Tekniska trollmor...

Idag har jag lyckats big time med mina tekniska färdigheter.



Ni vet de där små bankdosorna man får? Så små att småtrollen använder dem som datorer till Barbiedockorna! Hur som, displayen kräver förstoringsglas och tangenterna en pincett för att lyckas hamna rätt. Och det gjorde väl inte jag för helt plötsligt har den eländiga minimojängen börjat konverserva med mig på danska...... Så numera gäller chansa & tryck!



I det här hemmet är det Trollmor som är dataexperten. Nu säger inte det så mycket då de övriga familjemedlemmarnas nivå ligger i jämnhöjd med uppfinnaren av Abacusen. I vilket fall som helst har vi hemmavid övergett det fasta bredbandet till förmån för USB eftersom vi ändå kör det ute på jobb, landet osv.



Dock tröttnade jag på att vi hade USB stickor både här och där, samt olika kod till alla såklart. Så en router införskaffades så att vi alla kan köra på samma nät och slippa gissa pinkoder på korsan & tvärsan. Idag tog jag mig äntligen tid att installera detsamma.



Körde enligt konstens alla regler och för en gångs skull lästa jag manualen. Allt verkade fungera som det skulle, koder lades in, IP adresser skrevs in och jag var stolt som en tupp. Testen visade att datorn & routern var sååå tajta och lirade i full harmoni. Dock vägrade den sprillans nya knallrosa (vad det nu har med saken att göra) USBn att ha någon som helst dialog med internet.

Oavsett vilket lock, pock, hot eller mutor jag erbjöd så var det totalt noll och intet kommunikation.



Så vad göra? Fredag eftermiddag i telefonkö till internetleverantör är ungefär lika hoppfullt som att stå i krogkön till Café Opera klockan 23.30 en lördag kväll under modemässan. Det händer inte ett skit!



Så medan jag sitter där med luren i högsta hugg och försöker hålla mig lugn, så tänker jag att jag gör om allt från början. Stänga av routern, plocka ur USBn, ta ut SIM kortet. Men hallå?!?!? SIM kortet?!?!?!?!?



Med röda kinder lades luren snabbt på och SIM kortet stoppades i. Voila.... trådlöst var här!



Shit vad glad jag är att jag inte hann ringa bror min, den store datakonsulten. Han hade garvat läppen av sig.... och fått än mer vatten på sin kvarn.

Sorligt...

Det var länge sedan jag skrev om min far, mestadels för att det inte har funnits så mycket att skriva. Den väg han är vandrar nu leder bara än mer in i dimman. De stunder han har koll på läget kommer alltmer sällan. Jag misstänker att det inte dröjer länge förrän han även glömmer bort mig.

Möjligen att jag borde skämmas när jag erkänner att de dagar han inte ringer så hör jag inte heller av mig. Istället andas jag lite lättare, och är glad att slippa de tålamodsprövande samtalen som i princip kretsar kring några olika teman:

1. Hans ekonomi, har han några pengar?
2. Var han egentligen bor, för snart skall han väl flytta hem?
3. Vad vi barn gör och bor, för vi är ju aldrig hemma

Det låter inte så farligt när man ser det så här, men till saken hör att när han fastnat på något så kan det bli upp till 20 samtal under en timme och det är exakt samma fraser som upprepas var gång. Hans minne är som teflon och ingenting fastnar. Oftast går det bra att spela med så släpper han det men vissa saker fungerar det inte med.

Jag brukar "trösta" mig med att även om jag pratat med honom flera gånger om dagen eller om jag skulle hälsat på honom var dag så spelar det ingen roll, för 5 minuter efter det att jag lagt på / lämnat honom så har han glömt bort att jag finns.

Idag var dock en mycket mer "borta" dag än annars. I hans värld just nu så har han ett barn (mig) och jag har ännu inte slutat skolan. Han har ingen aning om vilken lägenhet han sitter i och han får aldrig någon mat. Tidigare idag ringde han och bad mig hämta honom på bänken utanför sjukhuset i Eskilstuna för det var dags att åka hem.... Då var det bara att spela med och säga att jag är där om 10 minuter.

Det är sorgligt att se en såpass skarp hjärna helt försvinna in i tomheten, det är sorligt att jag inte har det engagemang som jag inbillar mig att man borde ha. Det är sorligt att den kärlek jag ibland kan tycka att jag borde känna för min far inte riktigt finns, självklart baserat på vår tidigare historik.

