Och än går det ner.....

Nu kom det igen. Den där berömda dippen. Nedåttrippen i rollercoastern. Precis som ett brev på posten. Jag är ledsen, sorgsen och livet känns lite tungt. Konflikterna med Mellantrollet är just nu intensiva och jag har svårt att hantera dem. Det är något form av process som pågår, men jag kan inte riktigt tolka vad. Jag försöker finnas där, försöker undvika att bli provocerad av dem. Bibehålla lugnet och tålamodet, men det är som Mellantrollet inte ger sig förrän det brakar loss. Fungerar inte det ena sättet så provar hon det andra, och när inte det fungerar så blir det ännu en variant. Och slutligen så går jag i fällan och konflikten är ett faktum.

Ibland funderar jag på om det är jag som framkallar dem, för jag märker så otroligt väl att när jag är i obalans så är hennes spärrar allt lägre. Det brister fortare och hennes agerande blir än mer utåtagerande. Ibland känns det helt surrealistiskt, istället för en bräcklig liten tjej så förvandlas hon till en furie. I hennes stunder av ilska är det inte ett barn som möter mig, utan en opstinat tonåring. Hennes vokabulär och agerande påminner mig om en tonåring som gör revolt, inte alls om en vilsen liten tjej med sargad själ.

Och tyvärr räcker inte alltid mitt tålamod till. För när det här händer så är det inte bara Mellantrollet som lider, utan vi alla påverkas av det. Lilltrollet ber om ursäkt, utan att hon har minsta del i det som sker. Men hon vill kompensera oss, trösta och tar därmed på sig skulden. Så här efter, när stormen bedarrat ser jag allt så klart. Förstår varför det gick som det gick, ser vad jag borde ha gjort istället. Men då, när det sätter igång så är det inte alltid jag klarar av att sätta stopp. To do the right thing. Idag spårade jag ur. Jag blev trött, ledsen, arg, besviken och jag var inget stöd alls. Jag fick nog.

När de här stunderna kommer så är det som om insatsen höjs steg för steg. Varje morgon hela veckan har startat med en konflikt. Mellantrollet har burit med sig något som stört henne och hennes sätt att få det ur sitt system är att provocera. Jag har klarat det en hel vecka, trollfar likaså. Men idag gick det inte längre och det blev en ordentlig konflikt. Med tårar och skrik, ledsna ord och besvikelser. Jag är definitivt inte stolt över det, jag är ledsen och besviken på mig själv. Men idag orkade jag inte. Jag blev arg. Ordentligt. Opedagogiskt. Omoget. Jag höjde rösten. Jag skrek åt henne. Jag var arg. Möjligen mänskligt, men jag är besviken på mig själv.

Förmodligen kommer jag ångra det här inlägget imorgon, men just nu behöver jag lätta mitt hjärta. Jag har fått så mycket stöd av er, många av er som skrivit att jag är en bra mamma, ett fint stöd för mellantrollet. Men just nu tror jag inte på er. För idag var jag det inte. Förhoppningsvis är jag det imorgon. Jag ska iaf försöka. Igen. Och igen. Och igen.

För om det inte blir några bakslag är det svårt att göra framsteg. Även om det just i denna stund känns som en ringa tröst.....

Sicken tur!

Just när jag började känna en liten bloggångest för att jag inte haft tid eller inspiration till mitt skötebarn, så blir jag utmanad av PGW. Och eftersom jag är en väluppfostrad flicka (läs tant) så ställer jag såklart upp:

1. Vad bär du runt på i din handväska/ryggsäck/kappficka som du helst inte vill prata om och som egentligen inte är motiverat till att bära runt på?
Sömntabletter! 2 stycken. Som jag aldrig tar, men som jag fick av en kompis när livet var stökigt och jag mådde dåligt. Då fick jag 2 st för att kunna sova, om det stökade till sig. Lade dem i plånboken och 2 år senare ligger de kvar.

2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp och varför har du inte kastat det?
Det var klart svårare, men det torde nog vara den däringa "Sunshine Powder" som gör att jag ser ut som en indian. Och det var många år sedan det var på modet. Men den blir kvar, förmodligen i väntan på en maskerad....

