lördag, november 24, 2007

As tears goes by....

Mitt tidigare inlägg fick triggade igång den neandertaliska (heter det så?) delen av min vätesuperoxiderade hjärna och ut kom följande utmaning:

PINSAMMA SAKER JAG GRÅTER ÖVER:

1. Borta med Vinden, slutscenen när Scarlet O'Hara säger "tomorrow's another day" så brakar skiten loss. Jag bölar som värsta Niagarafallet

2. La Paloma Blanca, en av världens värsta låtar men inte sjutton gråter jag för att det låter illa. Nej då, jag bölar för att jag känner mig som en liten pippijågel som svävar runt och dräller lyckopuder över mänskligheten.

3. Extreme Home Makeover. Hur attans amerikanskt "fy fan va vi är bra" det än är så börjar det alltid sippra små tårar i det ögonblicket när den gänglige manlige Barbiedockan hojtar "Driver, move that bus". Det är precis som med Pavlos hundar, mina tårkanaler ställer sig i givakt och börjar jobba direkt! Inte nog med att det är pinsamt att jag ser på eländet, självklart måste jag ju gråta också. Just rub it in!

4. Barn 312. Räcker med att jag läser titeln för att jag ska börja glänsa betänkligt i ögonen. Och jag kommer inte ens längre ihåg handlingen.

Få se nu vilka som är modiga nog att blotta sig!

Jäklars också...

Nu vet jag inte vad som hänt, men något is rotten in the State of Denmark!

Inte nog med att jag fällde en tår när Marie rockade loss i Idol (jag som inte ens gillar henne) och snyftade ljudligt när Daniel fick avvika. Nej då, det räcker absolut inte på långa vägar.

Nu bölar jag bara för att en blond liten tös vinner Lilla Melodifestivalen! Med en låt jag inte ens har hört. Shit, jag börjar bli blödig på gamla dagar. Kommer väl sluta med att jag tycker Bert Karlsson är sexig!


Help somebody please. Kan jag bota detta med hormoner, supa skallen i bitar eller något annat brutalt?

Inte än...

Idag vaknade jag vid 6 snåret, såg ett gäng stora och små troll som snarkandes låg i en hög bredvid. Norpade åt mig täcket, som brutalt ryckts av mig och vände mig om. Hux flux var klockan 10! Hela trollfamiljen utfodrad utom jag, låg där och väntade på lite frukostservering men tji vad jag bedrog mig. Fick själv pallra mig upp för att fixa en kopp snabbkaffe tillsammans med en rostad smörgås. Allt nedsköljt med ett stort glas apelsinjuice.

Därefter en raggardusch, de grå slitna (och skitiga) jeansen åkte på för att on top krönas av en stor hemstickad gråmelerad tröja i ullgarn. En snodd i håret och Trollmor var redo för dagen. Under tiden hade mellantrollet och trollfar tagit sig till skridskobanan, medan lilltrollet packade och packade och packade för en sleep over. Iväg med den lilla skruttan och så tog jag mig en ego dag i atéljen. Sex hela timmar lyckades försvinna i en blinkning, och tillsammans med den lite blod efter diverse små incidenter.

Det är hur häftigt som helst att jobba med glas, men man ska helst inte vara så slarvig som jag är utan ta bort de däringa vassa bitarna som ställer sig på tvären och som jag sedan dunkar näven i. Men vad då, shit the same. Om 1000 år kanske någon stackars skolklass står på muséet och beundrar (eller hur!) mina alster, medan skolläraren med högtidlig stämma basunerar ut "och det här kan man verifiera att det är ett alster av den vida berömda (eller ökända) Trollmor, då de här röda stänken har visat sig vara droppar av hennes blod". Eller så kanske det inte alls blir så.... de kanske återfinns på en sopstation och morgondagens CSI agenter blir inkallade för att ta reda på vad som egenligen hänt, när en nitisk sopsorterare hittar stora bitar glas med människoblod på.

Vem vet? Inte jag. Däremot vet jag att det blev iaf ett inlägg till... Jag är nog inte mogen för separation riktigt än.

Eller som någon berömd människa sjöng en gång;

"Baby I need your loving, got to have all your loving"

*tror det var the Supremes men jag har ju haft fel förr. Om än inte så ofta. Och då har jag oftast haft rätt ändå... på något sätt.

ps: observera att jag lyckades täcka in både dagens outfit och mitt imundigande av näring, jag kanske ska byta inriktning iaf?

torsdag, november 22, 2007

Andra sidan av myntet...

