Jag har just bandagerat och tvättat djupa skärsår. Det händer inte dagligen längre men när det händer är det djupt. Och mycket. Det gör så vansinnigt ont att inte kunna trösta mitt mellantroll. Att inte kunna lindra hennes kamp. Att hon inte litar på någon utan håller det inom sig till smärtan blir för stor. Då måste hon få lättnad och då skär hon. In vackra lilla själ är så ärrad på både utsidan dom i själen. Och jag mår inte fram. Min kärlek räcker inte. Men ikväll fick jag hålla om henne. Fick se en skymt av hennes sorgsna själ. Och det värker i mig. Vad kunde jag gjort annorlunda? Hur kunde jag ha förebyggt detta?

En lång helg på landet. Mycket sol, värme och luft. Trollskogen är ett lyckligt hus. En plats att vila själen på. Det är så mycket tankar som far runt. Försöker landa. Att skiljas är den sista utvägen i en relation. När allt annat har prövats och inte fungerar. Och vi försökte. Men ville så olika. Att inte då gemensamt kunna se detta och säga detta, det gör ont. Att ha levt så länge tillsammans,varit partners,borde i den bästa av världar innebära att man gör ett värdigt avslut. När inga andra människor är inblandade utan kärleken bara har förbrukats, då borde det gå att skiljas i samförstånd. Att moget hantera de praktiska saker som följer med. Det är en sorg för alla inblandade. Det går att lindra den genom samarbete. Men om man istället väljer en annan väg får sorgen ge vika för bitterhet och ilska. Och då är det svårt att gå vidare. Jag försöker vara storsint. Jag försöker vara tålmodig. Men jag börjar tappa det. Jag börjar bli ledsen. Men framförallt arg.... Och det är inte bra. Men samtidigt, allt har en gräns. Så även jag...

Jag letar efter harmonin... Livsgnistan... Min energi som brukar säga att det här fixar sig. Jag vet att den finns och att den kommer tillbaka, men det är tufft att hålla masken under tiden. Att inte släppa fram sorgen och oron som finns. För när jag gör det så gungar det gör barnen. Och då blir inget bättre. Och jag vet ju att allt löser sig. På ett eller annat sätt. För eller senare. Just nu känns det bara som all sorg för det som hänt de senaste åren kommer över mig. Och det finns plats för mig att sörja. Inte fullt ut, inte hela tiden men några korta stunder här och där. Det jag saknar och alltid har gjort är känslan av att någon annan finns där som stöd. Om jag inte orkar så finns den här människan där och tar över. Inte som liten, för mamma var trött. Mamma var deprimerad. Mamma orkade inte. Och pappa... Han var ofta onykter. Eller så raljerade han bort problemet. Tyckte jag överdrev. Vänner... Ja många. Och de hjälper mig mycket. Men just nu.. Vill jag vara liten, kura ihop mig i farmors famn. Känna hennes valkiga händer smeka mitt hår. Höra hennes mjuka, lite knarriga röst säga " min lilla prinsessa. Det blir mig bra ska du se. Blunda och vila så vakar jag över dig"

Idag var en down dag. Att ha en tonåring med Aspergers är inte lätt. Att ha tålamodet. Att säga till i rätt ögonblick. På rätt sätt. Med rätt tonfall. Annars kommer det berömda utbrottet. Rummet slås sönder. Armar och ben skärs. Mobilen kastas sönder. Hårda ord. Elaka saker. Och jag ska hålla mig lugn. Stå emot. Vara konsekvent. När minsta lilla fel jag gör får så stora konsekvenser. Det är svårt. Den sköra vackra varelsen som är min förstfödda blir en elak hård varelse inför mina ögon. Och hon stänger mig ute. Jag når henne inte när hon vandrar in i sin svarta sfär. Jag bara kan vänta och hoppas hon kommer tillbaka

Efter nästan ett år av vila, inte från livet men väl från bloggen så pockar mitt inre på att lätta på trycket. Tänkte först starta upp en helt ny, totalt anonym blogg men beslöt mig för att våga. Att vara helt utlämnande trots att en del (om ni nu finns kvar) vet vem jag är. Mycket har hänt och livet har fasonen varit bedrövligt... Men jag är en krigare och kommer ta mig igenom det här med. Något mer sliten men förhoppningsvis även något klokare. Men ibland undrar jag om jag orkar. Var kraften ska komma ifrån. Tidigare gav mig bloggen så otroligt mycket. Stöd och pepp. Kanske även denna gång. Att rekapitulera allt som hänt det senaste året går inte i ett inlägg utan det får komma bitvis. Den största förändringen är väl att jag är singel. Trots år av försök gick det inte att få ihop det längre. Men vi försökte iaf. Kanske lite för länge. Vem vet? Det är självklart en stor sorg i det men även en viss lättnad. Att inte behöva försöka få ihop alla olika viljor. Att slippa besvikelserna i vardagen. Att slippa känna sig ensam i ett förhållande. Samtidigt är det läskigt. Skrämmande. Men också modigt och befriande. Vad som än komma skall kan det bara bli bättre...

Fy fy fan.....

