Sommaren som var...

Som somliga av er vet så är jag egen företagare, vilken innebär både för- och nackdelar som allt här i livet. Eftersom jag har förmånen att vara duktig på det jag gör har jag i princip obegränsat med jobb, bara jag vill. En annan förmån är att jag i princip kan välja när jag vill jobba, bara jag håller de deadlines som finns. Och de är oftast med ett ganska lång framförhållning.

Det i sin tur har möjliggjort att våra barn alltid har haft sommarlov från början av juni till dess att skolorna börjar, så även detta år med en skillnad - de åkte på kollo! Ett val de själva gjorde och som både jag & maken uppmuntrade. I och med att vi i princip saknar äldre släktingar så är våra barn ALLTID med oss, på både gott och ont. Jag är helt övertygad om att barn växer, när de får "stå på egna ben" i andra vuxna människors närhet. När de kan vara utan sina föräldrar i perioder och upptäcka att de fixar det, att andra människor kan vara ett bra komplement till föräldrarna vars kärlek de har ändå i alla väder.

Dock var det med viss oro, för kollot var i hela 2 veckor och det längsta våra barn har varit utan oss båda samtidigt är 4 dagar. Då i sällskap med sin moster. Så det var något av ett elddop, både för dem och oss. En tidig morgon på Stockholms central, med nyinköpta väskor och lätt nervösa tjejer träffade vi resten av ligan. Ledarna som omgående gav ett positivt och varmt intryck samt en drös andra barn som var lika nervösa som våra, och som de dolde väl bakom lite lätt kaxiga ansikten.

Bussen åket iväg och maken & jag for hem, lite sorgsna men samtidigt lite lättade. 2 veckor att enkom vara vuxna, fria att disponera vår tid precis som det passade oss. En mycket mysko känsla.

När telefontiden närmade sig på kvällen pirrade det i magen. Skulle telefonen ringa klockan sex prick och hemlängtan slagit till eller skulle den inte ringa alls?

Den ringde kvart i sju och det var två kvittrande röster i telefon, som bubblade om alla de kamrater de träffat, om underbara och roliga ledare, om upptåg och äventyr. Och så fortsatte det, hela kollotiden igenom. Även deras systerskap stärktes, vilket tror jag var det största behållningen för min del.

Underbara ledare som alltid fanns där för barnen, som busade och hittade på hyss, som fick kidsen att växa. Tror det är en av de bästa upplevelser mina barn har haft. Och därigenom även jag.

Tack underbara fina Barnens Ö. Och tack Stockholms kommun för att ni fortfarande erbjuder detta till barnen. En upplevelse för livet att bära med sig.