Bra mor, dålig mor

För inte så länge sedan fick jag en av de finaste komplimanger jag någonsin fått, av en människa här i bloggosfären. Hon arbetar inom skolan och har sett en mängd barn under sina år i yrket. Vad hon sa som värmde mig enormt var något som det här;

"Jag har sett många föräldrar som inte borde ha barn. Och så har jag sett föräldrar som Du och Trollfar, det är sådana som ni som borde ha en mängd barn. Alla barn har rätt till föräldrar som er"

Bra dagar känner jag att jag kan ta det till mig. Och så kommer andra dagar, som idag. När framförallt Mellantrollet gör allt för att se var gränsen går. Och jag tappar totalt tålamodet, blir arg och den där förstående, toleranta mamman är långt borta. Jag vet ju att hon har problem med impulskontrollen, men i vissa lägen så kan jag säga det till mig själv både en och hundra gånger. Men det hjälper inte. Och ibland är det som om hon inte ger sig förrän jag blivit förbannad. Idag var en sådan dag.

Jag blev så otroligt arg, jag frågade varför hon prompt var tvungen att driva det så långt att vi blev förbannade. Och hon säger själv "att ibland är det som om jag vill att ni ska bli arga, jag vill att ni ska skrika åt mig. Men sedan när ni gör det så blir jag ledsen".

Något som jag vet, men jag borde vara vuxen nog att inte ramla dit. Men idag gjorde jag det. Och jag känner att just idag lever jag definitivt inte upp till de fina orden. Men imorgon kanske.....

Förväntan.....

Efter en sommar som inte varit helt enkel, där sorgen har tagit en stor plats, så ser jag för en gångs skull fram emot hösten. Att få låta livet vandra in i sina vanliga rutiner, känna att ramarna i vardagen att stöttar mig och leder mig framåt.

Jag ser fram emot en höst för mellantrollet där skolan erbjuder en plats för kamratskap och inte som förr, en plats för oro och vånda. Jag längtar efter att få se lilltrollet ta sina första stapplande steg i läsandes kontemplativa konst. Jag är nyfiken på vad min kärlek till trollfar leder mig i höst, när vi verkar ha lagt många av våra prövningar bakom oss. Jag är förväntasfull för en höst där mina konstnärliga egenskaper ska prövas i det offentliga. Jag längtar efter att de vänskaper jag byggt upp ska fortsätta och frodas.

För första gången lämnar jag sommaren utan sorg, och går in i hösten med förväntan. Och det känns skönt. Som om livet blir längre. Lugnare. Och mer kärleksfullt.

Dagens klokhet...

Läste en insändare i en av våra "eminenta" kvällstidningar. Och den gick rakt in i mitt hjärta;

"Stureplansprofil är landsbygdens motsvarighet till byfåne"

Kan det sägas bättre?

Och annars?

Tack bilen går bra. Trots Uppsala. Och jag mår bra. Trots Uppsala. Däremot undrar jag vad det är för fel på mig? Jag skulle nog behöva ha någon slags nödbroms. Eller är det riktigt friskt att i princip konstant ha slipat på en gammal moraklocka sedan 09.30 imorse? Förmodligen kommer min högerarm vara totalt obrukbar i flera stycken dagar. Ärkepucko!

Och för att göra min tillvaro än lugnare och harmonisk så bjöd jag ut 2 kamrater till Trollen. Det har varit håll i gång i skogen i 180! Ett otal smärre incidenter, ömhudade små damer och även en del rallarsvingar. Men annars går bilen bra.

Nu har jag äntligen lyckats få hela skaran i säng, inklusive Trollfar. Han var iofs den som protesterade minst. Dock är mellantrollet fortfarande vaken. Hon är som mor sin, never knows when it is time to quit. Men bilen går bra. Idag med.

Nu packar vi snart ihop i Trollskogen för den här sommaren. Enstaka gästspel över helgerna lär det bli. Det har varit en lång sommar om än inte speciellt vilsam. Vi har snart bott härute i 8 veckor så det är inte utan att jag längtar efter asfalten och vardagen.

