Bakslag....

Hur i hela helvetet kan man fastna med den tunna, känsliga skinnet på insidan av handleden i armbandsklockans lås?

Ont så in i Norden gör det! På riktigt.

Nu ska jag sluta skrika och lista ut hur jag ska få loss det med enhandsfattning. Utan att blodvite uppstår!

Wow liksom!

Här var det ett väldigt långt och ekivokt inlägg som bl a involverade slipmaskiner. Tvärsemot min vana så läste jag igenom vad jag skrivit.

Och vet ni vad? Jag deletade hela skiten!

Fly mig en slipmaskin och playstation DS så är jag nöjd

Nu går jag och duschar dammet av mig. Trollmor klär inte i falurött.

Konstigt Troll

Lilltrollet: Mamma, jag tycker Du är konstig!
Trollmor: Jaså, på vilket sätt då?
Lilltrollet: Du shoppar så konstigt
Trollmor: Tycker Du?
Lilltrollet: Men mamma, när andra shoppar så handlar dom kläder, skor och sånt
Trollmor: Jo men det gör jag ju också!
Lilltrollet: Bara ibland. När Du måste
Trollmor: Men det är för att jag inte gillar att shoppa
Lilltrollet: Det gör Du visst! Om Du får shoppa slipmaskiner, målarfärg och sånt.
Trollmor: Och det är konstigt?
Lilltrollet: Ja, för det är ju inte så tjejigt precis! Fast Du är ju inte så tjejig heller...

Ska jag ta det som en komplimang eller?

För framtida behov

Lilltrollet är ett morgonpiggt sådant. Från att ha startat dagen vid 5 snåret på morgonen har vi nu lyckats skjuta fram det till 7. Ett stort framsteg, men jag väntar fortfarande på den dagen jag hinner vakna före henne. Förmodligen kommer den i tonåren.

Hur som, varje morgon kommer hon intassandes och kryper ned i sängen, tätt tätt intill. Först ligger hon still och bara tittar. Efter en stund kommer en försiktig liten hand och börjar "klia" min vänsterarm (den är tydligen bäst). Rörelserna blir större och större för att efter en stund övergå till ett veritabelt "skrubbande". Då gosar hon. Och för det behövs en mjuk och kall överarm, vilket jag tydligen besitter och inte Trollfar.

Så ligger vi där och pratar viskandes om allt, från stort till smått. Om känslor, tankar, kompisar, planer och lite till. Det är våran egen lilla stund, när bara hon och jag finns i vår egen lilla bubbla.

Varje morgon när jag är trött och önskar att jag bara fick sova en liten stund till så tänker jag i mitt stilla sinne "om några år kommer hon vägra att låta mig krama henne". Så jag försöker verkligen suga i mig all den här ömheten, mjukheten och spara det i mitt inre. Att ha när den dagen kommer och ömheten har ersatts av en trulig tonåring. För den dagen kommer, förmodligen förr än jag anar...

Talande tystnad (eller inte)

Jag har semester. Så även mitt huvud. Och mina tankar.

Inte ett skapandes grand gör jag. Inte en klok tanke har jag. Ingen ork finns där. Luther försöker nypa mig i häcken för att sätta lite fart, men den gubben gick inte! Jag satte bestämt ned ändalykten och Luther is no more. Eller rättare sagt, Luther är nu väldigt platt. Det är inte många som klarar 60 pannor trollmor i pallet.

Jag har inte löst världsfreden, inte heller debatterat om FRAs vara eller inte. Jag har inte ens fostrat de små trollen, de löper vind för våg härute i spenaten. Curlingkvasten är uppeldad och själv ägnar jag mig åt absolut ingenting.

Det är ganska behagligt faktiskt. Skulle kunna vänja mig vid det här. Kanske. Eller inte. Inte tror jag. För liiiite kliar det i fingrarna efter 3 dagars passivitet. Kanske jag ska motionera lite imorgon, jag har hört att det skall vara nyttigt. En liten joggingtur härute i det gröna kanske? Fast min vana trogen så snubblar jag förmodligen på ett vilsekommet blåbärsblad, halkar in i en tall och bryter ett nyckelben. Eller så springer jag vilse, får tillbringa natten i det fria och får frostskador över hela kroppen. Eller så kommer en likaledes vilsen brunbjörn knatandes och blir syrak för att jag inkräktat på hans revir.

