söndag, februari 26, 2012

Ljus i tunneln...

Kommer det alltid. Förkylningen på,tillbakagång och sömn gör underverk med psyket. Och så det faktum att jag ocensurerat kan lägga ut mina känslor här. Slippa vara stark och glad. Min frizon, som jag inte riktigt hittat i den verkliga världen. Men å andra sidan, hur många har det? Man gör sitt bästa och spelar med de kort man får. Ibland går det bra, ibland förlorar man och ibland får man bara passa. Sitta lugnt och vänta på bättre tider. Och tålamod är inte min styrka.

Jag är otroligt lösnings inriktad. Ska fixa, laga, göra bättre. Istället för att ibland bara konstatera att en del saker går inte att fixa utan jag måste istället lära mig att förhålla mig till dem. Låter väldigt moget och förnuftigt, men jag vet inte hur man gör. Nästa lektion i livsläran.

En sak har jag lärt mig iaf, jag ger inte upp. Även när jag borde....

fredag, februari 24, 2012

Nya tag...

Ibland så tar kraften helt slut, både fysiskt och psykiskt. Som denna vecka. Förkylning som slutligen däckade mig och sängläge intogs. Och jag är så infernaliskt dålig på att vara sjuk. Får stress över barnen, jobbet och har svårt att bara koppla av. Men jag höll mig hemma! I sängen. Jag lär mig sakta men säkert.

Tyvärr har det visat sig att lilltrollets tidigare så homogena och välmående klass har drabbats av kraftiga prepubertala problem. De eskalerade under hösten då det kom en ny tjej till klassen. En försigkommen ung dam som direkt med att markera sin plats gm att ömsom hota med stryk, ömsom mota med godis och annat. Självklart får en sådan tjej direkt ett entourage som blir rädda/imponerade av hennes konstanta gränsöverskridande.

I början fungerar det ändå, även om lilltrollet reagerar. Sedan börjar det skickas sms, påhopp på FB och verbala påhopp i skolan på de mindre framåt kamraterna. Lilltrollet är hennes raka motsats och hon har vägrat låta sig bli imponerad. Såklart det utmanar. Och nu är det lilltrollet som är i skottlinjen. Och det rejält. Utfrysning, hot med stryk, förföljelse är vardagsmat. Och lilltrollet håller på att knäckas! Igen!

Turligt nog är läraren en tuff dam som inte accepterar det här. Antimobbingteamet inkopplade, samtal ska påbörjas och föräldrar informeras. Lite skillnad mot den tidigare så flata läraren. Kan i förbigående nämna att den klassen har stora problem, tjejerna börjar få dåligt rykte och flera elever har flyttat.

Men vad hjälper det när lilltrollet råkar ut för skit igen. Och blir så knäckt att hon tror att skulden är hennes. Stackars lilla mjuka tjej. Fördel denna gång är att Mellantrollet fajtas för henne.

Men vi tar oss igenom detta med. Som med allt annat. Även om jag idag inte vet hur. Och är trött. Och vet inte var jag ska få orken från. Men när det gäller ens barn så orkar man. Mer än vad man tror.

Fast just nu skulle jag önska en stund utan drama. Konflikter. Sjukdom eller dödsfall. En stund att återhämta mig på. Få kraft. Styrka. För att orka kämpa ett tag till. För att bara vara lycklig verkar inte finnas på agendan. Inte i några längre stunder iaf.

måndag, februari 20, 2012

Ordets makt...

Mänskligheten har blivit utrustad med förmågan att kommunicera med ord, vilket borde underlätta livet. Men hur ofta missbrukar vi inte det? Genom att använda orden för att såra, skapa konflikter eller till att inte använda dem alls. Vilket jag tycker än värre. Tystnaden. Att inte ha en dialog. Och tystnaden bred ut sig alltmer.

Sedan måste man självklart kunna leva i stunder av tystnad, vilket är vilsamt. En otvungen tystnad som ändå är fylld av värme och närhet. Men inte tystnaden där man inte längre har något att säga varandra. Där man inte längre är nyfikna på varandras tankar, funderingar, känslor,

Jag hörde någonstans att de ord vi har svårast för är; förlåt, jag gjorde fel och jag ångrar mig. Vet inte om det stämmer, men visst är det ord som kan ta emot för många. Att stå för att man faktiskt gör fel. Men vilken skön befrielse det ligger i orden när man kan säga dem högt och mena dem. Som en rening där man faktiskt gör sig av med ett bagage av skuld. För även om vi inte gärna erkänner våra fel så är vi oftast ändå medvetna om dem. Däremot är det inte många som tänker på vilken kraft det tar att försöka pressa undan den känslan. Så mycket otroligt negativ energi, bara för att tränga undan något som man både själv och omgivningen ändå vet - att man är mänsklig och felar!

