fredag, december 14, 2007

Tidens tand...

Har tillbringat nästan hela dagen med min far, vilket tar på krafterna. Inte för att han är besvärlig, tvärt om - han har nog aldrig varit så ödmjuk och kärleksfull som nu för tiden.

Däremot gäller det att prata högt och tydligt, inte för snabbt samt att vara beredd på att säga allting 10-12 gånger för att plötsligt mötas av ett fräsande "det vet jag väl, Du sa det alldeles nyss". Samtidigt som hans stories berättas en 6-7 gånger under loppet av 15 minuter. Och alltid lyckas se lika förvånad ut, som om det var första gången jag hörde det.

Nu är det inte det som är det ansträngande, utan snarare att se ett tidigare knivskarpt intellekt så sakteliga tyna bort och veta att pappa är medveten om det. Såklart jag förstår den frustration och sorg han känner, att veta att det nu bara finns en väg kvar.

Tidigare var han en stilig man och en riktigt smart person. Numera är han en äldre farbror som knappt orkar gå, med en permanent kateter och utan tänder.

Det är inte alltid vackert att bli gammal.

torsdag, december 13, 2007

Vardagshjältar!

Sorry AB, jag snodde er headline idag. Undrar om jag blir stämd nu? Men så här dags på aftonen tryter fantasin så jag gjorde en copy cat.

Härmed utnämner jag MIG SJÄLV till vardagshjälte. Motivering? Behövs det? Skämt åsido, idag hade jag en urskön dag. Vill ni höra om den? Klart ni vill, för annars hade ni inte läst så här långt eller hur? Värst vad många frågetecken det blev på en gång. Och snacka om boostat självförtroende jag har. Måste vara att jag är inne på den allra sista unset av extra adrenalin som jag lyckats pumpa upp. Nog med svammel. Motivering kommer här:

Idag var det stor stund i Mellantrollets klass. Alla de alster som de små liven kreerade förra veckan var nu färdiga för överlämning. Jag och Mellantrollet tog hand om uppropet och varje barn fick komma fram för att hämta sin påse med smycken. Det var nyfikna och stolta små människor som klev fram. Stort jubel hos var och en, alla beundrade varandras alster. Och fröken grät en skvätt när hon såg deras glädje (hon var sjuk den dagen vi kreerade). Sedan kom den lilla bonusen, jag hade låtit alla barn vara med och göra ett smycke till fröken. Alla barn bidrog med 1-2 fäger och bitar som de gillade, vilket resulterade i 3 halssmycken i regnbågens alla färger. Med barnens namn skrivna på baksidan. Behöver jag säga att hon grät en stund till?

När jag gick var det några få tjejer men ett helt gäng med pojkar som kom fram, somliga tog artigt i hand, andra tittade under lugg och somliga kramades. Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag hörde deras lycka "tack snälla för att jag fick göra så fina julklappar" osv. Tänk vad lite det behövs för att göra barn lyckliga egentligen?

Sedan måste jag hypa mig själv lite till... att efter en intensiv arbetsdag avsluta med ett besök i en balettshop med två "glitter & flärd" galna småtroll tar på krafterna! På önskelistan stod det "en riktig gymnastikdräk" och de har suktat efter att gå in i denna affär hur länge som helst. Idag var det D dagen! Det provades rosa alster, ljusblå alster, med paljetter, med kjolar och pynt så det stod härliga till. Turligen nog föll de för två relativt "enkla" dräkter, med snygg skärning och knallig ceriserosa färg. Fast jag sa att det blir till våren när kurserna börjar igen.... Undrar om de trodde mig? Dryga 90 minuter tog det och varmt var det.

För säkerhets skull, bara för att testa hur stort tålamod jag har, gick vi in i parfymaffären bredvid. Ett paradis för små tjejiga troll med triljoners dofter, badskum en masse och en hel drös med annat spännande. Det här besöket klarade vi av på en timme. Efteråt luktade jag som en hel bordell, men vad gör man inte för sina älskade barn?

