Sommartider = Trolltider

Nu har Trollfamiljen tagit sitt pick och pack, flyttat ut till Trollskogen och återkommer till betongen först när vi närmar oss skolstart. Vissserligen med några små avbrott från Trollmor, som kommer jobba ca 2 dgr i veckan den första veckorna i augusti, men jag är HELLEDIG i juli. Hur nu detta skall gå, för det var många år sedan jag tog ut 5 hellediga veckor. Förmodligen kommer jag vara helt spattig efter efter ett tag och slipat varenda liten möbel vi äger & har.

Den berömda ombyggnationen lyser med sin frånvaro. Bygglovet finns men inte pengarna. Vi har haft ett gäng olika byggare som tittat och det har varit svindlande dyrt. Inser att jag förmodligen skall bli byggare i mitt nästa liv..... Utan el och avlopp ligger kostnaden på en bit över 20.00o kvm för tillbyggnaden - och då utan själva finishen. Det tycker jag är apdyrt!

Så vi får knö in oss på våra 45 kvm ett tag till, hoppas på soliga dagar och svala nätter.

Jag är inne i något mysko mående just nu. Är totalt handlingsförlamad och tar mig inte för något mer än att läsa morgontidningen, skrutta runt en sväng på gräsmattan för att sedan krypa in i skuggan och läsa en bok. Lunch och middag har jag lyckats åstadkomma varje dag, men det är på gränsen. Fast när jag tänker efter kanske det inte är så konstigt mående, det kanske är det här som är semester. Att låta batterierna gå på lågfart, låta hjärnan koppla av och vara i stunden. Kanske är bara ovanan som gör att jag tycker det är mysko. Jag är ju "projektberoende", måste alltid ha en plan för vad jag skall göra härnäst. Ha en möbel som skall målas, ett rum som skall tapetseras, ett träd som skall huggas ned eller något annat aktivt. Men nu har jag inte det.

Jag kanske har lärt mig läxan, att koppla av. Nu återstår bara nästa uppgift, att lära mig njuta av det också.

Lite marknadsföring....

Nu börjar lokalen ta form och det blir så bra! Idag premiärglasade vi, det var första gången på närmare ett halvår och jag märkte hur mycket jag saknat det. Att det är ett starkt psykiskt behov och att min själ mår så otroligt mycket bättre efteråt.

I mitten av september tänkte vi hålla vernissage för att fira vår nya lokal och idéerna har börjat växa fram. Bl a kommer vi att hålla kurser av olika varianter, hyra ut bränningsplats i ugnen, hyra ut lokalen för vernissager men framförallt - försöka få igång försäljning av våra egna alster i lokalen.

Så känner Du någon som är sugen på att lära sig att fusa - maila mig få kommer mer info! Eller om Du vill gå på vernissage eller kanske shoppa loss......

Inte helt fel...

Surfade runt lite bland andra bloggar och hittade en liten test, som jag gjorde av ego skäl. Kände för att boosta mig lite och jag tyckte det stämde ganska väl, eller vad säger ni:

Din personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Jag kanske ska sadla om; skådespelare och journalist är väl lite väl sent. Musiker tror jag att en vis liten Biggis skulle garva läppen av sig om jag gav mig på det. TV reporter, forskare eller artist verkar som om det var något decennium för sent. Säljare och PR ansvarig, marknadsförare har jag varit. Socialarbetare eller sociolog är nog inte riktigt jag, tror att jag är lite för hård för det. Lärare orkar jag inte plugga till, präst skulle min far nog skratta högt åt. Entreprenör skulle jag gärna vara, om jag torde släppa loss mina idéer och hitta andra som gjorde jobbet. Psykolog är jag redan om man nu kan räkna amatörpsykolog till det, iaf använder mina kunder mig till det. Konsult är jag redan.

Så vad återstår då? Skribent, konstnär och diplomat - kanske något jag ska satsa på. Vad tror ni om det? Kan det vara något?