3. Hur många par skor har du? Egentligen? Fuska inte, gå och räkna ordentligt.
Det här är för mig en definitionsfråga. För jag är en hamster. Sparar skor i evighet, även om jag inte använder dem. Har två flyttkartonger i källaren som är knökfulla. I klädkammaren finns säkert ytterligare ett tjugotal par. Men skor jag använder? Sommartid är det en 3-4 par och vintertid alternerar jag mellan 1 par kängor, 1 par boots och 1 par stövlar. Men hur många jag äger? Säkert närmare 100

4. Hur många handväskor har du? Egentligen? Fuska inte, gå och räkna ordentligt.
Här kan jag hänvisa till svaret ovan. Fast de där flyttkartongerna jag ägde har jag gett bort. Jag växlar mellan en beige, en brun/svart och ibland piffar jag till det med en röd. I min ägo finns dock en hel drös till, i mitt tidigare liv reste jag till Italien varannan månad. Då blev det ett och annat väskinköp, för jag var ju tvungen att matcha skorna jag köpte. Så hur många är det då? 14 st efter utrensning!

5. Vilken är den bästa tiden på dygnet och varför det?
Också här finns olika svar. Är jag barnledig (vilket inte inträffar så ofta) så är det när klockan börjar närma sig midnatt och jag vet att jag kan läsa hur länge jag vill för jag har sovmorgon. Är det med barn är det kring 20 snåret. När kvällsritualerna är avklarade, trollen ligger i sängen och jag bredvid. Kvällsagan läses och lite livsfilosofiska diskussioner tar vid, strax innan de slocknar tätt intill trollmor.

Vilka ska svara på denna då? Självklart alla som känner sig manade, men mest nyfiken är jag på Deep/eds svar. Dock får han byta ut fråga 4 mot mobiltelefoner, för jag tror inte han har så många handväskor... Men vem vet? Jag kan ha fel, det har hänt förut!

Livet...

är förgängligt. Det är lätt att glömma bort det. Idag blev jag påmind.....

Ringer för att söka en kund, men får inget svar. Kontaktar då en kollega. Som berättar att kunden valt att lämna detta livet, det blev för tungt. En människa i sina bästa år, familj med små barn och till det yttre framgångsrik. Men så lätt är det inte att bli lycklig..... tyvärr.

Med det i tankarna inser jag återigen hur lyckligt lottad jag är. Trots mitt bagage har jag alltid lyckats förhålla mig positiv till livet, haft förmånen att slippa de maror som rider många av oss. Jag har lyckats hålla mig på fötterna och ta tillvara på de små stunderna som förgyller tillvaron. Jag har haft förmånen att kunna glädja mig åt livet. Det är inte alla som får en sådan gåva, många får kämpa för den i hela sitt liv.

Jag är en lyckligt lottad människa helt enkelt, även om det tog mig många år att inse hur bra jag har det. Men nu kommer jag fan i mig aldrig att glömma det!

Lite kvällsfilosofi...

Att få barn förändrar alla människor, och oftast till det bättre. Att få barn med speciella egenskaper är både slitsamt, smärtsamt men även otroligt kärleksfullt och lärorikt. Mellantrollet är speciell, dock inte så tydligt att det märks för alla. Det kräver en längre tids umgänge, för många som bara träffar henne en kort stund när hon är avig kan uppleva henne som ouppfostrad och bortskämd. Men fullt så enkel är inte sanningen. Utan rätt hjälp (och även rätt föräldrar) fanns det en klar risk att hon hade utvecklat autism. När verkligheten blir för påträngande och jobbig så drar hon sig fortfarande undan. In i sin egen rofyllda värld dit vi inte får följa med. Inte så ofta längre, vilket på ett sätt är skönt men samtidigt sliter det på henne för hon får inte samma vila.

Ibland funderar jag på varför det blev så. Varför Mellantrollet kom till oss och ingen annan. Och hur mitt liv sett ut utan Mellantrollet. För hon har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Genom att ha henne i mitt liv, som utmanar mig och ställer krav på mig så kan jag inte smita undan. Jag kan inte leva livet "the easy way" för det går inte att lura henne. Så fort jag inte är 100% närvarande i tanken så läser hon av det och utbrottet kommer som ett brev på posten. Utan henne hade jag säkert kommit undan med att vara delvis närvarande och jag hade haft mina murar kvar. Hållit omgivningen utanför och garden uppe. Så hon har defintivt gjort mig till en bättre människa. En människa som törs vara där, stå kvar och känna både kärlek, glädje, smärta och sorg.

På samma sätt kan jag även se den gåva som min bakgrund har gett mig. Genom att ha föräldrar som inte var helt enkla och där missbruket tog en stor del i vardagen så hade jag två val - att ge efter eller kämpa emot. Och jag kämpade emot. Och klarade av det. Precis som jag och Mellantrollet kommer att klara av de svårigheter som ligger framför oss. Tillsammans med Trollfar och Lilltrollet.

En lång vandring....

