Sista sommaren?

På väg till bästa vännerna för midsommarfirande svänger vi förbi min far. Dagvården har ordnat ett eget firande med musikanter, vita dukar, god mat och blomsterkransar till alla gästerna.

De är så fina där de sitter uppklädda med kransar i håret. Några är ganska med, andra är inte fullt lika närvarande men det råder en fridfull och harmonisk stämning vid bordet. Personalen har klätt upp sig och de är så fina med de äldre, så mjuka och omtänksamma. Det märks att de är viktiga för dem och jag är glad att vi hittat denna oas för pappa.

Han sitter på nästa plats vid bordet med en sommartallrik framför sig. Han ser rofylld ut och jag blir varm i själen. Så höjer han blicken, får syn på mig men blicken blir Tom. Han kände inte igen mig. Och jag blev smärtsamt påmind att det är dit han är på väg.

In i dunklet, i mörkret där han blir ensam. Dit vi inte kan följa honom. Min pappa kommer att lämna mig. Gradvis. Och idag tog han ett stort steg. På vägen utan återvändo.

Skäms H&M!

Här i vårt jämlika, trygga land har vi några paradskepp på företagshimmeln som är framgångsrika och tjänar massor med pengar. Och som vi svenskar (och även i andra länder) handlar i frekvent. En av dem är H&M, som har ett i mitt tycke smart koncept. Har själv varit i businessen med att importera från lågprisländer och vet hur svårt det är att kräva en bra behandling av arbetskraft, vettiga löner osv. Dock var det företaget avsevärt mindre än H&M och hade därmed avsevärt mindre kraft att sätta bakom. Det otroligt stora, världstäckande H&M borde sitta i en annan sits.....

Fick ett mail häromdagen som fick mig att reagera kraftigt. En enkel rad som denna:

"Vi har gjort en undersökning som visar att H&M enbart betalade 585 kronor i skatt i Bangladesh år 2008 – trots att det är ett av företagets största inköpsländer. Samtidigt gjorde H&M en vinst på 21 miljarder kronor"

Hur fasiken låter det? Jäkligt illa om ni frågar mig. Och Action Aid tycker likadant varför de nu har dragit igång en rättvisekampanj som ni kan läsa mer om HÄR och/eller så kan ni haka på deras kampanj på Face Book.

Jag personligen skulle gärna betala en tia mer per plagg om jag visste att det hamnade hos de som förtjänade den, dvs arbetarna, istället för att för att öka aktieägarnas vinst än mer.

Det är ofta jag önskar att vi svenskar inte vore så politiskt korrekta i alla lägen. Att vi likt fransmännen skulle protestera högt och vilt, fast inte bara för det som gynnar oss. Drömscenariot? Att alla svenskar bojkottade H&M i en enda dag. Eller en timme. Det skulle nog räcka för att få dem att lyssna......

Det första steget....

Mitt älskade Mellantroll,
Det går så fort nu, så otroligt fort. Saker händer varenda dag och jag märker både fysiskt och psykiskt vilken mognad Du börjar uppnå. Du har tagit Dina första steg mot att lämna barndomen, mot tonåren och mot att frigöra Dig från mig & mitt inflytande. Något som gör mig glad och samtidigt livrädd. Men jag måste lita på Dig och låta Dig ta Dina steg, för att finnas där när Du trampar snett.

Att se Dig idag, så stark och trygg i Dig själv. Så vacker på både in och utsida. Det värmer, gör mig så stolt. Att veta att Du tagit Dig igenom det Du gjort, att Du vågat lita på Dig själv och stå för den Du är är starkt. Mycket starkare än jag tror Du kan förstå. Det är inte lätt att vara barn och vara "annorlunda", men att samtidigt stå för det. Att våga bejaka det, det är än svårare. Men Du har gjort det och jag är glad för det!

Du har funnit en bästis, varit som ler och långhalm. Blodsystrar. Och hon svek Dig, rejält. Men Du klarade det, Du tog det inte personligt och förstod att problemet inte låg hos Dig. Och än en gång växte Du i mina ögon.

När jag tänker tillbaka på det hudlösa lilla barn Du tidigare var, hur orolig jag var för Dig. Hur ledsen jag varit, när jag sett hur tung Din barndom stundtals har varit. Hur ont det gjort när jag sett hur Du kämpat.

Men kampen var inte förgäves, och jag är glad att vi tog de steg vi gjorde. Tillsammans.

Sitter här och är varm i hjärtat. Du har Din andra pojkvän och ni är så söta mot varandra. Ni törs stå öppet för de känslor ni har och jag är så glad, även om de är dramatiska precis som det hör den första kärleken till. Det är som att se "Den vita stenen" med min egen dotter som huvudperson.

