Men......

Jag höll ju på att glömma!!!!

En mycket kär vän blev farförälder idag. Det är stort! Och jag är så glad för min väns skull. Själv får jag nog vänta ett antal år.... typ sådär en 15-20 stycken.

Tur då att det finns goda vänner som ombesörjer den saken så att jag har små söta bebisar att sticka kläder till.

Tänkte inte på det...

Ibland är jag faktiskt totalt dum i huvudet! Alltså, inte så där lite oklok utan helt totalt dum i skalet. Verkligen!

Här har jag ojat mig om hur trött jag är, hur stressad jag är, att jag inte är så glad och hela konkarongen. Värsta gnällspiken! Men nu har jag förstått vad som var felet!

TROLLSKOGEN! Jag led av svår abstinens helt enkelt. Och stället är ju vinterbonat, med både vatten och avlopp så absolut ingenting utom bekvämlighet har hindrat mig.

Tidigt imorse tog jag tåget en liten bit norröver, blev hämtad av trollfar med små, söta trollungar. Och så såg jag paradiset igen! Med nytillbyggd veranda, strålande sol och hela 15 grader i solen. Lugnet kom över mig och jag bara njuter.

Middagen blev helgrillad fläskfilé, grillad utomhus! Lite läckert eller hur?

Nu är det svart, tyst och lugnt. En liten pokerturné med trollungarna och sedan tidig kväll. Här ska sovas tungt, länge och drömlöst.

What the häck?

Min kropp har rekonstruerats och jag har ingen aning om när det hände! Numera finns delar av min byst nedanför skinkorna, benen sitter liksom hårdare åt än tidigare och jag kan inte längre lägga dem bakom nacken. Fötterna ser ut som Alperna från ovan, höga berg och djupa dalar. Den där runda utfyllnaden som fanns mellan benmassiven verkar att ha förflyttat sig till buken. Och de mjuka kindernas rundör har helt försvunnit! Den kan jag inte lokalisera någonstans. Kanske dags att ringa Interpool, för det här är väl ett gränsöverskridande brott om något?

Jag har absolut ingen aning om vem / vilka som gjorde det. Kanske små gröna Aliens från planeten Buttabutti, som är sura för att jag parodiserar på deras namn. Eller den elaka styvmodern från sagornas värld som är sur för att jag likt Snövit var snyggare än vad hon var? Eller kanske en missunnsam George Clooney som sitter och gör woododockor i Hollywood, muttrandes "kan inte jag få henne så ska ingen annan heller ha henne".

Vilken teori verkar rimligast, you tell me!


För inte sjuttsingen kan det vara tidens tand och bristen på motion som gjort detta?

Too late, too little?

Jag är en ganska självupptagen människa. Har fullt upp med att få mitt lilla liv med min familj att fungera, precis som livet ser ut för de flesta av oss. Det är barn som ska älskas och fostras, ett förhållande att vårda, släkt&vänner att underhålla, ett jobb att sköta och så alla praktiska saker. Och precis som de flesta av oss blir det inte mycket tid till att göra så mycket annat.

Jag kan sakna det. Tiden när jag hade energi och ork att brinna för annat, som låg utanför min egen privata sfär. Att orka bli upprörd och engagerad över de orättvisor som händer. Hela tiden. Dagligen. Just i denna sekund.

Häromkvällen halkade jag in på slutet av ett reportage om situationen i Ryssland. Eftersom jag inte var med från början så kan jag inte helt redogöra för de exakta händelserna, men om jag förstod sammanhanget rätt så var det ett gäng unga skolpojkar som dömdes till hårda fängelsestraff för en gruppvåldäkt. Vilket iofs inte är mer än rätt och riktigt. Problemet var bara att både offer och vittnen friade just de här killarna! Men det såg bra ut för brottsstatistiken att få någon dömd för brottet så då valde man ut de här. Pojkar till ensamstående mödrar, utan kontakter eller ekonomi att kunna driva processen vidare, utanför landets gränser. För inom landets gränser hade de provat allt, men stött på patrull. Journalister som skrev om det, advokater och rättkämpar som engagerade sig blev hotfullt bemötta eller totalt ignorerade.
Det värsta av allt är att tydligen är vardagsmat, hos vår kära granne i Öster. Och de är inte de enda.

