Gulp....

Häromdagen insåg jag att det var dags att piffa till de små trollen. Håret har fått växa vilt och topparna började se ut som spretiga taggbuskar.

Eftersom min planering är noll och intet på sådana här saker så måste jag fixa det direkt när tanken dyker upp. Vilket då ger vid handen att frisersalongen brukar bli därefter. I detta fallet en relativt nyöppnad drop in variant i närheten av hemmet.

Öppnar dörren lite försynt, tittar mig skeptiskt omkring och får en känsla av att hamnat i orienten. Buddha tempel, en doft av rökelse och asiatiska modeller på affischerna kändes lite lagom exotiskt. Mellantrollet som är med som testpilot hinner ta ett steg in i lokalen innan hon blir överfallen av en liten trasselsudd som glatt bjäbbar och försöker pussa henne överallt där han kommer åt.

Sedan kommer frisören. Då blir jag än mer skeptisk. Det är en asiatisk herre med hockeyfrilla à la 70 tal och glasögon som gjort Austin Powers avundsjuk. Dock är det för sent att vända så jag tar ett djupt andetag, frågar om de har tid och vad en klippning kostar.

Jo då, de har tid och priset är facila 99:- varför jag beslutar mig för att ta risken. Tänker som så att det är ju bara topparna som ska av. Hur svårt kan det vara? Så jag slår mig ned i soffan, låter Mellantrollet sköta dialogen själv och hör helt plötsligt "jag ska ha kort hår, jättekort".

Gulp.... jag ser en miljon olika scenarion framför mig. Hur Mellantrollet kommer ut i stubb, gråter för att hon ångrat sig. Hur frisören hackar av hennes tjocka, vackra hår så att det ser ut som en nyslagen åker. Jag är på väg att kasta mig ur soffan, ta henne i handen och snabbt springa därifrån. Men för sent!

Saxen har redan tagit ett stort, saftig tag i Mellantrollets vackra hår och splatt så är det kort.....
Massakern fortsätter. Frisören klipper maniskt. Han står upp, kammar och klipper. Han sätter sig ned, kammar och klipper. Står upp igen, kammar och klipper. Jag törs inte titta utan stirrar ihärdigt på golvet där jag ser resterna av hennes fagra svall ligga.

Efter nästan en timma hör jag honom säga på bruten svenska "nu äl du fin i hålet, det blev jättebla". Mellantrollet svarar glatt "precis så här vill ajg ha det".

Och jag törs äntligen titta. Och ser en helt ny tjej. En tjej som helt plötsligt ser ut som en skönhet. Så otroligt fin blev hon, precis helt rätt frisyr för henne. Och bra klippt var det.

Återigen fick mina fördomar sig en törn. Till det modesta priset av 99 kronor.

Please explain...

Okej, stavgång. Jag fattar, ska tydligen vara jättenyttigt. Muskler och kondition osv. Jag kan även förstå att man tar med sig dem vart man än går. Exempelvis när man går på en gymnastikuppvisning för små söta flickor. Förmodligen gymnastiserades det på vägen till och från evenemanget, så okej. Jag köper den biten.

Jag förstår att man också måste ta med sig dessa stavar in i hallen. Stöldrisken och så. Helt okej, även här är jag med.

Däremot fattar jag nada varför man STAVGÅR när man ska till sin plats på läktaren. Pang, tjoff, kadung sa det. Tanten marscherade med stavarna ihögsta hugg, på en smal smal liten gång och det var både tår & väskor som fick sin en rejäl stänkare.

Var lite lätt sugen på att knäcka inte bara tanten utan även stavarna.... Men jag höll mig!

Kognitiv terapi?

Varför sätter jag mig i en sån sits som min intuition skriker högt och gällt NEJ till? Varför är jag så embarmligen puckad att jag åtar mig saker jag vet att jag inte vill och/eller kan, bara för att jag inte vill göra någon ledsen genom att säga nej? Kanske det är för att jag vill känna mig duktig?

Många frågor blir det. Och jag har våndats med det här i några dagar. Har fasiken inte kunnat sova på nätterna och hjärtat har signalerat oro mest hela tiden. Tror det var en liten lätt dragning åt det ångestladdade hållet.

Häromdagen tillfrisknade jag och insåg att nej, jag ska inte göra något jag inte tror på. Så jag säger upp en kund som jag nyligen blev ombedd att ta. Fegade lite och tog det på mail. Vilket kunden säger sig inte ha fått.

Hade idag möte med kunden vilket jag fann meningslöst att gå på. Men om kunden inte vet att den är uppsagd så måste jag ju ta kontakt. Så jag ringer och säger upp kunden muntligen per telefon. Vilket inte var det enklaste att få igenom, total noll förståelse. Men jag stod på mig. Nu är det gjort! Kan alltså börja andas igen och hoppas på en den däringa pressen över bröstkorgen lägger sig.

