Sov gott pappa

Det är så många tankar som virvlar runt i mitt huvud. Minnen av olika sorter, från roliga stunder. Från svåra stunder. Från tillfällen när Du fanns där för mig, men också från stunder när Du svek mig.

När jag hjäpte Dig att flytta till äldreboendet för några år sedan kändes det som om jag sa adjö, rent emotionellt. Du var på väg in i Din egen värld och stunderna av kontakt blev allt färre. Du satt själv i halvmörkret och föredrog TVn som sällskap. Ungefär som Du alltid gjort. Din devis genom åren var alltid att ingen var tillräckligt intelligent för att Du skulle stå ut med dem en längre tid. Förmodligen gällde det även Dina barn. Men det var ett försvar, en mur för att dölja den osäkerhet Du kände inför det emotionella, det sociala var inte Din starka sida men Du försökte.

Du gjorde Ditt bästa på det sätt Du kunde, med Dina förutsättningar. Och Du var en bra pappa, med tanke på de normer Du fått växa upp med. Du blev tidigt faderslös och hade ingen förebild. Du gjorde det Du trodde var rätt och mer än så kan ingen begära.

För några dagar sedan blev jag väckt mitt i natten. Det var nattpersonalen som ringde, Du hade panikångest och fick åka in till akuten. Jag ringde dit och läget var lugnt, så jag kunde somna om. Men det kunde jag inte utan ringde tidigt på morgonen. Då var Du inlagd och mycket orolig så jag lovade att komma ned direkt. Och när jag kom låg Du på intensiven, med lungödem och en massiv hjärtinfarkt och jag fick frågan om livsuppehållande åtgärder. Tvära kast och frågeställningar jag inte var beredd på.

Både jag och mina syskon visste att Din vilja var att inga åtgärder skulle sättas in, bara Du slapp att lida. Och det lovade läkaren, som trodde att det handlade om några få dagar. Sedan följde en 48 timmars vaka non stop, där Du pendlade mellan djup vila och panikattacker. Då var det skönt att finnas där, att kunna tala lugnande till Dig, hålla Din hand och få Dig att känna ett lugn.

Efter 2 dygn lyckades vi få Dig flyttad till den palliativa avdelningen och det var som en helt annan värld. Personligt inredda rum i ljusa, glada färger. En mjuk och personlig atmosfär och ständigt närvarande sköterskor utan minsta stress i vare sig röst eller rörelse. Och Du piggade på Dig! Trots att Du inte fått någon annan hjälp än morfin och lugnande så kämpade Du Dig kvar. Du var inte färdig än och trots att vi kände en glädje så blev det ändå en oro i detta.

För vi visste ju att slutet var på väg. Och vi var oroliga för att det skulle bli en berg- och dalbana av känslor. Trots att vi inte önskade Dig död så insåg vi samtidigt att det för Din skull, och även vår, vore att Du fick somna i lugn och frid. Inte att det skulle bli en utdragen process mellan hemmet och sjukhuset.

Jag satt hos Dig hela måndagen, vi tittade på korten jag hämtat och pratade om olika episoder i vårt liv. Och Du var mycket mer närvarande än vad Du varit de senaste fem åren och vi hade en bra dag. På kvällen får jag ett samtal från bror min, då hade Du suttit upp och ätit samt druckit en öl. Din vana trogen hade Du flirtat med sköterskorna och skällt på utbudet på TVn. Precis som gamla vanliga pappa alltså och en viss tro på mirakel började infinna sig.

Dagen efter börjar Du starkt, dricker kaffe och vill sedan ta en promenad med sköterskorna. Och då vill Ditt hjärta inte vara med längre. Då gick det fort, på bara några få minuter och jag hinner inte dit. Men ödet var ändå på vår sida, för min syster hann precis in på rummet och fick hålla Din hand inför Din sista resa.

Du somnade som Du velat, omgiven av unga söta tjejer med ett leende på läpparna. Och en bättre sista tid än Dina sista dagar kan man inte önska sig. Omsorg och värme, närhet och ljus. Och nu sover Du den eviga sömnen. Nu får Du äntligen den vila Du förtjänat. Och förmodligen flirtar Du vilt med änglarna!

Sov gott pappa, till vi ses igen.