På benen igen...

Har påbörjat klättringen upp ur mitt svarta hål. Det går sakta, men det går iaf uppåt. En får vara glad för det lilla *s*. Har varit ute i Trollskogen i ett vintervitt landskap och kopplat av. Helt passiv kan jag ju inte vara så då blev det lite stickning... till en liten nyanländ dam som vi förmodligen får höra mer om i bloggosfären.... Undrar om hon passar i rosa?

Teardrops keep falling...

Just nu känns det tungt. Jag vacklar i min tro att jag är så stark som jag brukar tycka. Jag behöver få bekräftelse på att jag grejar det här. Jag brukar kunna hitta det inom mig, men just nu känns det långt borta.

För många är det som hänt kanske bagateller och petitesser, men jag märker att det tär mig. Först den återupptagna mobbingen av Mellantrollet, vilket resulterar i att hon backar tillbaka i invant beteende - stänga av, stänga ute och vara arg. Fullt förståeligt, men svårt för mig att hantera. Så blir Lilltrollet rejält sjuk, kräver mycket uppmärksamhet vilket hon får. Och då blir Mellantrollet avunsjuk. Också det förståeligt.

Själv dras jag med dåligt samvete, för att jag jobbar. Inte mycket sett ur mångas synvinkel, jag lämnar hemmet först vid 8,30 och är nästan alltid hemma vid 16.30. Men jag vill ju vara hemma är barnen är sjuka! Känner mig som en dålig mor som inte är det. Men okej, nu är ju vår situation sådan att jag har mycket jobb och tjänar pengar. Trollfar är ännu i uppstartskedet och har inte lika mycket jobb. Så visst är det smartare att han är hemma. Absolut!

Och så dagens "höjdare"! Förmodligen blev pappa bestulen på sin plånbok när han var och köpte cigaretter igårkväll. Han har ingen aning. Han insåg att något hade hänt när en okänd kvinna ringde på hans dörr imorse och överlämnade plånboken. Hela kontot tömt..... och alla pengar i plånboken borta.... precis före räkningsdags. Och sen spärrning av kortet, vilket förmodligen gör att han inte får ersättning från banken. Frågan är om de anser hjärntumör och demens vara ett vägande skäl för att tillstyrka ersättningen?

Tillbringat hela dagen med pappa. Lämnar småtrollen hos motsträviga farföräldrar som försöker neka med motiveringen att de är trötta. Tack så mycket! Vi mer eller mindre tvingade dem, vilket farfar klart markerar sitt missnöje med genom att konstant hacka på de små trollen. Nästan tre timmar för att fixa en polisanmälan, och flera timmar för att lugna pappa.

Sedan när vi ska åka hem startar inte bilen.... batteriet har behagat ladda ur. Känns liksom som pricken över i:et och sedan dess har jag grinat.... Det var INTE så här påsken skulle bli! Vi skulle vara ute på landet, ha det mysigt och lugnt, trollen skulle vara påskkäringar och själv skulle jag vila upp mig. Hämta lite kraft inför kommande vecka som innebär massor med jobb och förbereda vernissagen som går av stapeln nästa helg.

Men luften gick ur mig.... jag grinar istället....

Glad påsk - så fan heller!

Okej, först sjukt litet troll. Äntligen på bättringsvägen. Trollskogen hägrar. Vi åker nu!

Telefonen ringer. Trollmorfar bestulen. Hela pensionen borta. Ingen Trollskog!

Istället polisanmälan, försäkringsanmälan och trösta förvirrad morfar.

Just nu... känner jag mig trött, förbannat och ledsen. Så jävla ledsen.

Och arg, för hur fan kan man ge sig på att stjäla från en senil, förvirrad gammal människa? Hela pensionen.... Precis före räkningarna... Jävla skit!

Övning ger färdighet

Nu är det påsk. Kuckeliku liksom.

Jag är ledig nu. Göra ingenting.

Jag har svårt för det.

Jamen....

Lilltrollet har fortfarande feber. Röda ögon och rinnande näsa.
Mellantrollet kräks.

