Det var länge sedan jag skrev om min far, mestadels för att det inte har funnits så mycket att skriva. Den väg han är vandrar nu leder bara än mer in i dimman. De stunder han har koll på läget kommer alltmer sällan. Jag misstänker att det inte dröjer länge förrän han även glömmer bort mig.
Möjligen att jag borde skämmas när jag erkänner att de dagar han inte ringer så hör jag inte heller av mig. Istället andas jag lite lättare, och är glad att slippa de tålamodsprövande samtalen som i princip kretsar kring några olika teman:
1. Hans ekonomi, har han några pengar?
2. Var han egentligen bor, för snart skall han väl flytta hem?
3. Vad vi barn gör och bor, för vi är ju aldrig hemma
Det låter inte så farligt när man ser det så här, men till saken hör att när han fastnat på något så kan det bli upp till 20 samtal under en timme och det är exakt samma fraser som upprepas var gång. Hans minne är som teflon och ingenting fastnar. Oftast går det bra att spela med så släpper han det men vissa saker fungerar det inte med.
Jag brukar "trösta" mig med att även om jag pratat med honom flera gånger om dagen eller om jag skulle hälsat på honom var dag så spelar det ingen roll, för 5 minuter efter det att jag lagt på / lämnat honom så har han glömt bort att jag finns.
Idag var dock en mycket mer "borta" dag än annars. I hans värld just nu så har han ett barn (mig) och jag har ännu inte slutat skolan. Han har ingen aning om vilken lägenhet han sitter i och han får aldrig någon mat. Tidigare idag ringde han och bad mig hämta honom på bänken utanför sjukhuset i Eskilstuna för det var dags att åka hem.... Då var det bara att spela med och säga att jag är där om 10 minuter.
Det är sorgligt att se en såpass skarp hjärna helt försvinna in i tomheten, det är sorligt att jag inte har det engagemang som jag inbillar mig att man borde ha. Det är sorligt att den kärlek jag ibland kan tycka att jag borde känna för min far inte riktigt finns, självklart baserat på vår tidigare historik.
Men mest sorligt av allt är att han själv valt att leva ett liv utan nära relationer till människor och att han därför i livets slutskede är en ensam människa, ett val jag misstänker att han förmodligen skulle ångra om kunde.
Inlägg
1 timme sedan
2 kommentarer:
Verkligen sorgligt och samtidigt så är man ju så hjälplös. Du måste ju ha oändligt tålamod! Jag har inte upplevt detta på nära håll och jag hoppas verkligen att jag blir förskonad från det när det gäller mina föräldrar!
Min mor är på god väg till platsen där din far befinner sig. Somliga dagar är hopplösa, andra något lindrigare, men ofta återkommer hon till oro för "de små barnen". Och vi fastnar i återuppringningar om detsamma. Känner för att tipsa om "Validation" - en slags samtalsmetodik för dementa där man bekräftar deras känslor och ev får insyn i "varför" deras hangup´s ibland inte släpper. För vår del visade det sig att morsan var orolig för att inte duga som mamma när jag mötte henne och "spelade med". Kanske kan det var nåt för er oxå. Vet exakt vilken känsla Du bär på. Förhoppningsvis får vi nytta av erfarenheten i en framtid :-) http://www.demenscentrum.se/Arbeta-med-demens/Metoder-och-arbetssatt/Validation/
Må så gott! Maria
Skicka en kommentar