt, för Du delar detta med mig. Via mail, via chatt och sms. Du frågar om råd, Du låter mig veta vad ni säger till varandra. Lite generad för att ta det öga mot öga, så hittar Du Dina egna vägar att dela med Dig. Jag får ta del av Dina känslor och Du litar på mig. Precis vad jag alltid har önskat mig. Att finnas där, få Din tillit, Dina förtroenden. Det är stort. Det är viktigt. Men framförallt är det kärlek!

torsdag, juni 10, 2010

En alldeles vanlig torsdag...

vaknar jag i ottan. Klockan fyra av alla konstiga klockslag! Inte ett dugg pigg eftersom jag min vana trogen legat och läst fram till småtimmarna. Lyckas iaf slockna till en stund och vaknar i panik när klockan brölar 06.15.

Jag vaknar ALDRIG av väckarklockan då jag har lyxen att ha en man som väcker mig på morgonen. Inne i min lilla värld bakom öronpropparna, som är ett nödvändigt ont då maken låter värre än Etna i fullt utbrott när han snarkar, så hör jag nada. Nill. Totalt tyst är det. Enda kruxet är att jag får eksem i hörselgångarna, men lite skit får man ta för välmåendet.

Efter denna lilla utvikning är vi då tillbaka till 6.15 och varför jag skulle upp så dags, vaknandes av min alldeles egna lilla brölande väckarklocka. Jo tack, det var dags för tuttitt igen. Varför man måste lägga detta så okristligt som 07.15 på morgonen förstår jag inte. Kanske är tittsen som bäst då, liksom innan de hänger ut sig och det blir sämre bilder.

Så här dags på morgonen är de ju utvilade och pigga, så uppbullade som de kan då fettcellerna legat och gosat till sig en hel natt. Hur som, 07.15 stod jag i bara mässingen och försökte lägga upp mina behag på den iskalla plattan där de sedan skulle få en mindre ångvält över sig för att göra dem så platta som möjligt. Liksom pressa ut allt gosigt fett ur cellerna för att få modellen pannkaka liksom.

Är man normalt utrustad, vare sig man har pigga uppåtgående bröst eller den längre modellen som pekar ned mot naveln så fungerar detta alldeles ypperligt. Är man däremot utrustad som jag med mer blygsamma behag, där majoriteten av behaget liksom hamnat i armhålan, så är detta nästintill fysikt omöjligt. Men skam den som ger sig tänker syster och drar. Och drar. Och drar. Till slut ligger de där. Platta. Snacka om morgongympa!

Men nu är det gjort! Funderar skarpt på att preppa dem till nästa gång. Hänga litet tyngder i dem så att de töjer ut sig. Kan det vara något? Eller någon som har en bättre idé?

Nu ska jag äta lunch. Sedan ska jag "vila upp mig" på Grönan med kidsen... huvva! Maken skyller på högt blodtryck och vägrar åka allt som gungar mer än Kärlekstunneln. Så vem får ställa upp då? Jo tack, trollmor som blir åksjuk bara hon tittar på en gummianka i badkaret. Men ska jag nu vara curlingmorsa får jag köra rejset fullt ut. Wish me luck!


ps: lite kul alldeles nyss... är på en hjärtläkarmottagning idag. Ska ut och ta en liten paus. Pratar med kollegorna, lutar mig mot ytterdörren och kadonk raslar jag baklänges. Jag skriker högt. Damen som skall in skriker högt. Jag för att jag håller på att ramla. Hon för att jag håller på att skrämma skiten ur henne. Det höll på bli en ny patient där....

onsdag, juni 09, 2010

Sporadiskt...

Så känns livet just nu. Som om allt jag gör är sporadiskt, i väntan på något men vad vet jag inte!

Hur som, skolavslutning avklarad. Det har hänt en del så här i slutet, en mycket tight vänskap som gick åt pipsvängen för Mellantrollet men som hon hanterade galant. Jag är så stolt över henne, att hon själv tog ett aktivt val och insåg vad som inte var bra för henne!