Kanske ska satsa på att hitta en sponsor och så ger jag mig på skribent/konstnär och lever lyckligt i alla mina dagar. Igår såg jag Revolutionary Road och insåg vidden av att inte leva det liv man är ämnad för.... huvva.... Fast en otroligt bra film. Ska kanske toppa den med No Country for Old Men ikväll?

Nu är det sommar....

Och jag har startat starkt! Jag är riktigt stolt över mig själv. För jag har gjort ABSOLUT INGENTING i 2 dagar.... Jo, jag har lyckats diska en gång och sett till att vi har fått mat i oss, även om det har varit ganska andefattig kost.

Jag och Mellantrollet är solokvist ute i Trollskogen och har så varit sedan i onsdags. Vi är samma lika hon och jag, kan ligga i var sin stol en hel dag och läsa. Säger ett ord varannan timme, njuter av tystnaden och varandras sällskap utan att för den sakens skull behöva prata om det.

Solen gassar och det är skönt med den fläktande brisen som drar mellan träden. Mellantrollets sommarfräknar börja komma fram och jag inser inte utan stolthet att det är en verklig skönhet jag ser. En tjej som numera börjar känna sig säker på sig själv, som går rak i ryggen och är stolt över sig själv.

Hennes långa resa från en osäker och stundom rädd liten flicka har lett henne fram till en reflekterande och ifrågasättande ung tjej, på väg in i tonåren även om det är en bit kvar.

Hon väljer kläder efter vad som passar hennes person och humör, inte utifrån vad kompisarna har. Hon är trygg nog att våga klippa av sitt hår i ett riktigt snagg à la Rhianna, för hon vet att det passar hennes ansikte. Hon har en skön, lite underfundig humor som blandas med hennes djupa reflekterande sinne på ett coolt sätt.

Och så har hon temperament som få. Men hon kan numera tygla det, fokusera det och så småningom tror jag det kommer att hjälpa henne fram till ett "jävlar anamma" sinne.

Jag har alltid älskat henne, alltid gillat henne som person och jag är lycklig över att hon äntligen verkar gilla sig själv. Kan man önska sig mer?

Nära ögat...

Just nu har jag deletat ett "det är mest synd om mig i hela världen för att alla är så dumma och ingen förstår mig och ingen tar hand om mig och jag är så trött och vill inget mer" inlägg....

Snacka om att ni ska vara lyckliga för att ni slapp det!

Så det blir inget idag. Istället går jag och borstar tänderna, tar av mig ansiktet och försöker sova mig snygg (men framförallt pigg).

Imorgon är jag ledig! Och jag kommer sprätta runt härute i Trollskogen. Skita i att jag egentligen har vare sig tid eller råd. För jag har tapetklister i näsborrarna, men jag tänker inte braka in i någon vägg.

Så nu mina kära vänner är det vila som gäller. Vila och kontemplation. Frid och harmoni.

Det är Trollskogen time

Häromdagen funderade jag över livet. Lite mer så där seriöst, som att "är jag på rätt plats i livet, vart vill jag göra med mitt liv, är det något jag saknar" osv.

Inte med något tungt sinne utan snarare lite nyfiket. Jag har alltid varit så planlös, vilket kanske man inte tror för eftersom jag så gott som alltid gör saker. Hittar på nya saker, projekterar och alltid har en miljon planer på gång.

Men jag har inte hittat "det där" som jag brinner för. Som jag till varje pris vill göra, uppleva, uträtta eller vad det nu månne vara.

Nu är det inte alla förunnat att hitta "det där" och jag är lite lätt avundsjuk på dem som "alltid" vetat om att de ska bli läkare, hårfrisörska, bilmekaniker, upptäcksresande eller vad de nu brinner för.