Som jag tidigare berättat går jag i terapi och har så gjort ett tag. Nu börjar jag avrunda den, känner att jag kommit så långt att jag står på egna ben och kan fatta mina beslut på rätt grunder, från hjärtat. Det har varit en lång resa och den är inte slut än, men jag vet iaf vart jag ska nu.

Samtidigt följer jag Mellantrollet på hennes färd, och hon blir starkare för var dag som går. Utbrotten minskar, hennes självkänsla ökar och då finns det utrymme för hennes naturliga empati. Mitt älskade troll har fått tillbaka glimten i ögonen, stunsen i stegen och buset i rösten! Inte heller den färden är på långa vägar avslutad, men hon ser ljuset i tunneln och har återfått tron på den vuxenvärld som tidigare svek henne.

Det är bara positiv utveckling, om än det självklart blir små bakåtsteg ibland och livet är inte alltid glatt. Men numera kan jag ha tråkigt, vara ledsen, arg osv och acceptera det, utan att behöva leta fel på mig själv, mina närmsta eller förändra hela tillvaron.

Så vad är då andra sidan myntet? Jo, att det känns som om jag inte har lika mycket att komma med på den här fronten, dvs bloggen. Min grej har ju varit att öppna upp mitt innersta, gråta ibland, klaga ibland och vända ut&in på mig själv. Blandat med lite trollhistorier och tabbar från mitt ibland lite väl hektiska liv.

Grundstommen har ändå varit mitt inre berg&dalbana, som nu börjar anta formen av en stilla tripp på karusellen istället. Så vad ska jag då skriva om?

För mig känns det inte naturligt att blogga om min frukost, dagens bestyr eller min outfit (även om den ibland säkert skulle inhysta många humorpoäng). Jag är heller ingen samhällsdebatör som orkar/kan eller vill hålla brandtal. Det finns andra som gör så otroligt mycket bättre.

Jag lyssnar nästan aldrig på musik TV är inte heller något jag är alltför insatt i. Visst läser jag mycket, men mestadels böcker i samma genre och hur många mord orkar ni höra talas om?

Det har blivit allt glesare mellan blogginläggen, antalet besökare minskar (tror jag) och kommentatorerna blir allt färre. För let's face it - det är för att få feed back som jag är här, att få mitt bekräftelsebehov uppfyllt.

Så vad återstår? Ska jag sluta? Ska jag ändra inriktning? Eller så gör jag som jag brukar, bida min tid och ser vad mitt hjärta leder?

Det är ett beslut som ligger helt i mina händer, men jag är klart påverkbar .....

måndag, november 19, 2007

Ska det vara så?

Jag har en seriös fundering. Egentligen skulle man förflytta semesterperioden till november, för vem i hela helsefyr har arbetslust då? Det är mörkt när man vaknar, mörkt när man går hem och de flesta verkar lida av en enorm tungsinthet. Inklusive undertecknad. Min aktivitetsnivå är nere på noll, vad jag än gör så måste jag göra det en 2-3 ggr för att få det rätt och inspirationen puts väck. Och då är jag ändå på bra humör!

Eller var iaf, tills jag surfade runt och försökte bilda mig en uppfattning om vad som händer i bloggvärlden. Nu ska jag väl förmodligen hålla tyst, eftersom jag har en ganska begränsad koll på bloggosfären men det är helt emot min natur. Att vara tyst.

Jag blev beklämd. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men det berörde mig i negativ bemärkelse. Det är ju en hel del debatter på gång, ibland om stora saker och andra gånger om inte full så stora saker. Och om dem säger jag inget, men när jag läser kommentarerna.... Det verkar som det finns 2 varianter; antingen är det IQ fiskmås som uttalar sig, med patetiska hejarop à la "fuck them som inte håller med", "va inte så jävla pretto" osv. Och så har vi då "andra sidan" som med ett högtravande språk, många svåra ord och med en otroligt avancerad retorik trycker tillbaka.

Och så ingenting mitt emellan, lite mer vanligt so to speak. För mig blev det en känsla av utanförskap. Inte för att jag kände mig spontant manad att sälla mig till den ena eller andra gruppen. Jag är lite mer tråkig, inte så högtravande men inte heller medvetet slarvig med språket.

Jag hoppas bara inte att det är så samhället ska se ut framledes; antingen är man "slapp, slö och likgiltig" eller så är man "högtravande besserwisser".