Dottern med asperger har varit skakig och mycket arg under en tid. Jag har förstått att det är något som hänt, men att pressa henne går inte. Ej heller att lirka, enda jag kan göra är att hålla koll efter ledtrådar och visa henne att jag finns där. Och igår kom det..... Det har varit ett helsicke att få henne till skolan. Bråk och protester, efter en timme har hon ringt och velat gå hem. Stämt. Av med skolan, men inget har hänt, men det har det.... Dottern har blivit sexuellt trakasserad av en klasskamrat!!!!! Som tar henne på rumpan i klassrummet, tar henne i handen och försöker dra in henne på toaletten. Och igår var det han och en annan kille som taffsade på henne och försökte knäppa upp hennes byxor!!!!! De vet att hon inte kan säga ifrån, alla i klassen vet att hon har asperger och det utnyttjar det. Killen ifråga har gjort detta tidigare, varit avstängd och får nu inte vara i skolan utan ledsagare. Igår var ledsagaren sjuk men gömde rapportera det...... Fy fasiken var jag blir arg. Jävla skitungar! Vid 13 vet man mycket väl vad som är fel och vad som inte är det. Och de fega jävlarna ringer igår eftermiddag min dotter och försöker övertyga henne att hon ska säga att det var ett misstag..att hon hittat på allt för att få uppmärksamhet!!!!!! Jag är arg, ledsen och orolig. Hur i helvete ska jag kunna skydda henne, lära henne att man får säga nej. man MÅSTE säga nej när man inte vill! Och killarnas föräldrar som är informerade, har de hört av sig? Nej.... Fega flata pissråttor!!!!!!

Andra sidan

Inswr att inläggen de senaste tiden bara har varit fyllda av sorger och bedrövelser...tunga och ger en bild av en allvarsam människa. Och det är jag.. Men det finns även en annan sida...precis som Fantomen går jag ibland ut bland människor och är något annat än maka och mor. Det händer inte så ofta men det h Händer... Som förra veckan, champagneparty hos syster som efterföljdes av god middag på uteservering. Och som av en händelse råkade vi hamna på Riche i ett seriöst försök att tömma baren på Strawberry Daquries. Baren vann. Men vi. Gjorde ett ärligt försök. Man kan då tycka att mogna kvinnor kring 50 borde diskutera djupsinniga saker som livet, böcker och klassisk musik. Wrong.... Så total fel... Samtalsämnena skulle få värsta fjortisen att gå i kloster och språket skulle göra en hamnsjåare avundsjuk. P g à hedersplats kan jag tyvärr inte lämna ut några detaljer, men kan avslöja att barnfamiljen vid bordet bredvid bytte plast.... Sällan jag skrattat så mycket.. Ett skönt tillskott i Livspusslet. Nackdelen... Hår orten satt inte helt fast dagen därpå:)

Damned if you do, damned if you don't

Igår var det dagen från helvetet. Förmodligen gjorde jag fel någonstans men jag vet inte var eller när. Träffade en väninna efter jobbet. Borta två timmar och kommer hem till en dotter som är helt ur balans. Arg och provokativ. Försöker parera så gott det går. Vid nio är det mobiltelefonförbud och halvtio stängs tvn av. Allt för att varva ned och låta hjärnan vila. Börjar räkna ned henne en halvtimme innan. Och när det är dags kommer utbrottet. Vägrar, skriker som besatt. Vrålar att jag ska inte titta på henne, inte röra henne. Har då valet att låta henne fortsätta, medveten om att hon då är uppe halva natten. Eller stå på mig med fortsatt skrikande, vilket påverkar alla. Det blev en kompromiss. Telefonen stängdes av, tvn vägrade hon så den somnade hon till. Den ilska och hysteri hon visade gick inte att nå igenom. Maktlös. Och jag hamnar gång på gång i en gisslansituation. Hur fan gör jag?????

En mors dag...

