Och livet...

Fortsätter sin slingrande väg där det just nu känns som en evig kamp. Inte för att klara vardagen utan alla de emotionellt upprivande situationer som vi blir drabbade av. Just nu känns det som om det aldrig tar slut. Men det är bara bita ihop, kämpa på och behålla tron på att någonstans, någon gång sånglig det bra. Just nu genomgår vi något jag inbillar mig är bland det mer traumatiska man kan råka ut för som förälder och kvinna, iaf i västvärlden där vi lever ett relativt skyddat liv. Att upplevs känslan av att inte kunna skydda sitt barn. Inte kunna läka de mentala sår som åsamkats. Att vilja bryta ihop men måste vara stark. Orka med. När allt jag vill är dra ett täcke över mig, förtränga det onda. Glömma...