Eller så är det jag som lider av ett underskott av hormoner och solljus. Vad vet väl jag, som lyckligt ovetande lallar omkring i min lilla Trollskog? *s*

lördag, november 17, 2007

Den andra sidan

Mina senaste inlägg har varit så otroligt seriösa, nästan så att man kan få för sig att Trollmor är en sympatisk, mogen och ordentligt person. Fast så finns det ju en annan sida av myntet också.... Den där bitchiga, lite småelaka och framförallt envisa personen. Som gillar att bråka med idioter, som nästan går igång på att ta en fight med puckon och som ser det som sin förbenade roll att frälsa världen från de stora bolagens embarliga kundtjänster. Och livsfarliga cyklister.

Och på tal om cyklister så måste det fan i mig varit något slags VM i idiotisk cykelkörning den här veckan. Jag vet inte hur många knytnävar jag fått hyttat mot mig när det varit grönt för högersväng varpå jag kört iväg och cyklisten på min högra sida kört rakt fram, trots att de haft rött. Ursäkta, men gäller inte trafikregler även för cyklister? Fast den värsta idioten var nog den som kom cyklandes på den cykelbana som går utanför en garageinfar som jag skulle ned i. Jag står utanför garageporten och väntar på att den ska öppnas när Mr Maniac kommer rejsandes på sitt potenssubsitut till cykel. Tvärnitar när jag blockerar hans väg och börjar yra som värsta Livets Ordare. Jag orkade inte ens bli arg på en sådan patetisk liten individ.

Sedan har vi då de som använder övergångsställen som ett slags mandomsprov. Bara knata rakt ut utan att se vare sig till höger eller vänster, för reglerna säger ju att bilar ska stanna för gångtraffikanter. Vilket jag alltid gör under förutsättning av att jag kan. Är det lite halvmörkt ute eller om de står gömda bakom stora pickups, skåpbilar eller annat är det stört omöjligt att veta att där bakom ruvar en liten gångtraffikant som för sitt eget gerillakrig mot bilismen. För att inte tala om den militanta barnvagnsliga som intagit Stockholm. De gömmer sig bakom den parkerade lastbilen så man inte ser dem, precis när en bil kommer rullandes knatar de rakt ut och förväntar sig att man ska kunna stanna på en femöring. Trots att jag håller den modesta farten av 30 km i timmen så är det ibland omöjligt. De totalt nonchalerar det faktum att plötslig isgata inte direkt är den bästa förutsättning för en snabb inbromsning.

Nu måste jag ju bekänna att jag tillhör båda sidorna, ibland är jag bilist och ibland gångtrafikant. Så jag vet faktiskt vad båda rollerna innebär. Något jag däremot ihärdigt vägrar att göra är att cykla i Stockholms innerstad. För jag vet med mig att min cykelkompetens ligger på barnstadiet och jag skulle vara en ren livsfara, inte bara för mig utan för alla inom omnejd.

På landet däremot.... där är det en annan femma. Framförallt gör det inte lika ont att köra omkull på ängen som på asfalten....

fredag, november 16, 2007

Så lite som behövs...

I Lilltrollets klass går en liten herre med ADHD diagnos. Han är ett yrväder med mycket humör, lika nära till skratt som tårar eller knytnävar. Av förståeliga skäl har han svårt att sitta still och han får välja sitt eget tempo på lektionen. Han hamnar ofta i krock med de andra barnen. Kompisarna triggar gärna igång honom, för att de tycker att det är roligt att se honom spåra ur. Och vad händer då? Jo, han får skulden för det är han som gått över gränsen. Det som händer innan är det inte alla som ser. Och så blir det samtal med hans föräldrar. Igen och igen. Och igen.

Idag fick han och jag kontakt. Sådär på riktigt. Jag hjälpte honom med att skriva bokstäver. I början var det trevande, inte så mycket beroende på avsaknaden av kunskap utan snarare pga ett bristande självförtroende. Han trodde inte att han kunde. För han brukar ju inte kunna.

Men han glänste. Skrev otroligt raka, fina bokstäver. På en jämn rad, i samma storlek. Och det gick fort. Han skrev mer på vår lilla stund tillsammans än vad han gjort hela veckan innan. För han trodde på sig själv. Det värmde något enormt att se den lille killen växa när han upptäckte att han också kunde.

Som avslutning skrev jag ett litet brev åt honom, om hur duktig jag tyckte han var och om hur bra han hade arbetat. Och för en liten stund sedan fick jag ett sms från en lycklig mamma. Den lille goe herrn hade stolt förevisat lappen vid middagsbordet. Och hans föräldrar hade för en gångs skull fått njuta av att få beröm för sitt barn. Vilket de tyvärr sällan får, därför att vi så lätt fokuserar på det som sticker ut. Det som är annorlunda, det vi inte kan hantera. Istället för att se det som är bra och lyfta fram det.

