Föraning?

Inatt hade jag en mycket vacker dröm. Sorglig, men samtidigt kärleksfull. Vacker och skir, som den tidiga våren när den lyser in genom fönstret en tidig gryning.

Drömmen var som i ultrarapid, mjukt inlindad i lätta vita moln. I bakgrunden hördes det milda toner av en flöjt, även de sorgsna men ändå förhoppningsfulla.

Jag står i ett rum som är helt vitt. Inte den lite hårda, kyliga vita utan en ombonad, trälik vit färg. Solen strålar in genom fönstret som genom ett filter, ett mjukt ljus som omvälver oss alla som finns i rummet.

Vi är flera stycken i detta lilla rum utan att det känns trångt. Det är många jag känner igen och andra helt nya.

Mitt i rummet står det ett fint dukat bord med somriga blomsteruppsättningar fyllda av kärlek. Och mitt på bordet står en vitlaserad träkista. Enkel och stilren, men ändå utstrålar den värme och trygghet.

Alla ler, alla gråter. Allt med samma värme, samma lugn men framförallt med samma känsla av befrielse.

Jag är lycklig. Jag är ledsen. Jag är befriad.

Jag drömmer om min fars begravning, och det är inte skrämmande. Det är befriande. Det är vackert. Och det är kärlek.