Pss.....

Vet ni vad? Eller förresten, ni vill nog inte veta.

Så jag struntar i att berätta att imorgon vid den här tiden sitter jag vid poolen, med ett glas vin. Tittar ut över de provencalska kullarna och njuter.

Lilltrollets långfinger...

Läkaren: Kan jag få se hur Ditt finger ser ut nu lilla vän?
Lilltrollet: (viskar) Mamma, det går inte!
Trollmor: Men gumman, varför inte? Doktorn måste se det
Lilltrollet: Mamma, det går inte har Du sagt!
Trollmor: Men hjärtat då, varför inte?
Lilltrollet: Men mamma! Då gör jag ju "fuck you" och det får jag inte!

(det ser onekligen ut så, med en megalång fingertuta på högerhandens långfinger)

Lite skakig....

Viktiga möten . Stora beslut skall tas. Jag är totalfokuserad. Mobiltelefonen avstängd. Mötet klart. Mobiltelefon på. En drös av meddelanden. Från make. Orolig sådan. Och osammanhängande meddelanden. Säger i princip bara "kom till akuten rum XX".

Med vilt klappande hjärta kastar jag mig in i en taxi och dundrar dit. Där möter mig ett söndergråtet mellantroll, som sitter med en sköterska. Hon pekar mot en dörr och dit går jag, vet inte vad som väntar. Hör Lilltrollet skrika i högan sky och hjärtat galloperar.

Lilltrollets finger har brutalt klämts i en dörr. Kräver en hel del stygn och massiv plåstring. Så små fingrar med så mjukt skinn klarar inte alla de stygn som krävs. Med en hårsmåns marginal slipper vi operationen.

Nu är alla stora och små troll nedbäddade, tagna och lite chockade. Fingrar blöder som bekant en hel del och det var lätt dramatiskt ett tag. Trollfar är inte helt bekväm med sjukhus heller, men klarade det hela galant. Själv är jag klart skakig, dels av synen som mötte mig för det såg klart ruskigt ut, och dels av känslan av att jag inte fanns där när jag behövdes. För dem alla.

Nu ska jag krypa tätt tätt intill och tanka ömhet.

Surprise, surprise....

Jag är en hämndlysten människa...... Kan väl säga att jag är inte överraskad direkt. Sveriges sämsta telefonbolag, gissa vilka?

"Det har svag image och får dåliga siffror för produkt- och servicekvalitet"

Kanske dags att börja ta kunderna på allvar eller?

Solo mio....

Jag spelade INTE bowling. Inte så mycket iaf. Jag drog iväg 2 klot av barnstorlek, bara för att glänsa lite och visa kidsen hur man gjorde.

Idag har jag en muskelbristning i vänster vad. Och en blodutgjutning på höger handled av storleken limpmacka.

Hur gick det till? Det är ju patetiskt, jag måste vara gjord av porslin!


ps: det blev strike... de gamla takterna sitter i

Rock & bowl...

Kan man väl säga att gårdagen innebar. 25 mer eller mindre vilda barn på en bowlingbana i kombination med stora, tunga klot kan väl bara sluta på ett sätt.....

Föreställ er tjurrusningen i Sevilla, men byt ut de fyrfota vännerna mot tvåfotade sådana. Det var ungefär samma fart, kraft och ljudnivå på dem som på brölande tjurar på jakt efter frihet.

Men kul hade de! Kloten for åt alla håll och kanter, det var väl både en och annan grind som fick sig en törn. Ingen vann, ingen förlorade och alla fick diplom.

Även ljudvolymen var hanterbar, för Trollmor pekade med hela handen, utövade militärisk disciplin och tog i med den allra djupaste stämman för att framkalla tystnad. Det fungerade! De små liven sträckte förskräckt på sig och satt som tända ljus, så vi avklarade pizzan, tårtan, sången och presentutdelningen utan större besvär. Inget barn grät, ingen blev skadad av bowlingklot på vift och alla var nöjda. Stolt måste jag skryta med att jag kom ihåg att det fanns några stycken som av fysiologiska eller etiska skäl inte åt skinka, och kommit ihåg att beställa vegetariskt till dem.

Enda lilla incidenten inträffade när vi blev utstlängda från lokalen 5 minuter före utsatt tid. Då blev det bråttom för nästa sällskap skulle in. Och att dressa på 25 stycken ystra småtjurar vars ytterplagg ligger i en stor hög - det grejar nog fasiken ingen på 5 minuter! Inte vi heller.... Men hem kom alla barn, med ytterplagg och en erfarenhet rikare! Så även jag....

Hur tänkte jag?????

Lilltrollets födelsedag.
Partytrollet även kallat.
Ju fler desto roligare.
H E L A klassen.
TJUGOFEM (25!!!) stycken
Bowling.

Hur fan tänkte jag?

Efter den har dagen behöver jag nog fasiken valium intravenöst.....

Inte bara mörker...

