Återupplivning....

Höll nästan på att glömma att jag hade en blogg.... Inte så att jag haft dåligt samvete, men livet har flutit på såpass att mitt behov av bloggandet nästintill har hamnat i träda. Då och då har tanken dykt upp att "det här borde jag blogga om", men så händer något och vips har tiden & tanken försvunnit.

Men jag vill inte att bloggen skall försvinna, den och ni har gett mig så mycket. Mitt konkreta behov är avsevärt mindre nu, när jag ridit ut de värsta stormarna. Då var den en livlina, att få skriva av mig, att få era kommentarer och känna att jag var inte ensam. Att jag var stark och klok som kunde hantera de saker som livet behagade kasta mig in i. Det har ni och bloggen gett mig, vilket jag är för evigt tacksam för.

Nu är det behovet nästintill obefintligt, jag känner att jag har en bra balans i livet. Mina små troll börjar bli tonåriga små troll, med allt vad det innebär. Vi har haft härliga stormar här hemma och det tog en bra tag innan jag hittade ett sätt att hantera det på, utan att det urartade till rena rama världskriget. Men jag lyckades ta mig även dit och den harmoni vi har här hemma nu är så skön. Jag njuter av att komma hem, tillbringa kvällen med min familj. Jag orkar lyssna och svara på de sjutusentrehundratolv funderingar som kommer upp, om kärlek, kroppen, bröst, livet och allt annat.

Jag är lycklig. Jag mår bra. Och jag tycker att jag förtjänar denna lycka. Utan dåligt samvete. För jag är en bra människa, som gör mitt bästa. Och det är oftast gott nog. Och när det inte är det, ja då löser det sig alltid på ett eller annat sätt. Och oftast på ett bra sådant. Livet är gott, helt enkelt!

Stan är full av vatten...

Imorse klev jag upp och frös, vintern börjar närma sig och det är frost på nätterna. Fort in i köket, på med vattenkokaren och sedan in i en lång värmande dusch. Insvept i morgonrock njöt jag sedan av en kopp te och tidningen innan tandborstningen väntade.

Morgonens frusenhet var ersatt av en varm, skön känsla och jag var redo att möta dagen.

Ovanstående scenario är en självklarhet för de flesta i vårt avlånga land. För de flesta i den s k civilierasade västvärlden.

Vi sätter på en kran och får fräscht kallt vatten, eller varmt om vi så önskar, i önskad mängd. Ingen ransonering, ingen rening utan helt självklart vatten utan restriktioner.

Så ser inte verkligheten ut för alla. Idag är det Blog Action Day 2010, med fokus på vatten. En av aktörerna är Action Aid som driver ett vattenprojekt i Uganda.

I byn Kitemba blev människorna vräkta från sina hem när ett utländskt kaffeföretag stal deras mark. Idag bor de i läger nära sina gamla hem utan rent dricksvatten. ActionAid hjälper till genom att bygga två nya brunnar som kommer att ge 2 100 människor rent vatten och genom att ge byborna rättslig hjälp för att de ska få tillbaka sin mark.

Dessa människor blev alltså fråntagna det livsnödvändiga vattnet för att vi skall få åtnjuta vårt kaffe! De som har så lite fick än mindre. Inte ens naturens egen gåva vatten fick de behålla.

Läs vidare här om Du vill veta mer. Och när Du borstar Dina tänder, dricker ett glas vatten eller tvättar Dina händer, skänk då gärna en tanke till dem som inte är lika lyckligt lottade. Till dem för vilka vatten är en skillnad mellan liv och död. Samma vatten som vi slösar aktningslöst med utan att tänka.

Livet är inte rättvist, men vi kan hjälpa till att balansera det lite. En litet bidrag kan rädda en hel by! Jag avstår från en bio eller två, gör Du?

Don efter person....