Och jag är stolt, för Du delar detta med mig. Via mail, via chatt och sms. Du frågar om råd, Du låter mig veta vad ni säger till varandra. Lite generad för att ta det öga mot öga, så hittar Du Dina egna vägar att dela med Dig. Jag får ta del av Dina känslor och Du litar på mig. Precis vad jag alltid har önskat mig. Att finnas där, få Din tillit, Dina förtroenden. Det är stort. Det är viktigt. Men framförallt är det kärlek!

En alldeles vanlig torsdag...

vaknar jag i ottan. Klockan fyra av alla konstiga klockslag! Inte ett dugg pigg eftersom jag min vana trogen legat och läst fram till småtimmarna. Lyckas iaf slockna till en stund och vaknar i panik när klockan brölar 06.15.

Jag vaknar ALDRIG av väckarklockan då jag har lyxen att ha en man som väcker mig på morgonen. Inne i min lilla värld bakom öronpropparna, som är ett nödvändigt ont då maken låter värre än Etna i fullt utbrott när han snarkar, så hör jag nada. Nill. Totalt tyst är det. Enda kruxet är att jag får eksem i hörselgångarna, men lite skit får man ta för välmåendet.

Efter denna lilla utvikning är vi då tillbaka till 6.15 och varför jag skulle upp så dags, vaknandes av min alldeles egna lilla brölande väckarklocka. Jo tack, det var dags för tuttitt igen. Varför man måste lägga detta så okristligt som 07.15 på morgonen förstår jag inte. Kanske är tittsen som bäst då, liksom innan de hänger ut sig och det blir sämre bilder.

Så här dags på morgonen är de ju utvilade och pigga, så uppbullade som de kan då fettcellerna legat och gosat till sig en hel natt. Hur som, 07.15 stod jag i bara mässingen och försökte lägga upp mina behag på den iskalla plattan där de sedan skulle få en mindre ångvält över sig för att göra dem så platta som möjligt. Liksom pressa ut allt gosigt fett ur cellerna för att få modellen pannkaka liksom.

Är man normalt utrustad, vare sig man har pigga uppåtgående bröst eller den längre modellen som pekar ned mot naveln så fungerar detta alldeles ypperligt. Är man däremot utrustad som jag med mer blygsamma behag, där majoriteten av behaget liksom hamnat i armhålan, så är detta nästintill fysikt omöjligt. Men skam den som ger sig tänker syster och drar. Och drar. Och drar. Till slut ligger de där. Platta. Snacka om morgongympa!

Men nu är det gjort! Funderar skarpt på att preppa dem till nästa gång. Hänga litet tyngder i dem så att de töjer ut sig. Kan det vara något? Eller någon som har en bättre idé?

Nu ska jag äta lunch. Sedan ska jag "vila upp mig" på Grönan med kidsen... huvva! Maken skyller på högt blodtryck och vägrar åka allt som gungar mer än Kärlekstunneln. Så vem får ställa upp då? Jo tack, trollmor som blir åksjuk bara hon tittar på en gummianka i badkaret. Men ska jag nu vara curlingmorsa får jag köra rejset fullt ut. Wish me luck!


ps: lite kul alldeles nyss... är på en hjärtläkarmottagning idag. Ska ut och ta en liten paus. Pratar med kollegorna, lutar mig mot ytterdörren och kadonk raslar jag baklänges. Jag skriker högt. Damen som skall in skriker högt. Jag för att jag håller på att ramla. Hon för att jag håller på att skrämma skiten ur henne. Det höll på bli en ny patient där....

Sporadiskt...

Så känns livet just nu. Som om allt jag gör är sporadiskt, i väntan på något men vad vet jag inte!

Hur som, skolavslutning avklarad. Det har hänt en del så här i slutet, en mycket tight vänskap som gick åt pipsvängen för Mellantrollet men som hon hanterade galant. Jag är så stolt över henne, att hon själv tog ett aktivt val och insåg vad som inte var bra för henne!

Lilltrollet har blivit en helt ny människa, efter att ha haft förmånen att ha en kanonbra lärare sedan skolbytet. Hon har vuxit och fått en självkänsla som riktigt lyser om henne. Hon skrev själv väldigt bra om det i sitt "avskedsbrev" till läraren (som går i pension nu);

"Tack för att Du har hjälpt mig att förstå hur bra jag är, tack för att Du har hjälpt mig att få mitt självförtroende tillbaka. Jag kommer aldrig att glömma Dig. Du finns i mitt hjärta".

Tror ni jag bölade när jag läste det? Och snacka om vilken skön belöning det måste vara för en lärare att ha den påverkan på ett barn?

Annars har vi tragglat på som vanligt, lite jobb hit och dit, lite Borelia på Lilltrollet med bältros som följd, en mycket dement far och så en förvirrad Trollmor. M a o intet nytt under solen :-)

Grönt är skönt...

Som vanligt är jag ursopig på att fota.... och fatet är inte helt klart, för själva slumpningen är inte klar. Men jag kunde inte hålla mig för jag blev själv riktigt nöjd, vilket jag inte brukar bli. Vad tycker ni?