Och nu då?

Så hände det som de flesta av oss inte ville skulle hända, SD kom in i riksdagen och fick alltför många mandat i mitt tycke.

Nu är jag ingen politisk expert, jag är måttligt intresserad av politik men har ändå en klar bild framför mig hur jag tycker att ett bra, välmående Sverige skall se ut. Och jag har även en tro på vilket block som delar denna bild. Därtill hör inte SD!

Däremot har SD tillräckligt många anhängare för att knäcka 4 % gränsen och det innebär att de når ett ganska stort antal människor i Sverige. Varför?

Det tror jag är en fråga som alla demokratiska partier i Sverige måste ställa sig. SD driver ett fåtal, i mitt tycke oetiska, frågor och ändå når de så många som de gör. Varför?

Kanske om de stora etablerade partierna tordes ta i dessa frågor, debattera dem, ha en åsikt i dem så skulle en del av SDs väljare hitta ett alternativ. OBS att nu säger jag inte att något parti skall driva den politik som SD står för, inte att de skall dela deras åsikt i ex.vis invandrarfrågan. Absolut inte! Däremot att TORDAS tala om det, förklara sin ståndpunkt och inte sopa det under mattan.

Eftersom såpass många människor upplever dessa frågor som så viktiga att de väljer att lägga sin röst på SD, så måste de "stora" elefanterna tordas ta debatten med SD. Jag tror inte att man kan tiga ihjäl okunskap och ignorans. Om man istället lyfter fram det i dagsljus så kommer alla skavanker och sprickor synas, kanske inte för de mest intolleranta men förhoppningsvis för de vilsna.

Strange....

För första gången sedan Eldkvarn brann var jag ute och svingade mina lurviga. Kul var det att få go bananas på dansgolvet. Fördelen med att uppnå lite fler år är att det var mig totalt ointressant om någon tyckte att jag var galen som stod själv på dansgolvet och headbangade för kung&fosterland.

Eftersom jag är relativt vuxen så höjde jag förmodligen medelåldern med några tusen procent. Således var majoriteten kring 30 rycket vilket inte var något konstigt alls, så även karlarna. Det som dock var strange var att i princip alla karlar saknade hår! Hälften så gammal som undertecknades make och helt kala på huvudet.

Någon trend jag missat eller är den nya folksjukdomen ofrivilligt håravfall?

Föraning?

Inatt hade jag en mycket vacker dröm. Sorglig, men samtidigt kärleksfull. Vacker och skir, som den tidiga våren när den lyser in genom fönstret en tidig gryning.

Drömmen var som i ultrarapid, mjukt inlindad i lätta vita moln. I bakgrunden hördes det milda toner av en flöjt, även de sorgsna men ändå förhoppningsfulla.

Jag står i ett rum som är helt vitt. Inte den lite hårda, kyliga vita utan en ombonad, trälik vit färg. Solen strålar in genom fönstret som genom ett filter, ett mjukt ljus som omvälver oss alla som finns i rummet.

Vi är flera stycken i detta lilla rum utan att det känns trångt. Det är många jag känner igen och andra helt nya.

Mitt i rummet står det ett fint dukat bord med somriga blomsteruppsättningar fyllda av kärlek. Och mitt på bordet står en vitlaserad träkista. Enkel och stilren, men ändå utstrålar den värme och trygghet.

Alla ler, alla gråter. Allt med samma värme, samma lugn men framförallt med samma känsla av befrielse.

Jag är lycklig. Jag är ledsen. Jag är befriad.

Jag drömmer om min fars begravning, och det är inte skrämmande. Det är befriande. Det är vackert. Och det är kärlek.

Nytt liv del 2...

Jag inser att jag förmodligen har fått någon form av åldersnoja. Nästa år fyller jag 50! Men hallå!?!?!?! Jag är vuxen. Mycket vuxen t o m. Däremot har jag svårt att känna mig som femtio. Jag är fortfarande sugen på att stå på ett dansgolv en hel natt och headbanga så svetten lackar. Att köra bil lite lätt över hastighetsgränsen och dundra Nirvana på högsta volym. Att dra på mig aptighta jeans och sneakers, ha håret i flätor och ansiktet osminkat.