Mellantrollet: A som jobbar på fritids blir nästan aldrig arg på oss tjejer hur mycket vi än retar honom.
Trollmor: Det var väl en tålmodig sort, men varför retar ni honom?
Mellantrollet: För att se om han kan bli arg.
Trollmor: Då får Du väl göra mot honom som mot mig när vi bråkar.
Mellantrollet: Det går väl inte!
Trollmor: Varför inte det då?
Mellantrollet: Så elak och dum kan jag inte vara, då kastar han ut mig!
Trollmor: Jaha ja, men mot mig kan Du vara sådan?
Mellantrollet: Självklart. Du är min mamma och Du älskar mig hur dum jag än är!

Ibland så....

Hos en av mina kunder finns det en tjej i trettioårsåldern. Hon kom till Sverige strax efter det hon fyllt 20 och mötte en helt ny värld jämfört med den där hon växt upp. Frihet att säga vad hon ville, att själv välja vänner och annat. Spännande, men samtidigt en stor omställning att helt plötsligt ta beslut om saker hon tidigare aldrig någonsin haft anledning att fundera kring. Just av den enkla anledningen att hon ändå inte fick bestämma.

Vi har en bra relation, om jag hade fått barn i unga år hade jag kunnat haft en dotter i hennes ålder. Hon ser mig som en trygg, klok person och har därför mer eller mindre valt ut mig till sin livsmentor. Kommer med frågor i stort och smått, om valet, om kläder, relationer m.m.

Idag när jag var ute hos kunden kom hon in för den sedvanliga pratstunden. Ledsen och lite upprörd för hon hade gjort fel! Ingen på företaget hade på något sätt lagt skulden på henne, de flesta hade inte ens reagerat över "felet" då det var ganska så obetydligt. Det handlade om att hon missuppfattat ett pris så att totalen slutade på några hundralappar mer än vad det var tänkt. Och med tanke på slutpriset så var det verkligen ett obetydligt fel, men hon hade ju gjort fel. Det var den stora grejen. Hon hade i sina egna ögon svikit sin chef genom att "slösa" bort hans pengar genom att ha missuppfattat leverantören.

Hur som, vi pratade om det en liten stund. Jag lyckades förklara de faktiska ekonomiska konsekvenserna och peppa upp henne så att hon kunde acceptera sin miss. Och så småningom bet det, problemet suddades bort och hon log igen. Då gav hon mig en av de finaste komplimanger jag fått;

"Det är så skönt att prata med Dig, Du får mig alltid att se glaset som halvfullt. Du är så positiv och inspirerande. Min förebild helt enkelt och om jag får en dotter vill jag att hon ska bli som Du".

Det är en häftig känsla när en relativt ny bekantskap så tydligt kan sätta ord på den utveckling jag gjord. Även om jag försöker boosta mig själv ibland så är det ändå inte samma sak. Tänk, att jag som under hela min uppväxt fått höra att jag var negativ och tråkig idag kan upplevas som positiv och underhållande. En skön känsla som värmer i hela kroppen! Den suger jag i mig, för det är jag värd.

Och nu då?

Så hände det som de flesta av oss inte ville skulle hända, SD kom in i riksdagen och fick alltför många mandat i mitt tycke.

Nu är jag ingen politisk expert, jag är måttligt intresserad av politik men har ändå en klar bild framför mig hur jag tycker att ett bra, välmående Sverige skall se ut. Och jag har även en tro på vilket block som delar denna bild. Därtill hör inte SD!

Däremot har SD tillräckligt många anhängare för att knäcka 4 % gränsen och det innebär att de når ett ganska stort antal människor i Sverige. Varför?

Det tror jag är en fråga som alla demokratiska partier i Sverige måste ställa sig. SD driver ett fåtal, i mitt tycke oetiska, frågor och ändå når de så många som de gör. Varför?

Kanske om de stora etablerade partierna tordes ta i dessa frågor, debattera dem, ha en åsikt i dem så skulle en del av SDs väljare hitta ett alternativ. OBS att nu säger jag inte att något parti skall driva den politik som SD står för, inte att de skall dela deras åsikt i ex.vis invandrarfrågan. Absolut inte! Däremot att TORDAS tala om det, förklara sin ståndpunkt och inte sopa det under mattan.

