På väg till bästa vännerna för midsommarfirande svänger vi förbi min far. Dagvården har ordnat ett eget firande med musikanter, vita dukar, god mat och blomsterkransar till alla gästerna.
De är så fina där de sitter uppklädda med kransar i håret. Några är ganska med, andra är inte fullt lika närvarande men det råder en fridfull och harmonisk stämning vid bordet. Personalen har klätt upp sig och de är så fina med de äldre, så mjuka och omtänksamma. Det märks att de är viktiga för dem och jag är glad att vi hittat denna oas för pappa.
Han sitter på nästa plats vid bordet med en sommartallrik framför sig. Han ser rofylld ut och jag blir varm i själen. Så höjer han blicken, får syn på mig men blicken blir Tom. Han kände inte igen mig. Och jag blev smärtsamt påmind att det är dit han är på väg.
In i dunklet, i mörkret där han blir ensam. Dit vi inte kan följa honom. Min pappa kommer att lämna mig. Gradvis. Och idag tog han ett stort steg. På vägen utan återvändo.
Inlägg
6 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar