Tack och lov för svensk vård eller "Änglar finns!"

Har hört så mycket ris om svensk sjukvård, om neddragningar och överfulla avdelningar. Om stressad personal och misstag som begåtts. Och det finns säkert, inte tu tal om det.

Dock måste jag om ett inlägg i debatten ge min syn på saken, baserat på pappas sista dagar i livet.

Pappa bodde på ett äldreboende, där var och en hade egen lägenhet. Han fick röka och ha sina saker omkring sig. Ta emot besök när han så önskade. Och samtidigt fick han omvård i form av tålmodiga, omhändertagande tjejer och killar som kom till honom varannan, var tredje timme. Inte ens på natten var han helt ensam, utan då smög nattpatrullen in och tittade till honom. Samma nattpatrull som såg till att pappa fick komma till sjukhus direkt när situationen så krävde.

Och på sjukhusets akutavdelning blev han varmt omhändertagen av människor som gjorde sitt bästa att lugna honom. Samma sak på avdelningen där han blev inlagd för observation och självklart på intensivvårdsavdelningen. De så honom som människa, hade alltid tid med ett leende och lite småprat. En varm klapp på kinden och de tilltalade honom med förnamn, fick honom att känna sig lugn i det stora, okända han hamnat i.

Och änglarna på palliativa avdelningen var något helt enormt upplyftande att få möte. Att komma till en avdelning där det var harmoni och värme, respekt och glädje trots att det var slutstationen gjorde att min ångest inför döden fick ge vika för den frid som infann sig.

Personalen var så varma och omtänksamma, både om patienter och de anhöriga. De mötte döden och sorgen så naturligt att det i sig var en tröst. Unga tjejer drog sig inte för att krama vuxna, okända tanter i sorgens stund. De erbjöd sin kompetens och sin empati förutsättningslöst.

Att få lämna livet på en sådan avdelning borde vara en förutsättning för alla. Att få leva sina sista dagar så värdigt, med så mycket värme, borde vara något vi alla fick uppleva. För oss själva och för våra anhöriga.

Igår ringde en av de sköterskor som var hos pappa när han tog sina sista andetag. Hon ville bara höra hur det var med oss. Om vi behövde hjälp med något, praktiskt eller emotionellt. En människa som mött mig och min far i några få timmar kunde visa sån omsorg kändes helt fantastiskt.

Om det finns några änglar här på jorden så är det på Palliativa avdelningen på Södertälje Sjukhus de finns!