Eftersom såpass många människor upplever dessa frågor som så viktiga att de väljer att lägga sin röst på SD, så måste de "stora" elefanterna tordas ta debatten med SD. Jag tror inte att man kan tiga ihjäl okunskap och ignorans. Om man istället lyfter fram det i dagsljus så kommer alla skavanker och sprickor synas, kanske inte för de mest intolleranta men förhoppningsvis för de vilsna.

Strange....

För första gången sedan Eldkvarn brann var jag ute och svingade mina lurviga. Kul var det att få go bananas på dansgolvet. Fördelen med att uppnå lite fler år är att det var mig totalt ointressant om någon tyckte att jag var galen som stod själv på dansgolvet och headbangade för kung&fosterland.

Eftersom jag är relativt vuxen så höjde jag förmodligen medelåldern med några tusen procent. Således var majoriteten kring 30 rycket vilket inte var något konstigt alls, så även karlarna. Det som dock var strange var att i princip alla karlar saknade hår! Hälften så gammal som undertecknades make och helt kala på huvudet.

Någon trend jag missat eller är den nya folksjukdomen ofrivilligt håravfall?

Föraning?

Inatt hade jag en mycket vacker dröm. Sorglig, men samtidigt kärleksfull. Vacker och skir, som den tidiga våren när den lyser in genom fönstret en tidig gryning.

Drömmen var som i ultrarapid, mjukt inlindad i lätta vita moln. I bakgrunden hördes det milda toner av en flöjt, även de sorgsna men ändå förhoppningsfulla.

Jag står i ett rum som är helt vitt. Inte den lite hårda, kyliga vita utan en ombonad, trälik vit färg. Solen strålar in genom fönstret som genom ett filter, ett mjukt ljus som omvälver oss alla som finns i rummet.

Vi är flera stycken i detta lilla rum utan att det känns trångt. Det är många jag känner igen och andra helt nya.

Mitt i rummet står det ett fint dukat bord med somriga blomsteruppsättningar fyllda av kärlek. Och mitt på bordet står en vitlaserad träkista. Enkel och stilren, men ändå utstrålar den värme och trygghet.

Alla ler, alla gråter. Allt med samma värme, samma lugn men framförallt med samma känsla av befrielse.

Jag är lycklig. Jag är ledsen. Jag är befriad.

Jag drömmer om min fars begravning, och det är inte skrämmande. Det är befriande. Det är vackert. Och det är kärlek.

Nytt liv del 2...

Jag inser att jag förmodligen har fått någon form av åldersnoja. Nästa år fyller jag 50! Men hallå!?!?!?! Jag är vuxen. Mycket vuxen t o m. Däremot har jag svårt att känna mig som femtio. Jag är fortfarande sugen på att stå på ett dansgolv en hel natt och headbanga så svetten lackar. Att köra bil lite lätt över hastighetsgränsen och dundra Nirvana på högsta volym. Att dra på mig aptighta jeans och sneakers, ha håret i flätor och ansiktet osminkat.

Jag vägrar bli tant, för det är inte jag. Under en period i 20 års åldern körde jag tantstuket när jag jobbade på den stora amerikanska koncernen. Det var märkesdräkt, high heels och pagefrisyr matchad med perfekt make up. Och jag längtar inte tillbaka, även om jag ibland önskar att jag var lite mer fåfäng. Att jag orkar gå till frisören mer än 2 gånger om året. Att jag ibland klädde upp mig och försökte vara lite kvinnlig. Använda kjol ibland kanske?

Åldersnojan då som jag så fint inledde med? Jo, jag har börjat fundera på hur andra människor uppfattar mig. Jag har börjat träna. Och jag funderar även på att gå till farbror doktorn för att höra om jag kan få bort mina ärftliga "hamsterrynkor".