Enda som återstår är att göra ett snyggt avslut. Men det kan jag nog. Tror jag. Fast jag vill inte.... :-)

Kanske jag lär mig till nästa gång att lyssna på mig själv? Fan trot!

Livet är skört...

Mina problem känns just nu väldigt ynkliga. Återigen ger jag mig det löfte jag gjort så många gånger förr. Att leva i nuet. Att ta tillvara på de stunder jag har, med mina barn. Med min man. Mina vänner. Stunder av lycka och glädje, i vardagen. De små små ögonblicken.

För en dag kan det vara borta. Ett kort ögonblick och livet kan raseras.

Jag tänker på Engla. Som blev berövad sin framtid. På hennes familj. Som en sjuk, egoistisk människa genom sin handling förstörde. På Pernilla vars familj fick genomleva samma sak. Deras ovisshet är slut, men de får leva med en evig sorg.

För att en ond människa tog sitt rätten att förstöra deras liv. Och för att vi har ett samhälle som inte tillåter oss att låsa in sådana här människor, för tid och evighet.

Ikväll kommer jag krama mina barn extra hårt. Och länge.

Jag tänker på Engla. På Pernilla. På deras familjer.

Hit och dit....

Mysko. Letar efter snuset i handväskan, men det är puts väck. Däremot hittar jag ett par smutsiga strumpor. Very strange.

Så slår mig en tanke, och yes. Mycket riktigt, snusdosan ligger i tvättkorgen.

Mycket konstigt....

Män från Mars...

och kvinnor från Venus eller hur det nu var. Ibland tror jag att män & kvinnor är okompatibla. Ja, det är trubbel i Trollskogen. Men det går över. Det gör det alltid. Men just nu. Just idag. Den här veckan. Sviter efter helgens lite lätt kaotiska (och jobbiga) svängningar i värdena. Min mammas födelsedag, vilket jag inte firar av förståeliga skäl, men ändock en påminnelse om sorgen. Så ibland orkar jag inte. Jag tycker synd om mig själv. Och då är jag inte helt lätt att tas med. Men what the heck, jag är också svag. Liten. Mitt jobb, mitt liv går på något sätt ut på att ta hand om andra. Andras problem. Att lyssna. Vara stark. Stötta, trösta, peppa.

Men ibland så behöver jag det. Och då borde jag få en axel att luta mig mot. Men den finns inte alltid där. Då blir jag ledsen.

Kan vara att männen i min ålderskatergori tillhör en annan sort? Jag tror den kallas för The Non Talking Generation.

Eftersom jag inte gillar att vara ynklig så kanske jag blir tyst ett tag. Men ni behöver inte vara oroliga, jag kommer tillbaka. Kanske inte större (jag har gått ned i vikt hur fan det nu gick till), förmodligen inte starkare, garanterat inte vackrare men ändock - jag kommer igen. As always!

Fy fan för att bli gammal!

Som jag tidigare skrivit om är min far lätt förvirrad, och det blir värre från dag till dag. Tidigare har han alltid haft som rutin att en gång om dagen gå ut för att köpa cigaretter. Nu börjar den biten också försvinna. Ett antal gånger har han ringt mig på kvällarna, framåt nio - tio snåret, och rapporterat att cigaretterna är slut. Nu bor jag inte alltför långt ifrån, men att köra 4 mil dit och 4 mil hem känns inte helt roligt så dags på kvällen. Förutom det ringer han ibland 6-8 gånger om dagen och undrar om sin ekonomi. Vilket jag redogör för, och så ringer han efter en timma igen och frågar efter precis samma sak.

Det är smärtsamt att se, samtidigt som jag reagerar med viss irritation. Mitt logiska jag vet att nej, han kommer inte ihåg och det är bara att bita ihop. Samtidigt kommer samtalen precis när som helst, och det är inte alltid jag har tid. Men samtidigt, han behöver det.

I helgen råkade jag hamna på sjukhus (inget dramatiskt, mer än att den medicin jag tar regelbundet fick ett tuppjuck och mina värden sköt i höjden) för observation. Då min åkomma är av medicinskt natur hamnade jag på intern medicin och för de som är insatta vet att där är snittåldern ca 85 år.

Jag hade nöjet att dela rum med 3 damer, varav en var hyffsat klar, en mer eller mindre medvetslös och den 3:e helt väck. Hon skällde ut mig efter noter för att jag släppt in katter på rummet (vilket jag definitivt inte hade gjort), därefter fick jag pisk för att jag inte tog tillräckligt väl hand om mig. Slutligen började hon böna och be mig om att släppa ut henne, för hon trodde sig vara inlåst.