För at inte tala om vilka signaler vi ger våra barn. Vi fostrar dem till att försöka göra sitt bästa, göra rätt och att säga förlåt när de gör fel. Att stå för sina handlingar. Utan att tänka på hur vi själva agerar. Och den gamla devisen "barn gör inte som vi säger utan som vi gör" blir återigen relevant.

Att vara förälder, partner, vän eller medmänniska är inte alltid lätt men det blir fan så mycket svårare när man har prestige i relationen. Istället för att se till relationen i stort, vad den behöver och mår bra av. Då kan man ibland kan göra avkall på sina egna principer och idéer för den goda saken skull. Att istället se till "The big picture".

torsdag, februari 16, 2012

Nu springer livet så där fort igen..... Det rullar på med jobb, mer och mer känns det som trots att jag sagt upp kunder. Men det dyker upp specialprojekt hos befintliga kunder mest hela tiden och mitt mantra verkar bli "sen.

Å andra sidan, ska jag vara helt ärlig så har jag inte varit lika effektiv som jag brukar. Lite trögstartad på morgonen och inte fullt så snabb som jag brukar. Men som vanligt löser sig allt.

Bara jag får lite ljus, lite mindre migrän och mer sömn så kommer livet bli kanon igen.

Inser på mina inlägg att jag börjar bli trist, jag skyller på vinterdvalan. Till våren lär det bli galet som det brukar, när jag tar mig ur idet.

onsdag, februari 15, 2012

Saga med lyckligt slut

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit om detta innan, om så är fallet så blir det repetion. Hur som, en klasskompis till ett sv trollen mådde dåligt vilket trollet upptäckte. H*n skar sig bl à. Lite efterforskning visade att det var kaos hemma. Och det blev värre.

Jag vill inte gå in på detaljer för att avslöja någon. Jag ville erbjuda dem hjälp men satt fast i mitt löfte att inte berätta för skolan.

Men samtidigt, vad gör man? Barnen mår dåligt, mamman mår dåligt och pappan fanns inte. Så jag ringer soc. Pratar med en kanonbra tjej, som förstår att jag vill hjälpa och inget annat. Som förstår att mamman gör sitt bästa men hon är sjuk, behöver hjälp men är för stolt. Och barnen betalar priset!

I dagarna fick jag veta att barnen fått komma till ett fosterhem i närområdet, de trivs kanon. Mamman får vård och kan umgås med dina barn hon orkar. Och så småningom kommer de kunna bo ihop igen.

Den svenska välfärden när den är som bäst! Ett tag hade jag ångest för att jag lade mig i, men jag tänkte främst på barnen. Och vi måste våga lägga oss i. Göra obekväma saker. Och idag är jag glad att jag gjorde det!

måndag, februari 13, 2012

Måndag hela veckan...

Idag har jag kvalificerat mig till priset som mamma från helvetet! Mammorna till minimodellerna på 3:an är riktiga Moder Teresa i jämförelse med mig.

Mina döttrar har bara börjat nosa på tonåren men det räcker bra som det är. Jag kommer inte ta igenom detta utan psykbryt eller tung medicinering!!!! De protesterar mot allt, argumenterar om allt och anser att livet helst skall med en mobiltelefon klistrad i handen, och en tv dånandes i bakgrunden.

Försöker förgäves sätta upp gränser/morötter/konsekvenser för vad som hända skall om man inte sköter läxor, sitt rum mm. Ingenting biter!
Försöker hitta deras egen motivation, få dem att förstå att de kan själva påverka. Att de själva måste göra sina val och kämpa för att komma dit de vill. De är begåvade med förmågan, men de använder den inte. Vilket gör mig skogstokig!

Och idag fick jag ett smärre utbrott. Efter det sjuttioelfte telefonsamtalet till med en bagatell som lätt kunde ha väntat till kvällen. Och då brann det till. Och jag blev arg. Så arg att jag, mycket omoget, lade på luren i örat på dottern!

Nu, efter middag och bad samt samtal, har lugnet åter infunnit sig.

Men frågan återstår, hur motiverar man sina barn? Hur får man dem att hitta sin drivkraft?

söndag, februari 12, 2012

Be My valentine?

En del av våra traditioner är importer från olika länder. Somliga mysiga och andra, i mitt tycke rent kometens la jippon. Som mor- respektive fars dag. Och så en av det senaste årens spektakel, alla hjärtans dag.

