Gulp....

Jag har för närvarande noll koll på det mesta. Har hur mycket som helst att göra, en drös med deadlines att hålla. Och hur mycket utgifter som helst som står inför dörren.

Men vet ni vad? Jag är inte ett dugg stressad... Utan är helt lugn i att det fixar sig, one way or another. Precis som det alltid gör.

Jag kanske slog i huvudet iaf när jag försökte flyga från den franska muren. Eller så är det de smärtstillande tabletterna som håller mig lugn och fin. Hur som, det är bara att "go with the flow" och njuta av tillvaron. Så då gör jag det.

Btw, mitt nya artistnamn är numera the Wall.

When tomorrow comes...

Jag har en dotter. Eller rättare sagt, jag har 2 döttrar. Dock är det bara en av dem som:

- byter kläder 3-4 ggr per dag
- duschar 2-3 ggr per dag
- förbrukar schampo i nivå med Botswanas BNP
- använder kilovis med frisyrgelé


Och hon är 10 år! Vart skall detta sluta??????

On the road again...

Jag vet inte om jag är en särdeles snäll människa, men jag har iaf särdeles snälla kamrater och jag hoppas att jag gjort mig förtjänt av det!

Idag har jag haft en privatchaufför hela dagen, som kört mig runt i Stockholm för att uträtta alla de tretusensjuhundratolv stora och små saker jag har varit tvungen att fixa. Och det var otroligt skönt att ha med sig en vänlig själ som höll upp dörrar, bar handväska, släpade påsar m.m.

Jag tror jag skulle kunna vänja mig vid sånt, lite sådär Paris Hilton stylish liksom. Att konstant ha någon om gick några steg bakom och redde ut sånt som jag strulat till, plockar upp sånt som jag tappar, bär det jag shoppar osv.

Nu är det lite sent påtänkt, men i mitt nästa liv funderar jag skarpt på att bli ekonomiskt oberoende. Då ska jag ägna mig åt att filosofera lite, kreera en del och göra goda gärningar. Fasiken, jag kanske ska slå till direkt och bli en modern variant av Jesus. Vad tror ni om det? Eller är det hybrisvarning igen? Shit, jag måste sluta med smärtstillande innan jag blir helt mångalen....

Sakta men säkert...

Fy fasiken vad jag är dålig på att vara dålig! Jag försöker låta bli att stressa upp mig, för jag har apmycket jobb att göra. Dock är jag inte i skick att fixa det, med bultande höft och huvudet luddigt av värktabletter. Men jag gör mitt bästa, har varit hemma hela veckan so far och blir hemma resten också. Men det går framåt, med kryckor.

Tur att det inte är bikinisäsong för då skulle jag skrämma slag på halva stranden!

Så, nu får det vara bra med ynkande över min höft.

Idag har jag varit och tagit influensasprutan, tänkte jag skulle undvika svininfluensan. Från början var jag helt anti, men eftersom jag anses tillhöra riskgruppen så vek jag ned mig för expertisen.

Ett litet stick och så var det klart.

Annars då? Inte mycket att rapportera så här från mitt horisontal läge om ni inte vill höra mina recensioner om vad det finns att glo på på tv på dagarna. Fast vi skiter i det tror jag, för det är inte mycket som gör en gladare till sinnet. Utom "En plats i solen", som handlar om människor som söker ny bostad utomlands.

Jag är en sucker för alla program som har med hus och lägenheter att göra. Innerst inne när jag en dröm om att någon gång flytta utanför landets gränser, till värmen. Men det lär förbli en dröm, för samtidigt är jag bekväm och ganska så nöjd med det sociala skyddsnät vi har här hemma.

Håller på att planera in ett öppet hus i våra nya lokaler, så om ni har vägarna förbi sista helgen i november alt första i december så är ni välkomna. Hojta till så mailar jag inbjudan!

Home sweet home...

Lyckades ta mig hem igår, om än proppad full med roliga tabletter som gjorde att jag såg världen som i en dimma. Suverän service från flygbolagen som mötte upp med rullstol vid ankomsten till Nice flygplats, vid mellanlandningen och även på Arlanda.

