måndag, oktober 22, 2007

Surprise, surprise....

Jag är en hämndlysten människa...... Kan väl säga att jag är inte överraskad direkt. Sveriges sämsta telefonbolag, gissa vilka?

"Det har svag image och får dåliga siffror för produkt- och servicekvalitet"

Kanske dags att börja ta kunderna på allvar eller?

Solo mio....

Jag spelade INTE bowling. Inte så mycket iaf. Jag drog iväg 2 klot av barnstorlek, bara för att glänsa lite och visa kidsen hur man gjorde.

Idag har jag en muskelbristning i vänster vad. Och en blodutgjutning på höger handled av storleken limpmacka.

Hur gick det till? Det är ju patetiskt, jag måste vara gjord av porslin!


ps: det blev strike... de gamla takterna sitter i

Rock & bowl...

Kan man väl säga att gårdagen innebar. 25 mer eller mindre vilda barn på en bowlingbana i kombination med stora, tunga klot kan väl bara sluta på ett sätt.....

Föreställ er tjurrusningen i Sevilla, men byt ut de fyrfota vännerna mot tvåfotade sådana. Det var ungefär samma fart, kraft och ljudnivå på dem som på brölande tjurar på jakt efter frihet.

Men kul hade de! Kloten for åt alla håll och kanter, det var väl både en och annan grind som fick sig en törn. Ingen vann, ingen förlorade och alla fick diplom.

Även ljudvolymen var hanterbar, för Trollmor pekade med hela handen, utövade militärisk disciplin och tog i med den allra djupaste stämman för att framkalla tystnad. Det fungerade! De små liven sträckte förskräckt på sig och satt som tända ljus, så vi avklarade pizzan, tårtan, sången och presentutdelningen utan större besvär. Inget barn grät, ingen blev skadad av bowlingklot på vift och alla var nöjda. Stolt måste jag skryta med att jag kom ihåg att det fanns några stycken som av fysiologiska eller etiska skäl inte åt skinka, och kommit ihåg att beställa vegetariskt till dem.

Enda lilla incidenten inträffade när vi blev utstlängda från lokalen 5 minuter före utsatt tid. Då blev det bråttom för nästa sällskap skulle in. Och att dressa på 25 stycken ystra småtjurar vars ytterplagg ligger i en stor hög - det grejar nog fasiken ingen på 5 minuter! Inte vi heller.... Men hem kom alla barn, med ytterplagg och en erfarenhet rikare! Så även jag....

söndag, oktober 21, 2007

Hur tänkte jag?????

Lilltrollets födelsedag.
Partytrollet även kallat.
Ju fler desto roligare.
H E L A klassen.
TJUGOFEM (25!!!) stycken
Bowling.

Hur fan tänkte jag?

Efter den har dagen behöver jag nog fasiken valium intravenöst.....

fredag, oktober 19, 2007

Inte bara mörker...

Hade utvecklingssamtal med Mellantrollets lärare idag. Första utvecklingssamtalet i den nya klassen, som inte längre är så ny. Var med en viss oro vi gick dit. Tidigare utvecklingssamtal har alltid handlat om;

"hon skriver så slarvigt, hon pratar så tyst, hon måste vara mer ordentlig, hon slarvar när hon räknar, hon får inte slåss, hon måste anpassa sig, hon passar inte in, hon ska inte... , hon bör inte...., hon får inte... osv"

Och vi har känt oss som misslyckade föräldrar, med en dotter som har svårt för skolarbetet.
Idag hörde vi följande:


"Mellantrollet läser otroligt bra för att vara så ung, hon har en extrem läsförståelse. Hon är jätteduktig på matte, tänker logiskt och utvecklas hela tiden. Visserligen skriver hon lite slarvigt, men det är en mognadsfråga. Hon är en av de absolut duktigaste i klassen och det är så spännande att följa hennes utveckling. Jag är tacksam över att hon trivs så bra hos oss"

Snacka om att den lärare som brinner för sitt jobb, ser barnen som de individer de är och respekterar dem för deras olika kompetenser, kan få dem att växa och bli inspirerade. Likväl som desillisionerade, utbrända lärare kan döda allt intresse hos våra små medborgare. Vårt livs bästa beslut är när vi gick på vår magkänsla och slutade lyssna på den tidigare läraren. Klassbytet har gjort underverk för Mellantrollet, och förmodligen är det därför hon är så svajig som hon är nu.