Lilltrollet har blivit en helt ny människa, efter att ha haft förmånen att ha en kanonbra lärare sedan skolbytet. Hon har vuxit och fått en självkänsla som riktigt lyser om henne. Hon skrev själv väldigt bra om det i sitt "avskedsbrev" till läraren (som går i pension nu);

"Tack för att Du har hjälpt mig att förstå hur bra jag är, tack för att Du har hjälpt mig att få mitt självförtroende tillbaka. Jag kommer aldrig att glömma Dig. Du finns i mitt hjärta".

Tror ni jag bölade när jag läste det? Och snacka om vilken skön belöning det måste vara för en lärare att ha den påverkan på ett barn?

Annars har vi tragglat på som vanligt, lite jobb hit och dit, lite Borelia på Lilltrollet med bältros som följd, en mycket dement far och så en förvirrad Trollmor. M a o intet nytt under solen :-)

onsdag, juni 02, 2010

Grönt är skönt...

Som vanligt är jag ursopig på att fota.... och fatet är inte helt klart, för själva slumpningen är inte klar. Men jag kunde inte hålla mig för jag blev själv riktigt nöjd, vilket jag inte brukar bli. Vad tycker ni?

torsdag, maj 27, 2010

Mellantrollet rules!

Mitt älskade Mellantrollet är en speciell tjej, lite Lisbeth Salander liksom. Vilket är coolt tycker jag, men samtidigt är det mycket störande för många som anser att små elvaåriga flickor ska ha långt hår, fnittra och mest bry sig om det yttre.

Så är inte Mellantrollet, hon är mer komplex än så vilket är en utmaning men också en väldigt häftig känsla. Samtidigt är det tufft för henne många gånger och känner ett utanförskap, vilket hon faktiskt accepterar och förstår. Hon sammanfattar det själv ganska så bra genom att låna Kurt Cobains ord:

"Jag blir hellre hatad för den jag är än att jag är älskad för något jag inte är"

måndag, maj 24, 2010

Aldrig mer Esprit tack!

Jag tillhör den minoritet av kvinnor som inte är speciellt förtjust i att shoppa, iaf inte till mig själv. Därför brukar jag göra 2 punktinsatser per år då jag ställer mig i provrummet, ber expediten allra ödmjukast om hjälp och så kör jag igenom sortimentet. Brukar resultera i att jag går därifrån ett antal tusenlappar fattigare, då jag i princip lägger hela klädbudgeten på dessa 2 inköp.

Den perfekta butiken för detta har för mig varit Esprit, dels för sortimentet men även till stor del för personalen i den butik jag varit i. Men nu tog det stopp! Med besked.

I förra veckan är jag där och shoppar loss, för en i mitt tycke ganska ansenlig summa. Den låg iaf i topp på deras dagslista. Däribland köper jag en kjol. En helt vanlig svart bomullskjol, som jag premiäranvänder på fredagen. Och den spricker. Inte i sömmen eller slitsen vilket brukligt är om den varit för tight, utan den spricker mitt i tyget i trådriktningen, när jag böjer mig.

Självklart åker jag tillbaka med den, då det verkar vara fel i tyget. Lätt hänt med bomullskjolar, framförallt om någon har provat den innan och den kan ha suttit för tight. Väntar mig inga som helst problem.

En ung tjej tar emot och noterar, medan hennes kollega hänger över axeln. Kollegan lutar sig fram och säger "den var förmodligen för tight", vilket jag dementerar. Då säger hon att jag fastnat i något, vilket jag inte har. Det kan man även se på revan som är helt rak, inga tecken på spik eller något annat. Kollegan hänvisar till att de får inte ta sådana beslut i butiken utan hänvisar till reklamationsansvarig som ska ringa mig under måndagen. Och det gör hon.

Med besked om att det inte är en reklammation utan jag har köpt en för liten kjol. Eller fastnat i en spik. Och båda sakerna är fel. Jag säger att jag kommer hämta kjolen, skicka den till allmänna reklamationsnämnden då de kan utföra tester som kan påvisa om tyget var "stressat" eller inte.

På det svarar hon med ett lätt spydigt tonfall att det går jag så gärna för de kommer inte att behandla det som en reklammation, utan jag har själv orsakat skadan. Självklart blir jag sur som fasiken, påtalar för henne att jag lär aldrig mer sätta min fot i en Esprit butik då jag finner bemötandet mindre trevligt. Vilket är helt okej enligt henne.