Men mest sorligt av allt är att han själv valt att leva ett liv utan nära relationer till människor och att han därför i livets slutskede är en ensam människa, ett val jag misstänker att han förmodligen skulle ångra om kunde.

Mobbing....

Nu är det skolstart. Och start för mobbing. Självklart hänger media på och drar igång med braskande rubriker, för att om 2-3 veckor lägga locket på för då är det "yesterdays news". Dock inte för de barn som fortfarande drabbas. Eller för de barn som fortfarande mobbar. För dem är det en verklighet som pågår dag efter annan, år efter år. Varför?

Det skrivs stora rubriker om lärarnas ansvar, om skolans ansvar. Och visst, de har ett stort ansvar. Jag anser mig ha rätt att ha kraftiga åsikter i frågan, då båda mina tjejer blev utsatta för mobbing av ganska grov kaliber. Som vanligt börjar det med subtila små gester för att eskalera i kraftord, förföljelse, fysiskt våld och kraftig ryktesspridning med polisanmälan till följd. Vi blev anmälda för att ha misskött vår dotter! En anmälan av en förälder som tyckte att det var befogat för h*n valde att blint tro på sitt eget barns oskuld, istället för att använda sitt sunda förnuft, moral och civilkurage. Lyckligtvis var polisen klokare än skola & förälder så anmälan avskrevs, men att ha blivit utsatt för det var inte en upplevelse jag önskar någon.

Och just där är det i mitt tycke den springande punkten! Många föräldrar skiter i att tänka ett steg till. Många föräldrar tror att deras egna barn är små änglar helt okapabla till att göra minsta felsteg. Många föräldrar VILL INTE SE VERKLIGHETEN för då måste de agera. Och om de måste agera har de mindre tid till självförverkligandet, karriären, sin privata lilla sfär osv. Alltså tar man the easy way out, skyller på någon annan och stoppar ned huvudet i sanden igen.

Surprise surprise när deras idag söta små barn om några år är tonåringar som hänger på stan, knackar ned någon bara för att de har tråkigt, snattar bara för att ha något att göra, super skallen i bitar i alldeles för unga år. "H*n som var så enkel som barn, hur gick detta till?"

Enkelt, väldigt enkelt - ni sket i era barn när de behövde er som mest! Ni struntade i att tyda de små signaler som ni fick om att allt inte stod rätt till för ni ville inte ha problem. Och vips så blev det som det blev.

Enligt min erfarenhet finns det i alla klasser små prinsessor (och ibland prinsar) som är söta, "snälla", duktiga i skolan och är den som alla vill leka med. Många gånger är det en bra person, men många gånger får dessa barn alldeles för stort makt i förhållande till sin mognad. En makt som ibland används för att skapa sig ett eget litet hov av lydiga kamrater. En makt som gör att detta barn kan välja vem som är inne och vem som är ute. En makt som ger detta barn möjlighet att skapa en bra tillvaro för kamrater i risksektorn. Eller makt nog att ge dessa kamrater ett helvete i skolan.

Vad detta barn väljer att göra med sin makt är predestinerat av den moral & etik som h*n fått med sig från hemmet, men är även påverkbart av lärarens& skolans insikt i detta. Den är oftast noll och intet.

För ingen lärare vill ha mobbing i sin klass. Ingen skola vill ha mobbing i sin skola. Och då väljer man att förneka den, eftersom de inte har kompetens, mod eller kraft att motverka den på det sätt som måste till:

ATT PRATA MED FÖRÄLDRARNA TILL DE BARN SOM MOBBAR. ATT RENT UT SÄGA TILL DESSA FÖRÄLDRAR ATT DERAS BARN INTE UPPFÖR SIG OKEJ.

Varför gör de så då? Förmodligen för att det är som en lärare sa till mig:

"Jag blir hellre osams med er än resten av föräldrarna i tjejgruppen"

Brist på moral, brist på civilkurage, brist på medmänsklighet, brist på empati och en hel jävla massa med saker är felet. Och våra barn betalar priset! Hoppas verkligen att karriären, självförverkligandet, den vältränade kroppet, yogakursen eller vad det nu är är värt det........

**vill Du läsa mer om den horribla historien så maila mig får Du namnet på bloggen

I do not get it....