Tänk vilken glädje en liten papperslapp kan ge!

En dag i skolan

Idag har jag tillbringat en intensiv, lärorik och underhållande dag i skolan. Att som vuxen kliva in i ett klassrum med 25 stycken sjuåringar, varav en är ens eget barn, är nog det närmaste jag kan komma rockstjärnestatus.

Alla är intresserade, nyfikna och otroligt taggade av att jag var där. De vill veta allt, ha hjälp med allt och var otroligt hjälpsamma. Oavsett om man har barn eller inte skulle nog alla vuxna må bra av en dag i skolan. Att se hur lite det är som behövs för att en liten osäker sjuåring ska växa och bli stolt. Känna sig sedd och bekräftad, tordas ta ett steg till utanför sin komfortzon. Och för mig som vuxen gav det en enorm glädje och kraft att märka att jag kan påverka ett barn i positiv riktning. Att jag kanske kan bli den där vuxna de en dag i mer mogen ålder kan se tillbaka på och känna att jag "made a difference", att jag såg dem och att de växte av det.

Inte för att jag tror att jag är så otroligt fantastisk eller har något unikt att komma med, men jag vet att jag har en sak - förmågan att nå dem, tala med dem och inte till dem.

I klassen finns det en pojke, som inte kan sitta still. Han har myror i benen och munnen går i ett. Efter att ha sagt till honom några gånger så började jag studera honom i smyg och upptäckte att han var uttråkad. Alla uppgifterna de hade klämde han på 1/10 del av tiden och därefter hade han inget att göra. Han bara väntade. Och en sjuåring är inte riktigt skapt för att sitta still och vänta.

Varje vecka får de skriva en egen utmaning för kommande vecka, typ "vad ska jag öva på nästa vecka". Pojken ifråga satt och tittade, funderade men ingenting blev skrivet. Jag satte mig bredvid honom och vi började prata. Jag sa något om hur snabbt och bra han jobbade, frågade om det inte var lite tråkigt att inte ha något att göra. Efter lite klurande svarade han ja, varpå jag frågade vad han gjorde när han hade tråkigt. Svaret kom efter ytterligare lite klurande, "det är nog därför jag pratar hela tiden. För att ha något att göra". Så vi enades gemensamt om att han på måndag skulle prata med ordinarie lärare (idag var det en vikarie) och förklara att han behövde mer skolarbete, kanske en berättelsebok att skriva i eller något.

Så långt kommna så kom han själv på idéen; det han skulle bli bättre på nästa vecka var att vara tyst, sitta still och istället göra svårare uppgifter. Behöver jag säga att det värmde?

torsdag, november 15, 2007

Den som är utan skuld....

Häromdagen var jag på dammiddag, en av väninnorna närmade sig den ultimata födelsedagen och vi firade lite i förskott. Det blev mycket djuplodande diskussioner om vad livet fört med sig och om vad vi förväntade oss av framtiden. Eftersom vi alla är egna individer så var våra historier av skiftande karaktär och våra förväntningar likaså. Kvinnan, som var kvällens huvudperson, har precis som de flesta av oss en brokig historia i ryggsäcken.

Hennes livs lapptäcke är fyllt med både ljusa och mörka trådar, slitna tygstycken blandade med glänsande vackra sidenbitar. Sömmarna är av olika hållfasthet, en del spikraka medan andra zick zackat sig fram. Och ibland har tråden gott av. Trots detta, eller kanske tack vare, så har slutresultatet blivit alldeles fantastiskt. En gobeläng fyllt med en historia. Precis som hon själv.

Det sades många kloka saker den kvällen, men det som berörde mig mest var när vi pratade om skuld. Kvinnan med lapptäcket sa att hon redan i unga år beslutat sig för att aldrig ha dåligt samvete. Självklart var en förutsättning för detta att alltid göra så gott hon kunde och att inte med flit orsaka någon annan ont. Men om detta nu ändå skulle inträffa, så skulle hon inte ha dåligt samvete. Hon skulle stå för de val hon gjort, för de vägar hon valt och inte ha dåligt samvete. Och det har hon klarat. Hon känner ingen skuld, för det hon gjort har hon gjort med ärliga avsikter. Och ett dåligt samvete är den mest energikrävande, negativa kraft som hon vet.

Det lät så otroligt befriande. Så livsbejakande. Och sant.

Lektion sjuttiotolv

Listerin (munvatten) ska gurglas, inte sväljas!