Den gillar jag inte alls av flera olika anledningar. Tänk t ex att vara en av de få tjejerna i en skola inte får en enda valentine ros? Eller kille med för den delen. Snacka om att känna sig oälskad. Totalt motsatt mot vad helangrejen handlarmom. Klassens populäraste får ett överflöd och somliga inget alls. Stärker ett redan tidigare stort ego och knäcker en redan sargad själ.

Och för oss som lever i en relation så hoppas jag verkligen att vi kan visa vår kärlek till varandra på andra sätt, genom vardagliga gester. Och övriga 364 dagar om året.

Men om ni nu känner för att göra något för någon nu på tisdag, visa att ni har ett stort och kärleksfullt hjärta. Gör det då genom att öppna ert hjärta för de som behöver det mest. Fattiga barn och kvinnor på vår jord. De mindre lyckligt lottade.

Köp din gåva på www.presentermotfattigdom.se och gläd fler än dina närmsta.

lördag, februari 11, 2012

Några dagars kontemplation. Mycket musik och filosoferande, sömn. Och sedan vänder allt igen. Och jag är glad, tacksam förmatt jag har den läggning jag har. Att jag kan lägga sorger bakom mig, gå vidare och se det som är bra.

Jag har insett med mig själv att jag på ett sätt använder sorgliga, melankoliska upplevelser som en form av bränsle. Jag upplever dem, till fullo med vidöppna spjäll. Känslorna går rakt in och rör om. Det gör ont, tårar bränner och det känns som lyckan aldrig ska besöka mig igen. Sedan kommer dagar, ibland veckor av stillhet. Trötthet. Där både kropp och själ får vila.

Och sedan lägger sig sorgen. Styrkan ochbglädjen kommer åter, oftast starkare än förr. För upplevelsen har varit emotionell, berikande och det ger kraft. Lärdom för framtiden. Och jag blir starkare. Att inte låta det sorgliga bli en börda,utan en erfarenhet. Ibland ett minne och många gånger en läxa, om vad som är viktigt i livet. Om vad jag vill. Att leva. Fullt ut. Med öppna spjäll och stort hjärta!

onsdag, februari 08, 2012

Upp som en sol....

Igår kände jag en skön harmoni. Så kom fullmåne. Och så inträffade det en del händelser, både värdsliga och emotionella, som gjorde att harmonin fick sig en törn.

Sorgen kom över mig. Ledsamhet över att livet ibland inte är så enkelt. Inte bara för mig utan för människor i min närhet. En närstående hamnade i emotionellt kaos. Igen. Och axeln hon lutar sig mot är min. Mellantrollet kämpar med sin identitet, att få vara annorlunda. Och det väcker känslor. Och mamma tröstar. Lilltrollet har ännu inte fått hälsan åter. Och det sätter sig på humöret. Även här stöttar mamma. En vän ska skiljas. Sorg och ilska. Min axel finns där. Och många fler sådana händelser.och jag finns där.

Det är mitt val. Min personlighet. Och jag vill inte ha det annorlunda. Det är stort att få det förtroendet. Och det är en gåva att kunna stötta.

Men ibland.... Så,blir jag ledsen. Tårarna trycker på. Av andras sorg, av egen. Av gamla minnen och nya. Och då saknar jag en axel. Att vila mig mot. Att få en tröstande klapp på huvudet. En öm smekning på kinden. Förtröstan om att det fixar sig. För det gör det. Och jag klarar mig utan trösten. Men det skulle vara skönt.

Kanske är det jag. Som har svårt att ta emot. Att släppa in. Visa att jag behöver vara liten. Svag.

Men nu är jag det. I alla fall en stund.

Just upptäckt Melissa Horn. Vilken gåva att kunna få utlopp för sina känslor genom sin musik. Tänk att kunna uttrycka känslor med ord på det sätt hon gör. Så vackert. Går rakt in i hjärtat. Hela de om än sorgset

tisdag, februari 07, 2012

Ibland har jag så mycket tankar och känslor som bubblar i mig, som vill ut men där det blir stopp. Inte för att jag saknar orden, utan mer som ett garnnystan. Jag hittar inte ändan att börja i. Men å andra sidan, allt behöver inte sättas ord på. Pratas om. Ibland kan man bara glida med. Glida med på vägen av harmoni, inte ta problemen innan de dyker upp. För tids nog kommer de ändå, om det är meningen. Och då löser jag dem där och då.

Tror det är den största glädjen jag har haft från min inre resa, att inte oroa mig i onödan. I förskott. Utan vila i lugnet när det finns. Hämta kraft som kan komma att behövas.