Visst, jag förstår att det finns människor som sätter reklammationer i system men bör man inte se till vad det är för typ av person man har att göra med, värdet av det man reklammerar i relation till hela köpet och använda sig av någon form av sunt förnuft?

Är det sannolikt att jag skulle fuska med en kjol på dryga 500 kr när köpet var avsevärt mer? Och när de riskerar badwill och en förlorad kund?

Jag hoppas de tycker att det var värt det för att "spara in" 500 kronor......

Kan väl säga att resterande inköp som är oanvänt kommer att returneras å det snaraste. Sedan får jag leta reda på en ny favoritbutik för min gamla har försvunnit.....

söndag, maj 23, 2010

Framtidens Picasso?

Låt mig få presentera resultatet från barnens arbete två veckor sedan! Visst är det häftigt! Kidsen har en helt underbar lärare som går i pension i samband med att de går upp i årskurs 4:a och när vi körde glasverkstaden så lät jag alla barn välja ut sin favoritfärg för att sedan skriva en hälsning på den.

Sedan gjorde jag ett lapptäcke och fixade ett fat. Så här blev det! Tycker själv att det är ett bra minne att ta med sig när man lämnar ett gäng underbara barn. De lär för alltid ha en plats hos henne på det här sättet och jag tycker att det blev dekorativt. Vad tycker ni?

lördag, maj 22, 2010

Trollskogentid

Nu förlorar jag min mobila oskuld vad gäller bloggen. Trodde aldrig den dagen skulle komma, men man är väl inte sämre än att man kAnändra sig. Är ute i Trollskogen och njuter av sommarvärmen. Sovit små powernaps i solen flera gånger, boken kommer frammenefter två sidor är det snark. Trollungarna har premiärbadat och trollfar klipper gräs. Och jag gör ingenting. Hur mysko som helst. Å andra sidan börjar den efterlängtade utbyggnaden nästa vecka så det känns fånigt att städa/slipa/måla eller något annat aktivt. Så jag snarkar på. Och mobilsurfar. Och njuter.

onsdag, maj 12, 2010

Mör....

Idag har jag stått på bena precis hela långa dagen. Eller rättare sagt, jag har stått på det ena benet för det andra benet vill inte vara med att leka.

Jag lovar dyrt och heligt att aldrig mer klanka ned på de som klagar på ryggbesvär, inte ens i tanken. Tänk att en liten eländig disk kan vålla så mycket besvär. Och det bara av att sova middag.... pinsamt! Mitt skick måste nog gå till världshistorien som "kvinnan var skelett var gjort av papier machier" eller varför inte "Plockepinn kvinnan"?

Vad gör då en klok och förnuftig kvinna som jag på benen en hel dag som denna? Jo tack, jag har haft kurs. I glasfusingens ädla konst. Inte för en utan för två grupper. Bestående av barn. Välartade, trevliga och mycket mysiga sådana, men ändock barn. Hela 23 stycken! Dock uppdelat i två omgångar.

Inga allvarligare blessyrer, några plåster gick åt men lite blodvite får man räkna med. Och kidsen skötte sig kanon! Och de älskade det! Så om lite dryga 2 veckor får de stolt ta hem både ringar, halsband och broscher att stolt visa upp! Samt att vi har fixat en kanonbra avskedspresent till deras lärare som går i pension till sommaren.

Alla barn har fick välja ut en färg som jag skar i identiskt stora bitar, på sin bit fick de sedan skriva en hälsning till läraren. Sedan lägger jag ihop allt som ett lapptäcke och bränner ihop det till ett fat. Kan man få en bättre present än ett vackert fat med varma ord från de barn man följt i så många år. Är riktigt stolt över min idé om jag ödmjukt får säga det själv.

Nu har jag intagit horisontal läge, med lap'n på magen och inväntar kvällens middag. Trollfar får slita hårt nu..... medan jag vilar mig frisk.



ps: om någon undrar så är det en klämd disk jag har... vilket jag lyckades fixa när jag sov middag i helgen. Kan nån kan Trollmor!

tisdag, maj 11, 2010

Släkten är värst...