Jag tror jag struntar i joggingen. Kanske studsmattan istället? Där kan väl ändå inget hända om man käringstudsar lite som jag, det vill säga att jag lyfter aldrig fötterna helt från mattan utan bara liksom gungar lite på knäna. Gör man det så är det inte bara knäna som gungar liksom, utan alla de delar på kroppen som sitter löst gungar det med. Det känns sådär kan jag väl säga. Det känns inte direkt som Copacabana är nästa anhalt direkt. Föresten kan man säkert göra sig illa ändå, fastna i stegen liksom och stuka foten. Eller så kommer en mås och tror att mitt flätförsedda skatbo på huvudet är just det - ett skatbo. Och så försöker måsten flytta in och så får jag sår i huvudet av klorna. Inte bra inte. Iofs kan jag hoppa med cykelhjälm på, men då finns ändå risken med stegen kvar.

Äsch, jag tror jag måste fundera lite mera. Jag är ännu inte helt övertygad om att motion är bra för mig. Jag är nog alldeles för fragile....(läs lat)

Nu märker även jag att detta är ett totalt osammanhängande, virrig och intetsägande inlägg så det är bäst att jag säger Over&Out innan det blir än mer patetiskt. Godnatt!

På västfronten intet nytt

Idag har jag helgat vilodagen. Inte en millimeter har jag vare sig skrapat eller målat. Kan iofs vara för att jag tvungen att lämna anonymiteten i Trollskogen, iklä mig vuxenstassen och gå på barnkalas.

Lika poplulär som jag blev hos födelsedagsbarnet, lika impopulär är jag hos föräldrarna! Att införskaffa larm till det egna rummet samt ett kassaskåp med inbyggd musik blev en hit hos den unge herren som fyllde nio. Att jag sedan var så snäll att jag hjälpte till att montera larmet till dörren gjorde saken än bättre. Kan väl säga att det lät. Ordentligt. Högt. Mycket. Och länge.....

Jag blir förmodligen inte bjuden på tio års kalaset

Håll i gång i holken!

Jag ska be att få rapportera att jag har idag målat 1 stycke dörr, 1 stycke verandaräcke (med en sjujäkla massor med korsade pinnar), 1 stycke bänk samt planket till verandan. Fint som snus blev det, men aj så ont jag har i mina handleder. Ynk ynk, så var det bra med det. Jag får ju liksom skylla mig själv kan man säga.

Annars då? Förutom att jag skrämmer slag på alla grannar genom min uppenbarelse så är det bra. Utom för grannarna då förstås, men det dritter jag högaktningsfullt i! Jag har börjat med en ny frisyr, inte så klädsam men ack så bekväm - flätor! Jag ser ut som en patetisk tant som leker tonåring där jag vandrar runt i avklippta jeans och färgfläckad bikiniöverdel.

Men vet ni vad? Det skiter jag också i för jag trivs!

Det är bara en sak som är lite tråkig... inför semestern skämde jag bort mig rejält; senaste Nesbo, Ian Rankin och Michael Connelly inhandlades. Såg fram emot flera veckor med mina älsklingsgubbar Harry Hole, John Rebus och Harry Bosch. Men de jäkarna tog snabbt slut! Det är fasiken ingen ork i gubbar nuförtiden!

Nu ska jag äta grillade kycklingfiléer med varm sallad på chevre och ruccola

Tack och gonatt

Anka eller?

Så här i semestertider lusläser jag allt jag kommer över, det lokala nyhetsbladet där man bl a kan få ta del av Salong Rosa Hårets semestererbjudande och Bröderna Brus nyinkomna grönskor.

Jag hinner t o m lusläsa DN på Stan. Vilket jag gjorde idag (eller om det var gårdagens jag läste idag?) och blev totalt mörkrädd!