När jag var liten ville jag först bli prinsessa (var i mycket unga år kan jag tillägga), lite senare kom drömmen om att bli läkare (var nog under den tid jag läste Vita serien), därefter dök tanken upp att jag skulle bli skådespelare men efter att en hysterisk dramalärare i fritt valt arbete lyckats totalt förstöra lusten lade jag de planerna på hyllan.

Sedan dök journalist upp, att få skriva och beröra. Att få vara med och kunna påverka verkade vara helt min grej. Jag skulle "bara" men sen så... då skulle jag söka jobb, söka journalisthögskolan, börja skriva själv osv.

De jobb jag har haft (och även det jag har) har liksom bara ramlat i knät på mig och så har jag startat, utan att direkt tänka efter på vad det leder till. Och nu, ett antal år senare inser jag att journalist kommer jag aldrig att bli, inte heller psykolog eller advokat som också föresvävade mig under en period.

Däremot är det väl inte försent att bli författare? Eller konstnär? Lite sent kanske, men inte helt kört?

Å andra sidan, om jag nu verkligen hade brunnit för något av ovanstående eller haft en genuint talang för det så hade jag väl gjort det idag? Eller har jag fegat och gömt mig bakom "jag ska bara"?

Lite spännande tankar. Tankar som faktiskt inte behöver några svar utan som bara finns där. Lockar, pockar och retar aptiten lite. Kanske jag tar tag i dem. Eller kanske inte. Det visar sig.

Tack...

För att ni finns. Att ni lyssnar. Orkar läsa och kommentera. Det här är en rent ego blogg. Jag har fått många vänner genom den och det är jag tacksam för.

Jag önskade att jag hade mer tid, mer energi att orka ta del av ert liv. Men just nu så är det inte så.

Den kraft som finns går för närvarande åt familjen. Att orka med den situation som skolan varit. Försöka sköta min hälsa (som jag slarvar med). Min far som ringer sjuttioelva gånger om dagen med diverse mystifika frågeställningar. Att sköta mitt jobb. Vårda mina IRL vänner (fast det är jag inte så bra på just nu). Försöka bygga upp min nya verksamhet som är min stora dröm.

Så jag räcker inte till till mer just nu, men är ändå tacksam för att ni tar er hit. För att ni bryr er, trots att jag är ego.

Trollmors stora öron...

Mellantrollet: Du vet den där stora båten Titanic. Det var massor med människor som drunknade.
Kompis M: Jag har åkt på den där båten. Till Finland.
Mellantrollet: Men det kan Du inte. Det var jättelänge sedan den sjönk. Hundra år sedan
Kompis M: Men min mamma har åkt den.
Mellantrollet: Hon är väl inte så gammal?
Kompis M: Det är hon visst. Hon har skägg!

Ge upp? Redigerad version

Idag har det hänt något som skakat om vår tillvaro. Och jag har ingen jävla aning om hur jag skall hantera det. En del av mig vill bara skrika ut det orättvisa, väcka varendaste kotte, skaka om dem och fråga hur i helvete de tänker. En annan del av mig vill bara fly, lägga av, ge upp.

Vi kämpar oss upp för det där jävla berget gång efter annan. Hittar balansen, börjar tro på lugnet och då kommer nästa käftsmäll. Gud, ödet eller vem fasiken som drar i trådarna - kan det inte räcka nu? Har vi inte lärt oss vår läxa, är det något vi missat.

Jag tror jag låter det vara så för tillfället. Jag får sova på saken, inte agera eller skriva i affekt. Kanske det kommer mer eller så gör det inte. Kanske jag t o m mot mina principer raderar det här inlägget. Jag vet faktiskt inte.

Jag tror att jag för första gången i mitt liv, så vitt jag kan komma ihåg, är totalt handfallen. Kanske för att vi idag genomlevt en av mitt livs absolut värsta dagar.

UPPDATERING:
Igår var jag i affekt. Och jag skrev mina känslor rakt upp och ned. Inte så bra och jag inser att jag skrämt upp många människor. Lämnat alldeles för stort utrymme för spekulationer. Ingen är fysiskt skadad, ingen har dött.

