Mobbing....

Nu är det skolstart. Och start för mobbing. Självklart hänger media på och drar igång med braskande rubriker, för att om 2-3 veckor lägga locket på för då är det "yesterdays news". Dock inte för de barn som fortfarande drabbas. Eller för de barn som fortfarande mobbar. För dem är det en verklighet som pågår dag efter annan, år efter år. Varför?

Det skrivs stora rubriker om lärarnas ansvar, om skolans ansvar. Och visst, de har ett stort ansvar. Jag anser mig ha rätt att ha kraftiga åsikter i frågan, då båda mina tjejer blev utsatta för mobbing av ganska grov kaliber. Som vanligt börjar det med subtila små gester för att eskalera i kraftord, förföljelse, fysiskt våld och kraftig ryktesspridning med polisanmälan till följd. Vi blev anmälda för att ha misskött vår dotter! En anmälan av en förälder som tyckte att det var befogat för h*n valde att blint tro på sitt eget barns oskuld, istället för att använda sitt sunda förnuft, moral och civilkurage. Lyckligtvis var polisen klokare än skola & förälder så anmälan avskrevs, men att ha blivit utsatt för det var inte en upplevelse jag önskar någon.

Och just där är det i mitt tycke den springande punkten! Många föräldrar skiter i att tänka ett steg till. Många föräldrar tror att deras egna barn är små änglar helt okapabla till att göra minsta felsteg. Många föräldrar VILL INTE SE VERKLIGHETEN för då måste de agera. Och om de måste agera har de mindre tid till självförverkligandet, karriären, sin privata lilla sfär osv. Alltså tar man the easy way out, skyller på någon annan och stoppar ned huvudet i sanden igen.

Surprise surprise när deras idag söta små barn om några år är tonåringar som hänger på stan, knackar ned någon bara för att de har tråkigt, snattar bara för att ha något att göra, super skallen i bitar i alldeles för unga år. "H*n som var så enkel som barn, hur gick detta till?"

Enkelt, väldigt enkelt - ni sket i era barn när de behövde er som mest! Ni struntade i att tyda de små signaler som ni fick om att allt inte stod rätt till för ni ville inte ha problem. Och vips så blev det som det blev.

Enligt min erfarenhet finns det i alla klasser små prinsessor (och ibland prinsar) som är söta, "snälla", duktiga i skolan och är den som alla vill leka med. Många gånger är det en bra person, men många gånger får dessa barn alldeles för stort makt i förhållande till sin mognad. En makt som ibland används för att skapa sig ett eget litet hov av lydiga kamrater. En makt som gör att detta barn kan välja vem som är inne och vem som är ute. En makt som ger detta barn möjlighet att skapa en bra tillvaro för kamrater i risksektorn. Eller makt nog att ge dessa kamrater ett helvete i skolan.

Vad detta barn väljer att göra med sin makt är predestinerat av den moral & etik som h*n fått med sig från hemmet, men är även påverkbart av lärarens& skolans insikt i detta. Den är oftast noll och intet.

För ingen lärare vill ha mobbing i sin klass. Ingen skola vill ha mobbing i sin skola. Och då väljer man att förneka den, eftersom de inte har kompetens, mod eller kraft att motverka den på det sätt som måste till:

ATT PRATA MED FÖRÄLDRARNA TILL DE BARN SOM MOBBAR. ATT RENT UT SÄGA TILL DESSA FÖRÄLDRAR ATT DERAS BARN INTE UPPFÖR SIG OKEJ.

Varför gör de så då? Förmodligen för att det är som en lärare sa till mig:

"Jag blir hellre osams med er än resten av föräldrarna i tjejgruppen"

Brist på moral, brist på civilkurage, brist på medmänsklighet, brist på empati och en hel jävla massa med saker är felet. Och våra barn betalar priset! Hoppas verkligen att karriären, självförverkligandet, den vältränade kroppet, yogakursen eller vad det nu är är värt det........

**vill Du läsa mer om den horribla historien så maila mig får Du namnet på bloggen