Som återkommande tema har de x antal frågor som de ställer till diverse s k kändisar. Idag (eller om det var igår?) var det en ung (mycket ung) dam, känd i bloggosfären bl a för sin förmåga att tjäna pengar på i mitt tycke totala oväsentligheter. Hur som, på frågan om hur mycket hon spenderar på kläder i månaden av svaret 10.000 - 15.000 kronor! Hallå, tio tusen kronor?!?!?!?! FEMTON TUSEN KRONOR?!?!?!?

Det är helt sjukt. Ett barn (vilket hon faktiskt är, fortfarande omyndig hur smart hon än må vara i övrigt) bränner T I O T U S E N spänn på kläder i MÅNADEN?!? Totalt sjukt.

Inte ens om jag hade råd skulle jag lyckas komma upp i den summan. Dels för att jag inte är speciellt förtjust i att shoppa kläder och dels för att jag skulle inte kunna förmå mig att bränna så mycket pengar på något som inte är livsnödvändigt. Jag kommer fortfarande ihåg vilken baksmälla jag led av när jag shoppat loss i NY över en helg. En sedan länge planerad shoppinghelg, med insparade pengar just för detta syfte. Men dag 3 så kunde jag inte förmå mig att köpa en pappersnäsduk ens en gång. Jag kände mig faktiskt "smutsig" efter detta frossande. Och då var jag inte ens i närheten av några tio tusen kronor.

Nu låter säkerligen avundsjuk i somligas ögon, och javisst. Jag skulle gärna ha en hel drös med pengar att bränna utan att behöva tänka efter. Absolut, inte mig emot. Första månaden eller två skulle jag säkert även kunna shoppa kläder för en ansenlig summa pengar, om inte till mig så till de små trollen. Men fasiken inte regelbundet.

Och om jag hade en tonåring som shoppade för så mycket i månaden skulle jag låsa in henne, även om det var hennes egna införtjänade pengar!

Jag hoppas i mitt stilla sinne att det var en tidningsanka. Att det skulle stå tusen till femtonhundra kronor. Det kan jag leva med.

Förlösning (eller lossning)

Jag har just insett en sak - att ha semester är som att föda barn!

Första dagen är man helt slut, kroppen känns som den dragits genom en mangel och huvudet är helt bombat om än lyckligt.

Andra dagen börjar man försiktigt återvända till verkligheten, man går omkring med ett leende på läpparna och ser fram emot det som komma skall.

Tredje dagen - kadonk! Rakt ned genom skosulorna, totaldepp och kroppen protesterar mot allt. Tårar rinner och livet känns mysko, fast man egentligen är lycklig. Fast ändå inte.

Och sedan återgår allt till det normala igen....

Har jag rätt eller har jag rätt?

ps: Jag är inne på dag 4 nu, still live and kicking! Fast idag har jag inte slipat ett endaste något, mina handleder är totalt slut. Tänk - inget slipande, ingen stickning eller virkning, inget glasskäreri - vad ska jag göra om jag måste operera även denna handled?

Sommartider = skapartider

Nu är det semester och vi har förflyttat oss till Trollskogen för sommaren. Huset är städat, fönstren putsade och jag har påbörjat mina evinnerliga projekt... slipa ned gamla möbler och måla om. Farmors gamla väggklocka är redan fixat och har blivit stiligt vitlaserad, jämfört med den tidigare kanariegula färgen som min far smetade på.

Min far älskade att måla om, vilket iofs var bra. Det som var mindre bra var att han fortsatte att måla till dess att färgen tog slut. Och eftersom han alltid köpte stora, megaburkar med färg var det mycket som bytte färg vid ett och samma tillfälle. Klockan blev målad under hans gula period, då så gott som varenda målningsbar möbel blev gul. Kändes som om jag var en kanariefågel.

Hur som, det är nu vit igen och jag kan påbörja nästa slipningsprojekt. Synd bara att mina handleder inte riktigt pallar med det. Häromdagen hoppade höger handled ur led och låste sig, när jag stod med en skål i handen. Har ni någon aning om hur ont det gör, när lederna hoppar ur och låser sig? Det gör skitont kan jag informera! Trollfar är på mig som en hök hela tiden, dels att jag har handledsskydden på mig och dels att jag inte jobbar för länge. Kan man göra det? Jobba för länge alltså?

Och så en hemlis.... igår skrev jag 8 sidor i mitt sommarprojekt.... boken.....