Stora fördelen, förutom att jag slapp belasta min ömma höft, var att det blev gräddfil av hela konkarongen - förtur vid incheckningen, förtur vid gaten och förtur vid ombordstigning. Kände mig som en riktigt VIP. Stora nackdelen var förstås att det inte blev någon som helst shopping, fast det kanske var en fördel? Det blev inte så dyrt iaf.

För att få lite ordning på praktikaliteter såsom kryckor, sjukintyg för försäkringen och medikamenter så uppsöktes akuten idag. Läkaren litade fullt ut på de franska röntgenbilderna, konstaterade helt sonika att det var "ett sjukt stort jäkla hematom" som mätte dryga 30 x 40 cm (inser just hur stor höft jag måste ha....) samt att jag måste ta det lugnt i åtminstone ett par veckor till att börja med. Hallå! Ett par veckor? Jag är egenföretagare, jag har varken tid eller råd. Men å andra sidan, hur i hela friden skall jag kunna köra bil eller sitta ute hos kunderna? Inken tinken aning.......

Ingen idé att oroa sig idag, jag måste iaf ta det lugnt imorgon och så får vi se hur jag mår sedan. Jag kan ju ha tur....

Och därmed hoppas jag att detta blir det sista om min höft, ni skall snart slippa höra mig tjata om krämpor och andra tråkigheter.

Close call....

Insåg idag att jag inte skulle klara mig helt utan värktabletter och läkarintyg, så det blev ännu ett besök hos den lokale doktorn (som pratar engelska, franska, svenska, danska, tyska och några språk till). Ännu ett eftersom jag var där i början med mina söndervärkta tummar, för vilka proverna inte var helt uppmuntrande. Något "fibitjohopp" prov hade alldeles för högt värde och så även sänkan, varför farbror doktorn beordrade utredning hos reumatolog. Men det är en annan historia.

Hur som, kommer till doktorn och tar mig ytterst ograciöst upp på britsen. Han skalar av mig joggingbyxorna och suckar djupt. Säger till mig att han är tämligen övertygad om att höften är bruten, med tanke på hur den ser ut till färg-form-svullnad samt hur den uppför sig när han försöker röra den.

Själv gråter jag strida strömmar, av värken men också av oro. För att ha en bruten höft i Frankrike innebär franskt sjukhus följt av ambulansflyg för att sedan förmodligen avslutas med en operation hemma i konungariket Sverige.

Så det blir akutröntgen och jag försöker hålla modet uppe, för jag har två oroliga små troll med mig.

Och vet ni vad? Det var I N T E brutet!!! Så hela skräckscenariot upplöstes. Visserligen gör det ont som fan och jag kan fortfarande inte gå, men vad tusan då - nu blir det bara bättre! (även om farbror doktorn trodde det kunde ta en 3-4 veckor).

Min lärdom denna vecka är:

1. Scholls tofflor är bra
2. Murar är bra
3. Nygjorda murar är också bra

Dock är kombinationen inte alls bra, snarare livsfarlig. Nästa gång någon vill ha min hjälp kommer jag iföra mig dykardräkt, störtkruka och kraftiga gummistövlar med dubbar på! Och självklart skyddsglasögon.

Nu ska jag övergå till att dirigera runt stackars trollfar som får ta hand om matlagning, packning, städning och hela bidevitten. Snacka om att mitt kontrollbehov får stå på hold.... tur att jag är drogad för annars hade jag väl suttit i taket istället för att chilla i soffan.

Problems....

Har haft en helvetisk natt med en höft som gör ont så in i helvete. Jag ser inte klok ut när jag försöker ta mig fram, enda sättet att gå med kraftig slagsida åt vänster så att jag minimerar belastningen samt att jag måste släpa höger ben efter mig.

Har beställt rullstol att möta mig vid flygplatsen och även vid transfern i Österrike, däremot undrar jag hur i helvete jag ska komma in och ur bilen? Lär få köra max dos med värktabletter. Just nu lutar det åt en spricka i höften och det gör man ändå inget åt mer än att låta skiten värka ut. Hoppas det går fort.....

