Och nu till något helt annat....

Nu har jag varit mycket seriös och tyckt om det mesta. För de som följt mig ett tag så kanske ni får bilden av att jag har blivit vuxen och slutat klanta mig. Så är icke fallet. Däremot har jag inte varit lika öppenhjärtlig med mina fadäser som jag brukar. Men den som spar han har så här kommer ett litet gäng på ett bräde. Alla hämtade ur den dagliga tillvaron för Trollmor!

- Är hos sjukgymnasten för att fixa till min höft som fick sig en törn efter min flygtur i Frankrike förra året. Ligger på magen och blir knådad så svetten ryker för att sedan vända mig om för att fortsätta på rygg. Kadunk säger det och jag lyckas missa hela britsen för att med en ograciös duns landa på golvet. Kan väl säga att sjukgymnasten inte helt lyckades hålla sig för skratt. Däremot gjorde jag det.

- Har just handlat på det lokala snabbköpet och ska ut genom dörren. Ser att en äldre dam är på väg in så jag håller upp dörren, artig som jag är. Väntar. Och väntar. Men ingen kommer. Börjar tro att jag fått synvillor och knatar ut. Då ser jag damen i dörren igen. Damen är jag! Ridå....

Det finns en hel drös liknande incidenter från min vardag, men vi nöjer oss så här långt tycker jag.

Tjejer....

Varför finns det så ofta en "prinsessa" i alla klasser? En tjej som vid första anblicken är rolig, charmig, påhittig och favorit hos både skolkamrater & lärare. Och som bakom kulisserna manipulerar, styr och ställer. Som sätter regler och ramar för hur resten av tjejerna ska bete sig för att få vara med. Vara en i gänget. Starka och dominanta bland sina jämnåriga och följsamma inför vuxenvärlden.

Som med små subtila gester kan få en liten osäker tjej att raskt falla till föga, medan en starkare tjej protesterar hej vilt och hamnar själv i dålig dager. För hur förklarar man ett ironiskt höjt ögonbryn, en försmädlig liten viskning eller ett spydigt leende när det sker bakom kulisserna?

Hur blir de sådana? Vad är det för föräldrar de har som inte ser, som inte märker vad som händer bakom den till synes fina ytan. Som inte reagerar när barnet kommer hem med saker som "lånats" och sedan aldrig lämnas tillbaka. Som inte reagerar över att kamraterna konstant byts ut mot nya och de gamla förpassas snabbt in i skamvrån.

Visst finns det "prinsessor" som kan hantera sin popularitet på ett bra sätt, som är bra kamrater och som inte hänger sig åt det manipulativa spelet. Det är inte dem jag menar, jag menar de andra. De som jag själv stötte på i min barndom, dock turligen nog inte personligen utan genom kamrater i andra skolor. Som jag stött på genom kamraters barn, genom bonusdotterns skoltid, genom mina trollungars skoltid.

Det är helt okej att de är prinsessor, för självklart är det något hos dem som de andra gillar. Det jag vänder mig emot är den intollerans de ofta har mot de som inte vill ställa sig i ledet, mot de som är lite annorlunda.

Är killar likadana? Jag upplever det inte så , men å andra sidan har jag ingen direkt erfarenhet av det. Jag hoppas att mina döttrar aldrig ska uppnå den sortens popularitet, på de villkoren. För den håller inte i längden och den lämnar svårläkta ärr bakom sig, både hos dem själva och de som drabbats av deras "popularitetsregim".

Jag strejkar!

Att vara förälder är stort men också ett sju attans ansvar. Att vara mamma till två prepubertala damer tar på krafterna ibland. Att ena sekunden ha en kramig tjej som gärna leker för att i nästa sekund stå framför spegeln och hävda att ALLA har mascara, är inte alldeles enkelt att greppa. Det är liksom helt olika ingångsvinklar och ibland hänger jag inte med i svängarna.

Igår var en sådan dag, där båda damerna hade en drös med hormoner och orsakade sin mor än mer gråa hår. Det var läxor som inte skulle läsas, rum som inte skulle städas och en mamma som var "den värsta mamman på hela jorden".

Så då gick jag i strejk! Efter middagen deklarerade jag att jag msmmastrejkade, tog en bra bok och kröp ned i sängen. Alla konflikter hänvisades med varm hand till maken.

Döttrarna var lätt förvånade och undrade när strejken var över. Imorgon blev svaret, när jag är pigg och batterierna laddade!
Vilket är idag. Så nu är jag mamma igen.

Från hjärtat...

Jag har funderat mycket den senaste tiden på vad som hänt. Bloggen som var min stora ventil, där jag kunde lägga ut stort och smått. Helt plötsligt har jag lagt locket på. Blivit opersonlig och lämnat hjärtat utanför. Tänkt efter och censurerat innan jag skriver. För inte är livet helt rosenrött och alla problem borta. Fortfarande finns oron för Mellantrollet och Lilltrollet, konstigt vore väl annars då de fortfarande är små barn. Och Mellantrollet är en speciell person vilket inte alltid är helt enkelt för henne.

Varför blev det så här då? Ni som känner mig väl, i verkliga livet, ni vet förklaringen. Ni andra, även om ni inte är så många kvar, tror förmodligen att jag tappat lusten för bloggandet men så är inte fallet. Jag vet att jag har varit inne på den här linjen tidigare, gett er några små hintar men inte öppnat upp till fullo. Det tror jag inte att jag är redo att göra nu heller.

Kort kan väl sägas att jag en gång litade väldigt mycket på en människa som fanns i mina döttrars värld. En människa jag utelämnade allt till, inklusive bloggen. Jag trodde förtroendet var ömsesidigt, men så var icke fallet. Jag vet inte om personen ifråga fortfarande läser bloggen, men jag törs inte chansa för det jag tidigare skrivit om gällande mina barn har personen ifråga använt mot mig. Förvanskat det, ryckt det ur sitt sammanhang och omvandlat mina ord så att de istället blev knivhugg i ryggen.

Denna personen var en av de drivande i den ryktesspridning som ledde till att Lilltrollet bytte skola. Och jag vill inte ge den här personen ett endaste litet frö att förgifta igen. Förhoppningsvis har personens intresse för mig och min familj försvunnit nu då h*n har vunnit, men jag törst inte lita på det.

Visst skulle jag kunna öppna upp en ny blogg och där vara lika öppen som jag tidigare varit, men samtidigt så är det här min blogg. Min historia. Och jag jobbar på att kunna öppna upp igen. Att tordas.

Hoppas ni har tålamod under tiden, att ni finns kvar.

Om någon är intresserad av historien bakom det hela, maila mig vem Du så tar vi det därifrån.