Det har varit ett långt sommarlov, både från arbete och blogg. Är lite trögstartad på alla plan, för trots att ledigheten varit tillräckligt för att hinna ladda batterierna så blev det inte riktigt så. What is new liksom. Dock inga större katastrofer, eller rättare sagt inga katastrofer alls. Däremot lite meck... byggmeck. Och det är inte det alldeles enklaste. Med risk för att reta upp en hel yrkeskår (tur att jag skriver under pseudonym) så undrar jag vad det är för fel på byggjobbare? Alltså inte som människor betraktat, men i sin yrkesroll.

Ingår det liksom i konceptet att man måste lova sånt man inte håller, att man måste vara försenad, att man inte ska komma när man säger osv? Jag förstår det inte. Om jag agerade så mot mina kunder skulle jag vara en ynklig konsult, med ett mycket begränsat antal kunder. Men så fungerar inte byggbranschen för där verkar alla göra samma sak.

Möjligen att jag inte till fullo förstår de svårigheter som deras yrke kan innebära, men jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan vara effektivt att ex.vis åka 2 timmar till ett jobb, 3 personer, för att spika upp 3-4 lister och sedan sluta. För att det regnade! Dock inte inomhus....

Finns många sådana fler exempel men jag kommer bara reta upp mig om jag ska rabbla dem. Räcker bra så tycker jag. Och förmodligen byggarbetarna. Nu ska jag gömma mig. För de är stora, byggarbetarna.

Detta kallar jag kundservice!

Vi har som tradition att åka till Liseberg i slutet av sommaren och gjorde så även denna sommar. Äntligen hade Lilltrollet uppnått den magiska gränsen på 140 cm och de flesta attraktionerna stod öppna.

Glad som en travhäst gav vi oss på Balder, t o m Trollmor kastade sig dödsföraktande ut i denna svindlande färd med resultatet att flätorna stod som på Pippi Långstrump och maskaran lade sig i mungiporna när tårarna sprutade. Trodde aldrig jag skulle komma upp i detta höga decibel, Pernillas W's höga C (eller vad det nu var) i Picadilly Cirkus kan slänga sig i väggen!

I slutet av dagen väntar Kanonen och lag låter mig bli övertalade. Det har kommit rejält med folk och väntetiderna ligger på 30-45 minuter, men konstigt nog känns det ändå okej. Det är en skön stämning i köerna, ingen speciell trängsel och det rör sig hela tiden framåt. Men där tar det stopp. En ung tjej ifrågasätter Lilltrollets längd och jag påpekar att hon klarat måttet vid entren. Tjejen kontrollmäter och kommer fram till att det fattas en 3-4 cm. Jag står på mig, men det hjälper föga. Hurtigt säger hon "Du får växa på Dig tjejen och komma tillbaka nästa år". Visserligen menade hon det säkert snällt, men att säga det till en liten 10 åring inför en knökfull kö får resultatet att hon kände sig liten, varpå tårarna började spruta och vi lommade därifrån.

Gick till informationen för att framföra klagomål och då informerade de om att man kan kontrollmäta sig hos dem, för att sedan få ett band som styrker längden om man uppnår de magiska 140. Och så gjorde vi och banden kom på, dock mäktade vi inte med ytterligare 30-45 minuter i samma kö.

Min vana trogen skrev jag ett mail till Liseberg och framförde mina åsikter, bl a att man bör ha samma mätinstrument ute vid entreerna till attraktionerna som inne vid själva spärren, att man bör informera redan i entren om möjligheten till kontrollmätning m.m.

Det tog inte många dagar så kom ett mail. Kundtjänsten framför sina ursäkter, de har inte agerat helt korrekt och som kompensation fick vi ett nytt besök för hela familjen, inklusive åkband!

Det tycker jag var outstanding! Kompensationen i sig var jättetrevlig, men det viktigaste för Lilltrollet var ändå att de sa "vi gjorde fel, Du hade rätt". Det var storsint och helt by the book. Kan väl säga att Liseberg lyser än starkare i tjejernas hjärta efter det.

Även innan ovanstående incident var vi stora fans av Liseberg. Tempot i parken, stämningen, attraktionerna och miljön är helt suverän. Vi klarar utan problem 8-9 timmar i parken utan vare sig lugnande eller utbrott. Det är trevlig och hjälpsam personal, måste helt enkelt vara Sveriges trevligaste nöjesfält!

Så tack Liseberg för suverän service och bra bemötande, we still love you!