Och som avrundning på dagen tog jag mig till den stora leksaksaffären och inhandlade de små trollens julklappar. För att därefter fara hem och koka knäck till lilltrollets julsamling imorgon. Det var en trött, men lycklig trollmor som klockan 20 äntligen fick dagens första lagade mål mat!

Nu så väntar han ni vet, JB.... C U later folks!

Ros och Ris

Dagens Ros:
- Lilltrollet som självmant reste sig på bussen och lämnade sätet till ett äldre par med orden "Var så god och sitt"
- Mellantrollet som idag klev in bland ett gäng 7 åringar, där en kille hamnade ensam mot 4-5 kompisar, och sa ifrån på skarpen.

Dagens Ris:
- Alla tonåringar på bussen som såg ut som om det regnade. Tänk att en 7 åring var dem socialt överlägsen!
- Mamman som stod bredvid när Mellantrollet klev in, men inte reagerade över sin sons beteende. Jag är stolt över att min 8 åringar har mer vett i skallen än denna dam!


ps: lite av strålglansen faller väl på mig också eftersom jag är deras mamma eller?

onsdag, december 12, 2007

Lite grönska...


kan vi behöva nu när det är så mörkt. Så det bjuder jag på här, alldeles gratis....
Så var så god och njut om ni känner för det, för det är "bara" dryga 6 månader kvar till midsommar....

En gång idiot, alltid idiot!

Mellantrollet har en kompis som hängt med enda sedan de första trevande dagarna på förskolan. De har alltid haft tryggheten av varandra, även om de mer lekt bredvid varanda än med. Båda var lika glada när skolstarten kom och de hamnade i samma klass, det är alltid tryggt att ha med sig någon man känner igen.

Den här kompisen har en förälder som är en väldigt snäll person, men som kryper innanför min komfortzon. Känner inte var gränsen går, har ett otroligt behov av att alltid framhävda sig själv och sin egen förträfflighet.Vi har umgåtts en del, även om jag tror att den personen har haft ett större utbyte av umgänget än vad jag har haft.

När det sedan började krångla för Mellantrollet så fanns den här föräldern där. Men enbart för att tala om vad Mellantrollet gjorde för fel, hur hon skulle agera istället och vad vi som föräldrar skulle göra. Och hur oskyldiga alla andra barn var. För problemet var ju enbart Mellantrollets! I ärlighetens namn måste jag säga att kompisen inte var medlem i mobbarnas fega lilla klubb, även om kompisen tillsammans med en annan klasskamrat gjorde en del dumma prylar mot Mellantrollet. När jag tog upp det fick jag till svar "men så gör barn".

För att göra en lång historia kort, jag kände mig sviken. När någon som hängt med så länge och som kände till hela bakgrunden valde att vika ned sig. Av bekvämlighet, av räddsla för att stöta sig med andra föräldrar eller vad fasiken nu anledningen än var.

Så jag har dragit mig undan, på ett möjligen fegt men ganska så bekvämt sätt. Glömt att ringa tillbaka, missat att svara på mail osv. Och kontaktförsöken har avtagit.

Idag stötte jag på den här föräldern och erbjuder skjuts, vilket gör att vi umgås i en 15-20 minuter. Jag får frågan om hur Mellantrollet trivs, vilket är kanon och frågar sammaledes om kompisen. Svaret jag får är;

Ja, nu när orosmomentet är borta är det väldigt lugnt i klassen. Iaf när jag är med, för barnen lyssnar och respekterar mig. Och så länge man ser barnen så mår de bra, så enkelt är det

Och det har ju människan rätt i, men har det efterlevts av personen ifråga? Skulle inte tro det! Utan återigen läggs skulden på Mellantrollet och sätter sig själv på en piedistal. Hur trött blir jag inte?
Jag höll fan på att kasta människan ur bilen! Men iddes inte ens svara, blev mest förbannad på mig själv att jag i en svag stund trodde att en förändring skett. Men icke....

tisdag, december 11, 2007

Legoarbete i Trollskogen

Okej, visst var det en gentil idé av mig att göra glassmycken med sjuttioelva kids. Och det gick bra vilket jag tidigare rapporterat om. Vad jag dock förträngde var att dessa sjuttioelvatrehundratusentolv smycken även ska göras iordning....