Jag vägrar bli tant, för det är inte jag. Under en period i 20 års åldern körde jag tantstuket när jag jobbade på den stora amerikanska koncernen. Det var märkesdräkt, high heels och pagefrisyr matchad med perfekt make up. Och jag längtar inte tillbaka, även om jag ibland önskar att jag var lite mer fåfäng. Att jag orkar gå till frisören mer än 2 gånger om året. Att jag ibland klädde upp mig och försökte vara lite kvinnlig. Använda kjol ibland kanske?

Åldersnojan då som jag så fint inledde med? Jo, jag har börjat fundera på hur andra människor uppfattar mig. Jag har börjat träna. Och jag funderar även på att gå till farbror doktorn för att höra om jag kan få bort mina ärftliga "hamsterrynkor".

En liten brasklapp så här i slutet av inlägget; det har regnat nästan hela långa dagen och jag har migrän. Jag blir lite avig då, imorgon kanske nojan har gått över. Just so you know!

Full fart framåt....

Shit, ska veckorna gå så här fort lär jag fylla 85 före årsskiftet!

Helt mysko, jag som brukar tycka att hösten är relativt långsam. Lagom med jobb, lagom med fritidsaktiviteter och ganska soft överlag. Men icke denna höst, vet inte vad som hänt en dagarna rusar fram och det känns mest om att tiden mellan måndag - fredag bara försvinner. På ett sätt ganska skönt, för jag känner mig inte direkt stressad. Det som hinns med det hinns med och det andra får jag fixa sen. Det löser sig alltid one way or another.

Fast lite scary är det när det går så fort. Snart lär småtrollen stå där i dörren med väskan packad och körkortet i näven, medan jag smörjer rullatorn för att orka med power walkandet.....

Ska det vara så eller kommer det lugna sig snart?



ps: vill passa på att be om ursäkt för att jag inte bemöter de kommentarer jag får men av någon outgrundlig anledning kan jag inte kommentera mina egna inlägg. Också det är mysko. Mycket mysko som så mycket annat....

Sommaren som var...

Som somliga av er vet så är jag egen företagare, vilken innebär både för- och nackdelar som allt här i livet. Eftersom jag har förmånen att vara duktig på det jag gör har jag i princip obegränsat med jobb, bara jag vill. En annan förmån är att jag i princip kan välja när jag vill jobba, bara jag håller de deadlines som finns. Och de är oftast med ett ganska lång framförhållning.

Det i sin tur har möjliggjort att våra barn alltid har haft sommarlov från början av juni till dess att skolorna börjar, så även detta år med en skillnad - de åkte på kollo! Ett val de själva gjorde och som både jag & maken uppmuntrade. I och med att vi i princip saknar äldre släktingar så är våra barn ALLTID med oss, på både gott och ont. Jag är helt övertygad om att barn växer, när de får "stå på egna ben" i andra vuxna människors närhet. När de kan vara utan sina föräldrar i perioder och upptäcka att de fixar det, att andra människor kan vara ett bra komplement till föräldrarna vars kärlek de har ändå i alla väder.

Dock var det med viss oro, för kollot var i hela 2 veckor och det längsta våra barn har varit utan oss båda samtidigt är 4 dagar. Då i sällskap med sin moster. Så det var något av ett elddop, både för dem och oss. En tidig morgon på Stockholms central, med nyinköpta väskor och lätt nervösa tjejer träffade vi resten av ligan. Ledarna som omgående gav ett positivt och varmt intryck samt en drös andra barn som var lika nervösa som våra, och som de dolde väl bakom lite lätt kaxiga ansikten.

Bussen åket iväg och maken & jag for hem, lite sorgsna men samtidigt lite lättade. 2 veckor att enkom vara vuxna, fria att disponera vår tid precis som det passade oss. En mycket mysko känsla.