Nu ska vi inte glömma att det finns en hel massa eldsjälar som har kraften och orken. Som brinner och gör saker. Absolut. Men det räcker inte. Det måste vara fler. Okej, jag medger direkt att jag sviker. Jag betalar in några hundra varje månad och köper mig viss samvetsfrid. Vet att något barn i världen får det bättre, någon felaktigt dömd fånge får en större chans, någon annan får bättre läkarvård.

Kanske det tillhör tidens tand att jag, som är medelålders (attans så gammalt det låter), inte orkar engagera mig mer än så. Kanske är det så att det är de yngre generationerna som ska slå näven i bordet och värna om den värld som de kommer att gå ut i. Kanske är det så att de borde bry sig mer om vad som händer deras jämnåriga i Ryssland mer än att fixa ihop pengar till back packer resan. Eller den trendiga skinnjackan med designer label. Att få gå på Whireds hotta visning. Få hamna i media som ung, het fashionista. Eller är det att ställa för stora krav?

Nu var jag ganska så ung på 60 talet när ungdomsrevolter rasade över hela Europa, men såvitt jag kan bedöma var det en oerhörd kraft i det engagemanget. En liten, kanske naiv önskan, är att den kraften skulle återfödas igen. Och kunna påverka. Förändra.

Eller är det så att vi föräldrar redan har försuttit vår chans, när vi inte fostrade våra barn i den riktningen? Kanske det helt enkelt är fel att kräva det av någon annan när jag själv inte kan ge det. Förmodligen. Jag önskar bara att det vore annorlunda.

Språkpolisen på patrull

Solokvist i stan och morgon TV som frukostsällskap. Ser ett radioprogram på TV (lite mysko) och där ramlar jag rakt in där en ung, söt tjej pratar mode. Hon är förmodligen inte korkad, eftersom hon lyckats såpass bra som hon gjort. Däremot gav hon mig kalla kårar med det språk hon hade. Att vara en bit över tonåring och i varje mening lyckas klämma in ett "ba, liksom ellertyp" låter i mitt tycke rent för jävligt.

Till slut kan jag inte ens lyssna på vad hon pratar om utan sitter enbart och retar upp mig på det embarmliga språket.

Jag har definitivt inget emot mode även om jag varken har ork eller tid att följa det. Jag har heller inget emot modebloggar för de fyller sin funktion och har sin målgrupp. Däremot har jag svårt att klara "Men vaddå ba, jag fattar ingenting liksom men jag är typ söt och har ursnygga kläder" stilen.

Om mina döttrar anammar den stilen så kommer jag förmodligen inte nöja mig med att peka med hela handen. Nej, då lär det bli språkskola och kadaverdisciplin.

Om ni undrar...

så har jag inte uppgått i Nirvana, ej heller tagit time out eller något annat spännande. Nej då, så är icke fallet. Vad jag har gjort är otroligt värdsligt eller vad sägs om:

1. Maginfluensa (eller så var det den däringa pizzan som både luktade och smakade mysko)
2. Migränattack (inge bra att sova i målarfärgslukt)
3. Lite lätt allergiattack (tack snälla hyresvärd för att Du målar om huset, men färgen... it's killing me!)

När jag väl lyckades ta mig på benen igen så hade 3 hela arbetsdagar försvunnit! Gulp, sådär bara. Och de kommer inte igen.... Så nu vet ni vad jag gör framledes. Om ni nu undrar. Och jag lär göra samma sak även om ni inte undrar......

