Jag har funderat mycket den senaste tiden på vad som hänt. Bloggen som var min stora ventil, där jag kunde lägga ut stort och smått. Helt plötsligt har jag lagt locket på. Blivit opersonlig och lämnat hjärtat utanför. Tänkt efter och censurerat innan jag skriver. För inte är livet helt rosenrött och alla problem borta. Fortfarande finns oron för Mellantrollet och Lilltrollet, konstigt vore väl annars då de fortfarande är små barn. Och Mellantrollet är en speciell person vilket inte alltid är helt enkelt för henne.
Varför blev det så här då? Ni som känner mig väl, i verkliga livet, ni vet förklaringen. Ni andra, även om ni inte är så många kvar, tror förmodligen att jag tappat lusten för bloggandet men så är inte fallet. Jag vet att jag har varit inne på den här linjen tidigare, gett er några små hintar men inte öppnat upp till fullo. Det tror jag inte att jag är redo att göra nu heller.
Kort kan väl sägas att jag en gång litade väldigt mycket på en människa som fanns i mina döttrars värld. En människa jag utelämnade allt till, inklusive bloggen. Jag trodde förtroendet var ömsesidigt, men så var icke fallet. Jag vet inte om personen ifråga fortfarande läser bloggen, men jag törs inte chansa för det jag tidigare skrivit om gällande mina barn har personen ifråga använt mot mig. Förvanskat det, ryckt det ur sitt sammanhang och omvandlat mina ord så att de istället blev knivhugg i ryggen.
Denna personen var en av de drivande i den ryktesspridning som ledde till att Lilltrollet bytte skola. Och jag vill inte ge den här personen ett endaste litet frö att förgifta igen. Förhoppningsvis har personens intresse för mig och min familj försvunnit nu då h*n har vunnit, men jag törst inte lita på det.
Visst skulle jag kunna öppna upp en ny blogg och där vara lika öppen som jag tidigare varit, men samtidigt så är det här min blogg. Min historia. Och jag jobbar på att kunna öppna upp igen. Att tordas.
Hoppas ni har tålamod under tiden, att ni finns kvar.
Om någon är intresserad av historien bakom det hela, maila mig vem Du så tar vi det därifrån.
Inlägg
37 minuter sedan
5 kommentarer:
Jadå, vi finns kvar, så det så! ;o)
Förstår din reaktion,(har även läst din andra blogg..) Finns i alla fall kvar för det du skriver om är ofta klokt och intresseväckande.
Ibe
Tack milda, det värmer!
Och tack till dig med Ibe, det känns bra att kunna beröra
Nej sluta inte att skriva Battis!! Precis som du skriver så är det här DIN blogg....och vi är flera som är här och läser. I vått och i torrt.
Jag hoppas också att den där personen släpper intresset för dig och din familj och slutar läsa här.
H*n har gjort tillräckligt med sina svek och ryktesspridning...nu får det vara nog!
Eller hur?
Nej fortsätt att dela med dig av dina ord och tankar....vi är många som uppskattar din blogg.
Jag förstår dig. Jag har fått veta att det är flera stycken i min kör som hittat min blogg, och även om jag aldrig skrivit om våra problem här hemma (säg nån som inte har problem av nåt slag!) så har jag känt mig bevakad... och har fått kommentarer som: jag vet ju allt om dig... Eftersom det är en väldigt tillrättalagd bild jag lämnar ut, känns det lite märkligt. Därför bloggar jag allt mindre, men jag får mail direkt från trogna läsare långt borta om jag dröjer för länge...
Det är ju faktiskt lättare med fejan, att bara klicka på "gilla" och slippa logga in så många gånger som jag måste göra det. Är säkert nåt fel eftersom jag halkar ur systemet så snabbt.
Skicka en kommentar