Ombyggnationen kanske vän av ordning undrar hur det går med? Det gör jag med! Ska nog börja jaga den däringa arkitekten med blåslampa snart.... Han har visat sig här 3 ggr i sommar och häromsistens dök han upp med näst intill färdiga ritningar. För att därefterförsvinna igen. Men som sagt, bilen går bra iaf. Alltid något.
Och så det lilla faktum att vi inte betalat en endaste sinkadus. Det är skönt.

Lite stressad har jag hunnit att bli. Det är snart mitten av september! Shit vad har jag gett mig in i? Inte nog med det, jag har ju en del jobb som väntar.... Huvva! Jag lär verkligen få slita mitt anletes svett i höst. Bara att sula på speedy gonzales pjucken och djupandas. Men men, det blir som det blir med den saken. Kanske min sköna dröm från inatt slår in... Jag drömde att telefonen ringde, jag fick erbjudande om att modella i svenska Vogue och som arvode skulle jag få 10 dagar i New York! Inte helt fel, även om jag tror att den drömmen hamnade ungefär 25 år för sent. Fast det gör absolut ingenting om jag får åka till New York igen. Hade jag varit något yngre och singel hade jag flyttat dit för länge sedan. Just nu fick jag en släng av ågren, tänk att jag tackade nej till ett jobb där när jag var i mitten av 20? Hur dum får man vara? Å andra sidan, hade jag inte gjort det hade jag inte suttit här. Med trollbarn, trollfar och er. *s*

Nu dritter jag högaktningsfullt i allt vad bloggar och datorer heter. Jag ska krypa till kojs med Elizabeth.

Tack och godnatt!

Sicka idioter det finns....

Lämnade Trollskogen för lite shopping i den närbelägna storstaden. Parkerar i ett p-garage och ska sedan över gatan. Lilltrollet står snällt vid övergångstället, inväntar en cykel som kör som han trodde han var med i Tour de France. Alltså väntar Lilltrollet. Varpå karln vrålar "ska Du över någon gång ungdjävul" och räcker oss fingret!!! Trollfar går i taket och skriker något ganska oanständigt tillbaka. Jag höll mig förvånansvärt nog lugn, tro det den som vill.

Efter uträttade ärenden hämtas bilen och hemfärd påbörjas. Av någon outgrundelig anledning beslutar sig bilbatteriet för att totalstrejka. När vi står i en korsning, mitt inne i den centrala staden. Vi lyckas rulla bilen bort från korsningen och närmsta, minst störande ställe som är vid infarten till en gågata.

Trollfar är en vaken man, slår snabbt på varningsblinkers och skuttar ut för att öppna motorhuven. Ett i mitt tycke väldigt tydlig vink om att bilen inte fungerar. Är det någon som bryr sig? Om man nu bortser från alla cyklister som vrålar och hytter med näven samt gångtraffikanter som suckar högljutt och svär över vår taskiga "parkering".

Vi försöker stoppa ett antal bilar, men de flesta sätter på sig skygglapparna och kör snabbt därifrån. Det lilla fåtal som de facto stannar har tyvärr så bråttom så bråttom att de inte kan låna oss kraften av deras bilbatteri ens för en ynka liten minut.

Så kommer ett lite lätt överförfriskat par knallandes, ser vår prekära situation och säger högt:
"Men stackare, i den här staden är alla så jävla skitnödiga att de inte har tid att hjälpa någon annan. Vi ska hjälpa er, gäller bara att hitta en utsocknes så ska vi nog lösa det".

Och så börjar de ragga bland de bilar som passerar, får napp av en karl (utsocknes) som förmodligen inte törs annat och så kan vi äntligen komma iväg.


Uppsala har en hel del trevligt att upptäcka, men dit kan jag defintivt inte räkna traffikanterna! Fy fasiken vilka otroligt egotrippade, intelligensbefriade traffikanter den staden har. Oavsett om de sitter på 2 eller 4 hjul!

Tantvarning!

Hittade en lite rolig test HÄR, och var ju tvungen att prova själv HÄR. Och det blev .... lite tokigt! Klar tantvarning. Jag menar... Jag och Måns Zelmerlöv! Jag skulle kunna vara hans mormor för bövelen.