Har nog hittat tillbaka till min ungdomsidol, Scarlet O'haras filosofi "tomorrow is another day". Och ibland är det inte svårare än så!
Jag är ingen vän av kyla. Förmodligen för att min kropp värker och lederna ömmar. Det är något jag lidit av i hela mitt liv och är således imte bara åldersrelaterat,

Trots denna aversion mot kylan så njuter jag ändå av det väder som är ute. Den kalla, höga luften. Den skirt blå himllen. Frosten som bäddar in allt i skimrande vackra kristaller. Det är så ömtåligt vackert, så nytt. Orört. En friskhet som är renande och väcker förhoppning om en bra dag. Och morgondag,

Har just tillbringat en stund på balkongen. Inlindat i tjock filt satt jag en stund. Njöt av stillheten. Det vackra. Lät tankarna vandra sina egna vägar. Svaren som kommer då brukar bli som bäst. När jag inte styr. När jag låter intuitionen leda mig. Följa det känslan visar.

Vart det tar vägen är okänt. Vad färden innebär är även det något att upptäcka. Samtidigt, det är det som är att leva. Att vandra nya vägar. Hitta nya mål. Och att ändra sig på vägen. Huvudsaken är att vi fortsätter att gå. Och inser att promenaden, det är livet.

lördag, februari 04, 2012

Ego tid

I många år har människor sagt till mig att jag måste göra egna saker, s k egentid. För att hämta inspiration, kraft. Men jag har Inge varit mottaglig. Känt att jag dels velat vara med barnen, men ven att jag inte haft något val. Det har alltid varit så mycket meck med det, aldrig någon riktig vardag.

Men nu börjar trollen bli större och jag tar mer för mig av den egna tiden och märker hur bra jag mår av det. Och barnen finns där när jag kommer hem. De klarar sig mycket väl utan sin mamma i några timmar.

Som igår, fredags middag på restaurang med väninnan. God mat och gott vin följdes av drinkar på trevligt, men lugnt ställe. Och där babblade vi på som aldrig förr. Om livet. Om kärlek. Om vänskap. Allt utom barnen som för oss båda alltid annars tar så stort fokus. Kvällen tog slut för när vi vänligen men bestämt blev ombedda att lämna lokalen. Inte för att vi uppförde oss illa, utan för att personalen ville gå hem.

Trots att jag somnade alldeles för sent och väcktes kl sex av snöskottande galningar, så har denna dag varit en bra dag. Många trevliga upplevelser. Me like sådana. Man mår bra av det. Och må bra är trevligt. Det borde alla få göra. Ofta

torsdag, februari 02, 2012

Lilltrollet äger!

Lilltrollet är en något mer stillsam dam än Mellantrollet. Dels för att hon inte fått lika mycket utrymme den senaste tiden, men också för att hon blev rejält kuvad av sina s k kamrater i den gamla klassen. Men hon är stark. Och tuff. Och något de inte lyckades knäcka är hennes medkänsla och empati.

Hon har en klasskompis vars mor har haft ett stökigt leverne och som nu drabbats av en obotlig sjukdom. Hon kan således inte ta hand om sina yngsta barn, varav lilltrollets klasskompis är yngst. Så kompisen skall fosterhemsplaceras vilket jag tror kommer bli kanon. Att fp stabilitet, regelbundna vanor och engagerade vuxna. Självklart är kompisen orolig. Och så även lilltrollet, för tänk om det inte är snälla fosterföräldrar?

Då kommer hon på lösningen! Kompisen kan bli fosterbarn hos oss! Får hennes rum så kan hon sova hos syster. Och inga problem att dela veckopengen heller.

Ett hjärta av guld! Mitt ena hjärta.

onsdag, februari 01, 2012

Ännu en dag till handlingarna..

Hel och ren, inga tabbar eller skador. Tror det börjar bli folk av mig också, men kanske dumt att utmana ödet. För då händer det väl något...

Nu har vintern kommit rejält och jag tillbringar större delen av dagarna med att frysa. Och jag hatar att frysa. Kylan är en sak, men det är fukten som knäcker mig. Känner mig inte direkt som en urping heller när dagarna tillbringas med långkalsonger och fleecetröja. Lägg därtill en dunjack och rejäla vinterkängor så blir det som en mycket ovig elefant som är ute slajdar runt på söders gator.

Funderar seriöst på att införskaffa broddar så har jag kompletterat outfitten. Då kanske det blir första kortet på undertecknad, ever bloggen.
Det var en s k flit hanger om nu någon missade det. Nu ska jag hångla upp John Blund!