Livets kontraster

Djupa själfulla ögon, där en glimt av sorg konstant lyser igenom även när skrattet bubblar som mest. En viss försiktighet i sitt närmande, mjuka armar som är lite frågande i sin omfamning. Tankar som virvlar i banor som inte är helt raka och som rymmer många olika bottnar. En lidelse för det hennes händer kan forma, om det så är krummelurer eller skapelser i lera. Ett naturbarn som njuter av kroppens naturliga kontakt med de element som vår värld rymmer.

Som springer barfota i gräset i sen afton, för att säga godnatt till grodorna i bäcken. Som alltid ser när Du är ledsen och erbjuder tröst, med en späd liten hand. Som alltid kräver ärlighet och en äkta närvaro. Som med en kort sekund till buds mäter av harmonin i ett sällskap. Som fascineras av det outgrundeliga, det främmande och oförståeliga.

Sådan är hon, mitt älskade Mellantroll. Hon utmanar mig konstant. Att alltid vara sann. Inte välja den enkla vägen. Att söka det äkta. Det är inte alltid helt enkelt. Men det är det värt. Mer än väl.

Lilltrollet är hennes raka motsats. Med en svindlande lidelse för livet och dess utmaningar. Med en förväntansfull glimt i hennes glittrande ögon. En total tillit till att världen vill henne väl. Och en energi som hela tiden söker utlopp. Totalt trygg i sin kärlek, vill vara nära nära. Ofta. Som tankar sin kraft genom att krypa tätt intill.

Hon närmar sig alla utmaningar med en fulla övertygelsen att hon kommer att klara det. Så trygg även i sina stunder av osäkerhet. Övertygad om att vi finns där. Fångar henne om hon faller. Och hon törs prova. En liten mjuk flicka som sällan kan sitta still. Med en kropp som rycker och spritter, dansar och sjunger. Som njuter av den lidelse som musiken erbjuder.

Med en öppen famn för den som söker ömhet. En famn att vila i och tanka kärlek, som erbjuder vila i stunder av storm. Som alltid har ett leende till övers. Och som älskar Dig förutsättningslöst.

De är mitt livs ying och yang. Mina döttrar. Mina barn. Mitt allt.

Keep on dreaming!

Jag drömmer alltid. Varenda, varevigaste natt. Och så gott som alltid kommer jag ihåg drömmarna. Något som jag finner lustigt, fast det kanske är normalt, är att drömmen är som en film och jag är en åskådare. Jag är i princip aldrig med i drömmen, utan sitter vid sidan om och ser den utspela sig.

Vanligast är att jag drömmer om filmer à la Bridget Jones, ni vet - chiclit varianten fast med en medelålders, gift kvinna istället. Inga direkta problem med övervikt, men däremot en viss tendens för att krångla till vardagen med små, delikata missöden. Somliga skulle möjligen kalla det för klantighet, men jag är mer förstående och säger otur. Inte för att drömmarna på något som helst sätt påminde om mitt liv, men jag kunde ändå ibland känna igen mig.......

Sedan för några månader sedan började jag drömma mer à la Kozinsky. Totalt osammanhängade drömmar om flygande kor, blått gräs där megastora gräshoppor dansar street dance och människor har 2-3 huvuden. Det var något jobbigare och jag kände mig i princip aldrig utsövd när jag vaknade. Framförallt kände jag mig otroligt förvirrad, för hur jag än försökte kunde jag aldrig förstå drömmarna. Inte ett endaste uns av identifikation what so ever.

Den senaste veckan har min nattliga biograf ånyo ändrat repetoir. Nu är det riktigt ruggiga thrillers. Otroliga intriger, hög spänningsfaktor och jag vaknar med hjärtklappning. Häromnatten drömde jag en story som var så infernaliskt läbbig att jag vaknar mitt i natten, kallsvettas och är livrädd. Jag är tvungen att gå upp, tända upp hela lägenheten och kolla i både garderober & klädkammare. Det tog mig timmar innan jag slocknade igen. Även här är igenkänningsfaktorn totalt obefintlig.