Jag kommer inte gå in på det inträffade. Bara kallt konstatera att det är lika lätt att agera fel som det är att inte agera alls. Gårdagen ägnades åt samtal, djuplodande och ingående. Det är utrett, granskat och rannsakat.

Alla inblandade parter har konstaterat att det fanns inget som helst belägg för det som drog igång det hela. Det är en situationen där det blev "rök utan eld". En situation när en människa valde att agera utan att ta reda på fakta, utan att skaffa sig inblick, utan spontant reagerade. Och det blev så jävla fel!

Det hela är ett avslutat kapitel, utom för oss som får leva med spillrorna av hur skör människan är.

Det är dags nu...

Jag har förlorat min pappa. Han lever forfarande, men han är ändå borta. Det har varit på väg länge, men ändå har hoppet funnits kvar. Att hans tankar ska falla på plats och att han ska bli som den han en gång var.

De senaste månaderna har samtalen kretsat kring samma tema, livet som det en gång var. Han ringer och efterlyser mamma, som gick ut för att handla men inte kommit tillbaka. Han ringer och undrar när jag skall komma hem från skolan. Varför jag är ute och springer på kvällarna, när jag skall vara hemma och sova. Han ringer och är orolig för att hans pengar är slut. Att han kommer för sent till jobbet för att han glömt och gå dit. Att han skall åka och hälsa på farmor, så att hon inte blir arg på honom.

De senaste veckorna har samtalet kretsat kring att jag är hans fru, att hans barn är små, att det är jul och att han glömt bort att köpa julklappar. Att han vill åka hem igen, till hans fru och barn. Och däremellan kommer förvirrade samtal om saker som skall säljas och köpas, människor som skall hämtas och lämnas.

Ibland går det att prata honom lugn, men lika ofta blir han arg för att han inte blir trodd.

Och jag förstår att han har lämnat oss. I hans tankar är han någon helt annanstans. Och det verkar inte vara ett lugnt och harmoniskt ställe, för han är orolig. Ledsen och jag lider med honom. Jag inbillar mig att han lever som i ett mörkt rum, där tankarna inte får fäste utan gäckar honom genom att snabbt glida undan när han försöker ta tag i dem.

Jag vill självklart inte att han skall dö, men det liv han har nu är inte värdigt. Hans kropp är med, men inte hans tidigare så skarpa hjärna. Hans dagar ägnas åt de rörliga bilder som TV:n erbjuder, för han orkar inte gå ut. Och själv är jag mitt uppe i livet, med de plikter som jag har mot min familj. Min tid är begränsad och besöken blir inte fler än ett par gången i månaden. Telefonsamtalen så gott som dagligen, men det är en ringa tröst och inget riktigt sällskap. Men jag räcker inte till och eftersom jag måste välja är det mina barn jag prioriterar. Ett beslut som jag vet att min "gamla" pappa skulle stödja mig i. Den pappa jag har idag har glömt bort mitt besök i samma stund jag går utanför dörren.

Jag önskar att han fick somna in, fridfullt i sömnen. Utan ångest och oro, bara sova för att sedan ta sig vidare dit han är ämnad när hans tid hos oss är över. För det är dags för honom nu. Han är redo och jag med, så redo som jag kan bli. Och jag tror att det är något som både han och jag önskar, nu när det ändå inte finns någon väg åter. Alla ord är sagda, alla osämjor är borta sedan länge och vi har frid i vår relation.

Och vart han än tar vägen så är han ändå med mig. I mig, i mina barn och i mitt hjärta.

Pappa, Du har gjort ditt och Du får vila nu. Du förtjänar det, jag klarar mig bra. Jag har ett fint liv, jag är älskad och älskar. Självklart kommer jag sakna Dig, men jag klarar mig nu. Du kan släppa taget och fortsätta Din resa.
Jagvet att Du älskar mig. Jag älskar Dig med.