Kan väl säga som så att morgondagen bekymrar mig rejält. Men hem ska jag om jag så får böla hela vägen från start till landning. M a o kommer jag köra naturelle imorgon, min uppenbarelse skrämmer folk nog som det är nu utan att jag förhöjer det med svarta ränder i ansiktet.

Shit vad jag är trött på mig själv och min klantighet! Idag skulle vi avsluta semestern med ett besök i Cannes, först stranden och sedan lite shopping för att avrunda dagen med tivoli i Antibes och middag på restaurang. Av detta blir det intet, för jag kommer att ligga i soffan och försöka låta bli att skrika!

Same same....

Näst sista dagen och solen skiner fortfarande. Igår hade vi trevlig middag med vänner och jag assisterade så gott jag kunde. Står och hackar lök på en riktigt häftigt tung skärbräda, i marmor. Kadunk säger det så sliter sig skärbrädan, skuttar iväg i full fart och landar på högkant på min fot. Och jag skrek högt kan man säga. Så högt att hanterverkaren (som är en f d polis) och som håller på att bygga en mur i trädgården, kommer galoperande i förhoppning att få spela hjälte. Han blev nästan lite besviken när han insåg att inget sjukhusbesök behövdes. Visst gjorde det ont och blått blev det, men ingen blodutgjutelse och inget brutet.

Idag behöver syster lite hjälp att måtta borta vid den halvbyggda muren. Och jag assisterar igen. Frågar om muren håller att stå på, vilket syster alldeles nyss gjort så jag kliver upp. Och under några svindlande sekunder känner jag hur det rämnar och jag är på väg handlöst mot ett stenröse, med sylvassa stenar som väntar på att bli uppmurade.

Av någon mirakulös anledning lyckas jag vända mig i luften och få upp händerna över huvudet, så att jag landar på sidan men lyckas framförallt hålla huvudet skyddat.

Mina tjut skrämmer slag på både syster, make och trollbarn som alla kommer rusande i högsta hugg. Efter mycket möda och med många tårar lyckas vi baxa in mig i huset. Tur i oturen att jag lander som jag gjort för hade jag inte lyckats skydda huvudet hade det varit ett tragiskt slut på historien.

Nu ligger jag här, blå på armar och ben med skarpsår både här och där samt en höft som jag inte kan röra. Lite neddrogad av värktabletter och inser att sista dagens shopping får anstå.

Muraren då? Jo, han kom strax efter och frågar min syster med ett lite lätt förvånat tonfall om jag brukar göra illa mig varje dag. Han vet inte hälften än... men jag tänkte sluta med sånt nu, för fan vad ont det gjorde....
0ch gör. Att sitta på planet hem lär bli en utmaning.

Ack så tråkigt... eller inte...

Inte för att jag vill sukta någon, men ni kanske vill veta hur jag fördriver en vecka i Provence?

Igår badade jag i havet. Lite svalt var det med sina 22 grader, men fullt badbart. Åt lunch med ett glas rosé sittandes på en strandservering med utsikt över det vackra blå vattnet.

Middag i en underbar liten bergsbyfrån 1100 talet med en helt suverän restaurang.

Idag slappar jag nog mest. Vid poolen. Med ett glas rosé och en god bok.

Jag skulle kunna vänja mig vid det här. Iaf ibland. Någon som vill byta?

L'amour....

Står i köket och pysslar lite. Njuter av den underbara utsikten över bergen i fjärran, bakom vilka solen sakta stiger upp. Altandörren öppen och den ljumma morgonvinden fläktar skönt.

Hör hur svågern kommer in, han andas tungt som ett astmatiskt vildsvin. Han jobbar alldeles för mycket och det har satt sig på andningen.

Jag fortsätter med mina bestyr när jag helt plötsligt känner en hand upptryckt i rumpan. Hårt och inte alls kärleksfullt. Jag blir bestört, förbannad och inte så lite överraskad.

Vänder mig om för att fråga vad i helvete han håller på mig.

Och möts av en stor, kolsvart och alldeles överlycklig hund..........