Dvs brännas (inget större problem), tvättas, slipas, tvättas igen och sedan ska ring/hänge etc klistras fast. Med två kompontentslim. Som sitter som berg. Detta är nu gjort. Detta tog en sjudjävla tid. Detta var otroligt meckigt. För det var ju inte bara att smeta på och lägga på hög.

Nej då, först var jag tvungen att sortera vem som gjort vad, då alla kids fick göra 3 saker var. Som jag noga märkte med ugnssäker penna (finns det sådana eller har jag gjort en ny uppfinning?). Dock när man slipar dem så försvinner ju namnet.... Så då var det till att skriva pappersark med namn på, hitta respektive persons 3 alster och lägga dem på därtill avsett papper. Och se till att de hamnade där igen efter limningen.

Puh.... inte nog med att jag ska vara kreativ, jag måste vara ordningssam också. För om logistiken går åt pipsvängen så lär det vara mindre lyckliga kids i skolan när alstrena delas ut. Och min tidigare förstaplacering på tio i topp lär ryka med blixtens hastighet.

Men som sagt, nu är det gjort! Och nu kan jag gå att lägga mig.

En sak som jag däremot lärt mig till nästa gång är att inte stoppa limpinnen i munnen. Iaf inte med 2 komponentslimmet i "fel" ända..... Det smakar skit!

söndag, december 09, 2007

Nu vet jag!

Mitt tidigare inlägg fick mig att fundera lite. Och när jag tänker brukar det liksom aldrig ta stopp förrän jag får ned det på pränt. Det brukar bli långa listor i huvudet som jag kör på repeat, ända tills jag får skriva av med det. Jag kom på att jag är:

- en biatch! Iaf ibland (fråga inte trollfar för han skulle nog säga dagligen).
- lite av en messerschmidt. Inte så ofta men det händer ju ibland (alltid om ni frågar trollfar).
- och så ysse pysse megalite lite lite controllfreak kanske man kan säga.
- sporadiskt klantig med min egen lekamen
- social, när jag inte är asocial
- ganska rolig, även om humorn är lite väl låg ibland

Så vad får man då om man sätter ihop alla parametrar? Inte fan vet jag, fast bilden som dök upp i mitt eget huvud var "plåtgubben" i Trollkarlen från Oz....... Kändes sådär kan jag väl säga.

Glöm genast bort ovanstående, jag börjar om på nytt! En annan dag.....

fredag, december 07, 2007

Vem är jag?

Idag har det varit en total off dag för min del. Som ett brev på posten kommer det en migränattack per månad och jag vet alltid när. Efter en intensiv helg och vecka där det inte finns några små andrum insprängda så försöker jag alltid ha en ledig fredag. För att jobba undan med mina "sovrumskunder". Nu är det inte så ekivokt som det låter, det är inte något omoraliskt alls i detta. Tvärsom så är det i allra högsta grad byråkratiskt så det förslår. De kunder jag har som inte är stora nog för att ha ett eget kontor behöver ju också min omvård, iaf behöver deras papper det och det ordnar jag hemma på kammaren.

Idag var det tänkt att vara en sådan dag, men när jag tvingade upp ögonlocken vid 6 snåret kände jag genast att det inte skulle bli en sådan dag. Huvudvärken sprängde och total stillhet krävdes i ett nedsläckt, tyst rum. Där låg jag och lät tankarna vandra, då vare sig läsning eller tv tittning fungerar i de här lägena.

Och när jag låter tankarna vandra kan de sluta precis var som helst. Fast den här gången handlade det uteslutande om mig. En riktig ego stund blev det. Jag vände och vred på mig själv ur alla vinklar & vrår. Försökte se mig så som jag tror att andra människor kan tänkas se mig. Beroende på vems synvinkel jag valde så var bilden ena gången smickrande för att den andra få mig att bli lite lätt generad över min burdusa framtoning. Och kvar blev då frågan, vem är jag innerst inne? En blandning av alla dessa personer som träder fram? En kamelont som ändrar uppförande beroende på omgivningen? Som vänder kappan efter vinden och söker minsta motståndets lag?