Vad säger man? Glad påsk liksom.....

Blått är flott.....

så sägs det iaf. Jag överlåter åt er att bedöma. Visst är jag gentil?

Mitt fel!

I am so very sorry. Satte på sommardäck förra veckan, och jag vet att så fort detta är gjort så kommer snön! Jag lovar, nästa år kommer jag köra med vinterdäck året runt. Okej?

Aj aj aj....

det bultar och det bankar. Lilltrollet har däckat i 40 graders feber. Trollfar gnyr om huvudvärk och så även jag. Känner mig som i en dimma och jag har skalvärk så det står härliga till.

Ont ska med ont fördrivas så nu funderar jag på om jag ska kasta mig in i väggen med huvudet före, utan skyddshjälm, eller helt sonika falla till föga och ta en Alvedon.

Vad rekommenderar medicinalverket månne?

Det jag egentligen vill säga...

Hur tänker Du? Du som har barn, som Du inte riktigt orkar engagera Dig i. Visst, Du ger barnet mat, läser läxor och ser till att kläder finns. Åker på semester, låter Ditt barn vara med i allehanda aktiviteter. Men som Du sällan ser. In i själen på. Hur Ditt barn mår. Är h*n ensam i skolan? Trivs med de andra. Är kanske taskigt mot någon. Eller har det själv svårt.

Hur får Du reda på det, om Du inte tar Dig tid att ha det där "lilla" samtalet i vardagen. Att vara närvarande. Till fullo. Den där stunden, precis innan sängdags. Då, när Ditt barn är öppet och utan guard. Delar med sig av tankar och känslor. När Du, om Du överhuvudtaget är där, lyssnar med ett halv öra medan tankarna vandrar bort till det Du ska göra sedan. När Du missar nyanserna, varningssignalerna som talar om att något inte är okej. Att det är något Du borde forska vidare i.

Hur reagerar Du när skolan ringer och säger att det är problem? När Du får reda på att Ditt barn systematiskt mobbat ett annat barn. Och Du har ingen aning. Du har inte sett de tecken som finns. Hur tänker Du då? Eller gör Du som vanligt, stoppar huvudet i sanden? Förtränger att det hänt. Låtsas som det regnar när Du möter dem som Ditt barn har utsatt. Ler stort och går snabbt vidare. Lite nonchalant säger några förmaningens ord till Ditt barn. Lugnar Ditt samvete med ett snabbt släta över. För att sedan förtränga och gå vidare igen.

Tänker Du aldrig på att det någonstans där finns ett barn som gråter sig till sömns. Som är otrygg i den värld som h*n tidigare älskade. Som är rädd för att gå till skolan. Rädd för att möta Ditt barn. Vars sol har gått i moln. Som för alltid förlorat sin barnsliga tro på en god värld. Som inte längre får leva sitt liv i barndomens naiva ljusa skimmer.

Att Du genom att inte orka/vilja se har skadat ett oskyldigt barn. För Ditt barn är inte den som bär den egentliga skulden. Det är Du. Du som borde funnits där. Men inte ville. Inte orkade. Som inte bara offrade Ditt eget barn. Utan även Ditt barns offer. För att Du inte ville se.

Är det värt det?

Söndagsfilosofi

En sak som slår mig med jämna mellanrum. Eller inte direkt en sak, det blir ett klart syftningsfel. Det är en tanke som slår mig och det är följande:

En kvinna som ska laga mat tvättar sig om händerna och sätter igång. En man som ska laga mat sätter på sig kockförklädet och börjar.

En kvinna som ska sätta upp en tavla tar fram hammare & spik, samt klipper till. En man måste först byta om till snickarbyxor.

Det finns säkert fler exempel, men just nu kommer jag inte på några.

Why is that so? Alltså, inte att jag inte kommer på fler exempel utan på att männen (yes, jag generaliserar men det brukar jag göra) måste förstärka sin aktivitet med någon form av uniform innan de kan skrida till verket. Medans vi kvinnor bara sätter igång och gör jobbet.