När telefontiden närmade sig på kvällen pirrade det i magen. Skulle telefonen ringa klockan sex prick och hemlängtan slagit till eller skulle den inte ringa alls?

Den ringde kvart i sju och det var två kvittrande röster i telefon, som bubblade om alla de kamrater de träffat, om underbara och roliga ledare, om upptåg och äventyr. Och så fortsatte det, hela kollotiden igenom. Även deras systerskap stärktes, vilket tror jag var det största behållningen för min del.

Underbara ledare som alltid fanns där för barnen, som busade och hittade på hyss, som fick kidsen att växa. Tror det är en av de bästa upplevelser mina barn har haft. Och därigenom även jag.

Tack underbara fina Barnens Ö. Och tack Stockholms kommun för att ni fortfarande erbjuder detta till barnen. En upplevelse för livet att bära med sig.

Nya tider, nya rutiner...

Av olika rutiga och randiga skäl så äger denna familj ingen våg vilket jag aldrig saknat. Jag är lycklig lottad och har i princip aldrig haft några problem med min vikt (förutom några år i min ungdom då jag fick för mig att jag var överviktig, vilket var helt fel).

Hur som, jag brukar "mäta" av min vikt beroende på hur kläderna sitter och det fungerar oftast bra. Men så i somras hände något med min ämnesomsättning (eller så var det helt enkelt åldern som slog till). Utan att ha förändrar mina matvanor så började min kropp svälla på ställen den inte borde bukta utåt på. I mitt stilla sinne skyllde jag på värmen i kombination med min otränade fysik. Jag var svullen helt enkelt!

Men så hamnade jag på middag hemma hos bästa väninnan som av någon outgrundlig anledning hade vågen ståendes framme i vardagsrummet. Nyfiket klev jag upp på den och fick en smärre chock! Jag hade gått upp 6 kilo på absolut nolltid och av absolut ingenting. Voine voine, jag närmade mig en övre smärtgräns med stormsteg. Egentligen bryr jag mig inte om vikten vad siffrorna anbelangar, utan mer vad kilona gör med mig; trött, öm i lederna, otränad och allmännt "sunkig" i kroppen.

Så jag och väninnan bestämde oss att nu jäklar skulle det bli ordning på torpen. Senast den 1 september skulle vi börja träna och det gjorde vi! Träningskort införskaffades och förra onsdagen var vi på plats. En intensivt pass Pilates gjorde att vi upptäckte muskler vi inte ens visste att man kunde sakna. För att hålla träningsvärken borta slog vi till med ett spinningpass på torsdagen innan vi unnade oss lite vila fredag och lördag för att sedan köra en power walk på söndagen.

En stark start om jag får berömma mig själv. Men så körde det ihop sig...Träningspassen som fanns på måndagen insåg jag raskt att de inte var något för mig. Långpass spinning, body pump eller kampsport var inget som min otränade kropp gick igång på.

Och idag var jag kvar på jobbet till halv nio. Imorgon föräldramöte, vilket gör att jag missar pilates passet. Å andra sidan kanske jag slår till med en snabb power walk till och från föräldramötet. För nog kan man komma svettig iförd träningskläder till ett föräldramöte eller?

Som en liten parantes kan nämnas att spinning var definitivt inget för mig! Att klämma ihop ett helt gäng på stillastående cyklar, ösa på med umpa pumpa basmusik och sedan försöka cykla i takt till det medan det sitter en hysteriskt vältränad människa längst fram i rummet och ylar uppmuntrande peppande ord är inte vad jag går igång på. Lägger man sedan till att man sitter så trångt att man nästintill har näsan upp i ändalykten på cyklisten framför, ja då blir jag garanterat avtänd så det heter duga!