En liten brasklapp så här i slutet av inlägget; det har regnat nästan hela långa dagen och jag har migrän. Jag blir lite avig då, imorgon kanske nojan har gått över. Just so you know!

Full fart framåt....

Shit, ska veckorna gå så här fort lär jag fylla 85 före årsskiftet!

Helt mysko, jag som brukar tycka att hösten är relativt långsam. Lagom med jobb, lagom med fritidsaktiviteter och ganska soft överlag. Men icke denna höst, vet inte vad som hänt en dagarna rusar fram och det känns mest om att tiden mellan måndag - fredag bara försvinner. På ett sätt ganska skönt, för jag känner mig inte direkt stressad. Det som hinns med det hinns med och det andra får jag fixa sen. Det löser sig alltid one way or another.

Fast lite scary är det när det går så fort. Snart lär småtrollen stå där i dörren med väskan packad och körkortet i näven, medan jag smörjer rullatorn för att orka med power walkandet.....

Ska det vara så eller kommer det lugna sig snart?



ps: vill passa på att be om ursäkt för att jag inte bemöter de kommentarer jag får men av någon outgrundlig anledning kan jag inte kommentera mina egna inlägg. Också det är mysko. Mycket mysko som så mycket annat....

Sommaren som var...

Som somliga av er vet så är jag egen företagare, vilken innebär både för- och nackdelar som allt här i livet. Eftersom jag har förmånen att vara duktig på det jag gör har jag i princip obegränsat med jobb, bara jag vill. En annan förmån är att jag i princip kan välja när jag vill jobba, bara jag håller de deadlines som finns. Och de är oftast med ett ganska lång framförhållning.

Det i sin tur har möjliggjort att våra barn alltid har haft sommarlov från början av juni till dess att skolorna börjar, så även detta år med en skillnad - de åkte på kollo! Ett val de själva gjorde och som både jag & maken uppmuntrade. I och med att vi i princip saknar äldre släktingar så är våra barn ALLTID med oss, på både gott och ont. Jag är helt övertygad om att barn växer, när de får "stå på egna ben" i andra vuxna människors närhet. När de kan vara utan sina föräldrar i perioder och upptäcka att de fixar det, att andra människor kan vara ett bra komplement till föräldrarna vars kärlek de har ändå i alla väder.

Dock var det med viss oro, för kollot var i hela 2 veckor och det längsta våra barn har varit utan oss båda samtidigt är 4 dagar. Då i sällskap med sin moster. Så det var något av ett elddop, både för dem och oss. En tidig morgon på Stockholms central, med nyinköpta väskor och lätt nervösa tjejer träffade vi resten av ligan. Ledarna som omgående gav ett positivt och varmt intryck samt en drös andra barn som var lika nervösa som våra, och som de dolde väl bakom lite lätt kaxiga ansikten.

Bussen åket iväg och maken & jag for hem, lite sorgsna men samtidigt lite lättade. 2 veckor att enkom vara vuxna, fria att disponera vår tid precis som det passade oss. En mycket mysko känsla.

När telefontiden närmade sig på kvällen pirrade det i magen. Skulle telefonen ringa klockan sex prick och hemlängtan slagit till eller skulle den inte ringa alls?

Den ringde kvart i sju och det var två kvittrande röster i telefon, som bubblade om alla de kamrater de träffat, om underbara och roliga ledare, om upptåg och äventyr. Och så fortsatte det, hela kollotiden igenom. Även deras systerskap stärktes, vilket tror jag var det största behållningen för min del.

Underbara ledare som alltid fanns där för barnen, som busade och hittade på hyss, som fick kidsen att växa. Tror det är en av de bästa upplevelser mina barn har haft. Och därigenom även jag.

Tack underbara fina Barnens Ö. Och tack Stockholms kommun för att ni fortfarande erbjuder detta till barnen. En upplevelse för livet att bära med sig.