Egentligen skulle det här inlägget kommit i söndags, men då var jag inte emotionellt klar. Det kanske jag inte är nu heller, men vi får se vad det blir av det hela. Min vana trogen är det vare sig censur eller redigering på det jag skriver. Min Mamma har nu varit död i tretton år, och fortfarande ser jag varje dag spår av henne. I tankar, agerande, minnen och annat. Saknar jag henne? Nej, inte den människa jag kommer ihåg. Den mamma som jag har minnesbilder av. Henne saknar jag inte. Hon gjorde att hela min tillvaro var som att gå i ett minfält. Att aldrig veta när en explosion skulle komma eller för vad, bara varar säker på att den skulle komma. Och vara förödande. Samtidigt, nu när jag själv är mamma och när livet inte är helt enkelt så börjar jag fundera. Kanske det var så för min mamma med. Att hon gifte sig med den hon trodde var prinsen, mannen som skulle göra henne hel och lycklig. Sätta henne på piedistal och vårda henne. Ge henne den kärlek och trygghet hon saknade som liten. Hon var bara ett barn när hon gifte sig, vid 25 var hon 3 barns mor och vid 32 var hon ensamstående. Och min far var nog inte lätt att leva med. Ville ha livet enkelt utan guldkant på tillvaron, överdrivet försiktig med pengar och med ett explosivt temperament när han väl tände till. Problem med alkohol och spelmissbruk. Dålig på att visa ömhet och beröm, alldeles för självcentrerad. Inte den bäste mannen för en naiv, romantisk 17 åringen som trodde hon skulle få bli prinsessa. Min mor klarade aldrig verkligheten, att se det gråa, vardagen. Utan livet skulle vara vackert, alltid en fest. Och i den festen fanns alkoholen. Och när vardagen kom tog hon till alkoholen. För att förgylla det grå. Göra det lite lyckligare. Och så kom tabletterna, för att göra Dalarna mindre djupa men de tog samtidigt bort topparna. Och då behövdes mer alkohol. Och så var karusellen igång. Inte ens barnbarn, inte ens ny kärlek, inte ens ett nytt liv i ett varmt land kunde göra skillnaden. Missbruket i kombination depression och tabletter gjorde att det fanns bara ett slut. Och det kom i förtid, för hon valde det själv. Och jag tycker det var skönt. För det gav mig ro. Att slippa ångesten. Oron. Att alltid vara rädd för telefonsamtalen. Men samtidigt... En gång var hon en ung mamma med tre små barn. Som hon älskade. Som hon sydde kläder till. Vars rum hon målade. Utflykter hon planerade. Resor hon tog med dem på. En gång hade hon aptit och glädje i för livet. Men den tog slut. Kraften tog slut. Och hon valde den destruktiva vägen. Och förlorade allt. Sina barn. Sitt liv. Mycket har jag lärt mig från min mor. Många saker har jag tagit efter. De bra sakerna. De dåliga sakerna har jag dragit lärdom av. Och jag har styrkan att klara svårigheterna, vardagen. Så jag kommer aldrig vandra i min mors fotspår. Aldrig någonsin.

iQ befriade föräldrar....

Häromdagen går Mellantrollet på Gröna Lund med en väninna. Senaste gången de var där tillsammans blev väninnan sur för något och stack, varför jag pratade med väninnan innan. Förklarades Mekka trollets läge, hennes oförmåga att hantera sociala situationer utan stöd. Och tjejen tittar storögt, lovar dyrt och heligt ta hand om Mellantrollet.vilket verkade fungerat bra. Ända till i fredags..... Då kommer sms från två arga tjejer till mellantreollet. Väninnan har på Grönan förhört Mellantrollet om hennes åsikt om dessa två. Först har hon själv talat om vad hon tycker, negativt, och sedan intervjuat. Och Mellantrollet gör som hon brukar, kopierar och yror hon gör rätt. Den s k väninnan spelar in hennes kommentarers och skickar det till de två andra tjejerna...... Och så är cirkusen igång. Arga sms besvaras med arga sms.Mekka trollets situation Gör att hon bemöter ilska med ilska, hårda ord med hårda ord. Till jag får reda på situationen. Pratar med mamma 1, tjejen som deppat in. Hon förstår, samtalar med sin dotter som ringer upp och ver om ursäkt. Tjej 2 har tydligen en mamma som arbetar med flickor med asperger så hon greppar direkt. Den tjejen ringer upp, pratar med Mellantrollet om allt och inget i över en halvtimme. Jätterar och förstående. Turligen nog en av de s k ledargestalterna. Och så kommer samtal tre, som går till den tjej Mellantrollet känt längst. Som kan vara hur rar som helst men även en riktig apa, som kan manipulera Mellantrollet till riktiga dumheter och vars mamma lever efter devisen "har min dotter ställt till det får hon fixa det, jag har inte tid att engagera mig"... Och hon jobbar md barn!!!!! Hur som, första samtalet informerar jag om läget och säger att hennes dotter nog är arg, men vore kanon om hon kunde hjälpa till med att förklara aspergerproblematiken. Dvs att den sociala förmågan är i princip obefintlig utan styrning. Oj ja, inga problem. Så får jag ett samtal en timme senare.... "nu har jag pratat med min dotter som inte kan förlåta Mellantrollet och jag stöttar henne i det. Mellantrollet sa elaka saker och skrev dumma sms till min dotter och det är inte okej". Jag försöker då förklara igen samt berätta att hennes dotters sms var mkt anklagande och arga. Får då til svar att hon har inte läst sin dotter sms utan väljer att lita på hennes ord. Och dottern har inte skrivit ngt argt....bara ledset... Och säger avslutningsvis att oavsett diagnos så får man inte säga som Meööantrollet gjort.... Samma mor vars dotter hängt ut mellantrolet i olika sammanhang, spridit ut skvaller, ljugit sin mor rakt och ned angående oegentlig eter hon gjort. Och som hennes mor fick bevis för att hon ljög.. Undra på att det går åt pipsvängen för dottern. Vars fostran är obefintlig och som får med sig att "bara man är söt får man vara en bitch och det är okej att ljuga, bara man inte blir upptäckt". Tur nog är även skolan informerade och de tar ett snack på måndag. De vet även om mammans totalt bristande engagemang i sitt barn. Snacka om iq fiskmås. Och eq noll!!!!!