Times they are changing....

Livet består av förändring. Konstant förändring i stort och smått. Det händer roliga saker, tråkiga saker, sorgsna saker och vi hanterar det. På olika sött, men vi hanterar det ändå. Jag hatar att stagnera, vill hela tiden att jag och omgivningen utvecklas. Samtidigt som jag är en kontradiktion, för jag blir orolig av förändringar. Hur jag ska hantera dem. Som sist bör vi flyttade, så bröt jag ihop dagen innan och kunde inte förstå hur jag i resten av mitt liv skulle kunna leva utan den lägenhet vi skulle lämna. Samtidigt som jag dagen därpå i den nya lägenheten, inte såg mig om en endaste gång. Och har inte längtat tillbaka sedan dess. Jag hatar förändring innan den trätt i kraft, innan jag tagit det första steget mot nya mål. Men så fort jag börjat så fortsätter jag fram ,utan ånger eller tillbakablickar. Det kanske är normalt, vi kanske alla fungerar så? För många i min närhet så ger jag ett starkt, målmedvetet intryck. Utstrålar självförtroende och kompetens, men samtidigt sitter längst därinne den lilla flickan som missade på provet i skolan och undrar hur hon ska kunna förklara det hemma. Rädd för att hon inte längre ska duga till, inte vara älskad för att hon gjort fel. Misslyckats. Inte med något stort och svårt, utan med det enkla. Det vardagliga. Det som hon borde klara. Och nu står den stora flickan inför ett stort steg. Att byta inriktning på sitt yrkesmässiga liv. Efter lång tid isom egenföretagare, självstyrande och trygg i det jobb jag gör ska jag nu hoppa på något nytt. Efter sommaren kommer jag kliva in i ett nytt, uppåtgående bolag i mediabranschen. Jag har varit med och sett dem växa från kälkar onykter till den flashiga lokalen på fina gatan. Och även i viss mån bidragit till processen. Jag älskar att jobba med dem, det är energi, trevliga människor och ägarna sådana som man vill ska lyckas. Och nu skall jag ingå i ledningen, som enda tjej. Och de tror starkt på mig. Att jag ska få dem växa, effektivisera och lyckas än mer. Det är spännande. Utmanande. Roligt. Och med bra villkor. Men ändå... Jag ska bryta min vardag, göra något nytt. Vad händer om jag ångrar mig? Om jag misslyckas? Om de inte vill ha mig? Kommer jag bli den lilla flickan som kryper upp i hörnet igen? Eller kommer jag ta mig igenom även denna förändring när jag väl börjat gå?

Mellantrollet

Idag är det tretton år sedan jag blev mamma. Efter flera års väntan och bakslag, dramatik och oro så var det äntligen dags. Vår lilla tjej skulle komma. Och vi visste dagen, hade förberett oss inför den. Tidigt på morgonen tog vi bussen, till Karolinska. Inskrivningen gick smidigt om än en viss chock att jag hade havandeskapsförgiftning, med tillhörande oro men vi var ju på plats. I läkarnas kompetenta händer. Igångsättning, punktering, medicinering men ingen smärtlindring. Allt gjordes men inget hände. Hon ville inte lämna sitt trygga bo, men hon mådde sämre och sämre. Hjärtat slutade slå vid flera tillfällen, vid andra rusade det så fort. Och både jag och dottern blev sämre, oron större men ändå väntade man in i det sista. Till slut var enda alternativet katastrofsnitt och hon fick äntligen komma till världen. En söt, men undernärd,vacker liten flicka. Alldeles för liten, alldeles uttorkad men ändå det vackraste, mest efterlängtade barn någonsin. Hon som kämpat för att komma till, för att överleva dramatik och avlsutningsvis tog sig igenom en katastrofal förlossning.men riktig kämpe med stort hjärta och vacker själ. Nu är hon tretton. Tonåring. Påbörjat sin stora frigörelse, stapplande tagit små steg mot vuxenvärlden. Kämpat mot fördomar och mobbing, hanterat sin asperger och jobbat med att acceptera det. En kämpe. Med en vacker själ. Min förstfödda. Min vackra, underbara, speciella och alldeles unika lilla troll. På väg mot kvinna. Mot ett liv på egna ben,om än alltid i stort behov av stöd. Extra hjälp. Att ge henne det skyddsnät hon behöver för att blomma ut. Bli den fantastiska, starka kvinna som bor där inne. En tjej med integritet och klokhet, med empati och fantasi. En kämpe. Med en vacker själ. Min kämpe. Min lilla hjältinna. Med en vacker själ, Jag älskar dig. Min stora lilla tjej.

Jag måste vara den värsta bloggaren ever.... Flera veckors uppehåll mellan varven. Ni som hängt här vet att jag gått igenom en del, men jag aldrig i mitt liv tidigare varit så slut, så trött och så färdig att ge upp som jag är nu.

Jobbmässigt hopar sig allt, massor med specialprojekt som har varit krångliga och tagit mycket energi. Där jag fått skit för alla fel som begåtts, av andra. Pga dålig planering, önsketänkande mm. Men det jag som fått utskällningarna.

Parallelllt med detta genomgår Mekka trollet sin aspergerutredning och det är bra, kommer leda till något bra men det tar på krafterna.matt behöva genomgå graviditeten, småbarnsåren och de problem som fanns river upp sår som jag trodde läkt men som bara legat i träda. Och nu är det öppet och gör ont. Att än en gång genomleva mammas självmord och den dramatiska förlossningen gjorde mig helt slut. Trots att jag bara ville hem och gråta var jag tvungen att jobba. Deadline som kommer och hålls den inte kommer det kosta mycket pengar. Och jag har inget val.

Men det kommer gå. Det måste gå. Det finns inget val. Även om jag inte orkar så måste jag. Så är det bara!