Nu ska jag bara försöka klura ut vad det är som händer i mitt undermedvetna. Är det filmregissör jag ska bli eller ligger den en bok och lockar i det undermedvetna? Eller håller jag helt sonika på att bli spritt språngande galen? You tell me!

Isch då

Har insett en sak med mig själv som jag definitivt, absolut inte gillar. Inte en endaste sekund, inte det minsta lilla alls.

Normalt är jag en ganska generös, tolerant person som tycker att livet är rätt okej. Och att jag har det bra. Liksom glider fram på min räkmacka och njuter största delen av tiden.

Men så kommer det där svarta monstret och jagar mig in i nedåtspiralen. Först klamrar jag mig fast med näbbar och klor för att inte åka med. Till slut orkar jag inte stå emot utan släpper, glider ned i ett långsamt tempo för trots alla mina goda föresatser så spjärnar jag emot. Trots att mitt intellekt vet att processen bara blir mer långdragen.

Väl nere så klaffsar jag runt i gyttjan av självömkan en stund innan jag tröttnar på att sega runt. Börjar då klättra upp i ett tempo som skulle gjort Sanna Kallur avundsjuk. Och vad slutar det med? Surprise surprise, såklart jag tappar taget igen och får börja om. Efter att ha gjort så där en 3-4 ggr som verkar min hjärna och mitt hjärta ha kommit överens och jag påbörjar uppåtfärden i ett klart behagligare (och mer effektivt) tempo. Nu är jag uppe igen! Och här kommer jag nog vara ett bra tag.

Det är inte helt lätt att vänja sig av med terapins uppåtpiggande effekt som jag tidigare fått en gång i veckan. Numera ska jag (frivilligt) ordna detta själv, stå på egna ben. Visst, fungerar det inte och dipparna blir alltför många så har jag inga problem med att börja igen. Men jag tror faktiskt att jag kan nu. Jag vill iaf försöka.

Men vad var det jag upptäckte med mig själv då, som jag inte tycker om? Jag är avundsjuk! När jag hamnar i de där dipparna så blir jag otroligt avundsjuk, tycker att andra människor har det så mycket bättre än mig. Tycker att "alla" tjänar massor med pengar och njuter av livet. Och just det där med pengar fastnar jag i. Förmodligen för att det på ett intellektuellt plan symboliserar välmående och trygghet, som jag i de lägena saknar.

Och att vara avundsjuk är ingen konstruktiv känsla. Den är inte alls behaglig. Och den är definitivt inte klädsam.

Nyfiken i en strut....

Av kommentarerna att döma är det inte många som är här längre. Visserligen har jag en såndäringa logg, men den glömmer jag alltid bort. Fast jag tröstar mig med att det alltid finns några vilsna stackare som ramlar in.

Iofs får jag skylla mig själv, för jag är extremt dålig på att besöka andra bloggar.... eller lämna fotavtryck. Jag gör som jag brukar, skyller på livet. Det tar sådan tid *s*

Efter att i några veckor ha kört på i ett alldeles för högt tempo, där bl a lunch har bortprioriterats, så tog jag mig ut idag. Ett otroligt vackert vårliknande väder mötte mig. Och ett otroligt varmt och själfullt lunchsällskap väntade. Prat om livet i stort och smått (mest stort) avverkades tillsammans med riktigt god mat. Tänk så lätt det är att glömma bort de små njutningarna som ger så stort nöje?

Till råga på allt blev jag bjuden! Tänk vad fina vänner jag har. Jag är lyckligt lottad, även om jag i mina mörka stunder tenderar glömma bort det. Bara ta det för givet, och inte tänka på vilken läkande effekt de har. Att det alltid finns ett öra som lyssnar, en axel att luta sig mot. Det, my friends, är lycka!