Mellantrollet mår inget bra. Hennes själ värker. Hon känner sig annorlunda, utanför. Och det är hon. Annorlunda. Och speciell. Vilket egentligen är en alldeles underbar sak att vara. Att vara speciell. Att sticka ut. Bryta mot strömmen och vara lite udda. En alldeles egen liten Pippi Långstrump.

Men det är också svårt. Och gör ont. För när man är ett litet barn så vill man inte vara annorlunda. Man vill vara som de andra. Och de andra barnen har svårt att se det charmiga i någon som inte är som de. Deras föräldrar har också svårt att se det unika, det alldeles underbara i en liten tjej som är lite udda.

Vi människor har tyvärr en tendens att bli rädda för det vi inte känner igen. Dra oss undan och stilla iakta. Fundera och bli lite rädda. Den som sticker ut får ofta vandra sin väg alldeles ensam. Till de en dag korsar en annan udda persons väg. Då kan de tillsammans slå följe.

Min viktigaste uppgift som mamma till detta unika lilla troll är att stötta henne. Stärka henne i hennes udda personlighet. Hjälpa henne fram på vägen. Hålla henne sällskap tills hon möter personer som är starka nog att glädjas åt hennes unikitet. Som har förmågan att ta tillvara på hennes egenheter. Och som uppskattar det som är lite annorlunda. Som kan se bortom klyschor och förväntningar. Som kan se det som är äkta och varaktigt. Som kan ta tillvara på det genuint vackra som hon har att ge. När hon hittat tryggheten i sin person.

För hon kommer dit. Men vandringen är lång och svår. Den kommer ställa stora krav på både henne och mig. Men jag lovar att jag kommer göra allt för att inte svika henne. Finnas där för att trösta när själen värker. Stötta henne när orken tryter. Bära henne när hon behöver vila. För hon måste gå den där vägen. Hur trött hon än är. För lyckan finns. Speciellt för henne. När hon vuxit i sin klokhet och funnit tillit i sin djupa själ.

Och så länge jag finns kommer hon aldrig vara ensam. För jag är alltid med henne. I själ och hjärta. I tanke och handling. Nu och för evigt.

En titt i backspegeln

Idag var jag på mitt sedvanliga torsdagsbesök i min terapigrupp. Satt mest och lyssnade, iaktog och relekterade. Lät tankarna vandra och insåg hur långt jag kommit på min resa mot att leva, inte bara överleva. Och jag känner att jag är nog fasiken snart där, mitt kontrollbehov har släppt. Jag har en förmåga att våga lita på mig själv och min förmåga, att "go with the flow" och njuta av livet. I stort och smått. Och det känns så jäkla skönt!

Igår var det föräldramöte i Lilltrollets klass. Där det finns ett gäng mycket starka tjejer, som inbördes tävlar om vem som ska vara ledare. De inte fullt lika starka profilerna utsetts för en press och lojaliteterna testas hela tiden. Lilltrollet har blivit utsatt i viss mån, men inte alls i den utsträckning som det var för Mellantrollet. Och hon ber om hjälp när hon inte klarar av situationerna, så egentligen är jag inte orolig för henne. Men fan om jag stillatigande kommer se att samma situation utvecklas igen, även om Lilltrollet skulle klara sig undan.

Så igår öppnade jag munnen, högt och tydligt. Slog näven i bordet och förklarade för de naiva föräldrar som förklarade konflikterna med "att så gör ju tjejer", "det är nog inte så allvarligt" m.m att det är vårt förbaskade ansvar som vuxna och föräldrar att ta tag i det här. INNAN det har blivit en allvarlig konflikt, för redan idag ser vi ett mönster i det som sker. Det är samma 1-2 tjejer som orsakar konflikterna, och det är samma 2-3 tjejer som blir utsatta. Och det är INTE okej. Not at all!

Vi lyfte även på locket och drog historien med Mellantrollet. Exakt samma story som i Lilltrollets klass idag. Exakt samma diskussion som vi hade för över 1 år sedan. Och det vet vi ju alla hur den slutade. Det gick inte över, det blev värre. Vi väckte nog en och annan ur deras naiva Törnrosa sömn, att barn faktiskt kan vara elaka. Och att de är det.

Samt kanske det viktigaste av allt - vi kan inte lägga allt ansvar på skolan!Det är våra barn, och det är vi som fostrar dem till bra vuxna. Och vi är skyldiga att rycka in när vi ser saker som inte är okej, även om inte vårt eget barn är inblandat.

Idag har jag fått tack från många föräldrar och även från skolans personal. Att någon tog bladet från munnen, talade klarspråk och påvisade det ansvar som vi föräldrar faktiskt har. Sedan finns det förmodligen en och annan som tycker att jag är en bitch, men det är okej. För i det här fallet vet jag att jag har rätt!