Det mest tragiska i kråksången är att det nu är empiriskt bekräftat - det är tantvarning på mig!

Ego dag....

Efter dagens något brutala uppvaknade, de sedvanliga sjuttioelva samtalen med Hemtjänst ang pappa och småtrollens avskedsångest så blev dagen en alldeles underbart skön egodag!

Avlämnade bostaden iförd en sommarklänning som gjorde att jag nästan (med betoning på nästan) kände mig lite ljuv och kvinnlig. Hämtade kär väninna, som turligen nog hade med sig första hjälpen kit. När den (nästan) ljuva och kvinnliga trollmor klev in i bilen så spräckte jag de tunna axelbanden. Av någon outgrundlig anledning är inte ljuva sommarklänningar gjorda för damer med ryggtavla à la rysk kulstötning! Men det var inte värre än att några snabba stygn kunde tillrättalägga problematiken.

Därefter lååååååååång lunch i ett sommarljuvligt Stockholm, tillsammans med goda vänner. Sådant är alltid trevligt och jag inser att jag alldeles för sällan gör sådana här ego prylar. Det ska det bli ändring på!

Och hur fasiken ska jag para ihop bilden med den här texten då? ... Jo men nu kom jag på det! Ego dagen fortsatte, när jag kom hem framåt kvällskvisten. För att göra en lång historia kort (annars är jag bäst på tvärsomvarianten); jag gör glasfat. De behövde fotas. Jag charmade/hotade/lockade/lurade en proffsfotograf att hjälpa mig. Och dessa bilder låg i mailen när jag kom hem. Här är ett av dem! Och om fatet/skålen inte är snygg så är det iaf inte fotots fel... utan mitt *s*

Härdsmälta...

Lilltrollet kommer inrusande tidigt imorse med min mobil i högsta hugg.

"Mamma, Du har fått brev"

Och det hade jag. Från min "kära" mobiloperatör. Som tackar för att jag betalat räkningen, genom att bekräfta det med ett SMS. Tidigt (mycket tidigt) en lördagsmorgon.

Är det bra reklam?

ps: att jag sedan lyckats lägga till en nolla i slutet av betalningen kan jag inte gärna beskylla dem för, men en viss hjärtklappning fick jag.... Jag sorterar in den tabben i samma fack där den dubbelbetalda hyran hamnade.

Blixtar och dunder

Trollfamiljen fick seriös abstinens efter asfalt efter flera flera dagar i den grönskande trollskogen, så det blev ett snabbt skutt in i bilen igår kväll och imorse vaknade vi av stadens larm. Kändes lite mysko om än hemma.

Idag leasade vi ut lilltrollet till en kompis och mellantrollet gick på HP med en kompis, åtföljda av Trollfar. Så Trollmor fick hela 4 timmar för sig själv! Att ägna sig åt ateljén och lite kreativt jobb. Äntligen! Jag har drömt om glas de senaste nätterna, för jag varit så otroligt sugen.

Så kommer jag dit. Och vet ni vad - tvärstopp! Värsta lågtrycket och jag lyckades på fyra timmar åstadkomma absolut ingenting. Noll, niente, nada! Så antingen har min kreativitet gått över eller så var det en tillfällig svacka. Jag hoppas på det senare för snart är det dags........ Då får vi se om det bär eller brister.

I övrigt kan jag meddela att det ligger som ett megastort lock över Stockholm, syret har tagit slut och jag svettas värre än en Sumabrottare i en finsk vedeldad bastu. Fötterna svullnar och det är absolut ingen överdrift att kalla mig för Storfot i dagens läge, mina små söta små 37:or har växt till sig. Skulle jag köpa nya skor just i detta nu fick det nog bli kanoter. Extra breda!

Nu dritter jag i er. Vad jag ska göra istället har jag ingen aning om, det blir inget kreativt iaf! (ja, jag är sur *s*)

Sorry...

Men gudars skymning så tråkig jag är.
Funderar seriöst på att byta ut mig.
I'll keep you posted