Nej då är Pilates mer min grej. Att lite sakta och fokuserat röra en muskel hit & dit samtidigt som jag andas djupt och stilla fungerar bra för mig. Enda problemet är väl att mitt balanssinne inte är helt överens med övningarna vilket resulterade i lite lätt vinglande och en del direkta kantringar till omgivningens stora nöje. Jag har nog aldrig haft så mycket blåmärken på min kropp, om man undantar min störtdykning nedför stenmuren. Men det är som det sägs; vill man bli fin får man lida pin. Sommaren 2011 tänkte jag våga mig på att bära bikini in public!

Risken med förhastade slutatser....

Syster min var på en middag i helgen och träffade däribland fanns en pappa som var relativt ny vad gäller hämtandet från dagis. Följande episod inträffade vid ett sådant tillfälle;

Pappa och den 4-5 årige sonen sitter på bussen, som är relativt knökad som alltid i rusningstid.

Sonen frågar då pappan "vad betyder olla?", vilket gör att både pappan och hela bussen vaknar till. En mycket generad pappa funderar på hur han skall förklara utan att göra det alltför detaljerat, men att samtidigt pedagogiskt möte sonens fråga med ett korrekt svar.

Bussen i övrigt följer självklart med monologen med största intresse, när han hummandes och harklandes börjar förklara om det manliga organets olika delar och dess namn samt vad man kan göra med desamma.

Sonen funderar på svaret och brister sedan triumferande ut:

HA! Jag visste väl att Kalle ljög när han sa att det betydde hej på spanska!


Don't ever jump to conclusions. Kanske bäst med en kontrollfråga nästa gång.......


ps: för er som inte vet betyder hola hej på spanska och det uttalas olla

Lite rim och reson tack....

Okej, jag skulle säkert spy galla i kubik och kvadrat om jag torskade en drös miljarder på en dag. Detta oavsett anledning à la vidlyftiga spekulationer, mycket vill ha mer osv. Visst fasiken skulle det svida.

Däremot tycker jag att det blir lite missvisande när tidningarna skriver katastrofrubriker och agerar domedagsprofeter.

Om (och jag säger om eftersom jag inte har en endaste aning om sanningen) det nu är så att familjen Qvibergs gemensamma aktieinnehav i deras "egna" bank har sjunkit med närmare 200 miljoner så är det fiktiva pengar. De har inte haft dessa 200 miljoner i kronor och ören, utan i värdepapper. Visst, deras förmögenhet har då sjunkit med motsvarande summa pengar men är det katastrof? Egentligen?

Om de nu skulle ha 210 miljoner (fast jag tippar på att det är betydligt mer då jag inte tror de lagt alla ägg i en korg) och sedan förlorar 200 miljoner så har de fortfarande 10 miljoner kvar. Är det katastrof?

Om vi jämför med den ensamstående föräldern som efter skatt & räkningar har 2000 kronor kvar till mat, och som får en p-bot/tandläkarräkning/elräkning eller helt enkelt tappar bort 1000 kronor. Är det katastrof?

I fall nr 1 så säger jag aldrig i hela helvetet kan det vara katastrof om en mångmiljonär förlorar en del av sin förmögenhet.

I fall nr 2 så börjar det närma sig katastrof. Iaf otroligt jobbigt och tungt.

Dock för mig är en katastrof när det händer något varaktigt, permanent tragiskt som aldrig går att reparera eller råda bot på utan stora umbäranden. Typ situationen i Pakistan. Det är katastrof!

Kanske familjen Qviberg trots sitt katastrofläge känner sig lyckligt lottade då de har en slant kvar eller vad tror ni? Nu skall det sägas att jag har inte någonstans hört fam. Qviberg utala sig om situationen rent privat så det är inte dem jag vänder mig mot. Utan som vanligt.... Aftonblasket och Skrällpressen.

Och när jag nu ändå är inne på att hänga pressen.... Har ni läst mycket om skolsituationen och mobbingen den senaste veckan? Nej just det... skolstarten är ju över och nu finns det inget mediavärde kvar i det. Synd dock på de stackars barn som är drabbade och som kanske, dumt nog, trodde att NU, äntligen så kommer det bli skillnad...... Naivt nog trodde de att media hade ett moraliskt ansvar..... Ack vad de bedrog sig!