Idag är det min födelsedag, ett halvt sekel är nu svindlande nära och nästa år blir det förmodligen ett kalas som heter duga. Dock att fylla 49 känns lagom osexigt och det blev heller inget större pådrag.

Jag har en släkting som jag talar med typ 2-3 gånger per år, vid jul och födelsedagar. Allt elände i världen drabbar alltid henne, oavsett om det är en krukväxt som dragit hädan eller en nagel som gått av så lyckas hon alltid få det till en katastrof av tsunamiliknande dignitet.

Vid dagens pliktskyldiga telefonsamtal vaknade en liten djävul i i mig och jag fick en väldigt omogen känsla av att vilja "vinna" eländesdiskussionen. Så när hon frågar mig om hur livet i Stockholm var svarade jag med viss ironi;

"Jo tack, förutom att Lilltrollet har ett kraftigt stukat finger, Mellantrollet skrapat sönder knäna rejält efter en cykelvurpa, jag har diskbråck och brorsans kontor har helt brunnit upp så är det bra"

Tror ni det bet? Icke sa Nicke.

Till svar får jag;

"Jag förstår att det är besvärligt, men då ska Du veta vad jag råkade ut för! Jag fick en parkeringsskada vid matvaruaffären häromdagen. En hel decimeter lång repa i lacken!"

Vad gör man? Det är bara att suga i sig och försöka vara lite mer mogen vid nästa telefonsamtal, jag har ju ett halvår på mig att öva .....

torsdag, maj 06, 2010

Din mamma kan vinna - en annan mamma får leva!



Jag hade ju tänkt mig en liten bloggpaus, men så fick jag ett mail häromdagen från Action Aid. Ett som jag inte kunde motstå. Dels för att jag är medlem i Action Aid och dels för att jag gärna gör det lilla jag kan, utöver att lägga en peng då och då.
Nu närmar sig Mors Dag och istället för att panikköpa en bukett halvvissna tulpaner eller en kaloristinn chokladask kan man göra som Action Aid föreslår:


"Det är nämligen så att vi från och med den 10 maj har en kampanj med the Body shop. Den går ut på att man kan nominera sin (eller någon annans) mamma gratis i någon av the Body shops 60 butiker, och vinnarmamman i varje butik får en gratis make up kväll på Body shop tillsammans med fem vänner.

Två kronor per nominering går, från the Body shop till vårt projekt för att utbilda by-barnmorskor i Sierra Leone, vars mödradödlighet fortfarande är vansinnigt hög. "

Just i dagarna känns det för mig högaktuellt, då nära vänner har drabbats av hårda slag. En väninna har fått diagnos bröstcancer av den aggressiva sorten och det är något som drabbar hela familjen. Men vi här i vår trygga del av världen har iaf möjligheter och resurser att få den vård som krävs. Det är inte alla förunnat.
En annan vän drabbades av att kontoret brann och hans verksamhet blev hårt drabbat, men även här har samhället stora resurser i form av brandkår, saneringsfolk, försäkringsbolag.

Stora slag för de drabbade, självklart, men de får det stöd och de resurser som krävs. Så ser det inte ut i alla delar av världen och jag tycker det är skönt att kunna bidra för att göra livet drägligare för några iaf.

lördag, april 24, 2010

Sakta självdö?

Den här bloggen har blivit kraftigt åsidosatt. Inte för att tiden inte räcker till, utan snarare för att jag har hamnat i ett läge där det känns att jag faktiskt inte har något att säga. Och det är nog första gången i mitt liv.

Vad har ni för intresse för mina påhitt, mina tankar, min vardag? Förmodligen inga alls. Jag har inga klokheter att komma med och köra en "dagens outfit/frukost/middag/lunch" variant är inte riktigt min stil.

Jag kanske kommer igen, jag kanske inte gör det. Jag lever, men jag är inte direkt live & kicking.
Kanske jag, precis som naturen, vaknar till liv nu när vårsolen börjar skina över oss.

Men till dess, ha det gott och tack för den här tiden. Mail finns om ni vill mig något. Eller om ni bara vill säga hej!