Hade utvecklingssamtal med Mellantrollets lärare idag. Första utvecklingssamtalet i den nya klassen, som inte längre är så ny. Var med en viss oro vi gick dit. Tidigare utvecklingssamtal har alltid handlat om;

"hon skriver så slarvigt, hon pratar så tyst, hon måste vara mer ordentlig, hon slarvar när hon räknar, hon får inte slåss, hon måste anpassa sig, hon passar inte in, hon ska inte... , hon bör inte...., hon får inte... osv"

Och vi har känt oss som misslyckade föräldrar, med en dotter som har svårt för skolarbetet.
Idag hörde vi följande:

"Mellantrollet läser otroligt bra för att vara så ung, hon har en extrem läsförståelse. Hon är jätteduktig på matte, tänker logiskt och utvecklas hela tiden. Visserligen skriver hon lite slarvigt, men det är en mognadsfråga. Hon är en av de absolut duktigaste i klassen och det är så spännande att följa hennes utveckling. Jag är tacksam över att hon trivs så bra hos oss"

Snacka om att den lärare som brinner för sitt jobb, ser barnen som de individer de är och respekterar dem för deras olika kompetenser, kan få dem att växa och bli inspirerade. Likväl som desillisionerade, utbrända lärare kan döda allt intresse hos våra små medborgare. Vårt livs bästa beslut är när vi gick på vår magkänsla och slutade lyssna på den tidigare läraren. Klassbytet har gjort underverk för Mellantrollet, och förmodligen är det därför hon är så svajig som hon är nu.

Det låter kanske motsägelsefullt, men tidigare hade hon fullt upp med att överleva. Att klara vardagen utan att bryta ihop, så då fanns det inget utrymme för det. Hon bet ihop och led. Nu är hon i en trygg miljö, där hon instinktivt känner att det finns skyddsnät och då släpper hon fram alla de känslor hon tidigare fått trycka undan. Hon blir utåtagerande för att bli av med den uppdämda frustrationen. Den som hon tidigare vände inåt genom att skada sig själv. Hon skriker högt för att bli hörd, där hon förut teg av räddsla för att synas. För då råkade hon illa ut.

Så hur arbetsam den här perioden är så är ändå hennes ångest och ilska en väg åt rätt håll, hon rensar systemet. Tömmer ut de gamla, onda minnena och helar sig själv. Det gäller bara att jag och Trollfar har orken, kraften & energin att se de när det är som jobbigast. Och att vi kan möta henne med kärlek och förståelse.

Över ytan

Jag vet att jag inte behöver be om ursäkt. Det är min blogg, och den är för mitt välbefinnande. Men samtidigt, det finns en hel drös med människor som läser, kommenterar och ger kloka råd. Jag behöver er och jag är tacksam att ni finns där.

Senaste tiden har jag varit extremt dålig på att visa min uppskattning, jag har inte haft tid eller ork att besöka era bloggar, jag har knappt svarat på kommentarer och mitt bloggande har varit av mer negativ karaktär.

Men tyvärr, c'est la vie! Det är tungt just nu. Jag har näsan över ytan, men inte så mycket mer. Trollmorfar är nyopererad, svärfar väntar på operation, mellantrollet behöver förmodligen operation (hennes knä börjar strula och jag har precis samma lika illa vilket tagit 23 operationer för att rätta till), lilltrollet har fyllt 7 år, mellantrollet svajar och har rejäl ångest för tillfället. Det är mycket som tar energi. Däremellan ska jag hinna med kunderna, vilka också är hyffsat krävande för ögonblicket.

Kunde jag skulle jag ta ledigt, men för närvarande har vi en inkomst i hushållet och den är vi starkt beroende av. M a o känner jag mig ganska så pressad i min livssituation just nu, vilket självklart gör att jag blir sjuk (och ja, jag vet att det är kroppens sätt att säga ifrån).

Jag är dock inte deppad, jag har koll på nedåtspiralen och ignorerar den inte men faller inte heller i fällan. Vi kommer lösa det här med, men det tar som sagt kraft vilket gör att en del saker blir lidande. Och det är ni och den här bloggen.

Men jag hoppas att ni står ut och väntar ut det här, för jag behöver er! Och bloggen.

Maktlös...

Mellantrollet mår skit. Och jag kan inte hjälpa henne känns det som. Mitt förnuftiga jag vet att ett led i terapi är när själen känns som ett öppet sår, allt gör ont och man vill bara försvinna. Lägga sig ned och somna. Och där är Mellantrollet nu.

Allt gör ont. Inget är lyckligt. Och livet är svart. Hon vill inte vara med längre. När ens barn säger så vill jag bara skrika. Tvinga in lycka i hennes själ. Tvinga henne att skratta, se det fina i livet. Men så fungerar det inte. Utan jag bekräftar hennes känsla. Säger att jag vet, det gör ont att leva. Men att jag finns där.

Samtidigt känns det så abstrakt. Så vansinnigt fel. När mitt lilla söta troll som inte ens levt i ett decennium pratar om döden som något att längta efter. Det gör ont. Så in i helvete.

Idag gråter jag.