Det låter kanske motsägelsefullt, men tidigare hade hon fullt upp med att överleva. Att klara vardagen utan att bryta ihop, så då fanns det inget utrymme för det. Hon bet ihop och led. Nu är hon i en trygg miljö, där hon instinktivt känner att det finns skyddsnät och då släpper hon fram alla de känslor hon tidigare fått trycka undan. Hon blir utåtagerande för att bli av med den uppdämda frustrationen. Den som hon tidigare vände inåt genom att skada sig själv. Hon skriker högt för att bli hörd, där hon förut teg av räddsla för att synas. För då råkade hon illa ut.

Så hur arbetsam den här perioden är så är ändå hennes ångest och ilska en väg åt rätt håll, hon rensar systemet. Tömmer ut de gamla, onda minnena och helar sig själv. Det gäller bara att jag och Trollfar har orken, kraften & energin att se de när det är som jobbigast. Och att vi kan möta henne med kärlek och förståelse.

torsdag, oktober 18, 2007

Över ytan

Jag vet att jag inte behöver be om ursäkt. Det är min blogg, och den är för mitt välbefinnande. Men samtidigt, det finns en hel drös med människor som läser, kommenterar och ger kloka råd. Jag behöver er och jag är tacksam att ni finns där.

Senaste tiden har jag varit extremt dålig på att visa min uppskattning, jag har inte haft tid eller ork att besöka era bloggar, jag har knappt svarat på kommentarer och mitt bloggande har varit av mer negativ karaktär.

Men tyvärr, c'est la vie! Det är tungt just nu. Jag har näsan över ytan, men inte så mycket mer. Trollmorfar är nyopererad, svärfar väntar på operation, mellantrollet behöver förmodligen operation (hennes knä börjar strula och jag har precis samma lika illa vilket tagit 23 operationer för att rätta till), lilltrollet har fyllt 7 år, mellantrollet svajar och har rejäl ångest för tillfället. Det är mycket som tar energi. Däremellan ska jag hinna med kunderna, vilka också är hyffsat krävande för ögonblicket.

Kunde jag skulle jag ta ledigt, men för närvarande har vi en inkomst i hushållet och den är vi starkt beroende av. M a o känner jag mig ganska så pressad i min livssituation just nu, vilket självklart gör att jag blir sjuk (och ja, jag vet att det är kroppens sätt att säga ifrån).


Jag är dock inte deppad, jag har koll på nedåtspiralen och ignorerar den inte men faller inte heller i fällan. Vi kommer lösa det här med, men det tar som sagt kraft vilket gör att en del saker blir lidande. Och det är ni och den här bloggen.

Men jag hoppas att ni står ut och väntar ut det här, för jag behöver er! Och bloggen.

lördag, oktober 13, 2007

Maktlös...

Mellantrollet mår skit. Och jag kan inte hjälpa henne känns det som. Mitt förnuftiga jag vet att ett led i terapi är när själen känns som ett öppet sår, allt gör ont och man vill bara försvinna. Lägga sig ned och somna. Och där är Mellantrollet nu.

Allt gör ont. Inget är lyckligt. Och livet är svart. Hon vill inte vara med längre. När ens barn säger så vill jag bara skrika. Tvinga in lycka i hennes själ. Tvinga henne att skratta, se det fina i livet. Men så fungerar det inte. Utan jag bekräftar hennes känsla. Säger att jag vet, det gör ont att leva. Men att jag finns där.

Samtidigt känns det så abstrakt. Så vansinnigt fel. När mitt lilla söta troll som inte ens levt i ett decennium pratar om döden som något att längta efter. Det gör ont. Så in i helvete.

Idag gråter jag.

fredag, oktober 12, 2007

Tack för den!

Jag vet att Mellantrollet inte alltid fungerar i stora sammanhang, försöker därför undvika dem i mesta möjliga mån. Men ibland så går det inte. Som när Lilltrollet fyller år och present ska införskaffas. Såklart att Mellantrollet vill köpa sin egen. Och det är ett visst besvär, för då måste hon välja. Och att välja ger henne problem även om jag försöker underlätta.

Så vad händer? Jo, efter uträttat ärende så får hon ett utbrott. Skriker högt och frustrerat när jag frågar henne om någon bagatellartad sak. Visst blir jag generad, arg, ledsen och hela registret. Men att visa det eller agera på mina känslor gör bara situationen än värre. Så jag sätter mig på huk, tar henne försiktigt i famnen och frågar vad problemet är, vad hon egentligen blir arg för.