Därefter började ett evinnerligt ringande på änglarna klädda i vitt; det var vatten som skulle bytas, kuddar som skulle puffas, smärta som skulle bort, oro som skulle skingras.

Det gjorde ont i hjärtat att se, samtidigt som jag kände en viss irritation precis som med pappa. För jag kände att jag varken hade tid eller ork att bry mig om hennes situation. Vilket i sig är tragiskt.

Jag hoppas att jag får leva med huvudet intakt, och när min kropp är trött vill jag få förmånen att stilla somna in. Med ett leende på läpparna. Gåendes i frid och lämnande mina nära och kära efter mig, med vetskapen om att jag var redo.

Kan självklart inte avsluta detta utan att uttrycka min stora beundran, för dee stora hjältarna i detta livets drama- vårdpersonalen! Fick jag bestämma skulle de ha dubbelt så hög lön!

Surgubbe!

Kära lilla patetiska imitation av mänsklig varelse som olyckligtvis kör buss,
Ja just Du, som körde 4:an kring 16.30 snåret idag. Det är Dig jag skriver till. För jag undrar hur Du tänker? Om Du överhuvudtaget tänker. Du kanske helt går efter Din låga instinkt som förmodligen säger åt Dig att agera så dumt och oempatiskt som Du kan.

Kändes det som Du hade makt när Du stängde dörren mitt framför näsan på en liten 7 åring? Som innan dess var jublande glad för att hon hann springa till busshållplatsen i tid.

Inte nog med att det var otroligt elakt, det kunde även varit rejält farligt eftersom hon redan lyft benet för att kliva in. Hade hon hunnit sträcka ut det hade hon förmodligen klämt sig i dörren. Kanske det Du var sugen på? Då hade Du väl fått känna Dig än mäktigare eller?

Jo, jag vet att ni har stressade tidtabeller att följa och jag säger ingenting om dörren hade varit stängd när hon kom fram. Men så var det inte. Och vi snackar om en liten 7 åring.

Hoppas Du fick den maktkick Du eftersträvar, själv ägnade jag mig åt att trösta henne. Dels för att hon missade bussen och dels för att hon inte alls kunde förstå hur Du kunde vara så dum, mot henne. Barn i den åldern tar det mesta personligt, och det faktum att det kom en buss några minuter senare var ingen tröst. Det var ju den här bussen hon sprungit efter, och som hon faktiskt kommit fram till.

Förmodligen gjorde det Din fredags eftermiddag till en lycklig sådan. Visst, det kan jag unna Dig då Du förmodligen inte har så mycket annat att glädjas åt.

Mvh

Trollmor som sprang på rekortiden sjuttioelva sekunder blankt

A whole lot of loving....

Mellantrollet har haft en inte helt lugn period. Dels efter det återupptagna mobbingförsöket, dels ett långt lov som sätter rutinerna ur spel och en ofrivillig paus från BuP.

Hon har som jag brukar säga "spretat" en del, framförallt de senaste dagarna. Först trodde jag det var att lovet var slut men igår fick vi förklaringen. Hon gick från normal temp till 39,4 på 2 timmar och däckade fullständigt. Klart det tar på humöret. Gårdagen tillbringades sovandes större delen av dagen, även förmiddagen idag gick i vilans tecken men framåt kvällskvisten började hon vakna till liv igen.

Först låste hon in sig på sitt rum med sträng tillsägelse att jag inte fick störa. Sedan tog hon en kort promenad med trollfar. Väl hemkommen låste hon in sig på sitt rum igen. Efter en stund kom hon och uppvaktade mig med:

1. En bukett tulpaner
2. En chokladask
3. En hemmagjord skylt (av indianpärlor, pärlplattetekniken) med texten "Mamma I love"

Hon tyckte jag behövde lite uppmuntran i allt jobb. Och så höll hon på svämma över av moderskärlek. Inte alls dumt inte *s*

Behöver jag tillägga att det värmde gott i mamma hjärtat?

Mellantrollet strikes again!

Mellantrollet: Du är världens bästa mamma!
Trollmor: Tack hjärtat.
Trollfar: Men jag då? Är jag inte världens bästa pappa?
Mellantrollet: Du är okej pappa.
Trollfar: Bara okej?
Trollmor: Vet Du gumman, jag letade som bara den och det här är den bästa pappan jag kunde hitta!
Mellantrollet: Mamma, Du skulle inte haft så bråttom....


ps: bör förtydligas att det sades med ett stort smile på läpparna... hon har humor den lilla damen