Nu har jag inte analysen helt klar än, men jag måste säga att jag är hyffsat nöjd med resultatet. Nu när jag passerat halvtid (iaf om man utgår ifrån medellivslängden) så känner jag att jag äntligen börjar få grepp om min personlighet. Och vågar stå för den. I vissa lägen håller jag en tillbakadragen profil, men numera är det inte av feghet utan helt enkelt för att jag inte tycker det är värt ansträningen.

Mitt självförtroende byggs inte längre på mina prestationer eller på att ha rätt i alla lägen, utan på att jag vet att jag är en människa att hålla i handen när åskan går. Någon som man kan be om hjälp, som finns där med en axel att luta sig mot eller en hand att hålla i.

Nu blev det ett sedvanligt ego inlägg, förmodligen är jag lite klen efter migränattacken och behöver fylla på bekräftelsebehovet en sväng. Men what the heck, jag bjuder på den......

Det finns alltid ett "but"....

Mellantrollet: Mamma, kommer Du ihåg när Du var i skolan med mig?
Trollmor: Yes gumman, såklart jag gör.
Mellantrollet: När X och Y sa att dom ville bli som Du när dom blev stora?
Trollmor: Ja gumman det gör jag. Jag blev jättestolt då.

Mellantrollet: Det blev jag med. Fast det är en sak som dom inte vet
Trollmor: Tänkte Du på något speciellt?
Mellantrollet: Dom har ju bara sett Dig när Du är snäll och så
Trollmor: Det är ju klart. Tycker Du att jag är jobbig när jag inte är det?
Mellantrollet: Det är väl klart jag gör. Fast Du är ju min mamma då också

Trollmor: Absolut, jag är alltid Din mamma.
Mellantrollet: Fast just då fick Du gärna vara någon annans!

onsdag, december 05, 2007

Nyhetsbulletin

Ibland blir jag lite förvånad över mig själv. Jag måste ha minne som en guldfisk, så fort jag vänder mig om så börjar jag om från början..... eller så kanske det är en överlevnadsinstinkt *s*.

Vad har jag nu gjort undrar förmodligen vän av ordning? Någon ny dörr som jag försökt gå rakt igenom med blåmärken som följd? Svaret på denna fråga är nej, inte då. Har jag då headbangat halva natten och totalt glömt bort min aktningsvärda ålder? No sir, no can do. Så var det inte heller.

Däremot har jag tillbringat en hel dag i skolan. Med ett gäng mycket intensiva och pigga 8 åringar. Inte nog med det, jag har tillbringat den dagen i verkstaden. Där jag hade kurs. I konsten att göra glassmycken. Det torde bara kunna sluta på ett sätt.... KAOS! Och blodvite!

Men vet ni vad? Så blev det inte! De små liven satt som tända ljus, lydde vartendaste litet ord jag sa och skötte sig exemplariskt. Alla kidsen var superintresserade, jättelyckliga och sa att det var en av de roligaste dagar de haft i skolan! Det kändes klart smickrande! Avslutningsvis var det ett gäng (främst killar!) som frågade om jag inte kunde komma fler gånger bara för att vara med. Och Mellantrollet var självklart stolt som busan!

Det var roligt, men intensivt och vid dagens slut var jag slut som artist. Men åker jag hem då? Nopia, nein, njet. Då är jag med Lilltrollet på fritis i några timmar för att vänta in mamman till en tjej som Lilltrollet brukar hamna på kant med. Sedan kör vi lite beteende terapi med damerna för att få dem att lära sig umgås på ett bra sätt. Vi får se hur det fortlöper, det är iaf en bra början.

Så nu är jag trött, ska skutta i säng och vårda min Louis Armstrong pipa (det är inte världens bästa väder för en seriös astmatiker) samtidigt som jag njuter av min samvaro med Peter Robinson.

Och med det säger jag "over & out" från Trollskogen