Människor passerar förbi, en del tittar och andra ser ingenting. Men en dam fryser till is, stor och tittar med elaka ögon för att slutligen med hög röst säga "Fy så barn av idag uppför sig, en sån där unge skulle behöva ett kok stryk. Men hennes mamma är väl alldeles för mesig förstås".

Vet Du vad kära j*a tant? Jag sliter som ett djur för mitt barn, för att få henne att förstå och fungera i sociala sammanhang. Hon lider, hon mår dåligt och jag försöker allt jag kan för göra livet lättare för henne. Vi har inte fått ihop det än, men snart så. Men intolleranta, oförstående människor som Du gör bara situationen värre! Tror Du inte att hon hörde Dig? Eller att jag hörde Dig? Tror Du inte att vi blev ledsna? Hoppas Du snubblar i hundskit på vägen hem och sätter Ditt förnäma arschle rakt i skiten!


ps: allt det här ville jag säga, men gjorde det inte. Inte för jag fegade ur, utan för att jag prioriterade Mellantrollet! Men ser jag Dig igen, när jag inte har barnen med mig så lär Du få höra!

torsdag, oktober 11, 2007

Friska barn dödar inte

Det händer ruskiga saker i vår värld. Det är inget nytt. Det har alltid hänt ruskiga saker i vår värld, för vi människor är inte kapabla till att hantera de gåvor vi fått på ett vettigt sätt. Mycket vill ha mer, makten berusar, bekräftelsebehov osv. Det finns en hel drös med förklaringar. Och kommer väl alltid att finnas. Den där goda världen där vi människor är snälla mot varandra kommer tyvärr nog aldrig bli allenarådande. Och det skrämmer mig. Gör mig sorgsen och ledsen. Framförallt maktlös, för hur gärna jag än vill så är jag en liten liten människa i den stora stora världen och vem fasiken lyssnar på mig? När karismatiska personer som Gandhi, Mandela osv inte lyckades nå fram så inte lär en liten Trollmor från Stockholm göra det heller.

Men för den sakens skull får man inte ge upp! Utan istället påverkar man i det lilla man kan, i den närmsta miljön. I familjen, bland vänner, i skolan, bland de barn som man stöter på. Visar barnen att det finns vuxna som bryr sig. Vuxna som ser barn och sätter gränser.

Det som skrämmer mig mest i bl a den här Kungsholmshistorien är att verkar råda stor brist på ånger & insikt. Jag läser om taktiksnack, vem som slog först, självförsvar, vem som sa vad osv. Men hur intressant är det? De har DÖDAT! Hur och varför är väl tämligen intressant. Det är BARN SOM HAR DÖDAT ETT ANNAT BARN! För är man 16 år är man barn. Hur kaxig man än är med pappas/mammas pengar på fickan så är man ändå barn! Men barn behandlar inte varandra på det här sättet om de inte är skadade, om de inte har en skev bild av sin egen betydelse, av vuxenvärlden. Lyckliga, trygga barn slår inte ihjäl andra barn. Mentalt stabila och friska barn trakasserar inte andra, vare sig vuxna eller små. Lyckliga, trygga barn kan visst bli arga. De kan absolut klippa till någon. Men de sparkar inte ihjäl någon. De dödar inte!

I mitt drömvärld skulle föräldrarna till de här killarna uttala sig, lägga korten på borden och säga "vi fucked up big time, vi lyckades inte fostra våra barn till att bli respektfulla människor". Nej, det kommer inte förändra någonting i det här fallet. Men kanske någon annan förälder därute får en insikt, en varningsklocka som ringer. Som kanske kommer på att "shit, vad sitter jag här för på fräscha krogen X, på mötet Y, middagen Z när jag kan vara hemma med min son/dotter". Som inser att barn blir vad vi gör dem till. I mina ögon är de här killarna skyldiga så in i helvete, oavsett förmildrande omständigheter. De är skyldiga till bristande respekt för sina medmänniskor. I mina ögon är även deras föräldrar skyldiga. Till samma sak.

onsdag, oktober 10, 2007

Tack... tror jag

Mellantrollet: Mamma, Du är fin
Trollmor: Tack älskling, det är Du med
Mellantrollet: Du är söt också.....
Trollmor: Tack hjärtat, Du också
Mellantrollet: trots att Du är skrynklig!