Trollmor goes modelejon... not!

Idag var det svårt.... Fick 2 timmar över och beslöt mig för att skämma bort mig själv. Höstshoppa. Jag som inte gillar att handla kläder till mig själv. Böcker går bra, kläder till trollfar och trollbarn går bra. Men till Trollmor? Nej tack, jag vill hellre få hemleverans av en personal shopper fast då får jag nog spotta upp mig till en annan livsklass än den jag huserar i idag....

Vad shoppade jag då? INGENTING!

Varför? Enkelt. Antingen var kläderna fula och jag snygg. Eller så var kläderna snygga och jag ful. Oftast var det det senare.... Så om ni ser en medelålders kvinna hanka runt i skor av årsmodell 2005, iförda svarta utsvängda jeans modell-02 och med en lätt sliten (och ful) vindjacka så är det förmodligen mig ni ser. Vinka gärna!

The Telenor Story - the end (?)

Ja, jag är en envis jäkel och nej, jag ger inte upp! Rätt ska fan i mig vara rätt.

Förra veckan fick jag med 4 (ja just FYRA!) dagars mellanrum 2 påminnelser på mitt berömda (lite iaf, ni är ju några som läser) PC abbonemang. Jag fick TOKSPEL och den stackaren som svarade på Kundtjänst har förmodligen fortfarande fartränder i örongången efter min mycket laddade harang! Det var efter påminnelse 1. När påminnelse 2 kom var jag halvvägs ner till Kallekrona för att sittstrejka utanför Telenors HQ. Men det regnade så jag nöjde mig med att verbalt döda ännu en stackare på Telenors outsourcade kundtjänst. Den stackaren försöker förmodligen fortfarande klättra upp hur hålet jag mentalt tryckte ned honom i.

Men det lönade sig - idag har jag fått bekräftelse på uppsägningen OCH kreditering av den däringa fakturan de förra veckan tyckte jag skulle betala. Säger bara en sak:

DON'T MESS WITH ME, CAUSE I'LL NEVER GIVE UP WHEN I'M RIGHT!

I fablernas värld...

Jag börjar mer och mer inse att Mellantrollet är en skön blandning av Pippi Långstrump, Madicken, Nalle Puh och Mr Bean.

Pippi genom att hon alltid vandrar sin egen väg, iförd osannolika färgkombinationer. Strider för de svaga och håller hårt på rättvisan.
Madicken genom hennes förkärlek för långa, fina klänningar och genom att stoppa indianpärlor i näsan.
Nalle Puh genom det filosofiska draget och hennes underfundiga tankar.
Mr Bean och Mellantrollet har en hög gemensamhetsfaktor i sin fysik, deras förmåga att slå knut på benen och snubbla över sin egen skugga.

En sak har jag dock inte lyckats identifiera härkomsten av - suddgummi i örat! Vem brukar göra sådant? Eller är det en helt ny innovativ sida av Mellantrollet? Inte helt smart dock, för suddgummit sväller inne i örat, så nu är suddgummit större än när det kom in. Och det är stört omöjligt att få ut. Förhoppningsvis har doktorsns medikamenter gjort att det blivit uppluckrat till morgondagens läkarbesök och går att pilla ut. Annars väntar ett smärre ingrepp, vilket vi hoppas vi kan undvika.

Lite självgod blir jag....

Igår var det vernissage. Klart nervöst och pirrigt, att för första gången stå på egna ben. Bli bedömd av kända och okända ansikten, att höra människor tycka och tänka om det som ligger mig så varmt om hjärtat. Men det gick bra! Människor tyckte om det, blev berörda av det och ville gärna se mer. Och det var så otroligt skön bekräftelse, att det jag brinner för kan jag lyckas förmedla till andra. Idag fick jag ett mail som värmde mitt hjärta och i ett anfall av högmod så delar jag med mig:

"Så här ett dygn efter att jag besökt ditt vernissage så är jag märkligt
berörd av hur dina skålar/fat lever kvar i mina fingrar. Vad jag menar är
att glas oftast är ett material så skört att det i min värld mest vänt sig
till synsinnet för betraktelse. Men efter att ha små tafsat och strykit med
fingrarna på, hållit i och vänt upp och ner på dina fat blev upplevelsen så
mycket mer fysisk än jag tidigare varit med om.
Tyngden och det lena materialet efter faten finns kvar som ett minne i mina
händer. Det låter kanske löjligt men jag har fått en ny upplevelse av glas. Det är som dina fat ropar efter beröring, och jag är glad att jag hörde det ropet."

Jag tror aldrig att jag fått en vackrare komplimang!