Släkten är värst...

Idag är det min födelsedag, ett halvt sekel är nu svindlande nära och nästa år blir det förmodligen ett kalas som heter duga. Dock att fylla 49 känns lagom osexigt och det blev heller inget större pådrag.

Jag har en släkting som jag talar med typ 2-3 gånger per år, vid jul och födelsedagar. Allt elände i världen drabbar alltid henne, oavsett om det är en krukväxt som dragit hädan eller en nagel som gått av så lyckas hon alltid få det till en katastrof av tsunamiliknande dignitet.

Vid dagens pliktskyldiga telefonsamtal vaknade en liten djävul i i mig och jag fick en väldigt omogen känsla av att vilja "vinna" eländesdiskussionen. Så när hon frågar mig om hur livet i Stockholm var svarade jag med viss ironi;

"Jo tack, förutom att Lilltrollet har ett kraftigt stukat finger, Mellantrollet skrapat sönder knäna rejält efter en cykelvurpa, jag har diskbråck och brorsans kontor har helt brunnit upp så är det bra"

Tror ni det bet? Icke sa Nicke.

Till svar får jag;

"Jag förstår att det är besvärligt, men då ska Du veta vad jag råkade ut för! Jag fick en parkeringsskada vid matvaruaffären häromdagen. En hel decimeter lång repa i lacken!"

Vad gör man? Det är bara att suga i sig och försöka vara lite mer mogen vid nästa telefonsamtal, jag har ju ett halvår på mig att öva .....